Aktivistutredningen Underlag till styrelsemöte 1-2 september 1996

(Detta dokument kommer även att distribueras till distriktsombuden och styrelsen per post.)

Innehållsförteckning


1. Inledning 2

1.1 Uppdrag 2
1.2 Bakgrund 2
1.3 Problemformulering, metod och avgränsning 3

2. Aktivisten 4

2.1 De yttre förutsättningarna 4
2.2 Förändringar i världen påverkar vårt arbete 5
2.3 Vem är aktiv? 6

3. Analys och förslag 7

3.1 Definition av den aktive medlemmen 7
3.2 Hur ser vi på oss själva och varandra i vår
aktiva roll 7
3.2.1 Arbetsgrupperna 8
3.2.2 Distrikten 8
3.2.3 Samordningarna 9
3.2.4 Specialgrupperna 9
3.3 De nödvändiga förändringarna fortsätter 9
3.4 Att vara tydlig 10
3.5 Prioriteringar och stöd 11
3.5.1 Aktivistcentra 12
3.5.2 Nätverk 13
3.5.3 Målgrupper 13

4. Slutord 15

Litteraturförteckning 17














1. Inledning
1


1.1 Uppdrag

Efter årsmötet 1994 fick B-utskottet i uppdrag att bl.a. se över medlemmarnas möjlighet att aktivera sig. Enligt de senaste direktiven är uppdraget:

- utskottet skall fullfölja översynen av sektionens olika möjligheter till aktivt engagemang och ge förslag på en utvecklingsplan beträffande arbetsgrupper, genomströmningen av aktiva medlemmar och alternativa möjligheter till aktivt arbete i organisationen.

- utskottet skall i samband med ovanstående i samarbete med C-utskottet genomföra en översyn av sektionens strukturella organisation beträffande
distrikt, grupper och alternativa arbetsformer.

Under dessa två år har utskottet bytt medlemmar och sammankallande. Arbetet har trots detta bedrivits med kontinuitet. Delar av B-utskottet 95/96 presentera nu
denna rapport.


1.2 Bakgrund

Amnesty International har begränsade resurser. Det gäller både arbetsinsatser och pengar. Vi måste därför försäkra oss om att våra resurser används så effektivt som möjligt i kampen för de mänskliga rättigheterna. Men det handlar inte bara om effektivitet. När vi diskuterar aktiva medlemmar, och möjligheten att vara aktiv, så handlar det om att förvalta dem så att de stannar kvar, att "investera" så att nya kommer till oss och att introducera våra efterträdare när någon väl lämnar ett förtroendeuppdrag.

Vad vi erbjuder som organisation har alltid varit uppe till diskussion men kanske aldrig tidigare så tydligt knutits till problemet med genomströmningen av aktiva medlemmar och hur vi behåller våra medlemmar som nu under 90-talet.

Under 90-talet har sektionen vid ett flertal tillfällen tittat på "aktivisten" ur olika perspektiv:

* Det första stora arbetet genomförs 1990-91 då grupp- och distriktsutredningen presenteras. Målsättningen var att föra upp diskussionen på dagordningen.

* I sektionens handlingsplan för 1992-96 fördjupas diskussionen om
decentralisering och utlokalisering. Målgruppsarbetet förs ut, gruppernas
betydelse betonas och distrikten får ett större ansvar för kampanjarbetet.

* Gruppantalet börjar dock att minska mer drastiskt och 1994 beslutar styrelsen att ge B-utskottet i uppdrag att genomföra en "Aktivistutredning".

* Ett diskussionsunderlag "Har aktivisten en framtid i Amnesty?" skickas i mars 1995 ut till grupper och distrikt. På årsmötet samma år hålls två seminarier "Arbetsformer och arbetsmetoder i morgondagens Amnesty". Man betonar bl.a. gruppens ansvar för att värva medlemmar, flexibilitet i grupparbetet genom tydliga roller, självvald aktivitet och vidareutbildning. Kritik uttalas mot en utveckling av ungdomsgrupper. Dessutom konstateras stora problem med att placera ut nya medlemmar i gamla grupper.
* I februari 1996 genomförs ett seminarium "Amnesty i framtiden" i Lund.
Resultatet blir ett antal årsmötesmotioner om distrikten och gruppavgiften.

* En ungdomsutredning genomförs 1995. Styrelsen beslutar att föreslå
årsmötet en särskild kampanj för att etablera Amnesty på främst gymnasieskolor. Årsmötet i Göteborg godkänner förslaget.

* Samma årsmöte tar beslut om sänkning av gruppavgiften till 1500 kronor
f o m 1997.


