1967 | ||
2002 |
Svenska sektionens ordförande, Karl-Axel Elmquist, håller inledningsanförande och förklarar årsmötet öppnat. Särskilt hälsar han representanter för danska, finska, franska och norska sektionerna välkomna liksom även Pat Stocker från det internationella sekretariatet. Han säger bl a i sitt anförande:
"Känner du glädje och stolthet över att kanske snart i Amnesty Internationals namn ta Idi Amin i försvar mot en trolig dödsdom och en trolig avrättning? Men det är ett försvar vi måste prestera - ett försvar för hans kropp mot plåga och tortyr. Och han kräver samma ärliga uppsåt från vår sida som t ex ickevåldsförkunnaren och författaren Kim Chi Ha, som är dödsdömd i Sydkorea.
Erkänn! Visst känns det plågsamt - nästan till det outhärliga.
Det kommer att kräva en oerhörd självövervinnelse, en stark intellektuell övertalnling av känslorna för att skicka breven och telegrammen till försvar för Amins fysiska integritet. Klarar vi det?
Därmed berör man något av det nästan hisnande svåracceptabla djupet i den människosyn som ligger bakom vårt Amnestyjobb och bakom alla våra obesvarade brev, våra urgent actions och småslantar till alla plågade. Vi kämpar frenetiskt mot bödlarna och deras hantverk. Men också för bödlarna när de själva ställs inför nya bödlar. Det är inte försvar för den värsta bödelns gärningar men det är - ända till den yttersta paradoxala konsekvensen - ett försvar för det uns och det fragment av mänsklighet och människorvärde, som finns kvar hos en politisk massmördare".
Val av ordförande
Till ordförande väljes Karl-Axel Elmquist
Val av styrelse
Till ordinarie ledamöter väljes Ivar Asp, Amelie Bendz, Agneta Berg, Ulla Birgegård, Raoul Granqvist, Monica Lindholm, Anita Wingfors och Tony Öhrling.
Till suppleanter väljes efter sluten omröstning: Sven Nordqvist, Lars Ronnås, Ninni Persson, Paul Movschenson och Bo Andersson.
Till revisorer väljes: Leif Lundquist och Thomas Hammarberg, suppleanter Bruno Morän och Gunnar Blomberg.
Beslut
Styrelsen bör i brev till den internationella styrelsen och sekratariatet kräva att fall av "försvinnanden" aldrig avskrives formellt.
Uttalande
Årsmötet antar följande uttalande:
Den typ av "missions", vilka avser centrala uppvaktningar hos representanter för den regering som är ansvarig för kränkningr av de mänskliga rättigheterna, är oftast ytterst resurskrävande på internationella sekretariatet. Effekterna av sådana här uppvaktningar kan i vissa fall verka rätt imponerande, men visar sig i allmänhet vara högst skenbara. Det finns likväl en strävan att ge den här typen av verksamhet en anmärkningsvärt hög priorietet. Organiastionen dras mot att bli en alltmer integrerad del av FN-maskineriet.
Svenska sektionens årsmöte uppdrar åt styrelsen att verka för att den här typen av aktivitet begränsas och att vi i högre grad satsar på verksamheter som klart definierar oss som en bred, fristående och aktiv folkrörelse mot kränkningar av mänskliga rättigheter.
Beslut
Gruppavgiften för 1979 fastställes till 3 500 kr.
För 1980 faställes följande avgifter:
Gruppavgift: 3 750 kr
Enskild medlem: 120 kr.
Medlem under 19 år samt pensionär 60 kr.
Prenumeration av Månadskampanjen 70 kr.
Prenumeration av Amnestybulletinen 20 kr.
Beslut
att ge styrelsen i uppdrag att utarbeta riktlinjer för samordnare på basen av de rekommendationer som finns för ländergruppernas arbete, samt att påbörja rekryteringen av sådana personer.
Kommentar: Det noterades att rekryteringen av samordnare nu kommit igång, men att många fler skulle behövas.
Uttalanden antagna av årsmötet
1. Förtryck av facklig verksamhet
Med terror stoppas det fackliga arbetet i en rad länder. Funktionärer och förtroendevalda har fängslats eller mördats när de försökt representera sina medlemmar, när de velat stärka den fackliga rörelsen.
I Argentina har under veckan ett tjugotal fackliga ledare fängslats sedan de utlyst en generalstrejk mot lagförslag som riktats mot just det fackliga arbetet.
I Peru har under 1979 ett allt brutalare våld riktats mot strejkande och demonstrerande arbetare. Många har arresterats.
I Guatemala har försöken att återuppbygga det fackliga arbetet mötts av trakasserier från myndigheterna och öppna våldshandlingar från paramilitära grupper. En lång rad fackföreningsledare har satts upp på en "dödslista" som publicerats, en del av de utpekade har redan mördats.
I Sovjetunionen har löntagare arresterats när de försökt bilda en fackförening vid sidan av de etablerade. Trots omvärldens protester har några av de gripna spärrats in på mentalsjukhus.
I Tunisien har flera fackliga ledare dömts till långa fängelsestraff.
