Skrivelse från Bo Lindblom Underlag till styrelsemöte 1-2 september 1997

97.11.20 Kompletterat efter AU
TILL STYRELSEN

Enligt Als senaste årsrpport förekommer systematisk och omfattande tortyr i minst 35 länder. Ett oroande antal fall av tortyr och/eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning redovisas från ytterligare 59 länder. Enstaka fall av tortyr eller gr.om.f. behandling rapporteras slutligen från 20 länder. Det gör totalt 114 länder av de 191 lnder och territorier som finns i världen.

AI har medverkat till betydande förbättringar då det gäller två av organisationens arbetsområden: samvetsfångar och "försvinnanden". Både antalet drabbade och antalet problemländer har sjunkit dramatiskt under 90-talet. Vi borde eftersträva en liknande effekt inom två andra nyckelområden: tortyr och utomrättsliga avrättningar (regeringsstödda mord). Det vore av flera skäl lämpligt att börja med tortyren:

    • Tortyr är överallt förbjuden. Myndigheterna måste därför skydda verksamheten med lögner,förnekanden, övervältring av ansvaret på andra.
    • AI har sedan flera år ett utmärkt 12-punktsprogram för att sticka hål på det här försvaret av tortyren.
    • Det finns redan en väldig, samlad kunskap om tortyrens förekomst, utövare, följdverkningar för individer och samhälle, osv.

Kampanjen mot landminor har visat hur man på relativt kort tid (5 år!) kan uppnå avsevärda
effekter genom
1) samverkan mellan flera organisationer,
2) press på positiva men hittills passiva regeringar,
3) massivt och envist kampanjande med mobilisering av alla tillgängliga fredliga, anständiga medel.

Jag har inget emot de nya arbetsområden som har tillkommit eller dem som nu diskuteras (t ex regeringspassivitet). Men jag anser att vi måste kunna visa upp lite mera påtagliga resultat inom våra "gamla" arbetsområden innan vi prioriterar nya. Det planeras redan en intensifierad kampanj mot tortyr, den tredje sedan arbetet startade 1972. Jag föreslår att denna kampanj görs till en totalmobilisering mot tortyr, där vi också drar med oss alla andra frivilligorganisationer som kommer i kontakt med det här problemet (nationella MR-organisationer, Röda korset, Rädda Barnen, kyrkorna, osv). Målsättningen bör vara att HELT få bort förekomsten av den systematiska och omfattande tortyren (så som den bedrivs i de 35 länderna enligt årsrapporten 1997), samt att kraftigt minska antalet länder i problem-kategorin närmast därefter.

Jag förslår att denna fråga väcks av svenska sektionen som en Emergency Resolution vid rådsmötet i Kapstaden. Jag ska gärna återkomma med flera förslag om detaljer gällande uppläggningen och om motiveringar för att få frågan behandlad som Emergency

Bo Lindblom gr 168, Laholm
1997-10-14


Till Styrelsen

20 november 1997

Kompletterande information till mitt brev 97.10.29

1. Amnesty International (AI) is in a period of routines. However well
performed they may be, routines do not attract new activists. Growth and
development require something more spectacular, more attention from the
media, a stronger mobilizing effect, a good portion of indisputable
success in some area.

2. Many members believe that AI will regain lost force by entering new
areas of work ╦ doing work on own country, or attacking slavery, bonded
labour, female genital mutilation, and so forth. Although we are willing
to try most of these tasks, we strongly doubt that they will increase
AI's strength. Such a widened mandate will hardly lead to a rush for
precedence among potential activists (but it may make too many holes in
the creaking body of the IS ship).

3. A third worldwide campaign against torture is being planned. We
believe that this is a very good opportunity to achieve a number of
important goals: considerable improvement of human rights, more
publicity, more active members. We therefore suggest that this campaign
should be strongly upgraded.

4. Torture is prohibited in all countries and in all international HR
documents (although a High Court decision in Israel indicates that
certain kinds of violent treatment of suspects will not be regarded as
torture in Israel). This universal prohibition makes it necessary for
governments and authorities responsible of torture to lie about their
activities. These lies are rather easily revealed.

5. AI has an enormous amount of documentation concerning torture. In the
AI Annual Report 1997 at least 35 countries are reported as having MANY
cases of documented, systematic torture or severe ill-treatment of
suspects or prisoners. (Afghanistan, Algeria, Bahrain, Brazil, Burundi,
Cameroon, Chad, China, Colombia, Ecuador, Egypt, Equatorial Guinea,
Guatemala, Guinea-Bissau, India, Indonesia, Iraq, Israel, Liberia,
Mexico, Mozambique, Niger, Pakistan, Peru, Saudi Arabia, Sierra Leone,
Sri Lanka, Sudan, Tanzania, Tunisia, Turkey, Uganda, Venezuela, Zaire.)
We believe that the torture campaign should have a strong focus on these
countries and on such very clear cases of torture.

6. We furthermore suggest that a limited number of countries in this
group of 35 be chosen as pilot countries for extra strong emphasis. AI
should select a few countries which for various reasons (trade,
international status, internal opposition) will be sensitive to
criticism and may be willing to accept constructive proposals like the
12-point programme. Possible candidates are countries like Brazil,
Egypt, India, Israel, Mexico and Turkey. The expressed goal should be to
ERADICATE TORTURE in these countries within five years or less.

7. The campaign should mobilize former torture victims, specialists from
clinics for post-traumatic treatment of torture victims, other
specialists who can contribute with their medical, juridical or
historical knowledge, et cetera. We should use films, videos, music,
public events, ads, marches, wakes, demonstrations ╦ whatever we can
think of and have the resources to carry out. Where there is torture
there is no justice. Torturers are the worst cowards. No more torture!

8. We should strongly emphasize the importance of the UA network and we
should, for the first time, try to use the total resources of Internet,
especially by approaching influential people who are not directly
involved with the authorities (businessmen, university people).

9. We should also emphasize the importance of very quick actions and
show the new possibilities for speeding up procedures (alarms by e-mail,
appeals by fax).

10. We should increase cooperation with national HR organizations
wherever possible and highlight their efforts in our publications and in
media releases.

11. We should make it clear that this is an everybody-out-in-the-street
campaign in which all groups and all activists are expected to
participate. Their ideas for local events should be encouraged.

12. We should be seen as campaigning rather than as recruiting members,
but we must be prepared to enlist everybody approaching us with a
question about how to become a member or how to join the campaign.

Bo Lindblom