Resolutioner - kommentarer - ICM 2015 Underlag till styrelsemöte 12-14 juni 2015

Till: Styrelsen

Från: AIK och sekretariatet

Datum: 29 maj 2015

DISKUSSIONSUNDERLAG

Underlaget reviderades 4 juni 2015. "Issues for discussion" (8 st) har blivit kommenterade och är markerade med rött.  

Resolutioner - sammanfattningar och kommentarer

Under Amnestys internationella rådsmöte (ICM) kommer de fem olika strategiska målen, som det kommer att tas beslut om, att vara uppdelade i lika många “working parties” som förutom målen även innefattar relevanta resolutioner och “issues for discussions”.

I detta underlag har Amnestys internationella kommitté (AIK) och sekretariatet sammanfattat och kommenterat resolutionerna som stöd inför styrelsens och senare ICM-delegationens diskussioner och planering inför ICM.

Kortare kommentarer till diskussionsfrågorna kommer att skickas ut separat vid senare tillfälle. För att lättare kunna hålla reda på var diskussionsfrågorna hör hemma finns de inskrivna i kursivt i anslutning till de grupper av resolutioner som de kommer att diskuteras på ICM.  

1.1 Strategic Goals - International Board

Se tidigare underlag om strategiska mål.

______________________________________________________________________________________

1.2 Strengthening of the work with individuals(AI Sweden & AI Finland)

AI Sveriges resolution ligger som den är. Vidare förberedelser kommer att diskuteras med AI Finland.

______________________________________________________________________________________

1.3 Human Rights defenders (HRDs) (AI Belgien, flamlänska)

Sekretariatets kommentarer:
En helt okontroversiell fråga i rörelsen och i svenska sektionen.

______________________________________________________________________________________

1.4 Human rights education (HRE) (AI Belgien, flamlänska)

Sekretariatets kommentarer:

Diskussion 1.4 föreslås av PrepCom slås samman med 1.5. Okontroversiellt som helhet för svenska sektionen.

Förslagen eftersträvar bättre kunskapsöverföring och erfarenhetsutbyte avseende HRE-arbete i sektionerna, (tekniskt) stöd för, kännedom om och tillgängliggörande av dessa processer. Både on-line (med kända tillgänglighetsbegränsningar) och off-line-utbildning bör uppmärksammas/utvecklas samt att det bör ske i samarbete över sektionsgränser i större utsträckning än idag. 1.5 poängterar angelägenheten i att sprida kännedom om MR till dem som idag inte känner sina rättigheter samt att Theory of Change och strategier för området behöver förädlas.

_____________________________________________________________________________________

1.5 A world in which everyone knows and can realize their rights (AI India, AI Kenya, AI Norge)

Sekretariatets kommentarer:
Se 1.4 ovan
_____________________________________________________________________________________

2.2. Developing policy on illegal narcotic drugs and psychotropic substances (AI Grekland)

Sammanfattning

Notera, i resolutionen delas ”knark” upp i två kategorier: narkotiska droger som cannabis, kokain, opium samt psykotropiska substanser som hallucinogener. Den som vill kunna uttala sig med auktoritet kring dessa frågor bör rådfråga andra än AIK.

AI Grekland föreslår att internationella styrelsen ska ta fram ett förslag till policy rörande hur AI ska se på kriminalisering/legalisering av (a) personligt bruk av narkotika och (b) innehav för personligt bruk. (Men längre fram talar de även om rena nålar och tvångsvård av missbrukare.) Förslaget ska utarbetats i nära samarbete med sektioner/strukturer (på ungefär samma sätt som i fallet sexarbete) och presenteras vid ICM 2017. Organisationer som Human Rights Watch har redan en sådan policy, men det framgår det inte av motionen hur HRW:s policy ser ut.

Motionärerna hänvisar till ett antal dokument, t.ex. två FN-konventioner som båda förespråkar kriminalisering av innehav (men som tiger still om personligt bruk), ett WHO-dokument (som bl.a. förespråkar att bruk ska vara tillåtet i lag) och The Global Commission on Drug Policy (som förespråkar att såväl bruk som innehav bör vara legalt).

Greklands explicita begäran är bara att en policy tas fram tillsammans med sektionerna, men man kan läsa ut mellan raderna att de själva hoppas på en policy som förespråkar legalisering av såväl bruk som innehav för personligt bruk (men absolut inte försäljning). Detta framgår bl.a. av att de tre faktorer de anser bör beaktas alla talar för en legalisering. Viktigast av dessa är (i) rätten till självbestämmande (”the right to personal autonomy”) och (ii) det faktum att många narkotikamissbrukare måste betraktas som sjuka människor i behov av vård. Det är värt att notera att dessa två faktorer pekar på helt olika typer av droganvändning: Medan (i) leder tankarna till medelklassens användning av cannabis och kokain (se 2 nedan), leder (ii) snarare tankarna till tunga missbrukare och hur man ska reducera de skador och det lidande som denna grupp riskerar att råka ut för (dvs. ”harm reduction”, se fråga 3 nedan).

AIK:s kommentar

Det finns åtminstone tre frågor vi bör förhålla oss till här: (1) Hur viktig är narkotikafrågan för AI, och hur viktigt är det att ta fram en policy på detta område? (2) Hur ska vi ställa oss i den principiella frågan kring huruvida droganvändning ska betraktas som en mänsklig rättighet? (3) Hur ska vi se på det faktum att tunga missbrukare har en svår situation i många länder, t.ex. att de fängslas på grund av missbruk eller innehav, eller att de inte får den vårt de behöver? Vi börjar med (2) och (3) och avslutar med (1).

(2) Att en person har en rätt till självbestämmande betyder (grovt) att hon har rätt att leva sitt liv som hon själv vill, så länge hon inte skadar andra eller kränker andras rättigheter. Rättigheten i fråga anses ofta implicera ett förbud mot paternalistiskt tvång, dvs. att man inte (med rättsliga eller andra medel) får hindra någon att leva som hon själv vill för hennes egen skull, t.ex. för att skydda hennes hälsa. (Exempel på paternalistiskt tvång i svensk lagstiftning är, förutom narkotikaförbudet, påbudet att använda bilbälte och motorcykelhjälm.) Rätten till autonomi implicerar alltså (om man spetsar till det en smula) att vi har rätt att förstöra våra egna liv.

Enligt vårt synsätt är narkotikaförbudet oförenligt med rätten till självbestämmande, även om det skulle röra sig om beroendeframkallande droger. Rätten till självbestämmande bör betraktas som en mänsklig rättighet, även om den t.ex. inte finns inskriven i FN:s allmänna förklaring. Man kan dock notera att många av de liberala/medborgerliga rättigheter som finns inskrivna är lämpliga att betrakta som specialfall av den mer övergripande rätten till självbestämmande. Det är dock inte frågan om någon absolut rättighet (i alla fall inte ur ett juridiskt perspektiv), utan en rättighet som kan inskränkas under förutsättning (exempelvis) att (i) inskränkningen är föreskriven i lag och (ii) är nödvändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till (a) statens säkerhet, (b) den allmänna säkerheten, (c) landets ekonomiska välstånd eller (d) till förebyggande av oordning eller brott eller (e) till skydd för hälsa eller moral eller (f) för andra personers fri- och rättigheter. Det är oklart vilka av dessa inskränkningar som kan vara aktuella i fallet narkotika: att förbjuda narkotika med hänvisning till hälsa och moral (punkt e) är t.ex. alltid vanskligt, och det finns skäl att tro att en legalisering kan förebygga viss brottslighet, om missbrukare kan få tillgång till droger på laglig väg (punkt d).

Uppräkningar av typen ovan, angående vilka krav inskränkningar måste uppfylla för att vara ok, är vanliga i rättighetssammanhang. Just denna uppräkning (a-f) är tagen från Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (EKMR) art. 8, rätten till skydd för privat- och familjeliv. Knäckfrågan är var gränsen går. Det tål att påpekas att det är lättare att dra sådana gränser i Europa (d.v.s. för Europadomstolen), där staterna har mycket gemensamt, än att dra en global, allmängiltig gräns. Det tål även att påpekas att redan i vårt grannland Danmark är bruk av narkotika inte kriminaliserat, till skillnad från ”besittning” av narkotika (dvs. innehav). Vi vet inte hur detta påverkar danska polisens arbete mot narkotika, men kanske det kan bedrivas mer effektivt. (I Sverige har polisen vid tillslag en skyldighet enligt lag att utreda ringa narkotikabrott och mycket resurser läggs på att samla ihop påverkade personer och få dem lämna kissprov etc. De resurserna kanske kommer till bättre nytta om de läggs på att få fast langare och deras huvudmän.) Greklands motion bör hur som helst inte uppfattas som verklighetsfrånvänd, även om den är oförenlig med lag och allmän rättsuppfattning i Sverige.

(3) Tunga missbrukare är en utsatt grupp i många länder och AIK anser att deras situation bör uppmärksammas på ett eller annat sätt. De löper inte minst stor risk att få sina rättigheter kränkta, t.ex. rätten till hälsa. Vi anser det dessutom vara orimligt att personligt bruk eller innehav för personligt bruk kan föranleda hårda fängelsestraff. Men om AI skulle bestämma sig att arbeta för att denna grupp ska få det bättre är det viktigt att se att (i) det inte behöver kopplas till frågan om legalisering, och (ii) att arbetet bör fokusera på rättigheter och rättighetskränkningar, snarare än på skademinimering i största allmänhet. Detta för oss in på fråga (1), om hur angelägen denna fråga bör vara.

(1) AIK anser att den principiella frågan (om droganvändning kan och bör betraktas som en mänsklig rättighet) är mindre viktig, i betydelsen värd att strida för. Att utvärdera olika länders system och jämföra dem sinsemellan är en god idé och utfallet skulle säkert vara väldigt intressant, men frågan är om detta är ett område som Amnesty bör prioritera med tanke på att det skulle sluka en del resurser. Vi ställer oss tveksamma till det. Vi föreslår därför att svenska sektionen inte ställer sig bakom motionen. Men det kanske kan finnas goda skäl att uppmärksamma de tunga missbrukarnas situation mer än vad vi gör idag, med tanke på att det är en utsatt grupp som oftare får sina rättigheter kränkta.

