Direkt och indirekt statligt stöd Underlag till styrelsemöte 1-2 december 2000

Till: Styrelsen
Från: A-utskottet genom Binnie Kristal-Andersson och Stefan Johansson
Datum: 2000-11-24



DIREKT OCH INDIREKT STATLIGT STÖD


- ETT DISKUSSIONSUNDERLAG MED FÖRSLAG TILL BESLUT -





1. INLEDNING

Styrelsen har enligt beslut av Årsmötet i Malmö 2000 att ompröva sitt tidigare beslut att utträda ur Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar (Rådgivningsbyrån). Därvid tvingas styrelsen att ta ställning till om ett eventuellt medlemskap i Rådgivningsbyrån innebär att Amnesty indirekt tillförs statliga medel på ett sätt som inte är acceptabelt.

I somras lät Carl Söderberg, efter godkännande av Jesús Alcalá, EU bekosta hans resa i samband med att han deltog vid ett seminarium som hade anordnats av EU. Detta har ifrågasatts från vissa medlemmar. Det finns bl.a. av den anledningen skäl att ta ställning till i vad mån Amnesty kan låta staten eller därmed jämställda organ betala för kostnader i samband med undervisning, seminarier och andra möten.

Det huvudsakliga syftet med detta diskussionsunderlag är att fungera som underlag när styrelsen skall fatta beslut i ovan nämnda frågor. Vi har emellertid ombetts att även i övrigt bidraga till diskussionen om i vad mån indirekt statligt stöd skall accepteras, varför vi har identifierat ett antal andra frågor och kommenterat dessa. Diskussionsunderlaget är en omarbetad version av det dokument som styrelsen erhöll inför utbildningshelgen den 14-15 oktober 2000. I detta dokumentet upprepas till viss del vad som anfördes i det tidigare dokumentet, men det har en annan disposition och innehåller en hel del justeringar och förtydliganden.

De internationella riktlinjerna (se nedan) innehåller inte någon uttömmande definition av vad som i detta sammanhang avses med begreppet stat, men lagstiftande församlingar, domstolsorgan och ambassader nämns. Av nämnda riktlinjer framgår också att ekonomiskt stöd från lokala och regionala beslutande organ skall behandlas på samma sätt om de kan göra sig skyldiga till kränkningar av mänskliga rättigheter. Vidare anges att ekonomiskt stöd från statliga stiftelser, mellanstatliga organisationer och statliga bolag skall behandlas på samma sätt, om staten har kontroll över medlen. Såvitt vi har kunnat utröna saknas även i den svenska sektionen en tydlig definition av vad som i detta sammanhang avses med begreppet stat. Det enklaste är enligt vår mening att betrakta samtliga förmåner från stat, kommun och landsting i alla dess former, inklusive bl.a. mellanstatliga organisationer, politiska partier, SIDA m.fl. samt bolag över vilka nämnda organ har ett inflytande av någon betydelse, som statligt stöd.

I de internationella riktlinjerna skiljer man mellan direkt och indirekt statligt stöd. Det framgår emellertid inte riktigt var gränsen mellan dessa båda former av statligt stöd går. Även i detta dokument används begreppen direkt och indirekt statligt stöd. Vi har valt att använda oss av dessa begrepp på samma sätt som de vanligtvis används i sektionen. Med direkt statligt stöd avses här att staten skänker pengar till Amnesty. Med indirekt statligt stöd avses här att staten ger Amnesty någon annan ekonomisk fördel.


2. DEN INTERNATIONELLA REGLERINGEN

Den internationella regleringen av statligt stöd återfinns numera i de reviderade riktlinjer som antogs av ICM i Tróia 1999. Där kan utläsas bl.a. följande.

Amnestys oberoende, neutralitet och trovärdighet skall inte kunna ifrågasättas. Amnesty får inte bli så beroende av någon bidragsgivare att organisationen inte kan agera utifrån sin övertygelse. En och samma bidragsgivare får inte stå för en alltför stor del av våra inkomster. Det krävs IEC:s tillstånd när det gäller bidrag som överstiger 25 % av sektionens årliga budget. Utgångspunkten är att den huvudsakliga inkomstkällan skall förbli våra enskilda medlemmar. Bidrag som är förenade med villkor att de skall användas för visst land får i princip inte accepteras.

Huvudregeln är att Amnesty inte tar emot statligt stöd. Som generellt undantag gäller att Amnesty får ta emot statligt stöd för bistånd (relief); dock ej om staten bestämmer vem eller vilka som skall få det. Efter tillstånd från IEC kan en sektion även få ta emot statligt stöd till MR-utbildning, men detta får i princip inte användas till att täcka löner eller administrativa kostnader. IEC kan dock ge sitt tillstånd till sådan användning i fråga om särskilda projekt.

