- Skriv ut
- Uppdaterad 19 Sep 2013
Kommentarer av Mats Andersson - med anledning av brev från Arne Bolander 1997-06-12 Underlag till styrelsemöte 1-2 maj 1997
1997-06-12
TILL STYRELSEN
KOMMENTARER MED ANLEDNING AV BREV FRÅN ARNE BOLANDER
Arne Bolanders svårigheter att nå Kristina Hofsten lär snarare bero på att han själv saknar telefon än att hon är svår att få tag på. Kristina har försett Arne med den information han efterfrågat, och det dessutom i mycket rask takt. Anledningen till att hon inte informerade honom om den iranska aktionsgruppen beror på att den inte har något med Amnesty att göra (och att hon troligen inte kände till den). Hon kan heller inte rimligen lastas för att ingen Stockholmsgrupp arbetar med Iranfall.
Amnestys arbete sker på flera olika nivåer. Det faktum att ingen Stockholmsgrupp arbetar med fallet Sarkoohi innebär inte att Amnesty inte bevakar fallet. Troligen kommer fallet upp som World Wide Appeal i juli. I Sverige har det också tagits upp i Pådraget vid flera tillfällen. Det bör tilläggas att Amnesty betraktar Sarkoohi som "
possible
prisoner of conscience", och att det är ovanligt att grupper arbetar på sådana fall.
Arne avslutar sitt brev med tre frågor till styrelsen. I besvarandet av dessa bör följande beaktas:
1. AI har deltagit i en demonstration utanför ambassaden tillsammans med bl.a. Svenska PEN och Författarförbundet. AI har även arrangerat en presskonferens till förmån för Sarkoohi tillsammans med bl.a. ovan nämnda organisationer.
2. Aktionsgrupper på distriktsnivå för enskilda länder finns inte inom Amnesty idag, och det är svårt att se behovet av sådana strukturer. För närvarande ligger den typen av arbete på de enskilda amnestygrupperna (RAN) och sektionens samordningsgrupper. Inget hindrar dock att Arne framför sitt förslag till Stockholmsdistriktets styrelse. Den typ av kontinuerligt samarbete med den iranska aktionsgruppen som han föreslår är dock inte förenlig med riktlinjerna för Amnestys samarbete med andra organisationer. Samarbetet med den iranska aktionsgruppen i februari var knutet till en specifik aktion och inte av kontinuerlig art. Om Arne går med i en amnestygrupp kanske hans entusiasm för de iranska samvetsfångarna smittar av sig på resten av gruppen, så att man väljer att fokusera arbetet på Iran.
Mats Andersson