Om AI trots allt ska skaffa sig en policy på narkotikaområdet anser vi att AI Greklands förslag till process är att föredra framför förfaringssättet som användes för sexarbetarpolicyn (dvs. ett IS-initierat, framstressat förslag utan utrymme för demokratisk behandling). Det är alltså möjligt att stötta resolutionen för att på så sätt undvika att ett policyförslag av denna typ kommer fram på andra vägar. I så fall vill AIK framför allt poängtera vikten av att förslaget utreds ordentligt, opartiskt och förutsättningslöst. Tanken på skadeprevention bör inte minst konkretiseras och ges en form som är tydlig och där implikationerna i andra frågor är skönjbara. (Ska AI arbeta för skadeprevention även i de fall då det inte rör sig om uppenbara rättighetskränkningar?). I ljuset av dessa krav på ett välgrundat underlag och en gedigen behandling inom rörelsen, är måhända tidsplanen väl optimistisk.

Kommentar från sekretariatet:

Sekretariatet håller med om att sektionen inte ska ställa sig bakom resolutionen. Men kanske inte helt av samma skäl.

Vi är inte säkra på att det är helt rimligt att skilja ut narkotika från andra beroenden såsom alkohol. Andra grupper, såsom människor med psykiska problem och som är en utsatt grupp kan tangera detta. Det är också en fråga om de kränkningar som just narkotikamissbrukare utsätts för är grova och systematiska.

Att narkotikaförbud skulle vara oförenligt med rätten till självbestämmande anser vi vara tveksamt.

Den enda möjliga anledningen (som inte är utredd) till att förespråka en legalisering och avkriminalisering skulle vara om det med ett mycket stort mått av säkerhet skulle kunna leda till minskat våld i samband med produktion, smuggling och försäljning i länder som Mexiko, Colombia och Guatemala.

______________________________________________________________________________________

2.3 Policy calling for the decriminalisation of sex work (International styrelsen)

Se andra underlag om sexarbetespolicyn.

______________________________________________________________________________________

2.4. Consequences of economic measures of international organizations (AI Grekland)

Sammanfattning

Länder som Grekland och Portugal har stora statsskulder, och de internationella organisationer (typ Världsbanken och IMF) som lånar ut pengar till dessa länder ställer ibland tuffa villkor. Det kan t.ex. handla om privatiseringar av statliga bolag och nedskärningar i den offentliga sektorn, som ofta får negativa effekter för medborgarnas ESK-rättigheter (som rätten till hälsa). Med andra ord, de lånevillkor som ställs gör det svårt för lånelandets regering och stat (den primära skyldighetsbäraren) att upprätthålla något slags, av grekiska sektionen icke-definierad, för landet lägsta godtagbara nivå för ESK-rättigheter.

AI Grekland efterlyser en rapport om dessa förhållanden. Vad de vill att rapporten närmare ska handla om är inte klart (det kan ju inte bara handla om att undersöka empiriska samband), men en central fråga verkar vara huruvida IMF:s agerande (I Grekland) kan betraktas som en rättighetskränkning.

AIK:s kommentar

Frågorna i motionen har samband med frågan om vilka skyldigheter som ESK-rättigheterna ger upphov till, och hos vem. Det finns en stor enighet om att det i första hand är den egna staten som är skyldig att se till att människor får sina ESK-rättigheter uppfyllda, men det är mindre klart vem (om någon) som är skyldig att hjälpa till om den egna staten inte kan eller vill uppfylla sina skyldigheter. Förenklat kan man säga att staten är bunden enligt internationella konventionen att, utifrån sin ekonomiska förmåga, säkerställa så hög nivå av dessa rättigheter som möjligt, medan världssamfundet är gemensamt skyldigt att tillsäkra åtminstone vissa miniminivåer i alla länder.  FN-stadgan tål att läsas i detta sammanhang, särskilt art. 55:

With a view to the creation of conditions of stability and well-being which are necessary for peaceful and friendly relations among nations based on respect for the principle of equal rights and self-determination of peoples, the United Nations shall promote:

a. higher standards of living, full employment, and conditions of economic and social progress and development;

b. solutions of international economic, social, health, and related problems; and international cultural and educational co-operation; and

c. universal respect for, and observance of, human rights and fundamental freedoms for all without distinction as to race, sex, language, or religion.

Och art. 56:

All Members pledge themselves to take joint and separate action in co-operation with the Organization for the achievement of the purposes set forth in Article 55.

Även art. 22 i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter:

Everyone, as a member of society, has the right to social security and is entitled to realization, through national effort and international co-operation and in accordance with the organization and resources of each State, of the economic, social and

cultural rights indispensable for his dignity and the free development of his personality.

Och art. 28 i samma förklaring:

Everyone is entitled to a social and international order in which the rights and freedoms set forth in this Declaration can be fully realised.

Redan i dessa grundläggande dokument finns således mycket att bygga på och fundera kring. Utifrån vad vi vet har Amnesty inte kommit så långt i sådana funderingar. Frågan är givetvis mycket politiskt laddad.

Det Grekland berör i sin motion har även behandlats i ICM-sammanhang tidigare. Här följer ett utdrag av vad ICM beslutade i Dakar 2001 (beslut nr 11):

DECIDES to endorse the recommendations of the second part of the SCRA study, “AI and the Economic Sector – Revised Executive Summary” (POL 34/003/2001), which focuses on our work vis-à-vis the International Financial Institutions, the World Trade Organisation, development cooperation, MSP, fundraising with companies and NGO cooperation, the most important of which are the following:

Work on the International Financial Institutions, lending and donor bodies and the World Trade Organisation

The whole range of techniques available to us may be applied vis-à-vis these organisations, of which the most appropriate ones are to be used for each case;

AI should lobby these organisations, to introduce a human rights aspect in their programs, projects and activities so as to ensure that they aim at the realisation of human rights. All sections in member states of these organisations should carry out lobbying work with their government in order to obtain their support in favour of human rights. Special focus should be given to the situation of the poor and groups discriminated against based on their identity as well as on the prevention of human rights crises;

At the UN level AI should support initiatives designed to make the activities of these IGOs consistent with human rights standards;

AI should call for more openness, transparency and accessibility of procedures and decision-making bodies to ensure integration of the human rights aspect in projects and activities of these IGOs;

We should ensure that sections/structures in the South are involved in AI's activities in this field, where possible. As with our company approaches work the WOOC rule should be no barrier;

AI may call for the inclusion of human rights principles and implementation mechanisms in the lending and aid policies of international financial institutions, intergovernmental bodies, donor states and other lending and credit agencies. In line with MSP policy, AI may ask these actors and institutions to discontinue support for a project that can reasonably be assumed to contribute to human rights abuses;

In all of the above activities AI should seek cooperation with selected experienced NGOs, which have expert knowledge in this field;

We should ensure that the membership is involved in this work and that whenever possible membership actions are developed.

[…]

Som hjälp till styrelsen att förstå och sätta sig in i problematiken följer nedan delvis redigerade urklipp från en text om rätten till hälsa (och olika aktörers rättsliga och moraliska skyldigheter kopplade därtill) som Bengt Brülde (AIK) skrev för några år sedan (referenser lämnas på begäran).

De välfärdsrättigheter som infördes på 1900-talet är i hög grad positiva, då de ger staten en skyldighet att försöka uppfylla dessa rättigheter, till exempel genom att tillhandahålla rent dricksvatten och en grundläggande utbildning åt alla. Detta gäller även rätten till hälsa. Enligt det vanligaste synsättet ställer även denna rättighet i första hand krav på våra egna stater, delvis därför att det är just dessa stater som har skrivit på ESK-konventionen. Det är exempelvis statens uppgift att se till att vi alla får tillgång till en god hälso- och sjukvård och till hälsosamma livsvillkor. Men detta synsätt börjar alltmer ersättas av ett mera kosmopolitiskt synsätt. Att en afghan har rätt till hälsa ställer, enligt detta synsätt, inte bara krav på Afghanistans regering, utan på alla som har möjlighet att främja afghanernas hälsa, som västerländska regeringar och företag eller olika internationella sammanslutningar (som Världsbanken, IMF eller WTO).

Den positiva skyldigheten att uppfylla en persons rätt till hälsa är alltså en plikt att främja hennes hälsa, till exempel genom att ge henne tillgång till en god vård eller till hälsosamma livsvillkor. Man kan förstås hävda att även denna skyldighet tillkommer alla aktörer, men pliktens innehåll kommer i så fall att variera kraftigt från aktör till aktör. Det finns en stor enighet om att det primära ansvaret för en persons hälsa ligger hos hennes egen stat, det vill säga att det i första hand är den egna staten som är skyldig att se till att hon har tillgång till en adekvat sjukvård, rent dricksvatten, en dräglig levnadsstandard och utbildning. Men detta behöver inte betyda att de stater som inte ger sina medborgare en bra vård eller hälsosamma livsvillkor ”kränker” deras rätt till hälsa. Det viktiga är att statens representanter gör vad de kan för att medborgarna ska få tillgång till saker som akutsjukvård, livsnödvändiga läkemedel, vaccin och annat smittskydd samt en grundläggande utbildning i hälsofrågor, till exempel genom att stifta vissa lagar, lägga upp handlingsplaner eller be om hjälp och stöd utifrån (jfr CESCR 2000, paragraf 43-44, Amnesty International 2005, Hammond och Ooms 2004, Kreide 2007).

Att den egna staten är den primära skyldighetsbäraren i detta sammanhang betyder förstås inte att andra aktörer saknar skyldighet att (direkt) främja människors hälsa. Arbetsgivare är exempelvis skyldiga att skapa en trygg och säker arbetsmiljö för sina anställda, de rika ländernas stater och medborgare är kanske skyldiga att hjälpa fattiga länder genom utvecklingsbistånd och katastrofhjälp, och multinationella bolag har kanske en plikt att främja lokalbefolkningens välfärd på de orter där de etablerar sig. Det behöver inte bara handla om att skapa drägliga arbetsvillkor, utan det kan även handla om att bygga bostäder, skolor eller vårdcentraler (Campbell och Smith 2003).