1.3 Problemformulering, metod och avgränsningar

Flest arbetsgrupper hade sektionen 1987 då det fanns 332 grupper. Grupputredningen som genomfördes hösten 1990 av Bo Lindblom m fl ville identifiera problem för arbetsgrupperna, vad de ägnade sig åt och hur deras position i rörelsen var.

Den här utredningen har fått ett annat utgångsläge. Målsättningen har varit att föreslå förändringar för att skapa grunden för fler aktiva och bättre möjligheter till personlig utveckling inom rörelsen.

Problemet är att antalet grupper minskar trots att medlemsantalet ökar. Nya medlemmar väljer i högre grad ett passivt medlemskap och genomströmningen av aktiva medlemmar upplevs som stor.

Avgränsningarna i arbetet är naturligtvis svåra då många delar hör så intimt samman med varandra. Vi lägger inte fram förslag på detaljerade åtgärder, utan anger färdriktningen. Vi har också helt avstått från att gå in och analysera Amnestys marknadsföring, även om den har avgörande betydelse för den allmänna uppfattningen om Amnesty, vi har inte kompetensen, men de åtgärder vi föreslår innebär naturligtvis förändringar inom detta område.

Inför grupputredningen 90/91 och i Peterssons (m fl) rapport "Har vårt arbete för mänskliga rättigheter blivit mer effektivt?" genom-fördes grundläggande kartläggningar av grupper och övriga struktur-er.I vårt utredningsarbete har vi inte låtit göra liknande undersök-ningar, vi såg det som onödigt och ett irritationsmoment för grupperna.

Vi har förlitat oss på dessa rapporter som håller en hög kvalitet statistiskt och innehållsmässigt. Vi har också haft att tillgå IHR-rapporten från 1994 och seminarieanteckningar från de träffar som genomförts, och som vi redovisat ovan.

Ett eget initiativ var att genomföra intervjuer med några utvalda sektioner och utnyttja resultaten i sekretariatets genomsyn av distrikten.


2. Aktivisten


2.1 De yttre förutsättningarna

Sociologen Ulf Blomdahl menar att det finns ett antal vanliga skäl till varför människor blir aktiva i en organisation:

- Man vill ta större ansvar för verksamheten i sitt närområde.
- Man vill utöva en hobby.
- Man vill tillsammans med andra arbeta och bilda opinion i frågor man hyser övertygelse om.
- Man söker kunskap och gemenskap.

Blomdahl menar i sin bok "Folk och folkrörelser" att ett viktigt skäl till att bli aktiv är att få ta ett ansvar i närområdet. Den idag tydliga bristen på identitet i bostadsområden kommer i än högre grad rikta engagemanget i samhället mot ett lokalt sådant. Detta skulle för Amnestys del innebära färre aktiva - men inte nödvändigtvis färre stödjande. Intresset för internationella frågor är fortfarande mycket stort enligt SCB:s (Föreningslivet i Sverige - en statistisk belysning) och människor vill fortfarande stödja ett internationellt solidaritets-arbete, men det står och väger var man vill lägga sitt aktiva en-gagemang. Ofta segrar den lokala idrottsklubben, olika politiska särintressen mm. De kan erbjuda en möjlighet till synbar förändring som kan komma deras barn till glädje.

En annan reflektion som förekommer hos Blomdahl och andra forskare, och som redovisas i IHR-rapporten, är att individualism dominerar istället för kollektivism. Folkrörelserna som uppkom vid samma tid som industrialismen var anpassade till den tidens kultur och värderingar och blev på sätt och vis en livsstil. De som idag är födda på 60-talet är inte en del av denna livssyn. De stora kollektiva rättighetsfrågorna känns inte lika angelägna för denna grupp,
folkrörelsernas principer för samarbete har inte kunnat slå igenom. En samvaro utan krav att prestera något vinner mark. Många stödjer idéerna ekonomiskt, men föredrar att spendera sin tid någon annanstans.

Enfrågeorganisationerna spås en ljusare framtid än flerfråge-organisationer, anledningarna är flera. IHR-rapporten påpekar främst två faktorer. Politikerföraktet har skapat ett ointresse för partier och organisationer av traditionell karaktär. Flerfrågeorganisationer förmedlar för många budskap vilket innebär att de försvinner lättare i mediabruset.

Sociologen Mats Ekström menar att identiteten är en avgörande faktor för ett aktivt engagemang. Vi måste förstå engagemanget utifrån de möjligheter till identifiering och identitetsskapande som det erbjuder. Det är genom det aktiva medlemskapet vi utvecklar en känsla av att tillhöra något.