Ibland samarbetar Amnestysektioner med andra organisationer i frågor som är förenliga med Amnestys syfte. När våra samarbetspartners tar emot statligt stöd kan det i vissa fall vara lämpligt att även låta den gemensamma organisationen ta emot sådant stöd. Detta utesluter inte fortsatt samarbete så länge Amnesty inte har ensam kontroll över dessa medel. Det krävs dock att IEC i varje enskilt fall ger sitt tillstånd.

En Amnestysektion får ta emot indirekt statligt stöd som är tillgängligt på samma villkor för samtliga arbetsgivare eller ideella organisationer av viss typ (t.ex. skattebefrielse och bidrag till anställda). Annat indirekt statligt stöd (t.ex. att just Amnesty får utrustning eller tillåts att använda kontorslokaler utan kostnad) måste godkännas av IEC.

Det står de enskilda sektionerna fritt att vara mer restriktiva när det gäller att ta emot statligt stöd.


3. DEN SVENSKA REGLERINGEN

Utgångspunkten är givetvis att den svenska sektionen skall följa det internationella regelverket. Som framgår av detta står det dock de enskilda sektionerna fritt att vara än mer restriktiva när det gäller att ta emot statligt stöd. Den svenska sektionen har inte – i vart fall inte på senare år – utarbetat några egna riktlinjer i detta avseende. De beslut av årsmötet och styrelsen som är av intresse återges under respektive rubrik. Redan här kan dock konstateras att den svenska sektionen är väldigt mån om att upprätthålla de grundläggande principerna om oberoende, neutralitet och trovärdighet. Sektionen har därför ställt sig avvisande till att ta emot direkt statligt stöd. Detta framgår bl.a. av att Årsmötet i Linköping 1992 beslutade att avslå en motion som gick ut på att sektionen skulle kunna ta emot statliga medel för bistånd och undervisning. Det framgår även av att Årsmötet i Malmö 2000 beslutade att sektionen fortsatt skall avstå från statligt stöd vad gäller sektionens biståndsverksamhet samt att styrelsen internationellt skall verka för att Amnesty inte tar emot statligt stöd för nämnda verksamhet. Ytterligare ett exempel nämns under avsnitt 6.3.


4. RÅDGIVNINGSBYRÅN

Styrelsen måste – som ovan nämnts – ta ställning till om ett eventuellt medlemskap i Rådgivningsbyrån innebär att Amnesty indirekt tillförs statliga medel på ett sätt som inte är acceptabelt. Därvid måste följande två aspekter beaktas:

1. Våra eventuella samarbetspartners uppbär direkt statligt stöd. Detta innebär att deras ekonomiska bidrag till samarbetet delvis består av statliga pengar, vilka således kommer att användas i vårt gemensamma arbete. Är detta acceptabelt?

2. Rådgivningsbyrån har tidigare övervägt att ansöka om direkt statligt stöd. Kan Amnesty vara medlem i Rådgivningsbyrån om den skulle uppbära direkt statligt stöd?

I de internationella riktlinjerna anges, som framgått ovan, bl.a. följande. Ibland samarbetar Amnestysektioner med andra organisationer i frågor som är förenliga med Amnestys syfte. När våra samarbetspartners tar emot statligt stöd kan det i vissa fall vara lämpligt att låta även den gemensamma organisationen ta emot sådant stöd. Detta utesluter inte fortsatt samarbete så länge Amnesty inte har ensam kontroll över dessa medel. Det krävs dock att IEC i varje enskilt fall ger sitt tillstånd.

Det är enligt vår uppfattning uppenbart att Amnestys trovärdighet som organisation inte skadas av att övriga medlemmar i Rådgivningsbyrån uppbär statliga medel. Däremot skulle det eventuellt kunna påverka Amnestys neutralitet och oberoende i det att vi möjligen skulle bli mer försiktiga i vår kritik mot staten, av rädsla för att våra samarbetspartners skall förlora sitt statliga stöd. Om de skulle förlora detta stöd så skulle det ju detta gå ut över vårt gemensamma projekt. Dessutom finns risken att våra samarbetspartners begränsar den kritik som framförs mot staten genom Rådgivningsbyrån av rädsla för att förlora sitt stöd.