Den positiva plikten att (indirekt) uppfylla rätten till hälsa är i första hand en plikt att bidra till en institutionell ordning (nationell eller global) som har positiva effekter på människors hälsa. Enligt Pogge (1995) bör till exempel alla som kan försöka bidra till en institutionell ordning (både in- och utrikes) där alla har tillgång till sjukvård och hälsosamma levnadsvillkor. Detta gäller i synnerhet om vi i nuläget bidrar till ett system som har negativa hälsoeffekter, då detta ger oss en särskilt stark förpliktelse att antingen kompensera offren eller arbeta för att systemet reformeras (se ovan).

Innehållet i denna plikt varierar emellertid från aktör till aktör, inte minst eftersom det finns betydande maktskillnader mellan olika aktörer. På den nationella nivån är till exempel alla förpliktigade att bidra till ett system som har goda effekter på hela befolkningens hälsa. I de fall då den egna staten fungerar väl innebär detta att man är skyldig att betala skatt, och i de fall då den egna staten fungerar illa är man skyldig att försöka reformera den. I vissa fall (till exempel i fallet Zimbabwe under Robert Mugabe) bör man kanske till och med försöka störta den egna regeringen. Man kan även uppfylla sin plikt genom att skänka pengar till inhemska frivilligorganisationer.

Liknande skyldigheter kan mycket väl finnas på det internationella planet. Medborgare i rika länder kan till exempel ha en plikt att skänka pengar till organisationer som Läkare utan gränser och Röda korset, eller att försöka få sina egna regeringar att ge mer bistånd eller trycka på vissa regimer. Det internationella samfundet och dess rikare medlemmar kan ha en skyldighet att ge bistånd till svaga stater (som vill men inte kan hjälpa sin egen befolkning) eller att sätta press på skurkstater (som kanske kan men inte vill hjälpa den egna befolkningen), genom att införa olika typer av sanktioner. ESK-kommittén påpekar till exempel att rika stater har en ”internationell skyldighet” att hjälpa svaga stater att främja den egna befolkningens hälsa (CESCR 2000, paragraf 39). Man kan också hävda att enskilda nationer bör arbeta för att internationella organisationer som FN och WTO reformeras på ett sådant sätt att man kan införa sanktioner mot alla dem som kränker mänskliga rättigheter i stor skala, eller så att man kan etablera ett patentsystem som gör att alla får tillgång till livsviktiga läkemedel (Hammond och Ooms 2004, Sterckx 2004). Man kan också hävda att stora och mäktiga transnationella bolag bör försöka trycka på förtryckande och inkompetenta regimer som håller kvar sina egna medborgare i fattigdom (Campbell och Smith 2003).

Vad gäller rättighetens välfärdsaspekter är det ännu svårare att avgöra vem som är skyldig att göra vad, inte minst därför att det kan vara ganska dyrt att se till att alla människor i alla länder får sin rätt till hälsa uppfylld. Här handlar det om att komma fram till en rimlig ansvars- eller pliktfördelning, eller en rimlig fördelning av bördor om man så vill. Eftersom det finns en ganska stor enighet om att den egna staten är den primära skyldighetsbäraren i detta sammanhang, kommer handlar denna fråga till stor del om vem som bör göra vad i de fall då den egna staten inte kan eller vill uppfylla de egna medborgarnas rättigheter. Vem har till exempel ansvar för att invånarna i länder som Zimbabwe, Haiti och Afghanistan får tillgång till en adekvat sjukvård och hälsosamma livsvillkor? Ungefär samma fråga kan ställas rörande plikten att skydda människors rätt till hälsa, då den egna staten anses vara den primära skyldighetsbäraren även i detta sammanhang: om en viss regim inte vill eller förmår skydda den egna befolkningens rättigheter, som i Somalia eller Afghanistan, vem är då skyldig att se till att ett fungerande rättssystem (etc.) kommer till stånd?

Det finns åtminstone tre generella principer om ansvar och ansvarsfördelning som kan hjälpa oss att avgöra vilken moralisk och praktisk arbetsdelning som bör råda mellan de olika aktörerna, nämligen möjlighetsprincipen, orsaksprincipen och kontraktsprincipen.

Eftersom AI är en juridiskt snarare än moraliskt orienterad organisation begränsar jag mig här till kontraktsprincipen, som säger att man kan också vara förpliktigad att göra vissa saker i kraft av att man har lovat att göra dem eller i kraft av att man ingått vissa kontrakt eller slutit vissa avtal. Alla de 156 stater som har ratificerat ICESCR har till exempel förbundit sig att respektera, skydda och uppfylla den egna befolkningens rättigheter, vilket bland annat inbegriper ett åtagande att ”till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser för att trygga att rättigheterna i denna konvention gradvis förverkligas i sin helhet med alla lämpliga medel, i synnerhet genom lagstiftning” (artikel 2, punkt 1).

Kontraktsprincipen ger stöd åt tanken att huvudansvaret för att trygga en persons rätt till hälsa ligger på hennes egen stat eller regering. Den egna staten har stor makt att främja vår hälsa, och den är också skyldig att göra detta av kontraktsskäl – inte bara därför att den har ratificerat vissa internationella konventioner, utan också därför att det finns också ett antal uttalade eller tysta överenskommelser på nationell nivå, exempelvis mellan väljare och politiker i en demokrati. Men vem (om någon) bör ta över om en viss regim inte kan eller vill göra tillräckligt mycket för sin egen befolkning? Vilken vägledning kan våra tre principer ge i dessa fall?

Vad har kontraktsprincipen att säga här? Här kan vi notera att de stater som har ratificerat ESK-konventionen inte bara har åtagit sig att trygga den egna befolkningens mänskliga rättigheter, utan även att försöka trygga icke-medborgares rättigheter ”genom […] internationellt bistånd och samarbete, framför allt på det ekonomiska och det tekniska området” (FN 1966, artikel 2, punkt 1). Man gör dock ett visst undantag för utvecklingsländerna, som ”med tillbörligt beaktande av […] sin samhällsekonomi [själva får] bestämma i vilken utsträckning de skall tillförsäkra icke-medborgare de ekonomiska rättigheterna i denna konvention” (ibid., artikel 2, punkt 3). Och i inledningen till FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (som dock inte är juridiskt bindande) finns det ett uttalat syfte att ”alla människor och samhällsorgan med denna förklaring i ständig åtanke skall sträva efter att […] genom progressiva åtgärder, både nationellt och internationellt, se till att de erkänns och tillämpas allmänt och effektivt […] bland folken i medlemsstaterna” (FN 1948, min kursivering). I artikel 28 heter det dessutom att ”[v]ar och en har rätt till ett socialt och internationellt system där de rättigheter och friheter som behandlas i denna förklaring till fullo kan förverkligas” (ibid., min kursivering). De stater som har ratificerat ICESCR tycks alltså ha en gränsöverskridande skyldighet att skapa och upprätthålla vissa internationella institutioner. Hur omfattande är då denna skyldighet? Hur mycket resurser är till exempel de rika nationerna skyldiga att bidra med? I ESK-konventionens elfte artikel (som handlar om rätten till en tillfredsställande levnadsstandard och rätten till trygghet mot hunger) antyds det att denna skyldighet är ganska omfattande, för det påpekas inte bara att ”internationellt samarbete på frivillig grund är av väsentlig betydelse i detta sammanhang” (punkt 1), utan även att detta samarbete bör syfta till att ”säkerställa en rättvis fördelning av världens livsmedelstillgångar i förhållande till behoven med beaktande av både de livsmedelsimporterande och de livsmedelsexporterande ländernas problem” (punkt 2b). [Det finns fler källor än dessa som ger stöd åt tanken att vi, enligt internationell rätt, har en ganska omfattande skyldighet att bistå de fattiga länderna. Många av dessa källor återfinns i Tolonen 2009, kapitel 4.]

AIK:s slutsats måste bli att de rika länderna är skyldiga att bidra till att fattiga länders ESK-rättigheter blir uppfyllda, antingen enskilt eller via internationella organisationer. Men hur ska detta tillämpas på fallet Grekland och Portugal? Dessa länder är ju inte precis fattiga internationellt sett, och det grekiska problemet beror delvis på att staten har misskött sig och att medborgarna är ovilliga att betala skatt. Miniminivåer av ESK-rättigheterna, vilka är väldigt låga, uppfylls nog i stort i dessa länder (utom för migranter i Grekland). Frågan om Amnestys arbete mot de internationella finansiella institutionerna (jämför ICM-beslutet från 2001 ovan) är dock högaktuell i tider av finanskris. Det är enligt oss på sin plats att hålla den diskussionen levande och policyn/arbetet mot dessa institutioner uppdaterad. Svenska sektionen bör därför ställa sig bakom andemeningen i Greklands resolution (utan att skulden för rådande situation lastas över på ”Trojkan”) och dela grekiska sektionens oro för senaste årens utveckling där. Vad vi menar med andemening i detta sammanhang är att de internationella finansiella institutionerna har en skyldighet att analysera vilka negativa effekter för minoriteter och andra utsatta grupper (t.ex. fattiga/arbetslösa) deras krav på låntagarstater kan få, och att ställa sådana krav på låntagaren att riskerna/effekterna för dessa grupper minimeras.

Kommentar från sekretariatet:

Sekretariatet anser att det skulle kunna vara intressant med en sådan rapport men undrar vad syftet är om vi inte samtidigt planerar att aktivt arbeta med det. I dagsläget arbetar vi reaktivt med IFI:s när det bedöms gynna arbetet med “standard setting” det vill säga att Amnesty arbetar aktivt med att påverka IFI:s att anta safeguards och standarder för att säkerställa att de projekt de finansierar inte bidrar till kränkningar av mänskliga rättigheter. Vi kan inte utläsa från de utkast till strategiska målen och “theories of change” att det kommer att läggas mer resurser på detta i framtiden än tidigare. Om arbetet med IFI:s intensifieras lär det bli med Asian Infrastructural Investment Bank (finansierad av Kina) och inte IMF. Alltså ställer vi oss frågande till varför IS ska lägga resurser på ta fram policies eller rapporter på frågor som förmodligen inte kommer att leda till påverkansarbete. Slutligen, skulle en sådan rapport tas fram tycker sekretariatet att det bör titta bredare på konsekvenserna av IFI:s, som AIK skriver i sin slutsats, och inte enbart på effekterna på länder som Grekland och Portugal.

