Årsmöten:


1967



































2002
..Svenska sektionens årsmöte i Missionskyrkan och Folkets Hus, Uppsala 22 - 24 april 1988

Närvarande: Ca 500 medlemmar och 11 gäster: Peer Baneke och Udo Janz, IS, Birgit Dam Jensen, danska sektionen, Björg Bostad, norska sektionen, Mike Tidball, brittiska sektionen, Ulla och Carl Enebäck, finländska sektionen, Kees Bleichrodt, holländska sektionen, Piet van Reenen, ordförande i holländska sektionens polisgrupp, Mirtha Ortigoza, Paraguay, och Elisa Dellepiane de Michelini, Uruguay.

Färre antal ledamöter i styrelsen för svenska sektionen
Beslut
att minska antalet styrelseledamöter med två personer.

Val av styrelse

Roland Kadefors valdes med acklamation till ordförande för perioden 1988 - 1990.

Karin Gustafsson valdes till ordinarie ledamot för perioden 1988-1989.
Rose-Marie Asker, Bo Lindblom, Marie Pernebring och Gösta Stolpe valdes till ordinarie ledamöter för perioden 1988-1990.
Christine Pamp och Lars Tuveson valdes till suppleanter för perioden 1988-1989.

Därmed kommer sektionens styrelse att för perioden 1988-1989 ha följande sammansättning:
Rose-Marie Asker, Magnus Breidne, Karin Gustafsson, Roland Kadefors, ordf, Per Kylberg, Gunnel Lidåker, Bo Lindblom, Marie Pernebring, Gösta Stolpe, Tony Öhrling.
Suppleanter: Christine Pamp och Lars Tuvfeson.

Sekretariatet meddelar att Mikael Johannesson valts till ordinarie personalrepresentant och Anki Wetterhall till suppleant för perioden 1988-1989.

Val av revisorer
Leif Lundqvist och Bruno Morän valdes till revisorer för sektionen och Amnestyfonden för 1988-1989, och Ivar Asp och Gunnar Blomberg till suppleanter för 1988-1989.

Val av valberedning
Birgitta Grind (sammankallande), Tommy Rådberg och Birgit Berggren utsågs till valberedning för ett år. Berit Sprinchorn, Yvonne Busk och Gunhild Eriksson valdes till suppleanter för ett år.

Val av Amnestyfondens styrelse
Marianne Eyre och Per Stadig valdes till ordinarie ledamöter för perioden 1988-1989.
Erik Geijer och Amelie Bendtz valdes till suppleanter för perioden 1988-1989.

Medlemsavgiften 1989
Beslut
att den individuella avgiften förblir oförändrad, 160 kr resp 80 kr, för 1989.
att 80 kr skall gälla för heltidstuderande, för personer under 19 år samt för pensionärer.

Gruppavgiften 1989
Beslut
att en målsättning skall vara att gruppernas andel av sektionens finansiering inte skall understiga 20 %.
att fastställa gruppavgiften till 6000 kr för 1989.

Gradvis intensifierat arbete för långtidsfångar
Beslut
att uppdra åt styrelsen att till årsmötet 1989 lägga ett detaljerat förslag om gradvis intensifierat arbete för långtidsfångar.
att därvid också undersöka möjlighetern för liknande ökade insatser för ouppklarade fall av annat slag inom Amnesty.

Prioritering av undersökningsarbetet
Beslut
att uppdra åt styrelsen att vädja till IS att man där i fortsättningen i högre grad prioriterar undersökningsarbetet, så att alla grupper kan få åtminstone ett enskilt fall att arbeta med.

Sektionens flyktingverksamhet
Beslut
att fortsätta ansträngningarna att söka ett centralt samarbete med andra närliggande organisationer inom flyktingområdet utan att göra avkall på kraven om en oberoende hållning från Amnestys sida.
att fortsätta strävanden att forma en klar och tydlig profil för Amnestys flyktingverksamhet.

Anföranden
Peer Baneke från IS i London talade om kampanjer, sektionernas och gruppernas utveckling.

Mirtha Ortigoza från Paraguay höll ett kort anförande i vilket hon framförde sitt och sin familjs tack till Amnesty för det stöd som givits under hennes fars, Napoleon Ortigozas, tid i fångenskap.

Användningen av begreppet "dödsstraff"
Beslut
att snarast be IEC utfärda en rekommendation till IS och sektionerna enligt vilken Amnesty i alla sammanhang där Amnestys hela mandat presenteras alltid ska säga att AI är emot dödsstraffet i alla situationer.
att om IEC inte vill utfärda en dylik rekommendation formulera en resolution till ICM 1989 där samma krav ställs.

Handlingsplanen 1989-1990
Beslut
att godkänna planens allmänna inriktning.

Uttalande antaget på svenska Amnestys årsmöte.
Rätten att arbeta för mänskliga rättigheter har inte tillräckligt skydd i världen idag. Många människor mördas för sitt arbete till försvar för sjävklara rättigheter som yttrande- förenings- och mötesfrihet.

Svenska sektionen av Amnesty International uppmanar regeringen att via internationella fora arbeta för ett förbättrat skydd för människorättsaktivister.

Att värna om liv- och yttrandefrihet kan vara farligt; i vissa länder mycket farligt. Många skräms till tystnad och andra tvingas lämna sina hemländer.

Sådant är läget idag, fyrtio år efter det att FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs. I många internationella konventioner och avtal, som följt på FN-förklaringen, fastställs de mänskliga rättigherna. Men rätten att arbeta för att de förverkligas har ansetts så självklar att den inte särskilt nämns i sådana texter. Denna självklara rätt kränks i en rad länder.

I Colombia har bland andra ett antal advokater, läkare och journalister engagerat sig i kampen för de mänskliga rättigheterna. De arbetar under ständigt dödshot. I augusti 1987 mördades Héctor Abad Gómez och Leonardo Betancur Taborda, båda ledande medlemmar av den fristående kommittén för försvar av mänskliga rättigheter i Colombia. De dödsskvadroner som ligger bakom dessa mord har av allt att döma stöd inom armén och polisväsendet.

I Sydafrika har mellan 20 000 och 30 000 människor arresterats utan rannsakan sedan undantagslagar 1986 infördes över hela landet. Ntombazana Botha, en 44-årig tvåbarnsmor, är en av dem. Hon arbetade inom kyrkan och UDF (Förenade Demokratiska Fronten) för stöd till fångars familjer. Hon sitter nu inspärrad i Fort Glamorgan-fängelset.

I Sovjetunionen är fortfarande många förkämpar för de mänskliga rättigheterna fängslade eller förvisade till avlägsna orter. Levko Lukjanenko är en av dem, han har just tillbringat sitt 26:e år i fängelse och befinner sig för närvarande i s k inre förvisning. Hans "brott" är att ha förespråkat en folkomröstning i Ukraina och att ha dokumenterat kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Sovjet.

För oss som fritt kan arbeta för de mänskliga rättigheterna är det en oavvislig plikt att ständigt påminna om fall av detta slag, kräva de fängslades omedelbara frigivning och sträva efter ett effektivt skydd för de mordhotade. Genom tystnad och passivitet gör vi oss medskyldiga.