Förslag till årsmötet, regeringspassivitet Underlag till styrelsemöte 1-2 mars 1997

Till styrelsen
Från A-utskottet
Datum 28 februari 1997



Förslag från styrelsen, angående Regeringspassivitet

Bakgrund:
Sedan ICM 1993(International Council Meeting = Amnestys internationella
rådsmöte) har IEC (International Executive Committee = Amnestys internationella
styrelse) haft i uppdrag att ingående utreda frågan om regeringspassivitet och om
detta utgör ett nytt åtagande ( = utvidgar mandatet). Inom detta arbete skulle man
också undersöka olika aspekter på Amnestys flyktingarbete. IEC skulle också
undersöka om gäldslaveri och slaveri var brott mot mänskliga rättigheter som
täcktes av Amnestys åtagande. Vidare skulle IEC undersöka de fall då regeringar
systematiskt misslyckas i att förhindra och straffa brott mot kvinnor och den policy
som finns beträffande kvinnor som hotas av våld på grund av att de frångått de sociala
normerna och därför flytt. Vid ICM i Ljubljana 1995 beslöt man att bedriva opinionsbildande
arbete beträffande (kvinnlig) könsstympning. Man beslöt också att IEC skulle fortsätta med
den allmänna undersökningen om regeringars ansvar, när det gäller brott som begås av vanliga
medborgare och som påverkar andra medborgares rättigheter, utan att brottslingarna anklagas
och döms. Detta kallas alltså Regeringspassivitet (se också Policykatalogen 05:06)

Under tiden sedan 1993 har IEC diskuterat regeringspassivitet i olika dokument och nu kommit fram till tre huvudförslag:
1. Så liten förändring som möjligt i Amnestys nuvarande policy om regeringar är medansvariga i brott begångna av privatpersoner.
2. Identifiering av andra nivåer av regeringars ansvar för att de misslyckas i att förhindra speciella sorters brott begångna av privatpersoner, och ge förslag på alternativa tekniker.
3. Massaktioner mot brott begångna av privatpersoner.

Beslut 2 av 1995 års ICM gav rörelsen sju kriteria för förändring av åtagandet och beträffande regeringspassivitet anser medlemmarna följande:

1. Fokus
De som ser Amnestys åtagande vara att reagera på brott mot de mänskliga rättigheterna begångna av regeringar eller av fristående grupper (NGE = Non Governmental Entities), anser att en utvidgning av åtagandet genom att ta upp regeringspassivitet undergräver rörelsens fokus genom att vidga det till att innefatta andra Icke-regerings-förövare. Andra anser, att om Amnesty vänder sig mot regeringar för att de inte agerar, har Amnesty fortfarande fokus inställt på en stats missbruk av sin makt. För dem som anser, att Amnesty ska fokusera på fysisk och mental (psykisk) integritet, yttrandefrihet, frihet i allmänhet och frihet från diskrimination, i så fall stärker detta Amnestys fokus genom att man vänder sig till de mänskliga rättigheterna som är i fara snarare än att identifiera förövaren.

2.Trovärdighet
Det finns också olika åsikter beträffande Amnestys trovärdighet, om åtagandet utvidgas. En del anser att Amnesty fortfarande grundar sitt åtagande på internationella lagar och det är på dessa Amnestys trovärdighet vilar. Andra anser att, om man försöker göra regeringar ansvariga för dessa slags brott genom att anklaga dem för passivitet, och på grund av att Amnesty inte har någon praktisk erfarenhet av detta slags arbete, detta skulle undergräva Amnestys trovärdighet och också effektiviteten i Amnestys arbete. Andra återigen anser att Amnestys anseende redan har skadats genom att Amnesty inte har kunnat bekämpa regeringspassivitet och genom att ändra åtagandet skulle Amnestys trovärdighet öka.

3.Anpassning
En del medlemmar anser att det nuvarande åtagandet fortfarande är mycket relevant i dagens värld och att en utvidgning till regeringspassivitet skulle göra så att Amnestys program verkade ofullständigt. Andra anser att brott mot de mänskliga rättigheterna inom den privata sfären är ett ökande problem (fast det är naturligtvis inte sant, utan dessa brott har alltid funnits)för alla dem som arbetar för de mänskliga rättigheterna. Det är också ett ökande problem för alla som under lång tid lidit av att socialt och politiskt underordna sig, och detta gäller framför allt kvinnor och barn. Effekten av en utvidgning av åtagandet att också innefatta regeringspassivitet eller andra brott begångna av privatpersoner skulle kunna utveckla starkare medlemsstrukturer i olika regioner. Man bör också ta hänsyn till Amnestys möjligheter att samarbeta med andra organisationer.

