Fackligt nytänkande Underlag till styrelsemöte 1-2 mars 1997

Till: Styrelsen
Från: B-utskottet/Fackliga gruppen
Datum: 27 feb 1997 (reviderad av AU)


Utredning med anledning av årsmötesbeslut nr 40
Nytänkande inom det fackliga målgruppsarbetet


Bakgrund

Årsmötet 1996 beslutade med anledning av motion ang "Nytänkande inom det fackliga nätverksarbetet"
att ta ställning till vilken status den fackliga gruppen ska ha,
att svenska sektionen gör en utredning av hur vi kan förstärka vårt centrala, regionala och lokala
fackliga målgruppsarbete,
att utredningen senast ska vara klar till 1998 årsmötet,
att personerna som ingår i utredningsgruppen primärt ska komma från sekretariatet, styrelsen och den fackliga gruppen.

B-utskottet fick styrelsens uppdrag att föreslå åtgärder med anledning av beslutet (nr 40). Bertil Ottosson i den fackliga gruppen har arbetat med frågan tillsammans med Lars-Olof Olofsson i styrelsen. I utredningsarbetet har även Juhani Kulo deltagit. Juhani är Amnestymedlem och adjungerad ledamot i den fackliga gruppen. Han arbetar på Svenska Metallindustriarbetareförbundet.


Inledning

Redan på 1970-talet tog Amnesty kontakt med fackföreningsrörelsen. Under 1980-talets mitt beslutade Amnesty att satsa mer målmedvetet på det fackliga målgruppsarbetet. En anställd arbetade med att föra ut Amnestys information till förbunden för att få dem att agera, att ge bidrag till Amnesty och att nå ut till fler i det svenska samhället. Ett viktigt redskap i arbetet var Fack och Förföljelse, en bilaga till Amnesty Press. Här presenterades information kring kränkningar av fackliga rättigheter, inkl förslag till vädjandebrev. En central facklig arbetsgrupp bildades 1988. Den anställde var gruppens sammankallande och gruppens uppgifter var främst att producera material och få ut detta till en bredare målgrupp inom fackföreningsrörelsen. En omprioritering av det fackliga målgruppsarbetet gjordes genom den handlingsplan som antogs på årsmötet i Linköping 1991. Som ett led i decentraliseringssträvandena lades huvudansvaret för att nå ut till fackföreningsrörelsen på grupper och distrikt. Detta har inte fungerat så bra.

Den fackliga arbetsgruppen har bestått av fem till sju personer, huvudsakligen bosatta ganska långt från Stockholm. Stora kostnader för resor och logi med att sammankalla gruppen parat med minskad budget, några centrala avhopp och minskad effektivitet i gruppen har gjort att den i praktiken kommit att bestå av en person som tillsammans med den anställde ändå har fungerat ganska bra.


Under senare år har det fackliga målgruppsarbetet främst bestått av att förse ett mindre nätverk, huvudakligen på förbundsnivå, med BA, att producera och distribuera ett kampanjmaterial i maj varje år samt att producera material till Amnestys del av den årliga FFI-katalogen. Denna är ett tecken på att samarbetet med de fackliga organisationerna har utvecklats.

Inför varje majkampanj har beställningsblanketter gått ut med grupputskicken. Disktriktsombuden var tänkta att fungera som pådrivare i gruppernas arbete med det fackliga materialet. Resultaten inom organisationen har dock varit klena. Den externa aktiviteten har varierat. Några fackförbund har gjort stora materialbeställningar medan andra förbund inte har beställt någonting någon gång.

I maj 1995 samlades sektionernas samordnare av det fackliga målgruppsarbetet i London. Mötets syfte var att lära av varandra samt att sammanfatta utvecklingen av kränkningarna av fackliga rättigheter.


Världen förändras

Londonmötets bild av utvecklingen var nedslående. Kränkningar av fackliga rättigheter förekommer allt oftare och med allt grövre metoder. Bara ett fåtal stater ratificerar nya ILO-konventioner, i många länder tillämpas inte redan ratificerade ILO-konventioner och fackföreningsfientlig lagstiftning genomförs allt oftare. Denna utveckling har sin grund i de ändrade produktionsförhållandena. Produktion och arbetsmarknad har globaliserats, vilket medför att transnationella företag mycket lätt kan flytta produktionen dit det är billigast att producera. Särskilt utvecklingsländer konkurrerar om att få dessa företag att investera. Länderna erbjuder exempelvis produktion i särskilda inhägnade områden (Export Processing Zones) där fackliga organisationer är förbjudna, där företagen lockas med subventioner och där företagens vinster inte beskattas under ett antal år. Den stora arbetslösheten gör att lönerna blir så låga att arbetet kan karaktäriseras som slavliknande. Här är facklig aktivitet förenad med livsfara. Den elektroniska utvecklingen gynnar och påskyndar dessa förändringar, som sker i allt snabbare takt.

Sedan 1989 har världen förändrats på ett sätt som har accentuerat den ovan beskrivna utvecklingen. Nu finns inte längre planekonomierna som tänkbara förebilder för arbetare och som ett fungerande alternativ till marknadsekonomin. Detta underlättar för företag och regeringar att försämra villkoren för arbetare och fackliga organisationer.