Blomdahl menade att de kollektiva frågorna inte är lika angelägna idag som tidigare. Giddens m fl, som forskat kring modernitet, menar att det postmoderna samhället präglas av osäkerhet och föränder-lighet, av tendenser till upplösning av stabila traditionella värde-ringsmönster. Att klara av att finna en identitet då kan vara svårt. Thomas Ziehe menar att organisationer med en fri position kan klara av att kommunicera, och då främst med den unga generationen. (Medmänsklighet att hyra, åtta forskare om ideell verksamhet)

Vi ser allt fler organisationer med starka och tydligt markerade värderingar drar till sig uppmärksamhet, både goda och onda exempel går att finna. Det krävs ofta moraliska ställningstaganden för att bryta igenom, som miljöförstöring, djurförsök, dödsstraff, fattigdom och svält, cancer...Ekström menar att dessa typer av organisationer möjliggör ett engagemang.


2.2 Förändringar i världen påverkar vårt arbete

Förändringarna i världen som förändrat vårt åtagande och diskus-sioner om hur vi organiserar oss har inneburit en osäkerhet för många arbetsgrupper. Adoptionsfallet är borta och har ersatts av det bredare Aktionsfall där det från 1991 dyker upp en större variation av fall.

SYSTEC (Committee for the Systematic Evaluation of Techniques)skapade diskussioner i rörelsen 1993/94. SYSTEC ville ta tag i nödvändigheten för Amnesty att inte stanna i invanda mönster utan bl a främja ett strategiskt tänkande, preventivt arbete och specialisering.

SYSTEC innebär att sektioner och medlemmar i framtiden ska bära ett större strategiskt ansvar. Det är en process från centrum ut i periferin som innebär att medlemmarna koncentrerar sig på färre uppdrag genomen en högre grad av specialisering, samtidigt som de tar ansvar för ett eget beslutsfattande vilka uppgifter de ska prioritera. Målsättningen är att fortfarande kunna ge mindre erfarna medlemmar "lätta uppgifter" samtidigt som erfarna medlemmar ska kunna inrikta sig på ett område under en tid och på så sätt göra ett bättre arbete.

Att tänka strategiskt, att planera själv och prioritera innebär en ständig utveckling. Därför krävs det också att man i sektionerna stärker samordningar och andra existerande mellanstrukturer. Utbildning är ett avgörande verktyg för att lyckas.

SYSTEC innebär också intensifiering av möjligheterna för medlemmar i svagare sektioner, framför allt i utvecklingsländer, att göra en betydelsefull insats.

Samt en satsning på mer preventivt arbete i våra kampanjer.

Samtliga delar i SYSTEC arbetas det med i rörelsen och på sikt kommer det innebära fler förändringar i vårt dagliga kampanjarbete.

Du kan läsa mer i SYSTEC rapporten ACT 11/01/93, eller i sammanfattningen ACT 11/02/93.
Vi har också i den svenska sektionen varit fast beslutna om att svårigheterna i förändringarna inte enbart ska beröra anställda, sektionsstyrelse och specialister i samordningar och specialgrupper utan hela den aktiva rörelsen.


2.3 Vem är aktiv?

Ett återkommande problem för sektionen är att vi inte vet så mycket om medlemmen, varken den aktive eller stödjande. Vi har under senare år skaffat oss mer kunskap. IHR-rapporten redovisar följande bild i sin rapport som bygger på intervjuer med 71 medlemmar, stödjande, aktiva och fd medlemmar.

- Medlemmen befinner sig åldersintervallet 25-34 år.
- Är högskoleutbildad.
- Är kvinna.
- Sällan har barn i tonåren eller yngre.
- Bor i storstad eller tätort.
- Är intresserad av natur och kultur.
- Är medlem i ett flertal andra hjälporganisationer och föreningar.

Den aktive medlemmen är i snitt medlem i 1.7 föreningar utöver Amnesty och då framför allt i Röda Korset, Naturskyddsföreningen och kulturella föreningar. Den stödjande, är medlem i något fler, nämligen 1.9 och är då i högre grad medlem i en organisation med miljöintresse.

IHR-rapporten menar också att den aktive arbetsgruppsmedlemmen har varit medlem i genomsnitt 5-9 år. Hon är relativt aktiv när hon väl börjat i en grupp. Hon går på så gott som alla gruppmöten, däremot deltar hon inte så mycket i distriktsmöten.

I den översyn som sekretariatet gjorde 1994, i samarbete med SPAR så stöds flera av de punkter som anges i IHR-rapporten. Anmärkningsvärt är att vi har färre medlemmar gentemot rikssnittet i den äldre delen av befolkningen.