I alla dessa fall har de drabbade verkat för de fackliga idealen med enbart fredliga medel. De har velat ta till vara rättigheter de garanterats i FNs deklaration om den mänskliga rättigheterna.
Det är värdefullt att de svenska representanterna i FN tagit upp frågan om de fackliga fångarna. Men det initiativet bör nu fullföljas vid de kommande mötena inom FNs ekonomiska och sociala råd, internationella arbetsorganisationen ILO, FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och höstens generalförsamling.
Viktigt är också att den svenska fackföreningsrörelsen, liksom de politiska partierna, på alla nivåer tar upp enskilda fall av fängslade fackliga funktionärer och aktivister. Direkta anmälningar av övergrepp bör tillställas ILO.
Svenska Amnesty riktar idag, vid sitt årsmöte i Linköping, särskild uppmärksamhet mot följande fall:
Roberto Garcia, ledare för taxiförarnas fackförbund i Buenos Aires,
Vladimir Klebanov, som alltjämt hålls internerad på ett psykiatriskt sjukhus i Sovjetunionen
Abderrazak Ghorbal i Tunisien, som dömts till tio års fängelse.
2. Utväxling av fångar
Med lättnad har vi mottagit rapporterna om att Alexander Ginzburg och fyra andra sovjetiska fångar har frigivits. Samtidigt beklagar vi att detta inte skett tidigare och att det nu måste arrangeras under former som kan skapa missförstånd om varför de fem hölls inspärrade. Det är inte samma sak att fängsla människor för deras åsikters skull som att ingripa mot spionage.
Amnestyrörelsen verkar med andra metoder än att förespråka eller organisera utväxling av fångar mellan länder. Vi är angelägna om att arbetet för mänskliga rättigheter inte degraderas till en människohandel, och särskilt att det inte utvecklas till en praxis som kan inbjuda till att regeringar håller människor fängslade för att ha något att erbjuda i en framtida utväxling.
Varje enskild frigivning är en framgång. Samtidigt måste det slås fast att människor som spärrats in för sina åsikters skulle har drabbats av en oförrätt om direkt kränker den internationella folkrätten. Varje regering måste ställas till svars för detta - oavsett om det finns fångr i andra länder eller inte.
3. Mot dödsstraffet
Det är hög tid för en bred, internationell aktion mot dödssstraffet och de politiska morden. I en rad länder avrättas nu människor enbart på grund av sin politiska eller fackliga verksamhet, och utan att man ens försöker ge bindnade bevis för att de skulle ha begått något brott.
I Pakistan har över 400 människor avrättats under de senaste två åren.
I Iran fortsätter arkebuseringarna efter summariska rättegångar, trots internationella protester.
I Sydafrika har man nyligen tillgripit avrättning i ett rent politisk fall.
I Israel har regeringen instruerat domstolarna att åter tilllämpa lagen om dödsstraff.
I Storbritannien har ledaren för oppositionen förklarat sig vilja återinföra dödsstraff för vissa brott, om hon vinner valet.
I flera latinamerikanska länder döljs tusentals avrättningar i det system av "försvinnanden" och politiska lönnmord som utvecklats för att bekämpa all opposition. Under årets första månader har det enbart från Guatemala kommit rapporter om mellan fem och femton sådana fall per dag.
Trots denna skrämmande utveckligen har vi nu också i svensk debatt fått möta argument till försvar av dödsstraffet i vissa länder och vissa situationer.
Det är vår fasta övertygelse att den principiella inställningen inte bara är en fråga om humanitet eller barbari, det gäller också allas våra möjligheter att bekämpa varje form av brutalt förtryck.
Om kampen för ett rättvisare samhälle ytterst reduceras till frågan om det är folk ur den ena eller andra gruppen som ska avlivas, då kan vägen bara bli längre. Även de högsta mål förvandlas till tomma fraser när man tillgriper medel som är förråande för hela samhället. Tortyr och dödsstraff är just sådana medel. Utan respekt för människovärdet blir kampen för frihet, jämlikhet och broderskap bara ett redskap för införande av ett nytt skräckvälde. Hänsynslösheten och desperationen hos ännu härskande förtryckare kommer heller inte att minska, om de vet att exekutionsplutonen är det enda alternativet till fortsatt maktutövning.
Erfarenheterna visar också klart att hela rättssystemet undermineras när samhället självt tar sig rätten att döda sina egna medborgare.
Dödsstraffet tillämpas nästan alltid diskriminerande - huvudsakligen riktat mot de fattiga eller dem som tillhör redan förut utstötta grupper i samhället. Eftersom ingen domstol är ofelbar finns det dessutom alltid ett antal oskyldiga bland dem som döms till döden, och när de är avrättade kan sådana misstag aldrig rättas.
Det är därför av ytttersta vikt att en bred opinion äntligen bygger upp ett stabilt försvar mot detta förnedrande och omänskliga straff. Först då kan också en verkligt effektiv insats göras mot sådana övergrepp som "försvinnanden" och av myndigheter genomförda eller tolererade politiska mord.