______________________________________________________________________________________

2.5 What is Amnesty’s role in achieving human rights for children and how can we do it? (AI UK)

Sekretariatets kommentarer:
Svenska sektionen har inte drivit denna fråga och anser inte att Amnesty ska arbeta för barns rättigheter specifikt. Det finns det andra organisationer som gör bättre. Däremot tror vi att vi kan utveckla det arbete vi redan gör med att lyfta upp barn vars rättigheter blir kränkta i relation till MR-arbete vi bedriver. Det barnspecifika och barns särskilda utsatthet bör alltid finnas med som en komponent i utredningsarbetet/rapporter/briefings och kampanjer. Vi tycker också att det vore bra med bättre statistik och arbetsmetoder så att vi blir bättre på att hantera olika perspektiv såsom gammal-ung, urfolk/etniska minoriteter, könsidentitet.

______________________________________________________________________________________

2.6 Human Rights aspect of climate justice (AI Kanada, frankofone och engelska)

Sekretariatets kommentarer:
I svenska sektionen har detta inte varit en framträdande fråga. Den lyftes upp i den workshop om omvärldsbevakning som styrelsen och ledningsgruppen gjorde för ett år sedan. Då hamnade den som en av viktiga frågor för framtiden men prioriterades sedan inte särskilt högt.
______________________________________________________________________________________

3.2 Debate on a change of policy with regard to the detention of migrants facing deportation (AI Spanien)

Sammanfattning

AI Spanien föreslår en bred inventering av gällande rätt och praxis samt en intern och extern konsultation kring frågan om förvar av irreguljära migranter. Inventeringen och konsultationen ska sedan ses över av den internationella styrelsen för beslut om huruvida Amnesty ska ändra sin nuvarande policy kring förvar. Som resolutionen får förstås vill den spanska sektionen att Amnesty ska ha en policy där förvar av migranter aldrig ska vara tillåtet.

Amnestys nuvarande policy (se bland annat Irreguljar migrants and asylum-seekers; alternatives to immigration detention, 2009, POL 33/001/2009) innebär att förvar av flyktingar, asylsökande och irreguljära migranter med syfte att kontrollera migrationen generellt sett inte ska användas. Dock anser Amnesty att det kan tillåtas i undantagsfall i syfte att tillse att en person inte håller sig undan (gömmer sig) eller för att få en identitet bekräftad eller i syfte att verkställa en utvisning.

Amnesty understryker i sin policy att förvar ska användas enbart i undantagsfall och enbart efter att  andra, alternativa och mindre ingripande åtgärder i den personliga integriteten har funnits otillräckliga.

FN:s arbetsgrupp mot godtyckliga frihetsberövanden och fängsligt förvar har, liksom FN:s särskilda rapporter om migranters mänskliga rättigheter, uttalat att ingen människa ska frihetsberövas (tas i förvar) enbart på grund av sin migrantstatus. Man har vidare sagt att förvar av migranter gradvis bör upphöra eftersom irreguljära migranter inte har begått något brott genom att vara “irreguljär”.

Sekretariatets kommentarer

Detta en fråga som brukar komma upp då och då vid internationella möten och även i Sverige. Möjligheten att ta en person i förvar som inte frivilligt lämnar det land i vilket hon inte har rätt att vistas, är kopplat till det system med reglerad invandring och varje stats rätt att kontrollera vem som reser in (och ut) i dess territorium. Det enda folkrättsliga och flyktingrättsliga undantag som finns här är kopplat till rätten att söka asyl och där det således finns en absolut rätt att få resa in i ett land.

Amnesty säger idag att varje stat har denna rätt till kontroll och det är också med denna rätt som stater ibland motiverar förvar. Utöver detta finns det också EU-gemensam lagstiftning; Återvändandedirektivet och Mottagandedirektivet i vilka regler för förvar finns och där det således också tillåts.

Å ena sidan är det märkligt att lagligen kunna frihetsberöva en person som inte är misstänkt för eller har begått något brott. Å andra sidan är det kanske svårt att resonera kring detta utan att komma in i en debatt om reglerad invandring. Vi kan tycka att Amnestys hållning idag är ganska rimlig. Men vi vet också att det i väldigt många länder förekommer ett missbruk av förvar, däribland flera EU länder. Ur det perspektivet är det enklare att säga att det aldrig ska vara tillåtet om det inte är kopplat till misstankar om brott. Risken är dock att vi gör det för lätt för oss eftersom man skulle kunna argumentera för att en stats rätt att kontrollera sitt territorium rent faktiskt innefattar möjligheten att kunna tvinga en person som inte har rätt att vistas där att lämna landet.

Det finns inte heller något folkrättsligt eller flyktingrättsligt stöd för ett förbud mot att förvarsta (frihetsberöva) irreguljära migranter eller andra personer som inte har tillstånd att vistas i ett land och inte frivilligt lämnar det.

Ibland förekommer också diskussioner om huruvida det leder till ett ökat utnyttjande av människor - och bidrar till ett parallellt skuggsamhälle - när irreguljära migranter “tillåts” att vara kvar i landet men utan rättigheter. Vissa förespråkar av det skälet ett system där man aktivt arbetar med att verkställa utvisningar av personer utan uppehållstånd. I sådana situationer kan förvar vara ett sätt att tillse att utvisningen kan genomföras. Det finns också uppfattningen att ett krav för att asylrätten ska kunna fungera, är att personer som har genomgått en rättssäker asylprövning och inte ansetts ha behov av skydd, frivilligt lämnar landet.

De rättssäkerhetskrav som Amnesty uppställer är bland andra följande:

• Ett beslut om förvar ska fattas i undantagsfall och enbart efter det att andra alternativa och mindre ingripande kontrollåtgärder (såsom uppsikt, vilket innebär att man anmäler sig hos exemeplvis polisen en eller några gånger i veckan) har prövats och funnits otillräckliga.

• Beslutet ska vara individualiserat och motiverat.

• Beslutat ska grunda sig på lag och kunna överklagas.

• Person som är förvarstagna ska ha rätt till ett offentligt biträde (juridiskt ombud som bekostas av staten) i förvarsfrågan.

• Förvarstagna ska ha rätt att kommunicera med omvärlden och ta emot besök.

• Förvarstagna ska ha rätt till hälso- och sjukvård.

• Organisationer och/eller FN/Europarådsorgan och liknande ska ha rätt att besöka förvaret och de förvarstagna.

Slutsats

Det råder ingen tvekan om att problemen kring förvar i många länder är enormt stora och leder till allvarliga kränkningar av flyktingars, asylsökandes och migranters mänskliga rättigheter. Det är vanligt förekommande att människor frihetsberövas och placeras i förvar helt rättslösa och där inte sällan själva den fysiska miljön är så dålig att den i sig kan innebära omänsklig behandling.

Förvar används således i många länder på ett helt annat sätt än med de rättssäkerhetsgarantier och i undantagsfall som Amnesty förespråkar.

Frågan är om detta är skäl för Amnesty att ändra sin policy och “gå före” de FN-organ som har uttalat sig i frågan.

Mot bakgrund av att Amnesty så tydligt, och i enlighet med folkrätten, idag erkänner staters rätt att kontrollera sitt territorium och vem som reser ut och in (med undantag för flyktingars rätt att resa in om avsikten är att söka asyl) samt då våra nu gällande policy tillåter förvar enbart i undantagsfall och då tillsammans med rättssäkerhetsgarantier och att den policyn får anses rimlig, anser sekretariatet att sektionen inte ska ställa sig bakom resolutionen.

______________________________________________________________________________________

5a.3 New assessment framework: the Distribution Model (Internationella styrelsen)

Sammanfattning

Resolutionen bygger på de senaste årens resolutioner om omfördelning av resurser inom rörelsen och innehåller en mängd beslut av olika storlek. I dagsläget ger sektioner en viss procentandel av sina totala inkomster till den internationella rörelsen. Det här föreslaget skulle innebära sektioner i stället betalar en viss procentandel av det som kallas ”assessable income” (ung. beskattningsbar inkomst), d.v.s. totala inkomster minus ett antal olika avdrag enligt följande model:

Beskattningsbar inkomst = Total inkomst – icke-beskattningsbar inkomst – fundraisingkostnader – baskostnader (max 17,5%) – övriga avdragsbara kostnader

Till den internationella rörelsen skulle då sektionerna betala enligt följande.

Beskattningsbar inkomst från-upp till:Beskattas enligt följande:

€0 - €200 0000%

€200 001 - €500 00020%

€500 001 - €1 000 00042,5%

€1 000 001 +62,5%

Det nuvarande systemet innebär att avgifter är laggade med två år, d.v.s. att en sektions inkomster 2015 avgör hur mycket den sektionen betalar till internationella rörelsen 2017. Det nya förslaget är att sektionerna nu ska betala sina assessmentavgifter baserat på samma års inkomster. Det är också föreslaget att betalningar ska ske i lokala valutor, även om de beräknas i Euro.

AIK:s kommentarer

Det är svårt att säga på rak arm hur det nya systemet kommer påverka de sammanlagda summorna som sektioner betalar eller som finns tillgängliga för internationella rörelsen (se sekretariatets kommentar nedan). Indikationen från internationella styrelsen är dock att det är en slags ambitionssänkning. Så sent som 2009 föreslog internationella styrelsen att vi 2015 skulle ha en fördelning där 50% av sektioners inkomster skulle gå till internationella rörelsen. Detta reviderades senare ner till 40% och nu menar internationella styrelsen att även det inte skulle kunna ske utan att sektionernas arbete tar skada.