Detta är en kort sammanfattning av informationen från några ICTUR-representanter (International Centre for Trade Union Rights) på Londonmötet. ICTUR:s uppgift är att hjälpa fackligt aktiva i rättsliga och andra processer över hela världen. Organisationens samlade kunskaper är naturligtvis en guldgruva för oss inom Amnesty.


Amnesty International och fackliga organisationer

Orättfärdiga ekonomiska klyftor samt begränsat demokratiskt inflytande leder till kränkningar av Mänskliga Rättigheter. I diktaturer och demokraturer med stora klassklyftor strävar människor efter demokrati och bättre levnadsvillkor. Myndigheters metoder att motverka sådan utveckling medför MR-brott. I många länder måste politiska partier, officiellt eller inofficiellt, godkännas av regeringen för att få delta i landets politiska liv. Partier som arbetar för demokrati förföljs och dess representanter är legala måltavlor för MR-kränkningar, t ex olika typer av väpnat våld. Kampen för demokrati och bättre levnadsvillkor för majoriteten medborgare genom politiska partier är därför svår. Här kan fackliga organisationer vara ett alternativ. Fackliga organisationer är demokratiska till sin natur. De arbetar inte enbart för att förbättra sina medlemmars löne- och arbetsförhållanden utan fungerar även som skolor för landets demokratiska utveckling.

Kränkningar av fackliga rättigheter är MR-brott och omfattas av Amnestys åtagande. I många länder grips, torteras, försvinner och fängslas människor enbart för att de försökt bilda och verka i en facklig organisation. Amnesty och fackliga organisationer har därför gemensamma mål i arbetet mot kränkningar av fackliga rättigheter. Utvecklingen i världen gör det troligt att denna typ av MR-brott kommer att öka än mer. För att möta denna förändring är det nödvändigt att utveckla samarbetet med fackföreningsrörelsen. Detta är logiskt nu när Amnestys arbetsmetoder förändras i riktningen att arbeta mer förebyggande.

Londonmötet gav också idéer om hur vi skulle kunna effektivisera vårt arbete mot kränkningar av fackliga rättigheter. Samarbete inom och mellan NGO:s i någon form av nätverksmodell diskuterades. Vi har fortsatt denna diskussion på sekretariatet. Vår metod har tidigare främst varit att vända oss till internationella sekreterare på förbundsnivå och till fackförbundspressen med aktionsmaterial och upprop för ett aktivt deltagande i vårt nätverk. Som nämnts ovan har denna metod inte varit någon större succé vare sig inom vår egen organisation eller inom fackföreningsrörelsen. Vi kom därför fram till att nätverk måste bestå av människor, som inte bara har en viss position i sina organisationer utan även känner för, är motiverade och har tid att arbeta praktiskt.

Under 1996 tog Amnestys fackliga grupp initiativ till möten med LO- och TCO-ledningarna för att diskutera det framtida samarbetet med utgångspunkt i den nya strategin. I januari träffade Anita Klum, Elisabeth Löfgren och Bertil Ottoson LO-ledningen, Bertil Jonsson och Ragne Beiming (int sekr) och i mars träffade vi TCO:s Inger Olsson och Else Kjöller (int sekr). Mötena utmynnade i att vi är överens om
- bilden av utvecklingen i världen
- behovet av ett mer utvecklat samarbete mellan organisationerna
- att samarbetet främst skall bygga på aktivister, vi kan kalla dem eldsjälar.
- att hitta modeller och metoder för det utvecklade samarbetet


Utvecklingen under 1996

LO, TCO och Amnesty har under hösten 1996 haft gemensamma presskonferenser där FFI-katalogen har presenterats och följt upp dessa med kvällsseminarier (Örebro och Sundsvall). Här samlade vi upp aktivister genom att i samband med diskussionen låta dem skriva namn och adress på en blankett för att komma med i nätverket. Den fackliga gruppen har även deltagit i ett antal fackliga möten och konferenser och även här samlat aktivister. Det fackliga nätverket har under 1996 ökat från ca 15 till ca 40 mottagare av Amnestys aktionsmaterial.


Ett samarbete har inletts med Metallindustriarbetareförbundet, som har ett internt och informellt nätverk på ca 100 personer. Nätverkes syfte är att snabbt nå alla nivåer inom organisationen och så effektivt som möjligt diskutera igenom frågor av särskilt intresse, exempelvis kraven inför en avtalsrörelse. Man kommer med i nätverket genom en personlig anmälan, dvs nätverket fungerar utanför den traditionella organisationsstrukturen. Detta nätverk av aktivister kommer att ställas till vårt förfogande genom att Juhani Kulo (se nedan) på Metall kallar nätverket till ett möte i mars 1997, huvudsakligen om den kommande avtalsrörelsen. Då kommer den fackliga gruppen att få en punkt på föredragningslistan. Innan dess kommer nätverket att få brev med information om vårt samarbete och en blankett för att redan före mötet kunna anmäla intresse för samarbete med Amnesty.