4. Sammanhang
Amnestys åtagande har under senare år blivit mycket invecklat. En del medlemmar anser att då åtagandet utvecklas till att innefatta nya målgrupper för Amnestys aktioner, blir sammmanhanget svårare att se. Andra medlemmar anser, att det skulle stärka Amnestys åtagande om man vänder sig till regeringar för att de misslyckas i att tillförsäkra sina medborgare de mänskliga rättigheter som ligger Amnesty varmast om hjärtat, liksom staters misslyckande i att respektera dessa rättigheter.

5. Klarhet
Om åtagandet ska utvidgas till att gälla regeringspassivitet och brott begångna av privatpersoner, måste de olika brotten specificeras och teknikerna / sätten på vilka de ska påtalas måste definieras. Resolutionsförslsaget innehåller en lista på de olika typer av brott som skulle kunna innefattas inom ett utvidgat åtagande. Förslag 2 och 3 ber och ICM att besluta om IEC kan besluta om aktioner mot olika typer av brott begångna av privatpersoner, eller om ett ICM-beslut måste ske vid varje tillfälle. Förslag 2 föreslår att regeringar ska vara dem man vänder sig till medan man i förslag 3 vänder sig både till förövaren och regeringen.

Amnesty måste kunna förklara på ett övertygande sätt varför man inte tar upp särskilda mänskliga rättighetsfrågor. En del medlemmar anser, att det kommer att bli svårt att förklara och identifiera vad som menas med regeringspassivitet eller brott begångna av privatpersoner, om man tar hänsyn till alla de olika typerna av problemet, situationer och brotten som kan inkluderas inom detta begrepp. Andra däremot anser att det är möjligt att definiera en regerings passivitet och inbegripa detta i Amnestys åtagande på ett klart och koncist sätt. De påpekar att doktrinen om hur en stat fungerar, som Amnesty har utvecklat genom sitt arbete på utomrättsliga avrättningar och andra liknande brott, skulle vinna mycket på att det sattes klara ramar för de olika nivåerna av regeringspassivitet.

6. Resurser
När man bestämmer vilka olika typer av kränkningar och brott som ska tas upp måste man också ta upp frågan om vilken betydelse de får på undersökningsavdelningen och medlemsaktioner. En del medlemmar anser att Amnesty varken har resurser eller expertkunskap till att undersöka och göra kampanjer effektiva på ett så brett och resursintensivt område som regeringspassivitet. Andra tror att medlemsantalet skulle öka och då också organisationens resurser.

7. Aktivitet
Amnestys olika tekniker har i allmänhet riktats mot regeringar och på senare tid även mot NGEs. Frågan är om medlemmarna får möjlighet att agera om vi ska arbeta mot regeringspassivitet. En del anser, att möjligheterna för medlemmarna att arbeta effektivt mot regeringspassivitet och brott begångna av privatpersoner är begränsade på grund av sättet Amnesty gör aktioner på och på grund av hur man ser på Amnestys roll, när det gäller det opinionsbildande arbetet. Andra anser, att, genom att vi arbetar mot regeringspassivitet, vi fortsätter att ha regeringar i fokus och att vi därför kan förlita oss på liknande kampanjtekniker; dessutom har vi redan tekniker, som vi använder när vi vänder oss till icke-regerings-aktörer. En del medlemmar anser att det mest effektiva sättet är att vi vänder oss direkt till de privata förövarna.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

IEC har nu lagt fram olika förslag inför ICM och dessa är:

Förslag 1
ICM beslutar att Amnesty endast ska vända sig till regeringar, i de fall enskilda medborgare begår brott mot de mänskliga rättigheterna och man välgrundat kan anta att regeringar är medansvariga i brottet (eftersom de inte gjort tillräckligt för att förhindra brottet). Brottet ska också vara av så allvarlig natur, att Artikel 1. ska kunna åberopas, om brottet hade begåtts av en statlig tjänsteman (t ex polis, fångvaktare osv).

