1967 | ||
2002 |
Årsmötet gästades av följande personer:
Ingrid Pederssen, danska sektionen
Jorma Pesonen, finländska sektionen
Pierre Eloy, franska sektionen
Gabriel Batinga Ashi, nigerianska sektioen
Ove Collett, norska sektionen
Gerry O´Connel, Internationella styrelsen (IEC)
Colm O´Cuanachain, Internationella Kommittén för Utvärdering av Amnestys Arbetsmetoder (SYSTEC)
Tadelech Haile-Mikael, Etiopien
Magnus Breidne, svenska sektionens ordförande, hälsar deltagarna och de utländska gästerna välkomna och förklarar årsmötet 1992 öppnat.
Val av styrelse
Beslut
att med acklamatioon välja Magnus Breidne till sektionens ordförande för perioden 1992-1994,
att välja Rose-Marie Asker, Magnus Brattgård, Jesper Hansén och Berit Inde till ordinarie ledamöter för perioden 1992-94,
att välja Eva Malmstedt till ordinarie ledamot för peroden 1992-93,
att med acklamation välja Maj-Britt Vianden och Madelaine Seidlitz till suppleanter för peroiden 1992-93.
Sekretariatet meddelar att Annika Lindgren valts till ordinarie personalrepresentant och Jan Odqvist till suppleant för perioden 1992-93.
Val av Amnestyfondens styrelse
Beslut
att med acklamation välja Carlos Figueredo och Per Stadig till ordinarie ledamöter för perioden 1992-93,
att med acklamation välja Christian Gräslund och Henry Segerström till suppleanter för perioden 1992-93.
Val av revisorer
Årsmötet väljer revisorer för sektionen och Amnestyfonden för perioden 1992-93.
Beslut
att välja Leif Lundqvist och Bruno Morän till ordinarie revisorer,
att välja Gunnar Blomberg och Tony Öhrling till suppleanter.
Anföranden
Tadelech Haile-Mikael, före detta politisk fånge i Etiopien, håller ett anförande om de politiska fångarnas och i synnerhet de kvinnliga fångarnas och de fängslade mödrarnas situation i Etiopien fram till maktskiftet 1991.
Gerry O´Connel från den internationella styrelsen (IEC) håller ett anförande om de utmaningar som den internationella Amnestyrörelsen står inför. Han säger bl a:
"Sedan vill jag tacka de svenska medlemmarna och Amnestygrupperna. IEC är väl medvetet om vad Sverige har bidragit med till den internationella Amnestyrörelsen. Sverige är en av de tio främsta finansiärerna. Genom era bidrag har ni gjort det möjligt för mindre sektioner att kunna utvecklas. Detta är mycket viktigt, och jag lyckönskar er å IECs vägnar till allt vad ni har gjort.
Vi tycker ni har arbetat mycket bra, och jag är här för att uppmuntra er att bli ännu bättre. Jag säger detta därför att Amnestyrörelsen idag befinner sig i ett kritiskt skede. Vi är alla medvetna om de väldiga förändringarna i världen, att många länder som haft förtryckarregimer blivit fria. Men, svårigheter uppstår också i länder som kastat av sig förtyckets ok och det utgör ett problem och en utmaning för Amnesty. När väl en förtryckarregering fallit, så är det mycket viktigt att människorättsrörelsen får hjälpa till att bygga upp ett medvetande om mänskliga rättigheter i landet som ett skydd för folket och ett skydd mot nya former av förtryck i framtiden".
Grupper och medlemmar
Beslut
att distrikten ska försöka bygga upp en sådan struktur och verksamhet att det ska finnas en möjlighet att etablera en grupp i varje kommun och att varje kommun bör ha en grupp per 24000 invånare.
Stöd till samordnare
Beslut
att genom centrala insatser försöka hjälpa till med att värva medarbetare till de samordningsgrupper som behöver fler,
att sektionen under perioden 1992-96 ska bygga ut nätverket av samordnare så att det täcker alla länder där mänskliga rättigheter inom Amnestys åtagande kränks,
att styrelsen tar initiativ till ekonomiskt stöd till samordnings- och specialgrupperna så att de kan anskaffa növändig utrustning, t ex kopieringsapparat och telefax.
Fyraårsplan
Beslut
att sektionens handlingsplan fr o m 1992 skall täcka fyra år istället för två,
att styrelsen vartannat år skall lämna en lägesrapport kopplad till handlingsplanen,
att uppdra åt styrelsen att tillsätta en grupp bestående av fem personer plus två styrelseledamöter med stöd från sekretariatet med uppgift att göra en översyn av planeringsprocessen inom sektionen,
att gruppen ska rapportera till årsmötet 1993.