Uppföljningen av de centrala LO- och TCO-kontakterna har lett till att den fackliga gruppen tillsammans med de internationella sekreterarna i LO och TCO under våren 1997 skall identifiera vår målgrupp på förbundsnivå för att sedan, genom dessa nyckelpersoner, leta oss ner i respektive förbund, genom avdelningar till klubbnivå. Detta är naturligtvis ett jättearbete, men med goda förutsättningar att utveckla ett fungerande aktivt nätverk.


Organiseringen av det framtida fackliga målgruppsarbetet

Principerna för denna organisering har antytts ovan. Vi bör bygga en nätverksorganisation, bestående av särskilt motiverade personer. De främsta uppgifterna inom en sådan organisation blir
- att planera kommande aktiviteter
- att utvärdera aktiviteter
- att samla information
- att göra aktionsmaterial
- att sprida aktionsmaterial
- att informera om det fackliga målgruppsarbetet
- att dra in fler människor i arbetet


En specialgrupp för fackligt målgruppsarbete

En viktig princip är att människor får arbeta med det de är bra på och vill arbeta med. Många uppgifter inom det fackliga målgruppsarbetet kan utföras oberoende av var man befinner sig. Den erfarenhet vi har inom Amnesty säger dock att det behövs en viss fast organisation med bestämda uppgifter. Aktivister har rätt att kräva hjälp med produktion och spridning av aktionsmaterial och bör kunna få stöd för sitt arbete av en central grupp (specialgrupp), som bl a samlar och processar idéer, producerar material, sammanfattar och utvärderar verksamheten, gör budgetar, håller kontakt med styrelsen och sekretariatets personal och använder tekniska hjälpmedel för att sprida material. Av detta följer att specialgruppen behöver stöd av någon anställd, som inom bestämda ramar kan ställa sina kunskaper och sekretariatets resurser till specialgruppens, nätverkets och målgruppsarbetets förfogande.

Den centrala fackliga specialgruppen bör bestå av Amnestymedlemmar från både grupper och fackliga organisationer. I nuläget har gruppen en adjungerad medlem från Metallindustriarbetareförbundet.
Utöver de uppgifter en centralt placerad specialgrupp har bör alltså det fackliga målgruppsarbetets uppgifter skötas av de personer som är särskilt motiverade och har personliga och andra resurser, oberoende var i landet de verkar. Kring exempelvis Sven Olsson i Göteborg bör det alltså kunna växa fram ett regionalt kontaktnät, som med hjälp av hans arbetsinsatser växer och får material genom den centrala gruppen. LO-distriktet och TCO-rådet i Göteborg bör alltså kunna vända sig till Sven för medverkan, exempelvis vid årsmöten, internationella kurser och konferenser. Finns det alltså en engagerad person inom en grupp eller ett distrikt måste nätverket byggas upp kring henne/honom. En nätverksorganisation måste bestå av personliga kontakter och relationer och inte av byråkratiska principer.

Uppbyggnaden av detta samarbete i nätverk kommer att ta lång tid. Det är kanske främst den tid aktivister kan satsa som är uppbyggnadens trånga sektion. Den fackliga gruppens plan är just nu att kontakta ett fackförbund i sänder och noga undersöka vilka möjligheter som där finns, kontakta ett antal nyckelpersoner och sedan försöka få dessa att bygga vidare inom sina förbund. Att medlemmar i den fackliga gruppen ska vara aktiva och sammanhållande på alla nivåer inom hela fackföreningsrörelsen är naturligtvis orealistiskt. Här kommer aktivister inom Amnestygrupper och distrikt att kunna spela en central roll.

Arbetets ökande vikt och omfång gör det naturligt att den fackliga arbetsgruppen får status av specialgrupp.

Dessa tankar är närbesläktade med Aktivistutredningens förslag om Nätverk och Aktivistcentra i aktions- och temagrupper och där personlig kontakt har stor betydelse. Det är alltså naturligt att den fackliga arbetsgruppen samverkar med övriga specialgrupper och med RAN/landsamordnare.


Fackligt målgruppsarbete på internationell nivå

Nätverket bör agera även på internationell nivå. Här har den fackliga gruppen redan skrivit och talat med LO:s och TCO:s internationella sekreterare. Både LO:s och TCO:s ordföranden är representanter i FFI:s styrelse, LO:s ordförande, Bertil Jonsson är dess vice ordförande. Syftet med denna kontakt är främst att effektivisera informationsflödet mellan våra organsationer. Vi får vår information om kränkningar av fackliga rättigheter genom vår egen fältorganisation liksom de fackliga organisationerna får sådan information genom sina världsomfattande organisationsnät. Genom att dela med sig av den egna organisationens information skulle möjligheterna att agera mot kränkningar öka avsevärt. Vi får inte heller glömma att även de internationella huvudorganisationerna agerar i konkreta fall. För Amnestys del bör kontakten med FFI:s internationella organisation skötas av London.


Sammanfattning och förslag till beslut

B-utskottet föreslår styrelsen besluta
att den fackliga gruppen förstärks och får status av specialgrupp
att rapporten presenteras för årsmötet