Vidare beslutar man att ICM ska ge IEC i uppdrag att inom begreppet regeringspassivitet ta in följande och liknande grava brott mot de mänskliga rättigheterna begångna av privatpersoner, om graden av regeringars ansvar tillgodoser ovanstående kriteria:

a) slaveri, skuldslaveri, livegendom och träldom
b) sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, barnprostitution
c) barnäktenskap (flickor), försäljning av och handel med barn, tjänste- giftermålskontrakt
d) brudbränning, mord på grund av hemgift och liknande brott
e) undernäring av flickor, förhindrande i att ge barn tillräcklig näring, hälso-eller andra
vitala behov flickor har därför att man föredrar pojkar
f) kvinnlig könsstympning och andra tradionella seder som drabbar kvinnors fysiska och psykiska integritet
g) andra tradionella seder som drabbar en persons fysiska och psykiska integritet
h) våld i hemmen (brott mot kvinnor, barn och äldre i hemmen)
i) våldtäkter och sexuella brott
j) påtvingad abort och sterilisering
k) odrägliga, farliga eller slavliknande arbetsförhållanden, barnarbete
l) lynchning och gängmord
m) fysiska överfall på minoritetsgrupper (invandrare, hemlösa, homosexuella, ras- etniska- eller religiösa grupper

Vidare beslutar man att de brott mot de mänskliga rättigherna som Amnesty tar ställning till ska bli särskilt undersökta av detta och följande ICM. IEC ska dra upp riktlinjer för aktioner enligt detta åtagande.

Förslag 2

Man beslutar att Amnesty ska vända sig till regeringar, som misslyckas i att agera mot brott av de mänskliga rättigheterna begångna av privatpersoner. Brotten ska vara av så allvarlig natur att de innefattas av Artikel 1. i stadgarna, om de hade utförts av statliga tjänstemän:

i) om man kan anta att regeringar är medansvariga
ii) om man kan anta att regeringar tolererar eller godkänner brotten
iii) om man kan anta att regeringar misslyckas i att utöva vederbörlig kraft för att förhindra eller avhjälpa brotten
iv) man beslutar vidare, att personer som diskrimineras av något eller följande skäl:
etniskt ursprung, kön, färg, språk, nationell eller socialt ursprung, ekonomisk status, börd eller annan status
i dessa fall görs en regering ansvarig, om den misslyckas i att förhindra och bestraffa brott mot sådana sociala grupper. Amnesty kan ta dessa som en indikation på att en regering misslyckas med att infria sina förpliktelser under de antidiskrimineringslagar, som finns i de internationella lagarna, och därigenom ger sitt samtycke eller visar brist på att avhjälpa brotten.

Vidare beslutas att ICM ger IEC i uppdrag att inom denna policy också inkludera någon av följande eller liknande allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna begångnga av privatpersoner, om graden av regeringens ansvar uppfyller någon av ovanstående kriterium:

samma uppräkning som under Förslag 1. (=slaveri, etc)

Man beslutar också, att de brott Amnesty är intresserad av enligt detta förslag ska speciellt identifieras av detta och följande ICM. Amnesty kan också enligt detta förslag vända sig till regeringar och påpeka att de misslyckas i att agera mot sådana brott begångna av privatpersoner. Man beslutar också att IEC drar upp riktlinjer för att tillämpa denna policy.



Förslag 3

Man beslutar, utan att ta hänsyn till en regerings ansvar för brott mot de mänskliga rättigheterna begångna av privatpersoner, att Amnesty kan vända sig till denna regering och protestera mot sådana brott, om de skulle vara så allvarliga, att de innefattas i stadgans Artikel 1. och skulle vara direkt begångna av statstjänstemän.

Vidare beslutas att ICM ger IEC i uppdrag att inom ramen för denna policy innesluta någon av följande eller liknande brott mot de mänskliga rättigheterna begångna av privatpersoner:

samma uppräkning som under Förslag 1. (=slaveri, etc)

Man beslutar vidare, att arten av brotten som är av intresse för Amnesty enligt detta förslag ska identifieras av detta och följande ICM. Dessutom beslutar man att vända sig direkt till de privatpersoner, som begår dessa brott, såväl som till regeringar. ICM ger IEC i uppdrag att dra upp riktlinjer för denna policy.

Styrelsens förslag till årsmötet 1997

Styrelsen föreslår att årsmötet beslutar enligt Förslag 2

______________________________________________________________________

# Den som vill läsa mer om de olika förslagen och bakgrund till dem kan titta på följande POL- och SCM-papper:
POL 21/01/95 och POL 21/04/96
SCM 07/96, SCM 08/96, SCM 19/96, SCM 23/96, SCM 25/96