1967 | ||
2002 |
Sektionens ordförande, Hans Göran Franck, förklarar årsmötet öppnat och håller därefter ett anförande, ur vilket här återges en del:
"Världshändelserna tvingar sig på oss med en kraft och en styrka att vi ibland känner en viss vanmakt. Det är 20 år sedan FNs generalförsamling kungjorde och antog "Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna". Vad var den innersta drivkraften till att denna deklaration fick en sådan allmän uppslutning? Det finns en passus i deklarationen som jag tror ger ett visst svar. Den lyder"...ringaktning och förakt för de mänskliga rättigheterna har lett till barbariska gärningar som upprört mänsklighetens samvete". Vi minns alla vad nazismen åstadkom.
Hur är det idag? I demokratins hemland tar en liten junta av militärer över på en enda natt och upphäver praktiskt taget alla mänskliga rättigheter. I ett land som plågas av rasförföljelser mördas den som heroiskt kämpat för att deklarationens ord ska bli verklighet. Och detta är bara exempel.
Vi har alltmer blivit varse ett nytt sätt att reagera. De förtryckta, de förtrampade säger idag med ökat styrka: Vi accepterar inte det här, vi begär inte medkänsla. inte medömkan. Vi kräver vår rätt, och vi är beredda att göra motständ, uppror, revolt för att få vår rätt.
Vilken roll kan då Amnesty-rörelsen spela i denna situation? Världen är föränderlig - kan vår organisation vara oföränderlig? Det är en fråga vi måste diskutera och tänka över. Vi är de politiska fångarnas talersmän. Vår rörelses styrka och slagkraft är att vi både har kuunnat levandegöra det enskilda ödet och haft förmåga att sätta in detta i ett större sammanheng.
Skaran av aktiva människor, som står bakom vår rörelse, har under det här verksamhetsåret fördubblats. Nu är vi fler än 3000, och det finns 133 grupper".
Stöd åt Vietnamskrigsvägrare.
Ordföranden informerar om att styrelsen utgått från den resolution om vapenvägrare som antogs vid Amnestys internationella årsmöte i Köpenhamn 1966 och som innebär att varje person, som av samvetsskäl nekar till att låta sig utbildas för eller kämpa i något som helst eller något speciellt krig, betraktas om en samvetsfånge.
Diskussionen blir på denna punkt synnerligen livlig.
Årsmötet beslutar uttala
att Amnesty vid ettvart tillfälle skall kunna vända sig i bara en riktning - vi skall t ex kunna göra ett uttalande om en sovjetisk författare och slippa att samtidigt göra ett uttalande om en fånge från ett annat land för att betona vår neutralitet.
att Amnesty skall kunna engagera sig även för flyktingar, alltså de som flytt från fängelse eller fängelserisk och inte är förföljda där de befinner sig.
att Amnesty skall kunna engagera sig för krigsvägrare i allmänhet, alltså den som principiellt vägrar att delta i alla krig.
att Amnesty skall kunna engagera sig även för dem som vägrar att delta i ett visst krig.
att Amnesty skall inte behandla krigsvägrare från länder som har yttrandefrihet olika i jämförelse med krigsvägrare från länder där yttrandefriheten är allvarligt inskränkt.
att styrelsen i princip har frihet att associera sig med vilka andra organisationer som helst men därvid självfallet bör beakta det intryck detta kan ge utåt i enskilda fall
Årets fånge
Styrelsen har funnit Howard Levy vara en av de möjliga kandidaterna. Ett annat förslag är Hugo Blanco.
Årsmötet beslutar
mot gruppernas förslag, att föreslå internationella årsmötet att inte öka antalet "årets fånge" till tre. Årsmötet bemyndigar dock styrelsen att fortsätta kandidatförhandlingarna, även om internationella årsmötet skulle stanna för att utnämnda tre fångar.
Per Wästberg berättade om förhållanden i afrikanska länder.
Årsmötet beslutar
att uppdra åt styrelsen att hos London-sekretariatet hemställa om åtgärder för att dels utforska förhållandena kring den nigerianska författaren Wole Soyinkas fängslande, dels undersöka om hän ännu är i livet.
Selahaddin Rastgeldi berättade om förhållanden i asiatiska länder. Efter hans rappport återger Lisbeth Hejdebäck iakttagelser av en antropolog som hade vistats i Indonesien under april - december 1967. Han uppger att alla personer som hade varit i kontakt med honom ville vara anonyma. Enligt antropologen hade 1 250 individer avrättats för att de påståtts vara kommunister eller visat kommunistiska sympatier. Enligt antropologen hade befolkningen i hela byar avrättats, oberoende om byborna överhuvudtaget vissste vad kommunism var.
Fastställande av medlemsavgifter
Beslut
att avgiften för enskild medlem, även studenter men ej skolelever, skall vara 30 kr
att avgifdten för skolelever skall vara 15 kr
att avgtiften för riksorganisation skall vara 200 kr
att avgiften för lokal organisation skall vara 50 kr
Val av styrelse
Hans-Göran Franck omvaldes till ordförande.
Följande ordinarie ledamöter valdes: Lennart Aspegren, Göran C-O Claesson, Margareta Ekström, Bo Hammarström, Ingrid Lilja, Hans Michaeli, Runa Morän, Catarina Stenberg och Per Wästberg.
Till suppleanter valdes Bo Andersson, Terry Carlbom, Karen Hamberg, Thomas Hammarberg, Joachim Nelhaus, Biorgitta Nyblom, Hellen Ohlin, Selahaddin Rastgeldi och Stensture Wikström.
Till revisorer valdes Gunnar Blomberg och Percy Franzén.
Svenska Amnestyfonden förvaltas av en styrelse som består av sektionens ordförande,
vice ordförande, skattmästare och sekreterare. Av dessa är ordföranden utsedd av årsmötet. De övriga utses av sektionssstyrelsen. Fondens styrelse är ansvarig inför årsmötet.
Anförande
Tomas Ferreira Rato från Portugal höll ett anförande. Rato har suttit i fängelse i sammanlagt 13 år i olika perioder. Han arresterades första gången 1935 och blev efter att ha suttit häktad 6 månader dömd till 20 månaders fängelse. Han satt först i Penichefängelset i Portugal och blev sedan förflyttad till Tarrafallägret på Kap Verde, där han fick tillbringa 10 år.
Tack vare vissa internationellla påtryckningar blev han frigiven 1947, men blev följande år arresterad på nytt för att han skrivit pamfletter som bland annat kritiserade ofriheten inom fackföreningarna. Han dömdes till yttterligare två års fängelse. Efter frigivningen kände han sig fortfarande hotad och lämnade därför landet och for till Frankrike.Där har han fortsatt sin politiska verksamhet genom att delta i Amnestykonferenser samt genom att skriva artiklar för de portugisiska emigranttidningar som publiceras utomlands, i Frankrike, Italien och Brasilien.