3. Analys och förslag


3.1 Definition av den aktive medlemmen.

En avgörande förutsättning för att vi i framtiden ska kunna fatta bra beslut är att veta hur framgångsrika vi är. Hittills har vi alltid gissat och haft vår egen personliga uppfattning om vad en aktiv medlem innefattar. Vi kommer alltid ha kvar en viss subjektiv bedömning, men vi menar att vi måste strama upp och enas om en officiell definition för att möjliggöra uppföljning och utvärdering.

Tidigare har aktiva medlemmar definierats som medlemmar i arbetsgrupper. Vi vill vidga begreppet, men det har visat sig vara en känslig fråga. Med fog kan man påstå att det är en aktiv handling och ett ställningstagande att betala medlemsavgiften. Med ett sådant resonemang skulle alla våra medlemmar vara aktiva, men en sådan definition har vi ingen nytta av.

Vårt förslag till definition skall inte uppfattas som en värdering av människors insatser, utan skall ses som ett instrument för planering av insatser och resurser för rekrytering, utbildning och produktion av material etc.

Vi har också tittat på möjligheterna att definiera den aktive så att man enbart kan lita till kvantitativa mätinstrument. Det är viktigt att använda de kvantitativa mätmöjligheter som finns, men vi menar att resurser måste ges till en mer grundlig kartläggning av antalet aktiva vart tredje år.

Vi föreslår att en aktiv medlem:
- gör upprepade insatser,
- är synlig i organisationen,
- genom sin insats påverkar det inre arbetet.

Förslag till beslut:

- att ge sekretariatet i uppdrag att se över hur antalet aktiva kan mätas utifrån denna definition

- att sekretariatet kommer med förslag till åtgärder om definitionen inte kan göras rättvisa med nuvarande mätinstrument.


3.2 Hur vi ser på oss själva och varandra i vår aktiva roll.

När man analyserar Amnesty och dess aktiva arbete måste man se till helheten i organisationen.

Vi måste också identifiera varför människor blir aktiva, med stöd av tidigare resonemang så menar vi att vi kan identifiera fyra avgörande faktorer som leder till ett aktivt medlemskap.

* Att aktivt få göra en insats för de mänskliga rättigheterna inom Amnestys mandat.

* Att söka en identitet och utveckla en känsla av att tillhöra något och att vara någon.

* Att få ett socialt umgänge.

* Att man tror att ens insats påverkar.

3.2.1 Arbetsgrupperna

Både grupputredningen och Peterssons rapport talar om mycket aktiva grupper, och det genomförs ett omfattande arbete i arbetsgrupperna. I "Har vårt arbete..." redovisas att 92% av arbetsgrupperna deltagit i fyra eller fler aktiviteter. 57% deltar oftast i centrala kampanjer och deltagandet är högre i "glesbygdsområden". Det kan inte påvisas att aktivitetsnivån blivit lägre 1993 jämfört med 1990. Grupperna har kontakt med samordningar och distriktet, men
grupperna själva upplever att de har färre kontakter jämfört med vad distrikten och samordningarna anser. Generellt sätt har kontakterna med sekretariatet ökat, utom för storstadsområdena i S. Skåne, Göteborg och Uppsala.

Petersson konstaterar också att utformningen av månadsutskicket inte medfört att grupperna ägnar sig åt nya arbetssätt och aktiviteter, men de är nöjda med möjligheten till aktivitet och utbudet av utbildning.

3.2.2 Distrikten

Trots att distriktens roll nu finns reglerad i stadgan har detta inte medfört att distrikten har en mer samlad gemensam syn på sin uppgift. Fortfarande dominerar olikheterna i hur man engagerar sig och i vilken omfattning. I "Har vårt arbete..." så prioriterar dist-rikten väldigt olika. Störst överensstämmelse finns vad gäller kun-skapsförmedling till arbetsgrupper som nio distrikt tycker är den viktigaste. De största skillnaderna i syn på arbetet gäller opinionsbildning och kampanjarbete.

I övrigt ser distrikten stöd till arbetsgrupper med problem och utbildning som viktigt. Arbetsgrupper och samordningar uppfattar distriktets arbetsuppgifter lite annorlunda. De upplever att distriktet prioriterar kunskapsförmedling, men kan inte säga att distrikten därefter prioriterar stödet till grupper med problem som distrikten själva säger sig prioritera.

I den enkät som Petersson m fl genomförde var bortfallet stort när
samordningar och arbetsgrupper skulle ge sin syn på distriktets prioriteringar, vilket tyder på att distriktets roll är oklar.

3.2.3 Samordningarna

Hos samordningarna är samstämmigheten större än hos distrikten. De ser kunskapsförmedling, kampanjarbete och stöd till arbets-grupper med problem som viktigast. Bortfallet är dock stort här också. Bortfallet är ännu större när arbetsgrupperna ska ge sin uppfattning av samordningarna. Här finns bara samstämmighet om kunskapsförmedling.