I stället är ambitionen att få hela kakan växa för att på så sätt frigöra mer medel (i totala summor) till internationella rörelsen. Detta reflekteras i att det finns en mer tydlig incitamentstanke i den nu föreslagna assessmentmodellen än i tidigare modeller. Specifikt skapar den nya assessmentmodellen incitament för sektioner att investera i fundraising genom att göra fundraisingkostnader avdragsbara. Amnesty har de senaste åren haft problem med att en del större sektioner har varit motvilliga att investera i fundraising (t.ex. face-2-face) trots att det varit väldigt framgångsrikt i andra sektioner.

Att sektionen betalar sin avgift/skatt baserat på årets inkomst snarare än inkomsterna för två år sedan borde undvika de problem som kan uppstå när sektionen vid det avgiftsavgörande året var i högkonjunktur men nu befinner sig i lågkonjunktur och tidigare skulle behövt betala en förhållandevis stor avgift till IS samtidigt som de försöker skära ner den nationella verksamheten. Att betalningar sker i lokal valuta borde också ha en utjämningseffekt, även om vi inte vet i hur stor valutaeffekter har påverkat svenska sektionen hittills. Å andra sidan kan det göra den internationella budgeten mindre förutsägbar, men vi antar att den internationella styrelsen har tagit det i åtanke.

Kommentar från sekretariatet (om inget att tillägga, ange bara klart nedan):

Sekretariatet har gjort en testberäkning av hur Distribution Model skulle ha fallit ut på budgeten för 2015. Beräkningen visar att det totala bidraget till internationella rörelsen hade blivit 495 tkr högre än vad som ligger i budget. Skillnaden är inte så stor men viktigt att notera är att det i budgeten ligger 10 500 tkr som ett frivilligt bidrag och att den delen är en disponibel budgetdel. Styrelsen kommer att fatta beslut om den ska ges till den internationella rörelsen efter den tredje kvartalsrapporten och då endast om intäkterna uppfyller förväntningarna.

Sekretariatet är medvetna om att det har varit en lång och gedigen process bakom framtagandet av resolutionen och anser att den lösning som man har landat i är högst rimlig för vår rörelse. Sekretariatet föreslår att man ställer sig bakom resolutionen.

______________________________________________________________________________________

5b.1: Ensuring presence and growth in the Global South (AI Schweiz)

Sammanfattning

AI Schweiz gör två poänger:

1. Det finns en konflikt inom AI mellan å ena sidan att satsa på, stärka och utveckla AI:s närvaro i det Globala Syd (bland annat genom stabilt ekonomiskt stöd från den internationella rörelsen), och å andra sidan att satsa på nyckelländer/områden där man gör prioriteringssatsningar baserat på bedömningar av effektivitet och genomslag. AI Schweiz menar att det är viktigt att prioriteringssatsningar inte leder till att vissa länder i Syd där Amnesty redan är etablerat hamnar utanför. AI Schweiz vill att nuvarande stöd till dessa sektioner/strukturer bibehålls.

2. Frågor av strategisk betydelse såsom denna måste fattas på ICM. AI Schweiz är kritiskt till att initiativ av stor betydelse kommer från ”ingenstans” och även om sektioner/strukturer förväntas ge respons saknas sammanhang och syfte.

AIK:s kommentar
Ang 1: Man kan tycka olika om detta – är det ”smart” och ”effektivt” av AI att successivt trappa ned (eller kanske ut?) stödet till sektioner/strukturer i länder som inte prioriteras och som trots decennier av bidrag inte lyckats ta tillräckliga steg mot självförsörjande? Eller ska alla redan existerande sektioner/strukturer i Globala Syd hållas under armarna och satsas på, utan hänsyn till vilka länder vi prioriterar arbete i? Är det rent av en principiell fråga: när Amnesty en gång har etablerat en sektion, kan rörelsen då sluta stödja den och lämna den till sitt öde? Sektioner har lagts ned förr men såvitt vi känner till endast i fall då dessa varit IS-styrda, utan egentlig gräsrotsförankring. För att kunna ha en välgrundad uppfattning i frågan behöver man veta hur illa det är ställt i de sektioner som internationella styrelsen/IS vill prioritera ned. Är pengar till dessa ett slöseri? Vi har på grund av bristande kunskaper ingen åsikt i den frågan. Men, ska man skära ned bidraget till vissa sektioner så håller vi med Schweiz om att nedskärningarna måste vara förutsägbara. Dessa sektioner skulle t.ex. kunna få mål/delmål att leva upp till, med hot om att ifall målen inte möts, så kommer bidragen minska nästa år.

Samtidigt är en av de saker som kännetecknar en sektion (till skillnad från en struktur) att den är självförsörjande. Riskerar vi med Schweiz förslag hamna i en situation där vi försöker stötta för många prospektiva sektioner med för lite resurser, där resultatet blir att ingen riktigt kommer ur startgroparna och lyckas bli självförsörjande? Det kan också vara så att även om det är viktigt att behålla en närvaro i landet så är inte just en sektion den mest lämpade organisationsformen på kort- eller medellång sikt.

Ang 2. ICM är ju grunden för AI:s legitimitet som global rörelse. Det rimliga är därför att principiella beslut fattas där. Å andra sidan blir organisationen otymplig om allt för mycket beslutsfattande sker vid ICM, inte minst eftersom ICM-beslut historiskt varit ganska lösryckta. På senare år har AI därför försökt att ta större grepp, där beslut ska hänga ihop och där fler frågor hanteras inom rörelsen mellan ICM. Fungerande (i meningen acceptabla/accepterade) former för detta arbete tycks ännu inte infunnit sig, vilket denna resolution (för att inte tala om sexarbetarpolicyn) belyser.

Kommentar från sekretariatet:

Ang. 1 är nog det mest väsentliga att sektion inte är den självklart bästa närvaron i alla länder. Att ens försöka vara självförsörjande i många länder leder till utspädning av globala resurser. Growth-ansvariga på IS har tvärtom vidtagit steg för att ytterligare fokusera fundraising där vi ser komparativa fördelar och stor potential. Att eftersträva egen fundraising som vi sett t ex genom vårt samarbete med Sierra Leone tar kraft från viktigare insatser i deras kontext. Ang 2 känns möjligen frågor som berör enskilda  sektioners överlevnad som tillräckligt principiella för att lyftas till ICM - men det är inte självklart om man kan finna en lösning där t ex en regional beredning kan följas av beslut i IB. Vi ser också här att det finns en koppling till vår egen resolution om långsiktig riktning för den internationella rörelsen - behovet av att skapa en gemensam syn på dessa frågor.

______________________________________________________________________________________

5b.2: A comprehensive discussion strategy for priority countries (AI Belgien, frankfont)

Sammanfattning

AI Belgien FR vill skapa en diskussion för att utveckla AI:s strategi när det gäller ”prioriteringsländer”. Anledningen är att man anser att angreppssättet som beskrivs i POL 50/021/2014 (Organising AI Nationally for Greater HR Impact) lägger för stort (allt?) fokus på bildandet av strukturer/sektioner i dessa prioriteringsländer. I stället bör AI enligt belgiska sektionen arbeta med flera, alternativa modeller, såsom samarbete med andra INGO:s eller med livaktiga nationella organisationer i de länder AI valt ut som prioriteringsländer (som exempelvis skett med Mozaika i Lettland). Detta anser motionären kan leda till större genomslag (impact) i vissa fall, d.v.s. i jämförelse med att enögt sträva mot struktur-/sektionsbildande.

AI Belgien FR önskar att en metod för hur AI ska utveckla en strategi för varje enskilt prioriteringsland bör utformas med utgångspunkt i en god förståelse för hur just det landet fungerar i relevanta avseenden. Denna metod ska vara av ”multi-stakeholder-slag” (inkludera IS-experter, andra relevanta sektioner, befintliga relationer mm), vara klar 2015 och kunna implementeras med de nya strategiska målen 2016-2019.

AIK:s kommentar
AIK har svårt att ta ställning till huruvida belgiska sektionens läsning av det nämnda dokumentet är helt riktig, då den tolkningen skulle innebära en återgång från det vi uppfattat som de senaste årens utveckling, vilken skett på initiativ av den internationella styrelsen och IS. D.v.s. en återgång till att IS i ett nytt land börjar med att starta ett sekretariat och försöker skapa en gräsrotsrörelse von oben (vilket utvärderats som inte särskilt välfungerande?). Däremot, att fokus på längre sikt i prioriteringsländerna ligger på att det ska skapas en (självförsörjande) sektion är väl dock en del av poängen, som spelat avgörande roll i själva utvalet av prioriteringsländer? Tanken, som vi förstått den, är att redan genom att växa i befolkningsrika länder (tänk BRICS, Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) och skapa självförsörjande sektioner i dessa så ökar Amnesty sin ”HR impact”.

En viktigt fråga (som vi i AIK inte har svaret på) är hur dessa försök att diversifiera Amnestys närvaro i olika länder har fungerat. Hur har det gått att samarbeta med andra organisationer? Har vi fått genomslag på det sätt vi vill? Hur påverkar det MR-frågorna på längre sikt i området? Hur påverkar det vår organisation på längre sikt? Nu när dessa projekt pågått ett tag går det kanske att få svar på frågor som dessa.

Detta sagt så föreslår vi att svenska sektionen ställer sig avvaktande till motionen och att delegationen vid ICM försöker lyssna in sig på vad i det nämnda dokumentet som av AI Belgien FR uppfattas som problematiskt. Är det arbetet på kort sikt, hur man upprättar nya sektioner? Eller målet på lång sikt, att självförsörjande sektioner i prioriteringsländerna ska ta form?