Det är enligt vår mening alltför långsökt att tro att Amnesty skulle bli försiktigt i sin kritik mot staten av rädsla för att våra samarbetspartners annars skulle kunna förlora sina statliga medel. Då Rådgivningsbyrån på senare tid med framgång har drivit ett antal mål mot staten inför the Committee Against Torture (CAT) kan organisationen inte anses vara alltför vänligt inställd till staten. Att de andra organisationerna erhåller statligt stöd kan därför inte anses utgöra något hinder mot att återinträda i Rådgivningsbyrån.

Tidigare erhöll de övriga medlemmarna i Rådgivningsbyrån statliga medel även för sin respektive andel i Rådgivningsbyrån, vilket stöd kom Rådgivningsbyrån tillgodo. När Rådgivningsbyrån senare blev en egen juridisk person upphörde detta stöd. Detta innebar att Rådgivningsbyråns intäkter minskade med närmare 1 miljon kr. Därefter blev Rådgivningsbyråns ekonomi så dålig att organisationen riskerade att tvingas att avskeda personal. Vid denna tidpunkt tillfrågades Amnesty om Rådgivningsbyrån som organisation kunde få ansöka om direkt statligt stöd. Frågan behandlades av styrelsen vid mötet den 13-15 juni 1997. Därvid konstaterade styrelsen att en sådan ansökan skulle innebära att Amnesty, som satt i Rådgivningsbyråns styrelse, formellt skulle vara med om att söka dessa medel. Styrelsen beslutade därför att meddela Rådgivningsbyrån att den vidhöll sitt tidigare beslut, nämligen att Amnesty inte kunde ställa sig bakom en sådan ansökan. Under våren 1999 begärde Rådgivningsbyrån ekonomisk hjälp från Amnesty
(92 209 kr) för att täcka underskottet för 1998. Denna begäran diskuterades av Amnestys styrelse den 6-7 maj 1999 och den 12-13 juni 1999. Vi det senare styrelsemötet beslutades att Amnesty skulle utträda ur Rådgivningsbyrån. När så skedde var styrelsen medveten om att ICM i Tróia senare under sommaren 1999 sannolikt skulle besluta i enlighet med vad som anges nu gällande internationella riktlinjer. – Enligt uppgift har Rådgivningsbyrån hitintills avstått från att ansöka om statliga medel.

Om Rådgivningsbyrån skulle ta emot direkt statligt stöd så skulle Amnesty, i sin egenskap av styrelseledamot, vara med om att ansöka om detta stöd. Det vore då svårt att hävda att Amnesty inte tar emot statliga medel. Rådgivningsbyrån skulle bli alltför beroende av dessa statliga medel, vilket skulle äventyra Amnestys neutralitet och oberoende. Med hänsyn till att Rådgivningsbyrån bl.a. för talan mot staten – inför CAT – vore det enligt vår uppfattning direkt olämpligt att låta organisationen uppbära sådant stöd. Statliga medel skulle innebära att man riskerade att Rådgivningsbyrån blev alltför försiktig i sin kritik mot staten. Denna form av statligt stöd var också anledningen till att sektionen vid styrelsemötet i juni 1999 även beslutade att utträda ur Frivilligorganisationernas Fond för Mänskliga Rättigheter. Sammanfattningsvis anser A-utskottet att sektionen endast kan vara medlem i Rådgivningsbyrån så länge denna organisation inte uppbär direkt statligt stöd. Inför ett eventuellt återinträde bör sektionen därför förvissa sig om att Rådgivningsbyrån har ekonomiska förutsättningar att överleva utan sådant stöd.


5. EKONOMISK ERSÄTTNING I SAMBAND MED UTBILDNING M.M.

Kan Amnesty låta staten betala kostnader för resa, kost och eventuell logi i samband med att vi skall hålla föreläsningar för statsanställda? Gäller samma sak om vi skall deltaga i ett seminarium, möte eller endast lyssna på t.ex. en föreläsning? Kan vi ta emot betalning när vi håller föreläsningar? Spelar det någon roll om pengarna betalas till Amnesty eller till den aktuella föreläsaren? Kan vi i samband med en föreläsning istället ge den aktuella myndigheten ett inbetalningskort och säga att det står dem fritt att skänka pengar till Amnesty?

Enligt de internationella riktlinjerna är det tillåtet att acceptera statligt stöd för MR-utbildning så länge det inte används till löner eller rent administrativa kostnader, men IEC:s tillstånd måste inhämtas. Det måste därför internationellt anses vara tillåtet att låta en statlig myndighet betala kostnader för resa, kost och logi i samband med sådan undervisning förutsatt att sådant tillstånd erhålles. Eftersom även andra former av indirekt stöd kan godkännas av IEC så torde detsamma rimligen gälla även de föreläsningar, seminarier och möten som faller utanför vad vi kallar MR-utbildning.