Stabiliteten och täckningen av antalet länder har blivit bättre efter det projekt som genomfördes för att lyfta upp samordningarnas roll i sektionen.

3.2.4 Specialgrupperna

Vi berör inte specialgrupperna närmare då de inte finns behandlade i tidigare utredningar. Vi kan konstatera att de hittills främst har ansetts vara en resurs för sekretariatet.


3.3 De nödvändiga förändringarna fortsätter

Tidigare redovisade vi vad SYSTEC bidragit med. Vi menar att de förändringar och förslag som SYSTEC redovisat och som nu är beslutade är viktiga steg för att Amnesty ska fortsätta vara relevant. Behåller vi målsättningen som målas upp i SYSTEC besluten så kommer ytterligare insatser krävas och ytterligare resurser måste till förutom de som redan ges. Det enda som är inlett med emfas är utbildningsprogrammet och satsningen på samordningarna.

Förändringarna inom SYSTEC tar tid och vi kan säga att vi är i en omvandlingsfas som skapar oro. Det vore fel att påstå att detta skulle vara den enda orsak, men våra intervjuer med andra sektioner tyder på att det finns en hel del relevans i antagandet. Det finns delade meningar vad gäller betydelsen av de förändringar som har beslutats. Några hävdar att detta är något för "eliten" och att det egentligen inte kommer förändra något, andra menar att det har betydelse, men att det kommer ta tid innan förändringarna slår igenom. Det finns ytterligare några som menar att det måste gå snabbare än vad det gör idag för att Amnesty ska orka förbli en aktivistorganisation.

Vi menar att vi måste vara tålmodiga och arbeta strategiskt och långsiktigt. Vi tror också att vi i någon mån har nått en botten vad gäller arbetsgrupper om inte de ekonomiska förutsättningarna kraftigt förändras.

Vi menar också att SYSTEC inriktningen möjliggör en tydligare profilering. Den strategiska planeringen ska genomsyra hela organisationen och på så sätt i högre grad bidra till att Amnestys budskap når igenom mediabruset.

Amnesty är en organisation med mycket hög trovärdighet och det är många som idag har svårt att värja sig när en bössa eller ett inbetalningskort dyker upp, det är lätt att ge ett bidrag och på så sätt känna sig nöjd. Men hur får vi denna välvilja att räcka lite längre?

Vi som är aktiva har ofta en hjärtefråga, kanske vi skriver ett brev extra om det t ex rör "försvinnanden". Vi tror att vi måste göra fler hjärtefrågor synliga och på så sätt appellera fler människor och utnyttja potentialen i det svenska samhället.

Betydelsen av profilering kan inte underskattas. Vi vet att kunskapen om Amnesty är stor, men allt för få vet vad vi gör. Ofta känner man till begreppet "samvetsfången", men "samvetsfången" blir dock mer och mer sällsynt vilket ger en otydlig organisation gentemot dem som vill bli aktiva.

Vi är dock medvetna om att specialiseringen inte få leda till grupp-eringar inom rörelsen. Helheten och det totala engagemanget för de mänskliga rättigheterna måste även i fortsättningen vara grunden.

Förslag till beslut

- att det fortsatta arbetet med att genomföra SYSTEC besluten fortsätter så att alla nivåer inom organisationen kan deltaga.


3.4 Att vara tydlig

Vi är övertygade om att arbetsgruppen är och förblir kärnan i Amnestys aktivistbas i världen under överskådlig tid.

Arbetsgruppen är en del av det världsvida människorättsarbetet och skulle arbetsgruppen inte påverkas så vore det ett tecken på en föråldrad organisation utan möjlighet att påverka världen.

IHR-gruppen anser att anledningen till att ett relativt litet antal medlemmar är aktiva, är att medlemmen tror att det aktiva arbetet inom Amnesty kräver kunskap, tid och ansvar. Vi tror inte att denna bild förmedlas i högre grad nu än tidigare. Vi tror inte vi förmedlar den bilden överhuvudtaget. Vi tror snarare att vi kanske förmedlar en mer identitetslös bild nu, jämfört med tidigare. 1984 lanserade arbetsgruppen samvetsfången. Numera är det en mängd kampanjer och kanske ett svårt aktionsfall.

Men visst kräver vi något av den aktive, men vi brister när vi för fram det. Det är viktigt att bilden av vad som krävs av den aktive överensstämmer med verkligheten, åtminstone så att man känner igen sig. Vi tror att det har varit svårt för en del äldre grupper att känna sig trygga i sitt aktiva arbete och på så sätt inte lyckats behålla nya aktiva och skapa nytt liv i gruppen. Vi tror, och stödjer oss på den tidigare grupputredningen, att arbetsgrupper som startas p g a en viss och aktuell pågående Amnesty verksamhet, ger start av bra och stabila grupper.