Kommentar från sekretariatet:

Sekretariatet anser att resolutionen pekar på vikten av att inte alltid satsa alla AI:s metoder inkl. närvaro när ett land prioriteras, utan att verkligen göra en bred och genomgripande analys. Att stärka eller ge stöd till skapandet av en sektion eller struktur i miljöer och länder där det redan finns en stark MR-rörelse är inte alltid mest strategiskt, utan en bred analys bör göras. Det kan visa sig vara mer strategiskt att stärka en sektion eller bildandet av en struktur i ett land med lägre prioritet men där AI:s närvaro i form av sektion ses som viktig och en stärkande faktor för utvecklingen av den lokala MR-rörelsen. Sekretariatet anser att resolutionen lyfter en viktig aspekt och att sektionen bör förhålla sig inlyssnande och öppen för att ge stöd till motionen.  

______________________________________________________________________________________

5b.3 A long-term position for the movement (AI Sverige)

Ytterligare förberedelser kommer att göras inför ICM.

______________________________________________________________________________________

5b.4 Amnesty International and Language: Policy and practice for the global movement (Internationella styrelsen)

Sammanfattning

Amnesty beslutade 2007 om en ny språkpolicy för rörelsen. På ICM 2013 fattades beslut om att den policyn skulle utvärderas. Internationella styrelsens förslag innebär bland annat att något mer resurser ska tillskjutas språkcentret (Language Resource Centre, LRC) samtidigt som arbetet ska läggas mer i linje med den pågående operationella decentraliseringen. De menar även att arbetet ska bli mer transparent samtidigt det blir mer kostnadseffektivt.

Resolutionen är ganska vagt hållen men resonemanget utvecklas något mer i språkpolicyöversynen (ORG 60/1634/2015). Där förklaras att huvudsyftet är att LRC ska regionaliseras i större utsträckning och anpassas till tankarna i Global Transition Programme (GTP), så att språkbruket blir mer regionalt strategiskt genom något som heter Regional Language Frameworks. De tydliggör också att de menar att den här resolutionen inte innebär en förändring av den gällande språkpolicyn.

Längre fram verkar det finnas en tanke på att utöka våra språkresurser och antalet språk vi använder, antingen genom tillskott av nya medel eller genom nedprioritering av de nuvarande strategiska språken: franska, spanska och (i praktiken) arabiska. De sistnämnda språken utgör idag tillsammans över 80% av organisationens översättningar, men slutsatsen de drar just nu är att det inte är läge att ändra dessa språks särskilda strategiska ställning.

AIK:s kommentar

Det är svårt för AIK att säga så mycket om vilka konsekvenser det här förslaget kommer att få. Vi tycker dock att det verkar rimligt att vi har en språkpolicy som stämmer överens med de operationella förändringar som nu sker.

Kommentar från sekretariatet:

Finner inget att invända. Tycker också den var vagt formulerad men att det är rimligt att man ser över språkpolicyn när det sker så stora förändringar som då främst GTP:n för med sig. Möjligen bör man bevaka så regional anpassning av policyn inte leder till kontraproduktiv regionalisering av våra gemensamma kommunikationsresurser. Att man t.ex. "bryr sig mindre om" att kommunicera det som händer utanför regionen om det uppstår en språkbarriär mellan regionerna. Vi bör förhålla oss öppna och inlyssnande.

______________________________________________________________________________________

5b.5 Organizing AI nationally for greater human rights impact

Sekretariatets kommentarer:
I slutet på 2014 skickades detta dokument ut till sektionerna och det många som reagerade på det och synpunkter fördes fram till både IB (international board) och IS (international secretariat). Under CADF (Chairs Assembly and Directors Forum) i mars 2015 vinnlade sig Nicole Bieske, ordförande i internationella styrelsen, om att dela styrelsens intention. Hon menade att syftet med pappret var att skapa en diskussion i rörelsen om vi är organiserade på bästa sätt för att nå största möjliga förändring för mänskliga rättigheter. Att vi har nu processer på gång där vi har tittat på IS och nästa steg skulle kunna vara att se över organisationen på nationell nivå bland sektioner. Kan vi bibehålla våra värderingar men genomföra arbetet på ett annat sätt? De har tagit fram några förslag i underlaget, men är absolut inte begränsade till dessa. Kan man sätta upp en digital sektion/verksamhet (Colombia), kan man jobba mer regionalt som t.ex. Greenpeace gör i Norden? Hur bygger vi på våra styrkor?

Hon lyfte också fram att:

• IB INTE ämnar stänga sektioner eller att låta IS sköta dem. IB vill att alla sektioner ska växa och bli starka

• IB INTE har en gömd förändringsagenda i SG5. Man vill se tillväxt i inflytande, medlemmar, aktivister, genomslag ­och pengar.

• underlaget INTE är något som ska beslutas om i år och att det inte är IB:s beslut utan rörelsens. Hon framhärdade i vikten av att sektionerna äger denna process.

• underlaget INTE innehåller någon slutgiltig lista på olika organisationsmodeller utan arbetet med hur vi kan organisera oss ska utvecklas

• förslaget INTE är ett försök till att minska sektionernas självständighet eller underminera medlemsdemokratin

• frågan kommer fortsätta diskuteras på ICM.

På europeiska GS-mötet i maj diskuterades också frågan och det var uppenbart att det fortfarande finns många frågor och en viss oro hos framför allt mindre sektioner. Samtidigt var det flera som lyfte vikten av att diskutera prioriterade länder och sektioners roll eftersom man menade att den diskussionen aldrig har förts på en strategisk nivå. Frågan om vi ska utveckla en strategi för vad vi vill med sektionerna i Europa väcktes och många stödde det förslaget. En arbetsgrupp kommer att arbeta fram ett diskussionsunderlag till höstens möte för europeiska GS. Tanken var att vi först måste veta vart vi ska (där passar också vår resolution om långsiktig inriktning in). Därefter kan vi ha en diskussion hur mycket pengar vi allokerar till att stärka sektioner och hur dessa fördelas mellan sektioner.

På det regelbundna telefonmötet med GS i juni lyfte IS frågan. Man berättade att IB hade diskuterat frågan efter CADF och att IB nu, tillsammans med IS, diskuterar om man ska ta fram ytterligare ett papper som förtydligar både bakgrund/syfte och hur man ser på processen. IB anser att det är sektionernas styrelser som ska driva frågan och besluta om processen och syftet och säger att man med detta dokument vill initiera en sådan process. Under tiden som denna process fortgår kommer man fortsatt att dela ut pengar från den gemensamma potten pengar till sektioner som behöver hjälp med finansiering. Man utgår då ifrån de förslag man får ifrån sektionerna och försöker arbeta så strategiskt som möjligt.

5b.1 AI Schweiz resolution - Ensuring presence and growth in the Global South, är en reaktion på just det papper som diskuteras här “Organizing Amnesty International Nationally for greater Human Rights Impact” (POL 50/021/2014).

För att summera så kan man säga att detta är en stor och viktig fråga som kommer att diskuteras på ICM och förmodligen flera år framöver. Det är en viktig fråga om hur vi organiserar oss även på sektionsnivå för att på bästa sätt åstadkomma positiva förändringar för mänskliga rättigheter. Svenska Amnesty ligger väl till i vår egen process där vi nu tar fram en långsiktig inriktning. Baserat på den kan vi sedan diskutera hur vi ska organisera oss på bästa sätt.  Det är också en fråga som vi bör följa globalt då den rymmer många principiellt viktiga frågor som vad internationell solidaritet och global MR-röresle betyder samtidigt som vi måste prioritera våra begränsade resurser för att få genomslag på MR på både kort och lång sikt.

______________________________________________________________________________________

5b.6 Global Transition Programme Interim Assessment

Sekretariatets kommentarer:
Amnesty strävar hela tiden att som organisation att utvecklas och bli ännu bättre på att stoppa kränkningar av de mänskliga rättigheterna och göra det med istället för människor som är utsatta för dessa kränkningar. Just detta är syftet med den decentraliseringsprocess som kallas Moving Closer to the Ground (MCttG) (som en del av det större förändringspaketet Global Transition Programme (GTP)) som Amnesty är mitt i. Delar av det internationella sekretariatet (IS) har därför flyttat ut till globala syd. Så här i halvlek har IS har låtit göra en utvärdering av hur de anställda och sektionerna uppfattar de förändringar som skett hitintills. De har även låtit ett universitet i USA göra en utvärdering.

En av slutsatserna som är intressant att notera är att den oro för att vi inte ska nå ända fram vad gäller just att stärka de mänskliga rättigheterna skiljer sig åt mellan IS, de regionala kontoren (tidigare kallade “hubbar”) och sektionerna. Generellt är personalen på IS mer negativa när det gäller detta än vad personalen på regionala kontoren är och sektionerna tycker i ännu större utsträckning att vi idag är snabbare med att svara effektivt på kränkningar av mänskliga rättigheter men också att vi idag syns bättre och att vi har högre trovärdighet.

Även om det råder delade meningar kring vissa saker finns det områden som organisationen också är överens om att vi behöver fortsätta arbeta extra mycket med, såsom delegering, beslutsfattande och frågor som rör anställningar. Det har bland annat gått långsammare än planerat att anställa alla som behövs, vilket gör att det ibland blir glapp i arbetet och överlämningar mellan de som slutar och de som ska börja. Detta är också kopplat till frågor om risk för kompetensförlust. Det finns även ett behov att utveckla länkarna mellan de olika regionerna för att motverka att kontoren blir isolerade från varandra. I och med att delar av IS skulle placeras ut på olika platser skulle antalet som jobbade i just London drastiskt minska men i alla fall för tillfället är de fler än planerat, just nu 374 heltidstjänster istället för 194. Antalet förväntas dock sjunka.

Trots att det fortfarande finns en del utvecklingsområden är det glädjande att ta del av erfarenheter av att vi har fått närmare kontakt med människorättsförsvarare och får bättre förhandsinformation. Att befinna sig i samma tidzon som media och kunna återkoppla i realtid har också effektiviserat arbetet på plats. Även den förbättrade förmågan att attrahera nya talanger är av godo för mångfalden. Med andra ord precis det som är tanken med att finnas med på plats, mer på riktigt. Vi är dock inte klara än men en bit på väg.

Detta är en viktig och stor fråga som vi bör fortsätta att följa. Den kommer att ha stor betydelse för vilken organisation vi kommer att vara globalt i framtiden och över tid sannolikt påverka AI Sverige som en del av det regionala programmet.