Vid styrelsemötet den 5-6 december 1998 förelåg ett underlag från B-utskottet angående MEK/-MSP-arbetet. Där uppmanades styrelsen bl.a. att ta ställning till om gruppen för militär- och polisfrågor kunde ta ut kostnadstäckning (reseersättning, ersättning för förlorad arbetsinkomst, ersättning för sekretariatspersonal samt omkostnadsersättning) då så var lämpligt. I denna del beslutade styrelsen att kostnadsersättning endast fick gälla material, omkostnader och rese-ersättning. I övrigt förefaller dessa frågor inom den svenska sektionen ha lösts från fall till fall, efter en underhandskontakt med någon i ledande befattning.

Enligt vår mening bör sektionen kunna acceptera att staten bekostar resa, kost och logi
– jfr. nämnda styrelsebeslut – även i andra fall än de som framgår av styrelsens beslut. Att göra detta kan knappast skada vår neutralitet, vår trovärdighet eller vårt oberoende så länge det inte finns några restriktioner avseende vilka åsikter vår representant får föra fram. Man bör dock vara uppmärksam på att detta, för att vara förenligt med vad som beslutades av Årsmötet i Linköping 1992, förutsätter att vi betraktar detta som ett indirekt statligt stöd, jfr. avsnitt 6.1.

Av nyss nämnda styrelsebeslut framgår vidare att gruppen för militär- och polisfrågor inte tilläts att låta staten ersätta förlorad arbetsinkomst samt kostnader för sekretariatspersonal. Att det senare inte kan tillåtas framgår enligt vår mening redan av de internationella riktlinjerna; statligt stöd får i princip inte användas till löner eller rent administrativa kostnader. Frågan om ersättning för förlorad arbetsinkomst är emellertid inte lika självklar. Det skulle till och med kunna hävdas att Amnesty kan ta emot arvode för denna typ av aktiviteter även då föreläsaren inte har förlorat någon arbetsinkomst. Vi säljer ett antal prylar i våra butiker och dessa får även staten köpa. Varför kan vi då inte sälja tjänster? B-utskottet förefaller att ha funderat i dessa banor vid sitt möte den 12 november 2000. Då beslutade B-utskottet att be styrelsen att ge dem i uppdrag att ta fram riktlinjer kring möjligheten att ta betalt för MR-undervisning och MR-information. Eftersom de internationella riktlinjerna i princip förbjuder att man tar emot direkt statligt stöd för att täcka löner förutsätter ett sådant resonemang, vilket B-utskottet också har noterat, att pengarna inte anses vara avsedda att täcka kostnader för anställd personal.

Amnestys verksamhet bygger på frivilligt arbete och går i hög grad ut på att sprida Amnestys budskap. Både kända och okända personer inom organisationen föreläser oerhört ofta i olika sammanhang – för organisationens räkning – utan att ta betalt. Det vore därför, enligt
A-utskottets mening, högst märkligt om Amnesty nu skulle börja att ta betalt för detta. Amnesty skulle därigenom riskera sin trovärdighet och sitt oberoende i onödan. Man skulle möjligen kunna hävda att enskilda medlemmar själva kan ta betalt för föreläsningar som de ger på sin fritid.
A-utskottet har ännu inte enats i denna fråga men författarna till detta diskussionsunderlag anser det vara högst tveksamt att tillåta något sådant om det handlar om att föreläsa som representant för Amnesty. Ett beslut i denna fråga förutsätter dock att man närmare utreder i vilka former
– om några – arvoden förekommer idag.

Såvitt gäller att överlämna vanliga inbetalningskort i samband med föreläsningar så finns det enligt vår mening inte något hinder mot detta så länge de överlämnas till åhörarna i allmänhet. Skulle man däremot endast överlämna ett sådant till den som har arrangerat föreläsningen – t.ex. i anslutning till att man har tackat nej till ett erbjudande om arvode – så är det mer tveksamt. Då bör man i vart fall tydligt markera att Amnesty inte vill ha någon gåva från staten.


6. NÅGRA ANDRA GRÄNSDRAGNINGSPROBLEM

6.1 Gränsen mellan direkt och indirekt statligt stöd

Det kan ibland vara svårt att avgöra vad som är direkt och vad som är indirekt statligt stöd. Allmänt kan sägas att i stort sett alla gåvor kan omvandlas till indirekt statligt stöd genom att man – istället för att ta emot pengar – skickar Amnestys räkningar till staten. För att förbudet mot direkt statligt stöd skall få någon betydelse bör man därför inte tillåta alltför omfattande bidrag i form av indirekt statligt stöd.