Grupputredningen menade också att särskilda kampanjer för att starta grupper inte ger ett bra resultat och att personer som känner varandra ofta ger Amnesty långlivade arbetsgrupper.

Detta ger att vi skulle profilera vår verksamhet bättre och då krävs det mer kunskap i hur vi väljer från en allt bredare meny. Något som talar för att specialisering, som SYSTEC föreslår, är en möjlighet att tydliggöra arbetsgruppens uppgift.För att möjliggöra detta krävs att materialet som förmedlas till arbetsgrupperna görs handlingsinriktat så att det manar till aktivitet och på så sätt möjliggör prioriteringar på lokal nivå. Vi kan mycket väl likna det vid en meny av aktiviteter, där tid och kompetens få avgöra vad man ägnar sig åt. Vi tror att arbetsgruppen måste kunna välja gemensamt vilken inriktning, men senare möjliggöra olika nivåer av engagemang. Mycket av detta kan tyckas självklart, men det finns fortfarande behov av förändring, något som också bekräftas i distriktsöversynen. Där visar svaren att många grupper har problem med att det finns olika ambitionsnivå i arbetet.

Möjligheten till ett flexiblare engagemang genom specialisering och strategiskt tänkande är inte något självändamål i sig. Det ska ge ett effektivare MR-arbete. Därför är tydligheten viktig när förändringar ska genomföras.

Vi anser inte att tydliga valmöjligheter innebär färdiga lösningar. Visst ska det finnas "Stinas Kyckling" för dem som vill ha, men det ska också bjudas på mer kvalificerade uppgifter.

Förslag till beslut

- att tydligare profilera våra kampanjer och aktioner

- att kampanjer för att få nya aktiva integreras i kampanjmaterialet

- att internt inom organisationen förtydliga aktivistens roll och betydelse


3.5 Prioriteringar och stöd

Det är fantastiskt lätt att ta beslut och sedan säga att nu gör vi allt på en gång. Vi ska försöka undvika det.

De två tidigare delkapitlen menar i korthet att vi måste förändra vårt arbete enligt de riktlinjer SYSTEC visar och att detta ger oss möj-ligheten att visa upp den aktive medlemmen lite tydligare.

Under förra handlingsplaneperioden prioriterades samordningarnas arbete, en prioritering som nu har blivit permanent inom nuvarande budgetramar. Detta har gett fler samordningar och en möjlighet till en positiv framtida utveckling.

Däremot har möjligheterna till ett lika aktivt stöd till distrikten inte varit möjligt och inte har heller möjligheterna att utveckla specialgrupperna tagits till vara.

Vad gäller distrikten så är olikheterna mycket stora. Enligt grupputredningen verkar det vara så att distrikten med 10-20 grupper fungerar bäst. I större distrikt har det i flera fall tillkommit särskilda organ som delvis tagit över distriktets uppgift. Vi tror att detta har skett då möjligheten att samordna blivit svårare och att distriktet inte identifierat sin egen roll.

3.5.1 Aktivistcentra

Vi tror att det finns mycket att vinna på förändrade distrikt, men att detta fortfarande är något som måste komma från distrikten själva. Men för att det ska vara möjligt att genomföra krävs aktivt stöd. Det måste finnas ett personellt stöd i frivilliga och anställda och det måste finnas pengar och ett geografiskt gott utgångsläge.

Vi tror inte att distrikten kommer att genomföra några större förändringar om inte sektionen bidrar med riskkapital i initialskedet. Vi tror att sektionen måste söka stödja distrikt kring vad vi kallar aktivistcentra. Om sektionen inte initierar aktiviteter så riskerar vi i mycket hög grad hamna i en situation där det ekonomiska bidraget från distrikten minskar mycket avsevärt. Vi skapar en dålig beredskap och en bristande känsla för det ekonomiska ansvaret.
Aktivistcentren ska ha anställd personal, vilken ska arbeta regionalt. I början måste sektionen garantera stora delar av verksamheten, men på sikt ska den generera inkomster och distrikten ska själva ta över ansvaret. Vi tror att det är lämpligt att inrätta fyra aktivistcentra under denna handlingsplaneperiod och det första måste etableras redan under 1997. Närheten till servicekällan ska skapa en grund för aktivt distriktsarbete och öppna upp för fler särskilda aktivitetsgrupper, ofta kallade "aktionsgrupper" eller "temagrupper".