Utveckling av Amnestyrörelsen
Beslut
att svenska sektionen delfinansierar och med sina erfarenheter och kunskaper stödjer lämpliga utvecklingsprojekt i sektioner som behöver sådant stöd,
att svensska sektionen fortlöpande håller grupper och medlemmar informerade om utvecklingssamarbetet och främjar direkta och personliga kontakter mellan medlemmar på alla nivåer inom vår sektionsgrupp,
att svenska sektionen i förhållande till andra delar av den internationella rörelsen främjar direkta och personliga kontakter mellan medlemmar på alla nivåer och vidgar den internationella kontaktytan med syftet att mer aktivt kunna påverka utvecklingen av Amnesty internationellt.
Gruppavgiften
Beslut
att gruppavgiften 1993 höjs till 7 000 kr
Medlemsavgift 1993
Beslut
att medlemsavgiften förblir oförändrad 1993 - 190 kr/år eller 120 kr/år för personer under 19 år, heltidsstuderande och förtids- och ålderspensionärer.
Bredda den finansiella basen - med förnuft!
Beslut
att upphäva årsmötesbeslut från 1988 att en fixerad andel av sektionens totala intäkter skall komma från grupper och distrikt.
Uttalande antaget av årsmötet i Linköping 1992
Respekten för de mänskliga rättigheterna har förbättrats på flera håll i världen på senare tid. Det ljusnar i Östeuropa och Sydafrika. Men tortyren fortsätter som förut i många länder.
Tortyrmetoderna är många, offren otaliga. I fängelser och häkten, på polisstationer och militärförläggningar blir människor slagna på fotsulorna, de pryglas med gummislangar, bränns med cigarettglöd. Kvinnor och män våldtas, får elchocker mot känsliga kroppsdelar eller utsätts för skenavrättningar.
Amnesty International arbetar sedan 25 år intensivt för tortyrens avskaffande. Vi vet att fångar misshandlas och torteras i ett hundratal länder. Vi vet att i 40 länder, däribland Indien, Turkiet och Mexico, drivs tortyren så långt att fångarna dör av skadorna.
Amnestys arbete bidrog till FNs konvention mot tortyr, som tvingat många regeringar att erkänna problemets betydelse också i det egna landet. FNs kommitté mot tortyr sammanträder just nu i Genève och Amnesty har inför mötet försett kommittén med uppgifter om tortyr bl a i Italien.
Och ändå får tortyroffren inte det stöd de behöver. Själva vidrigheten i övergreppen gör det svårt att informera om dem. Offren orkar ofta inte berätta vad de har utsatts för. Massmedia drar sig för att publicera beskrivningar av grym tortyr. Opinionsyttringarna uteblir, för att många inte ens orkar tänka på vad andra ständigt utsätts för.
Tusentals tortyrfall blir kända, ännu fler förblir okända. Många fångar vågar efteråt inte avslöja tortyren av skräck för sina torterare. Kvinnor tvingas tiga för att inte bli utstötta ur sin sociala gemenskap. Bakom "försvinnanden" döljer sig ofta en tortyr som gått så långt att en frigivning vore omöjlig. Offren - bevisen - undanröjs; många av de mördade gatubarnen i Guatemala och Brasilien har burit spår av tortyr.
Trots att 79 stater förbundit sig att följa FNs konvention mot tortyr fortsätter tortyrrapporterna att strömma in till Amnesty International. FNs arbete mot tortyr är viktigt - men det är inte nog. De stater som förbundit sig att följa FN-konventionen måste sätta press på regeringarna i länder där tortyr förekommer.
Sveriges regering bör tydligare fördöma tortyr, inte bara i FN-sammanhang utan också vid ekonomiska, kulturella och diplomatiska kontakter med olika länders regeringar. Invandrarverket och utlänningsnämnden måste vid sina asylbedömningar ta hänsyn till dokumenterad tortyr. Enskilda människor kan agera via föreningar, fackförbund, politiska partier och massmedier. Var och en kan också skriva brev på svenska till tortyrländers ambassader i Stockholm.
Vi i Amnesty vet att tortyr kan hejdas, att påtryckningar ger resultat. Men det kräver att allt fler människor orkar tala om tortyren och vill bekämpa den.