Ett annat gränsdragningsproblem – som nämndes redan i det dokument som styrelsen erhöll inför sina utbildningsdagar, men som då blev ganska otydligt (Dramaten) – är följande. Om en helt statlig institution – t.ex. en statlig eller kommunal teater – önskar att bidraga till Amnestys verksamhet så måste man fundera över under vilka förutsättningar detta kan ske. Om denna teater skulle vilja att skänka 100 000 kr till Amnesty så skulle vi inte kunna acceptera det; det vore fråga om direkt statligt stöd. Om teatern istället ville skänka sina intäkter om 100 000 kr från en föreställning som redan har ägt rum så vore det samma sak. Skulle föreställningarna vara utsålda under hela nästa vår så kan vi inte heller acceptera intäkter från en av dessa föreställningar; det vore fortfarande fråga om en gåva från staten. Hur skall man då behandla den situationen att teatern önskar att ge en extraföreställning under våren där samtliga intäkter skall gå till Amnesty? Eftersom föreställningen i detta exempel är eftertraktad så vore det en fiktion att påstå att publiken skänker pengar till Amnesty; de betalar för en tjänst (föreställningen). Om de betalar inträdet till staten och staten i sin tur skänker pengarna till Amnesty så är det fortfarande fråga om direkt statligt stöd. Att staten i förväg har informerat åhörarna om detta kan knappast ändra bedömningen. För att Amnesty skall kunna ta emot pengarna måste det således vara Amnesty som tar betalt för föreställningen. Detta innebär dock att intäkten knappast kan deklareras som gåva, vilket såvitt vi förstår kan få skattekonsekvenser. Alternativet är att blunda för allt och säga att staten har tillhandahållit lokal och skådespelare; åhörarna har ”skänkt” pengarna till Amnesty! Vi skulle antagligen inte lura skattemyndigheten, men möjligen oss själva?

6.2 Arbetskraft som finansieras av staten

Kan vi tillåta att värnpliktsvägrare gör sin vapenfria tjänst inom Amnesty? Gör vi samma bedömning i fråga om personal som finansieras helt eller delvis av t.ex. arbetsförmedlingen
eller lever på studiemedel?

Enligt den internationella regleringen är det tillåtet att ta emot värnpliktsvägrare och arbetskraft som bekostas av t.ex. arbetsförmedlingen. Om det är fråga om ekonomiska förmåner som tillkommer samtliga arbetsgivare på samma villkor krävs inte ens IEC:s tillstånd, men det gör det däremot om förmånen endast är tillgänglig för vissa arbetsgivare.

Årsmötet i Tylösand 1983 beslutade att sektionen bör ha möjlighet att vid sektionens sekretariat och ute hos grupperna kunna anställa personal med AMS-stöd, vapenfria tjänstepliktiga samt personer med ungdomsstöd. Årsmötet i Stockholm 1994 beslutade däremot att avslå en motion genom vilken föreslogs att styrelsen skulle få i uppdrag att ansöka om IEC:s tillstånd för att låta grupper och sekretariatet med statliga bidrag får anställa handikappade (AMI), personer i ALU-projekt samt vapenvägrare. Förklaringen till att samma typ av motion behandlades två gånger måste, såvitt vi förstår, vara att det internationellt infördes ett krav på tillstånd från IEC. Beslutet att avslå 1994-års motion måste rimligen anses innebära att 1983-års beslut har förlorat sin giltighet, även om det inte uttryckligen anges i det senare beslutet.