______________________________________________________________________________________

5c.1. Internal democracy: one section, one vote (AI Mexico)

Sammanfattning

AI Mexiko vill förändra AI:s inre demokrati, så att alla viktiga beslut vid ICM fattas genom att varje sektion och struktur får varsin röst, oavsett storlek och medlemsantal. I de fall ICM delegerar beslut till Chairs Assembly så ska samma regler gälla där. Motionären menar att detta skulle vara mer demokratiskt, bl.a. därför att representationen skulle bli mer jämlik och för att fler röster till medlemsrika sektioner är odemokratiskt (och kanske kan betraktas som något slags oligarki?). De tror också att den föreslagna förändringen skulle ha en stabiliserande effekt på organisationen (det globala Amnesty). Det är inte helt klart hur detta skulle tillämpas på tvåspråkiga länder som har två sektioner (AI Kanada och AI Belgien).

Bakgrund – det nuvarande systemet

Systemet för ICM, som det ser ut idag, innebär att alla sektioner har en röst samt att varje sektion får ett antal ytterligare röster beroende på antingen antalet medlemmar eller antalet grupper.

Medlemmar:

mer än 250 medlemmar: 1 representant

mer än 2 500 medlemmar: 2 representanter

mer än 15 000 medlemmar: 3 representanter

mer än 40 000 medlemmar: 4 representanter

mer än 80 000 medlemmar: 5 representanter

Grupper:

mer än 10 grupper: 1 representant

mer än 50 grupper: 2 representanter

mer än 100 grupper: 3 representanter

mer än 200 grupper: 4 representanter

mer än 400 grupper: 5 representanter

Sedan 2005 har dessutom strukturer en röst oavsett storlek och sedan 2009 har internationella medlemmar (de utan sektion) rösträtt på samma villkor som om de tillsammans vore en sektion. Utöver det har det nuvarande fördelningssystemet varit oförändrat i åtminstone 20 år, vilket bland annat reflekteras i att det i nuläget är ganska få sektioner (nio stycken år 2013) som använder grupper som bas för antalet röster.

AIK:s kommentar

Vissa röster inom rörelsen (se t.ex. International Committee for Strengthening Democracy 2008-2009) menar att vi är en medlemsägd organisation och att det mest demokratiska vore att varje medlem har en röst. Det kan vara viktigt att komma ihåg att medlemsbegreppet till viss del har expanderat över tid, från att främst ha innefattat de som är aktiva i t.ex. en grupp så inkluderar det nu även många vars enda bidrag är finansiellt. Det här menar AI Mexiko leder till orättvisor, eftersom det innebär att sektioner som investerar i fundraising och medlemsvärvning – vilket oftast är rikare sektioner – får större demokratiskt inflytande.

Samtidigt har det funnits andra röster som lyft frågan om en sektion – en röst. Frågan lyftes på ICM 2005 och 2007 (dock inte som en formell resolution). Då var svenska sektionen (under Christine Pamps ordförandeskap) med och drev frågan, eller försökte åtminstone få till en diskussion. Det fanns då ganska begränsat stöd för idén.

Att det är mer rättvist eller demokratiskt att alla sektioner har lika många röster är långt ifrån självklart; att ett land har fler röster kan både vara en reflektion av en väl utvecklad sektionsverksamhet eller en stor befolkning. 2013 hade AI Mexiko (2 100 medlemmar, 122 miljoner invånare) lika många röster som AI Färöarna (1 500 medlemmar, 49 000 invånare) under nuvarande system. Å andra sidan skulle en sektion – en röst leda till att en nybildad sektion, som kanske inte haft tid att utveckla en egen demokratisk struktur, skulle ha lika många röster som t.ex. Nederländerna (269 000 medlemmar, 16,8 miljoner invånare).

Det nuvarande systemet kan sägas bygga på en kombination av tanken ”en medlem – en röst” och ”en sektion – en röst”. En komplikation i hur vi ser på demokratin är att organisationen har nått en punkt där expansion (medlemsvärvning och sektionsbildning) sker mindre ”organiskt” och i större utsträckning beror på initiativ ”uppifrån” (d.v.s. genom aktiv fundraising och medlemsvärvning). Var organisationen väljer att investera sina resurser kommer alltså att påverka hur rörelsens demokratiska balans utvecklas.

Årsmötet i Umeå fattade beslut om:

att uppdra åt ICM-delegationen att verka för att det nuvarande systemets fördelningsgrunder för representation/rösträtt på internationella rådsmötet ses över i syfte att se om det går att stärka det demokratiska systemet i förhållande till ekonomiskt svagare och/eller mindre sektioner på något annat sätt [än vad AI Mexiko föreslår].

Eftersom demokratiska frågor inom Amnesty lätt blir kontroversiella så menar AIK att det kan vara klokt att svenska sektionen håller sig öppensinnad till eventuell förändring och inte låser sig till ett alternativ i förväg. AI Mexiko har en poäng i att olika medlemmar borde viktas olika i demokratins namn; jämför en bidragsgivare i Sverige, som knappt märker av att det dras 50 kr i månaden, med någon i Globala Syd som engagerar sig lokalt med risk för trakasserier eller t.o.m. sitt liv.

Inom AIK har vi därtill diskuterat idén att röstfördelningen kan vara annorlunda på ICM och i Chairs Assembly. Om man ser på hur olika politiska demokratier är uppbyggda kan man notera att den lagstiftande makten ibland är uppdelad i två delar: en med mer proportionerlig representation och med samma antal röster per enhet (som representanthuset kontra senaten i USA, eller Europaparlamentet kontra minsterrådet i EU). Chairs Assembly skulle kunna fylla en viktigare funktion än i dag och där skulle varje ordförande kunna ha en röst. Vi tror detta har positiva effekter också för de som deltar. (Vi menar, hur kul kan det vara att komma som ordförande från en liten sektion och känna att man bara har en röst, när de flesta andra har fem eller sex röster vardera?). En idé vi har är t.ex. att Chairs Assembly skulle kunna vara ett filter som nya policyförslagslag m.m. från IS måste passera innan de går ut till hela rörelsen för konsultation (tänk sexarbetarpolicyn: Chairs Assembly röstar för eller emot att förslaget är tillräckligt förberett för att skickas på full konsultation och t.ex. två tredjedelar måste rösta ja för att förslaget ska passera och få skickas ut till den breda massan). En annan idé är att Chairs Assembly med viss majoritet ska godkänna de kandidater som GS föreslår till sitt globala råd (se mer nedan).

Kommentar från sekretariatet:

Mycket lite att tillägga till ovan. Finns inget skäl att ha en allt för låst inställning. Att se över demokratiprinciperna i syfte att stärka de svagare är en nivå som torde vara lagom. Att en sektion har en röst är inte självklart mer demokratiskt och dagens system innebär t ex redan att en medlem i en sektion med 250 medlemmar teoretiskt har 80 ggr större inflytande än en svensk medlem. Viktigt att komma ihåg att det handlar minst lika mycket om informell makt, språkliga barriärer, ekonomiska och andra förutsättningar att alls delta.

______________________________________________________________________________________

5c.2 ICM Decisions – Reporting on progress of implementation (AI UK)

Sammanfattning

Motionären föreslår att internationella styrelsen dels vid varje Chairs Assembly ska lämna skriftligt rapport om hur det går med implementeringen av ICM-beslut, dels ska lämna en motsvarande fast slutlig, skriftlig rapport till ICM för antagande. För att detta ska vara möjligt vill motionären att ICM även beslutar att sektioner/strukturer på förfrågan ska vara skyldiga att lämna all för sådana rapporter nödvändig information till internationella styrelsen.

AIK:s kommentar

PrepCom vill behandla denna resolution tillsammans med 5c.3 från Spanien (jämför särskilt med punkten tre i Spaniens motion).

AIK är positivt till förslaget. Uppföljning och transparens vad gäller genomförandet av ICM-beslut är nödvändigt för fungerande demokrati och utkrävande av ansvar. Nuvarande system, så som det beskrivs av motionären, kan inte anses tillfredställande. AIK föreslår att svenska sektionen ställer sig bakom resolutionen. Detta med reservation för att internationella styrelsen ålades av ICM 2013 att till ICM 2015 (sic) återkomma med förslag på förändringar inom detta område. Internationella styrelsen har självsvåldigt tagit sig anstånd med att lämna sådant förslag till ICM 2017 (se mer nedan). Det kan vara läge, beroende på hur det går med det arbetet, att inte göra en sådan här förändring redan nu, utan vänta och göra den tillsammans med andra förändringar kring hur olika organ rapporterar om sin verksamhet vid ICM (se mer nedan, under resolution 5c3). Vi landar dock i att denna förändring är så enkel och viktig att det inte torde vara något problem med att införa det av AI UK föreslagna systemet redan till nästa år.

Kommentarer från sekretariatet:
Sekretariatet håller med AIK.

______________________________________________________________________________________

5c.3 Changes to the ICM Standing Orders concerning accountability and internationally elected positions (AI Spanien)

Sammanfattning

Motionären föreslår långtgående förändringar av hur internationella styrelsen, styrelsens kassör och generalsekreteraren rapporterar om sitt arbete vid ICM. Därtill föreslås vissa förändringar relaterade till val av framför allt internationell styrelse.

AIK:s kommentar

Punkten 3 i första delen i Spaniens motion sammanfaller med Storbritanniens motion, se ovan.

I övrigt angående första delen av motionen: Spanien drev dessa frågor redan vid ICM 2013. Deras resolution den gången drogs tillbaka till förmån för internationella styrelsens förslag till Governance Reform. Det förslaget resulterade i följande beslut:

ICM Year: 2013; ICM Location: Berlin; Decision Number: 7; Decision Title: Governance Reform; Decision:

The International Council:

RECOGNISING
- That the implementation of the Global Transition Programme (GTP) and delivery of ‘One Amnesty’ has changed our global organization model.
- That these significant changes may affect our governance system, and in particular the role of the ICM, in light of its strategy function, its responsibility for oversight of financial systems and holding the International Board (Board), Sections, structures and other forms of presences as appropriate accountable.
- The need to uphold the legitimacy and effectiveness of our democratic decision-making mechanisms, in particular the ICM as our highest decision-making body.