Mycket talar också för att regionala aktivistcenter är bättre än att knyta allt stöd till sekretariatet. Distrikten får en närmre kontakt, det blir lättare att träffas. Det behov av utbildningsinsatser som påpekas av distriktsombud i distriktsöversynen blir möjligt och de viktiga sociala kontakterna, som vi av gammal hävd har prioriterat ned, blir möjliga för en lägre kostnad. Vi vet att samarbete kräver aktiv kontakt så man lär känna varandra.
Distrikten kommer behålla sin roll i organisationen och aktivist-centren tar inte över distriktsombudens eller distriktsstyrelsernas roll. Syftet är att utveckla distriktens struktur och avlasta distriktsombud och distriktsstyrelser. För att möjliggöra samarbete måste dock de otydligheter som idag finns vad gäller ansvar och åtagande inom distrikten klaras ut. Det är viktigt att varje distrikt för en diskussion om sin roll och hur man ser på möjligheterna i ett samarbete med fler distrikt runt ett centra.

Vi vet att distrikt har kommit olika långt. Skillnader kommer att bestå, det är en fullt normal situation och det är också önskvärt att ha olikheter inom en organisation. Det är dock viktigt att påpeka att organisatoriska förändringar inte får påverka de demokratiska förhållandena.

Idag tror vi att det finns några distrikt som skulle kunna samarbeta med varandra runt ett aktivistcentra och på så sätt bli ett första pilotprojekt under närmaste två åren.
En avgörande faktor för ett framgångsrikt samarbete är att distrikten sinsemellan och gentemot sektionen är klara över ansvarsbilden och det ekonomiska åtagandet.

3.5.2 Nätverk

Vi måste utnyttja folks specialintresse och suga upp det engagemang som finns för särskilda områden som dödsstraffet, barn, hälso och sjukvård mm.Vi vill bygga upp särskilda nätverk för brevskrivning och aktioner som både enskilda och arbetsgrupper kan använda sig av.

Målsättningen för etablerandet av nätverken ska vara att knyta idag stödjande medlemmar till en särskild aktivitetsform. Detta kan bli en rekryteringsbas för nya aktiva, möjliggöra mer riktade kampanjer, utveckla specialistkunskaper inom de olika områdena hos de som arbetar aktivt med nätverket. För specialgrupperna finns här ett naturligt ansvar för starten av nätverken.

Vi tror också att vi i framtiden ska utnyttja de möjligheter internet ger. Vi ska utnyttja Internet i ett generellt perspektiv, men vi tror att det är ett mycket bra media när det gäller nätverk.

3.5.3 Målgrupper

Vi måste också bli tydligare vad gäller vem det är vi vänder oss till.
Ungdomssatsningen som inleds 1997 kommer bli det stora startskottet för särskilda ungdomsgrupper. Vi tycker inte att det krävs mer insatser för denna grupp och vi vet att potentialen bland Sveriges ungdomar kommer tas tillvara, särskilt om en ungdoms-inriktad aktivitet också genomförs 1988 i samband med firandet av den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Vi vet dock att vi behöver bli ännu bättre i att rikta våra insatser när vi går ut i samhället. Vi vet att vi har minst aktiva i åldersgruppen 30-45 år, men det är samtidigt kanske den grupp som ger mest pengar och har en potential att stanna kvar som stödjande. Vi tror att denna grupp har ett intresse att göra en större insats, men i en friare roll och utan tvång. Vi tror att nätverket är intressant för denna målgrupp och då särskilt kvinnorna.I vårt övriga kampanjarbete ska vi prioritera ungdomar och de över 45.

Kommer då detta innebära att vi förstärker vår åldersstruktur och att vi får än färre aktiva i åldern 30-45 år? Nej, så kommer det inte bli. Åtgärderna måste ses som en helhet och tanken är att nätverken ska förmedla ett intresse för att bli aktiv i en arbetsgrupp. Särskilda ungdomsgrupper kan innebära ett problem. Av tradition är det den gruppen i samhället som lättast skapar en särskild identitet, avskild det övriga samhället. Naturligtvis måste vi undvika ett sådant mönster och hela tiden hävda vår gemensamma kamp för de mänskliga rättigheterna.

Något som vi anser måste få lägre prioritet på sekretariats nivå är breddningen av den sociala basen. Riktade kampanjer från sekretariatet bedömer vi som mycket svåra att lyckas med. Målsättningen i handlingsplanen måste på central nivå prioriteras ned och ett stöd för att genomföra särskilda insatser lokalt prioriteras. Vi tror också att detta gäller resonemanget om de "vita fläckarna".



