Frågan om statligt stöd diskuterades även på årsmötet i Borlänge 1995. Ett av förslagen gick då ut på att flyktingarbetet skulle avskiljas i en speciell organisation med egna stadgar som inte omfattades av Amnestys hårda krav på opartiskhet, i syfte att kunna använda sig av ALU-arbetare inom nämnda område. Denna motion avslogs. Däremot beslutades vid samma årsmöte att den svenska sektionen hos IEC skulle ansöka om generell dispens för att kunna ta i anspråk personer som omfattas av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, såsom handikappade genom AMI och personer i ALU-projekt. Styrelsen fick i uppdrag att därefter, om dispens erhölls, utarbeta riktlinjer för en sådan verksamhet samt att fatta beslut i varje enskilt fall. Dispens söktes och erhölls, varefter nämnda riktlinjer arbetades fram. A-utskottet har dessvärre ännu inte kommit över något exemplar av dessa. Enligt uppgift innehåller de bl.a. den begränsningen att det endast är distrikten som får utnyttja denna typ av personal. Av protokollet från styrelsemötet den 5-6 december 1998 kan utläsas att man endast kunde få tillgång till denna typ av anställda om man hade en projektplan och en handledare/arbetsledare för den som skulle anställas. Där kan också utläsas att Amnesty inte accepterade det bidrag om 10 % som utgjorde föreningsstöd. Kravet på handledare utgjorde enligt uppgift i praktiken ett stort hinder mot att anställa denna typ av personal; handledaren skulle i princip vara anställd för just denna uppgift. Såvitt framkommit har styrelsen endast beviljat dispens avseende ALU-arbetare i tre fall. I ett av dessa fall avstod man dock från att anställa någon sedan man hade konstaterat att det saknades möjlighet att skaffa fram en handledare. I de övriga två fallen upphörde anställningen av olika anledningar redan efter några månader. Sedan dess förefaller distrikten inte ha använt sig av denna typ av anställda, även om det principiellt har ansetts godtagbart. Någon vapenvägrare har såvitt är känt aldrig anställts.

I detta sammanhang har ytterligare en aspekt uppmärksammats. Skall sekretariatet ha möjlighet att som frivilliganställd anlita en person som uppbär studiemedel eller arbetslöshetsersättning? Enligt uppgift tillåter sekretariatet idag att frivilliganställda uppbär studiemedel (bidrag och lån), men inte att de uppbär arbetslöshetsersättning. Motiveringen skall vara att arbetslösa förväntas att söka arbete på heltid.

Enligt A-utskottets mening bör Amnesty definitivt sträva efter att inte använda nämnda typer av anställda i syfte att pressa personalkostnaderna; det vore om inte annat omoraliskt. För att undvika att bygga upp en organisation som faller samman den dag då stödet upphör bör Amnesty i vart fall undvika att placera dem på alltför viktiga poster och endast anställa ett begränsat antal.

Det finns viss logik i att göra skillnad mellan studerande och arbetssökande, eftersom en arbets-sökande måste söka arbete på vardagar under dagtid, emedan en studerande kan studera på kvällar och helger. Dessutom skulle sannolikt en arbetssökande riskera att förlora sin arbetslöshets-ersättning om det kom fram att han/hon i alltför stor utsträckning arbetade frivilligt på Amnesty, men detta skulle aldrig kunna hända en studerande. Samtidigt måste väl även en arbetssökande ha någon fritid som denne kan ägna åt Amnestyarbete? Det finns sannolikt inte många arbetssökande som ägnar 40 timmar per vecka till att söka arbete. En möjlig lösning vore kanske att tillåta arbetslösa att vara frivilliganställda i viss begränsad omfattning?

Om man vill göra någon justering av nu gällande regelverk så bör man först och främst förvissa sig om vilka villkor som nu gäller för de olika kategorierna. Man bör även beakta att dessa villkor ändras relativt ofta, varför det kan finnas skäl att undvika en alltför detaljerad reglering. Möjligen skulle man kunna tänka sig att slå fast vissa generella principer för att sedan överlåta till styrelsen att besluta i varje enskilt fall?


6.3 Skattebefrielse och presstöd

Eftersom i stort sett alla organisationer som sysslar med välgörenhet åtnjuter skattebefrielse så är det, enligt de internationella riktlinjerna, tillåtet att ta emot sådant stöd. Därvid krävs inte ens IEC:s tillstånd.

Under en rad av år tog sektionen även emot presstöd (Amnesty Press och taltidningen). I det dokument som låg till grund för detta diskussionsunderlag uttalades att så är fallet än idag samt att Amnesty Press är beroende av detta stöd. Efter ytterligare undersökningar har det emellertid visat sig att vi hade fått felaktig information. Efter årsmötet 1994 beslutade styrelsen dels att uppdra åt sekretariatet att tacka nej till fortsatt presstöd, dels att uppdra åt sekretariatet att informera medlemmarna om beslutet, dels att uppdra åt A-utskottet att förbereda en diskussion om statliga medel till årsmötet 1995. Som motivering angavs det starka uttalande som tydligen gjordes vid nämnda årsmöte; att Amnesty skulle tacka nej till alla former av statligt stöd. När styrelsen beslutade att avstå från presstöd skall den, enligt uppgift, även ha beaktat att presstödet endast uppgick till c:a 25 000 kr per år.

