Brev från Dagmar Kågström Underlag till styrelsemöte 1-2 juni 1998

Örnsköldsvik den 9 juni 1998



Till Styrelsen för Svenska Amnesty vid sammanträdet den 13 juni 1998

Hej!

Länge har jag funderat över om jag skulle skriva detta brev till er, vacklat fram och tillbaka, men nu sitter jag här i alla fall och ska försöka formulera några av mina tankar om allt det som hänt och händer inom Amnesty.

Att det funnits och finns meningsmotsättningar inom både grupper och individer i rörelsen, är vi alla medvetna om. Själv kunde jag till en början inte tro, att de var så djupt rotade och i vissa fall så bittra som de visat sig vara och tydligen fortfarande är. Men ändå - nu måste det snart vara färdigslösat med energi och goda krafter - på något som gröper ur, äter upp och förstör vår organisation, som är så viktig för människor i verklig nöd. Vi har inte råd längre, inte råd att mista i trovärdighet inför omvärlden, inte råd att satsa kraft på futtigheter i stället för väsentligheter, inte råd att utåt predika tolerans, respekt för den enskilda människan och för demokratin, medan vi inåt förblöder i småaktigheter, sårad stolthet, t o m rena infamiteter (jag tänker då på en del som skrivits i AI-snack och som jag helst inte vill läsa). Hur hamnade vi i den här situationen?

Jag kommer aldrig att glömma hur glad jag var, när jag 1976 äntligen förstod, att det var Amnesty jag skulle ägna mina krafter åt, när den jobbigaste småbarnstiden var över. Sedan dess har jag träffat så många fantastiska och hängivna människor, många av dem med andra värderingar i politik, religion etc än jag och ofta har diskussionens vågor gått vredgade och höga. Men ett hade vi alltid gemensamt - respekten för vars och ens egenvärde och rätt till sina åsikter. Det är ju själva kärnan i vår ideologi!

I slutet av förra veckan fick vi i grupp 166 reda på att "vår" syriske fånge, Khalil Brayez, blivit frigiven efter drygt 27 år i fängelse. Och vi som nästan givit upp ibland! Själv kände jag väldigt starkt, att det är ju detta det handlar om - denna tillsynes hopplösa, men envetna strävan som, till slut, ger resultat.

Nu är jag inte så naiv, att jag tror att den gode Hafez al-Assad haft enbart ädla motiv för sitt handlande, det finns nog en del krass beräkning med också. Inte heller tror jag att de interna problem vi nu har kan lösas i en handvändning. Men lösas måste de! Jag vill inte heller frita mig själv från att ha sym- och antipatier i sammanhanget. Men när jag var med och hade synpunkter på den förra (och den förrförra) styrelsen, fick vi alltid veta, att vi själva givit styrelsen vårt förtroende i val på årsmötet och hade att lita till deras förmåga och goda omdöme. Det är ett förtroende värt att förvalta, även om en sittande styrelse också ska kunna kritiseras.

En gång frågade jag min tonårsdotter, om hon tyckte jag haft för litet tid med henne och hennes bröder. Hon svarade: "Jag var alltid stolt över dig, över att du hann med både oss, jobbet och Amnesty. Särskilt att det blev Amnesty, för det måste väl vara det finaste man kan jobba med." Då blev jag stolt.

Vi brukar sluta våra brev till olika myndigheter med en vädjan:
Därför vädjar jag nu enträget till er i styrelsen att tillsammans med anställda på sekretariatet och med respekt för varandra återupprätta Amnestys goda rykte, motverka/negligera de tendenser som fått uttryck på AI-snack, kanske också på annat håll, ge oss arbetsglädjen tillbaka och ta itu med våra viktiga problem, t ex det minskande antalet grupper.

Annars är det risk för att fler än jag börjar fundera på vilken organisation vi ska ägna våra krafter åt, när vi inte längre orkar vara solidariska med svenska Amnesty. Men det blir en sorgens dag, i varje fall för mig.
PS: Tidigare har jag i regel fått vänligt överslätande svar på brev till styrelsen. Om ni har tid att svara, föredrar jag ett rakt svar. I så fall finns jag fram till 10 augusti under adress:

Dagmar Kågström
Solumshamn 93
87193 HÄRNÖSAND
Tel: 0611 - 70071