REQUESTS the Board to develop proposals for strengthening our governance system, including the development of an international integrated accountability and accompanying reporting systems towards different stakeholders, building on previously carried out studies, in particular about holistic accountability (ORG 30/005/2005). This international integrated accountability system should include the voting of reports at the International Council Meeting.

INSTRUCTS the Board, to undertake a review as to whether our governance system, model and processes are ‘fit for purpose’ to support the new ways of working and ensuring maximum human rights impact, building on previously carried out studies and other ongoing work, in particular the study commissioned by the Global Governance Task Force in 2010. Moreover, the Board should examine whether our governance system is in line with the seven principles for democratic governance as adopted in decision 10 of the 2009 ICM. The review, and following proposals, should aim to endorse and strengthen our internal democracy and identity as a membership based organization.

The review should include:

• the system of reporting by the Board, Sections and Structures and other Forms of Presence to the ICM, on the delivery of:

· the Board’s and sections’ and structures’ work and responsibilities;
· the implementation of operational and governance standards;
· the implementation of ICM resolutions;

• the role, composition, frequency and functioning of the ICM, in its interaction with other international and regional oversight bodies (the Board, Chairs Assembly), lower-level decision-making processes and in its capacity to hold accountable the different components of the movement;
• consideration of the appropriate delineation of matters and lines of accountability between the governance of the movement, and the management and, in particular, between the Board and the Senior Leadership Team and the Global Management Team;
• consideration of the Statute of Amnesty International with a view to

(a) providing a more comprehensible and concise document;

(b) updating the Statute with regard to articles or parts which have become obsolete or outdated;
(c) reflecting developments arising out of the ongoing work on New Forms of Presence and the work of the GTP; and
(d) reflecting ongoing developments arising out of the ICM 2011 Decision 1.

REQUESTS the Board to report on the implementation of this resolution to the Chairs Assembly in 2014 and present proposals for decision-making to the ICM 2015, including statute amendments as appropriate.

Internationella styrelsen har som tagit sig anstånd med att lämna förslag enligt ovan till ICM 2017. Det är förståeligt att sektioner som ser tydliga brister i dagens system (särskilt i frågan om uppföljning av ICM-beslut) därmed känner sig nödgade att agera och försöka driva igenom åtminstone vissa mindre justeringar redan vid 2015-års ICM.

AIK har inte grävt vidare i hur långt internationella styrelsen kommit i arbetet att ta fram ett enhetligt, fullständigt förslag till förändringar enligt ovan. Vår gissning är att svenska styrelsens arbetsgrupp i ämnet är väl insatt, och att styrelsen därför har en god möjlighet att själv avgöra i vilka delar man kan pressa på (som t.ex. rapportering om uppföljning av ICM-beslut) och i vilka delar det är läge att vänta, för att göra flera förändringar på en och samma gång.

Generellt menar AIK att system för styrning och ansvarsutkrävande måste vara väl genomtänkta och sammanhängande. För att på allvar kunna utvärdera hur ett system kan komma att fungera som helhet och slutligt ta ställning till hur och när olika organ på det mest kostnadseffektiva sättet ska rapportera om sin verksamhet, känner AIK att det kan vara läge att vänta på styrelsens rapport och förslag och inte göra förhastade förändringar redan vid 2015-års ICM. AIK föreslår att svenska sektionen ställer sig avvaktande till AI Spaniens motion, utom möjligen såvitt avser punkt 3 i motionens första del (jfr ovan, ang. AI UK).

______________________________________________________________________________________

5c.4 Governance Reform Vision

Sekretariatets kommentarer:
Se underlaget till styrelsemötet i september 2014 som internationella utskottet och sekretariatet tog fram som remissvar gällande den internationella demokratiöversyn som pågår (Governance reform).

http://medlem.amnesty.se/styrelsemoten/septembermotet-2014/underlag/governance-reform-sektionens-remissvar-gallande-den-internationella-demokraitioversynen

______________________________________________________________________________________

(15) Annual Report (AI France) – out of order (PrepCom)

Sammanfattning

Motionären vill att Amnestys årsrapport ska fortsätta att ges ut i det format den historiskt har getts ut.

AIK:s kommentar

PrepCom har avvisat motionen som alltför operationell. Det ligger mycket i det.

AIK ställer sig dock nyfiken till om det finns något som tyder på att årsrapporten är på väg att förändras i grunden. Frankrike tycks ha farhågor att det kommer att ges ut tolv stycken, inbördes olika, icke kvalitetsgranskade rapporter från de olika hubbarna.

Vi har hört det ryktas att internationella styrelsen/GS/IS önskar en årsrapport som inte innehåller alla länder, utan fokuserar på sådana som är prioriterade för tillfället. Vi ställer oss mycket tveksamma till en sådan förändring. Vi tror att många journalister (när det varit en naturkatastrof eller ett kritiserat val någonstans i något litet land, eller någon halvt okänd nation ploppar upp i mediaflödet) går till Amnestys årsrapport för att få sig en uppdatering om MR-läget. Kanske det resulterar i en spalt i tidningen, där Amnesty refereras. Suverän PR för oss. Men, skulle dessa journalister och andra inte hitta landet de söker, så vänder de sig snabbt till andra källor och återkommer kanske aldrig igen till Amnestys årsrapport. Kostnadsfrågan tror vi inte är särskilt avgörande: tillförlitlig information finns tillgänglig och är bara att sammanställa, även om den inte bygger på Amnestys egna utredningar. Vi menar att det vore synd ifall Amnesty släpper de nationer som ligger i medieskugga. Det är en styrka att vi har med dem, även om vi inte just det året arbetar aktivt i dem.

______________________________________________________________________________________

(16) Reforms at the International Secretariat (AI Frankrike) – out of order (PrepCom)

Sammanfattning

Motionären tycker uppenbarligen att den (inte så) nya generalsekreteraren tar för lättvindigt på frågor om Amnestys värderingar och image vid omorganisering av och tillsättningar av ledande positionen inom IS. Pudelns kärna kan vara hans globala råd (se nedan, nr 17), där franska sektionen bestämt är upprörd.

AIK:s kommentar

PrepCom har avvisat motionen som alltför operationell. Det ligger en del i det. Kritik mot tillsättningar är i första hand en fråga att tas upp genom ansvarsutkrävande av internationella styrelsen och generalsekreteraren.

Samtidigt är det som Frankrike föreslår inte särskilt långtgående eller kontroversiellt. Tvärtom tycker AIK att det verkar vettigt och borde vara så det fungerar redan i dag. Detta bortsett från att riskbedömningar och -analyser, enligt vad AI Frankrike vill, ska dokumenteras skriftligen och finnas tillgängligt för resp. sektions/strukturs ordförande (genom Chairs Assembly?). I den delen har vi starka tvivel och tycker närmast att det skulle vara olämpligt.

Sammantaget gör AIK bedömningen att svenska sektionen ska ställa sig avvaktande till motionen och stödja PrepCom i åsikten att den är väl operationell och därför inte bör tas upp.

Kommentar från sekretariatet:

Motionen har avvisats som alltför operationell av PrepCom.

______________________________________________________________________________________

(17) Global Council (AI Frankrike) – out of order

Sammanfattning

Motionären föreslår att ”the Global Council”, som generalsekreteraren inrättat, avskaffas och att större donationer från privatpersoner/filantroper ska genomgå samma kontroll som när företag skänker pengar till Amnesty.

AIK:s kommentar

PrepCom har ifrågasatt huruvida detta är en fråga för ICM, eftersom det är generalsekreteraren och inte ICM som inrättat the Global Council. PrepCom tycker i stället att Frankrike ska lyfta frågan med den internationella styrelsen. Detta ställer sig AIK tveksam till. Det finns enligt oss värde i att frågan underställs ICM, eftersom den berör centrala frågor vad gäller Amnestys grundläggande värderingar och oberoende. Generalsekreterarens globala råd med framstående konstnärer, ledare och filantroper/mångmiljonärer är inte okontroversiellt och kritiken mot det går inte att bara sopa undan. Däremot kan finnas anledning att hantera frågan med silkeshandskar, för att inte orsaka negativ publicitet i media. Har generalsekreteraren en gång inrättat ett sådant råd med framstående, rika individer kan ICM ogärna med buller och bång avsätta dem alla. Det gäller att vara smidig och PR-medveten.

Frankrikes oro är värd att tas på allvar. AIK vet inte vilken av personerna i rådet (Paulo Coelho, Yoko Ono, Hadeel Ibrahim eller Krishna Rao) som medlemmar i Frankrike reagerat särskilt på (enligt motionen är en av dem särskilt problematisk och många medlemmar ska ha hört av sig med synpunkter). Vi gissar dock på Krishna Rao, taget hans bakgrund inom finanssektorn. Antagligen vet svenska styrelsen/ordföranden mycket väl.

Allmänt menar AIK att personerna i rådet blir ett slags upphöjda ambassadörer för Amnesty och som sådana måste de leva upp till organisationens krav och dela organisationens värderingar. Huruvida det är några problem med de som idag sitter i rådet låter AIK vara osagt. Att däremot generalsekreterarens val av sådana personer måste kunna diskuteras och ifrågasättas i en sund, medlemsstyrd organisation borde vara en utgångspunkt.

Sammantaget tycker AIK att svenska sektionen ska lyssna till Frankrikes oro och försöka tillse att GS i framtiden inte ges mer eller mindre fria händer att själv bestämma vilka filantroper etc. han vill utse till Amnesty-ambassadörer (vi vet inte i vilken utsträckning nuvarande personer godkänts av internationella styrelsen). I övrigt framstår det som relevant att se över huruvida större donationer från privatpersoner ska kunna nekas på samma grunder donationer från företag och juridiska personer.

Kommentar från sekretariatet:

Motionen har avvisats som alltför operationell av PrepCom.