Denna typ av generellt indirekt statligt stöd kan enligt vår mening inte påverka organisationen negativt. Om det i framtiden skulle villkoras på så sätt att vi inte skulle få göra vad vi vill, så skulle bedömningen givetvis bli den motsatta. Den enda invändningen som man möjligen skulle kunna ha mot denna typ av statligt stöd är att vi kan bli beroende av det. Vi är på sätt och vis redan idag beroende av skattebefrielsen; vår ekonomi skulle försämras avsevärt om vi erlade skatt på alla gåvor som vi får. Detta är emellertid enligt vår mening inte något skäl till att redan idag avstå från denna förmån.

Det är svårt att se att presstöd skulle vara skadligt för Amnesty. Det enda vettiga skäl som talar för att sektionen även i fortsättningen skall avstå från presstöd är, såvitt vi förstår, att det handlar om ett så lågt belopp att sektionen lika gärna kan vara utan det. Här blir dock gränsdragningen mellan direkt och indirekt stöd aktuell. Skattebefrielsen innebär att vi slipper att ge staten en andel av de pengar som har skänkts till oss av andra, emedan presstöd innebär att staten ger ett visst belopp till Amnesty. Formellt så innebär ju detta att presstöd är ett direkt statligt stöd och därmed förbjudet emedan skattebefrielsen är en form av indirekt statligt stöd som är tillåtet. Det är obekant för A-utskottet hur man internationellt ser på presstöd. Frågan bör utredas.


6.4 Statliga lokaler

Ett flertal grupper i den svenska sektionen har sedan många år regelbundet sina möten i kommunala eller statliga lokaler. Bör detta vara tillåtet och krävs i så fall att de betalar marknadsmässiga hyror? Gäller samma princip distriktslokaler och sekretariatet? Kan vi acceptera rabatterade priser? Blir det någon skillnad om det är fråga om att använda lokalen endast vid något enstaka tillfälle? Enligt de internationella riktlinjerna gäller att IEC:s tillstånd måste inhämtas vad gäller indirekt statligt stöd som inte är tillgängligt för envar.

Att en enskild grupp har sina möten i en lokal som ägs av t.ex. kommunen eller ett universitet är enligt vår mening i regel ofarligt för organisationen, oavsett om gruppen betalar någon hyra eller inte. Orsaken är att gruppen, om den inte får fortsätta att utnyttja lokalen, enkelt kan ha sina möten någon annanstans (t.ex. vara hemma hos någon av medlemmarna). Dessutom torde risken att Amnesty som organisation förknippas med kommunen eller universitetet vara näst intill obefintlig. Detta bör således vara tillåtet, oavsett om lokalen är tillgänglig för envar eller inte. Det senare förutsätter dock IEC:s tillstånd.

Om det är fråga om en större lokal som permanent används enbart av Amnesty, t.ex. en distriktslokal, en butik eller sekretariatet, finns ofta skäl att göra en annan bedömning. Det är då betydligt svårare att byta lokal, varför Amnesty onekligen riskerar att hamna i en beroende-ställning. Här kan man möjligen resonera på samma sätt som vi gjort angående presstöd m.m., men vi anser att man bör avstå från att utnyttja statliga lokaler utan kostnad för denna typ av verksamhet. Om Amnesty däremot betalar en marknadsmässig hyra för lokalen så är det överhuvudtaget inte fråga om något statligt stöd, även om en hyresgäst alltid i någon mån är beroende av sin hyresvärd. Det kan därför inte anses föreligga något generellt hinder mot att hyra lokaler av staten. Om byggnaden har en klar anknytning till t.ex. kommunen är det däremot inte helt lyckat; Amnesty kan komma att förknippas med kommunen.

Ett problem som uppstår om man skall hyra en lokal av staten är dock att den egentliga marknadshyran i regel är betydligt högre än vad en organisation som Amnesty rent faktiskt behöver betala. Det förefaller ologiskt att driva upp priset utöver vad vi skulle ha betalat om vi hade hyrt motsvarande lokal av ett privat bolag. Möjligen skulle man kunna tänka sig ett riktvärde innebärande att vi bör betala minst t.ex. 75 % av marknadsvärdet.

När det handlar om att använda en statlig lokal gratis vid något enstaka tillfälle, t.ex. för ett årsmöte, en föreläsning, ett uppträdande eller en galakväll, är det enligt vår mening uppenbart att Amnesty inte lider någon skada så länge vi själva får bestämma vad som skall framföras. Det bör därför inte föreligga något hinder mot att göra detta. På ett teoretiskt plan kan här uppkomma gränsdragningsproblem; vad är direkt statligt stöd och vad är indirekt statligt stöd? Kan vi betala hyra för lokalen till ett kommunalt bolag för att sedan få samma belopp från kommunfull-mäktige? Är inte det senare ett direkt statligt stöd?