4. Slutord


Viljan att engagera sig i Amnesty är beroende av flera faktorer. Vi har i den här rapporten berört vår egen organisations position i en situation av förändring.

Det är inte bara förändringen som kommer av inriktningen i SYSTEC rapporten, vi har också haft en mycket snabb ekonomiskt tillväxt de senaste åren, något som kan gett en viss växtvärk. Mer inkomster är i sig positivt och sektionen har kunnat genomföra många aktiviteter som annars inte hade varit möjligt, samtidigt är det också en del i en process där organisationen blir svårare att känna igen. Delaktigheten i budgetprocessen blir svårare och därmed
får den aktive en svagare position vad gäller möjligheten att påverka de viktiga besluten.

Vi är som rörelse troligtvis inne i någon form av generationsskifte. Efter dryga 30 år borde en stor del av de som blev aktiva i slutet av 60-talet och början av 70-talet vilja trappa ned sitt engagemang.

Situationen i samhället har förändrats, vilket ställer nya krav på Amnesty att kunna erbjuda de möjligheter till engagemang som nästa sekels människa kräver. Vi kan tacksamt konstatera att många människor i Sverige har en god kunskap om vad Amnesty gör, men det verkar onekligen så att vi inte kan omvandla detta till aktiv handling.

Möjligheten till debatt i rörelsen är en viktig del. Att människor idag kanske prioriterar mellan fler saker, innebär inte per definition att de är mer ytliga. Vårt budskap får inte bli ytligt, för det är ett klart budskap om mänskliga rättigheter som har gett oss vår plattform.
Men det krävs en debatt för att behålla den plattformen, därför är det viktigt att i framtiden stimulera möjligheten till en verklig diskussion. Det är diskussionen som skapar kraven och vår förmåga att förmedla budskapet. Demokratin och diskussionen måste föda nya aktivister.

Därför får inte aktivstcentren bli ombudsmännens bas. De måste vara en ny bas för debatten mellan medlemmarna. En diskussion där personalen står för expertis och introduktion. Det är allt för många organisationer i Sverige som saknar en levande diskussion internt vi måste vara vaksamma så att inte vi hamnar där och blir en sann postgirorörelse.

Vi tror att ett stöd till distrikten är avgörande för demokratin.
Distriktsmöten måste vara intressanta och skapa diskussion.

Vi tror att internet är en möjlighet att skapa en ny plattform. Det är inte ett avgörande verktyg för Amnesty, det har ingen frälsande faktor. Det finns dock många delar som är mycket positiva. Fler kan ta del av en diskussion ute i internet världen om de mänskliga rättig-heterna, det är ett lätt sätt att kommunicera med andra Amnesty medlemmar i världen och vi kan nå ut med aktuell infor-mation mycket snabbt. Blixtaktionen kan verkligen göra skäl för namnet.

Det händer många positiva saker i Amnesty också. Diskussionen om aktivisten fortsätter och vi har ett fantastiskt material som grund. Den här rapporten, distriktsöversynen och en snabbenkät över varför grupper lägger ner som är avslutade under hösten 96.
Handlingsplanen 1996-2000 betonar utbildning, planering och uppföljning och engagemang i den interna diskussionen. Vi vet att många tycker aktivisten är viktig och därför finns det alla möjligheter att nedgången nu verkligen kan vända och att vi hittar ny näring till att utveckla vårt arbete.

Vi vet att fler diskussioner ofta leder framåt, men vi tror att styrelsen nu måste fatta beslut och inte nöja sig vid fortsatt diskussion. Vi måste gå framåt, så att resultat uppnås. Besluten måste vara tydliga och det är viktigt att styrelsen noggrant följer upp det här arbetet.

Förslag till beslut

- att under handlingsplaneperioden etablera minst fyra aktivistcentra, varav det första ska etableras redan 1997.

- att 1998 starta det första nätverket inom något specialområde.

- att efter utvärdering ta beslut om ytterligare nätverk.

- att i nätverket prioritera målgruppen 30-45 år.

- att inom övriga aktiviteter prioritera målgrupperna ungdomar och de över 45.

- att insatser för att bredda den social basen sker lokalt.

- att i samband med utvärderingen av ungdomskampanjen även utvärdera hur inriktningen i denna rapport verkställts.













Litteraturförteckning

Blomdahl, Ulf. Folkrörelserna och folket , 1990.

IHR-rapporten . Hur fler gör mer i Amnesty , 1994.

Medmänsklighet att hyra? , 1995.

Petersson m fl . Har vårt arbete för mänskliga rättigher blivit mer effektivt? , 1994.

SCB. Föreningslivet i Sverige - en statistisk belysning , 1994.

SYSTEC-rapporten . ACT 11/01/93.