6.5 Kopiering m.m.

Enligt de internationella riktlinjerna gäller att IEC:s tillstånd måste inhämtas vad gäller indirekt statligt stöd som inte är tillgängligt för envar. Bör en grupp som har sina möten t.ex. på ett universitet kunna utnyttja ett erbjudande att få kopiera/trycka material utan kostnad?

Såvitt vi har kunnat utröna finns endast ett beslut i den svenska sektionen på detta område; styrelsens beslut den 5-6 december 1998 att gruppen för militär- och polisfrågor får ta ut kostnadstäckning för bl.a. material. Även här uppstår dock den teoretiska gränsdragningen mellan direkt och indirekt statligt stöd. Är styrelsens beslut förenligt beslutet av årsmötet i Linköping 1992, att vi inte får ta emot direkt statligt stöd för undervisning?

En grupp bör enligt vår mening kunna kopiera ett Amnestydokument gratis i några exemplar utan att det skadar organisationen. Däremot är det högst tveksamt om vi kan tillåta att staten trycker upp t.ex. en stor mängd medlemsfoldrar utan kostnad. Dessa utgör en väsentlig del av Amnestys verksamhet och Årsmötet i Linköping 1992 beslutade att vi inte fick ta emot direkt statligt stöd för detta. Är det då rimligt att vi i någon större omfattning gör samma sak i form av indirekt stöd?
Såvitt gäller rabatterade priser bör man enligt vår mening tillämpa samma princip som har föreslagits ovan avseende hyra av lokal för sekretariatet och distrikten.


6.6. Samarbete med statliga myndigheter

Var det rätt att deltaga i Radiohjälpskampanjen, trots att projektet i stor utsträckning s.a.s. bekostades av Sveriges television? Kan vi samarbeta med t.ex. Posten eller Telia i framtida kampanjer om samarbetet går ut på att Amnesty erhåller vissa förmåner? Enligt de internationella riktlinjerna gäller även här att IEC:s tillstånd måste inhämtas vad gäller indirekt statligt stöd som inte är tillgängligt för envar.

När det gäller tillfälligt samarbete med bolag över vilka staten har inflytande, t.ex. Radiohjälps-kampanjen, bör Amnesty enligt vår mening förvissa sig om att det inte råder någon begränsning i vad vi får förmedla. Om det som förmedlas överensstämmer med vad Amnesty står för så finns enligt vår uppfattning inte någon risk för att organisationen lider skada. Vi får givetvis inte utnyttja denna typ av arrangemang i så stor utsträckning att vi blir beroende av dem.


7. SLUTORD

Som framgått ovan har detta diskussionsunderlag utarbetats dels för att komma med konkreta förslag i vissa avseenden, dels för att bidraga till diskussionen om var gränsen skall gå; när kan Amnesty ta emot statligt stöd. Såvitt gäller det senare har vi pekat på en rad gränsdragnings-problem. Det är i vissa delar mycket svårt att fatta beslut utan att först inhämta ytterligare utredning angående vad som förekommer ute i distrikten och i övriga länder. För att underlätta för framtiden vore det optimala att inom sektionen utarbetade riktlinjer angående statligt stöd, vilka förslagsvis kan bygga på de internationella riktlinjerna. De bör dock vara än mer utförliga och innehålla förtydliganden i de avseenden sektionens uppfattning avviker från de internationella riktlinjerna. Förslagsvis bör tillstånd från IEC i dessa riktlinjer ersättas med tillstånd från sektionens styrelse, som i sin tur får inhämta tillstånd från IEC. Eftersom tidigare årsmötesbeslut måste beaktas bör eventuella riktlinjer antas av årsmötet. Om någon/några får i uppdrag att utarbeta riktlinjer för den svenska sektionen så bör detta uppdrag inkludera även möjligheten att ta betalt för MR-undervisning och MR-information, varför detta inte bör utredas separat av B-utskottet.

Styrelsen föreslås således

BESLUTA

att de statliga medel som uppbärs av Caritas, Rädda Barnen och Svenska kyrkan i sig inte utgör något hinder mot Amnestys deltagande i Rådgivningsbyrån,

att Amnesty endast kan vara medlem i Rådgivningsbyrån så länge den inte uppbär statliga medel,

att Amnesty som organisation i samband med utbildningar, seminarier, konferenser etc. tills vidare endast får låta staten bekosta resa, kost och logi,

att uppdra åt A-utskottet – eller någon annan konstellation – att utarbeta ett förslag till riktlinjer avseende direkt och indirekt statligt stöd inom den svenska sektionen.