Utredning om de lokala gruppernas utveckling inom Amnesty Underlag till styrelsemöte 1-2 september 2011

Till: Styrelsen
Från: Sekretariatet
Datum: 2 september 2011

Utredning om de lokala gruppernas utveckling inom Amnesty
(1 bilaga)

Bakgrund
Årsmötet i Göteborg 2011 beslutade (beslut 53):
att tillsätta en utredningsgrupp av intresserade medlemmar med uppgift att undersöka vad grupperna behöver för ökad tillväxt och avknoppning,

att denna utredningsgrupp ges resurser att kontakta ett brett urval av nuvarande grupper för att få en bild av deras förhållanden och önskemål.

Årsmötets medskick till uppdragsgruppen är att undersöka behoven hos grupper och distrikt för att kunna växa och “avknoppas”. Med avknoppas tolkas här behovet av nya grupper och grupper på “kartans vita fläckar”.

Amnestys aktivism har varit föremål för olika utredningar sedan 1990 och dessa utredningar har resulterat i olika förslag på åtgärder för att förbättra arbetet med aktivismen. Visserligen är det viktigt med en bra slutrapport, genomtänkta riktlinjer och rekommendationer till styrelsen och sekretariatet men i dessa förslag till riktlinjer föreslås gruppen få en tydligt operativ roll. Med operativ roll menas att det viktigaste resultatet kommer att vara de diskussioner och de förändringar som gruppens arbetsprocess kommer att initiera lokalt. Gruppen föreslås aktivt testa de förslag och metoder som de kommer fram till under arbetets gång, i syfte att utveckla rutiner för framtida avknoppning och tillväxt. Den arbetsmetod som väljs av gruppen ska alltså också utföras av gruppens medlemmar på respektive ort.

Sekretariatet har identifierat ett antal områden där grupper och medlemmar ute i landet säger sig uppleva återkommande utmaningar - både i sin löpande verksamhet och i relationen med de centrala delarna av Amnesty och som inverkar på möjligheterna till just avknoppning och tillväxt. Man bör hålla i minne att förutsättningarna varierar kraftigt mellan olika orter/grupper/distrikt, och att det inte går att hitta en universallösning som går att applicera på alla grupper. Men till viss del finns det utmaningar som är gemensamma för många grupper och distrikt, därför bör utredningsgruppen se till möjligheterna att hitta gemensamma metoder för hur sekretariatet, distrikten och styrelsen bemöter gruppernas och distriktens behov, även om problemen skiljer sig åt.

De områden som har identifierats som utmaningar och kan verka hämmande för tillväxt och avknoppning är: rekrytering, medlemsutveckling samt kommunikation och tillhörighet.

Det kan dock inte uteslutas att gruppen kommer att hitta nya frågor att utreda under arbetets gång, och därför måste gruppen ha mandat att även komma med förslag och lösningar på de problem som kan komma fram under arbetets gång.

Rekrytering
För att uppnå tillväxt och avknoppning är rekrytering avgörande. De grupper och distrikt som har rutiner för att rekrytera stöter inte på samma problem med tillväxt som de som inte har det. Flera initiativ har tagits från centralt håll, t.ex. genom att införa rekryteringsmöten som en återkommande nationell aktivitet och genom att uppmana orter med flera grupper att se över sina rutiner beträffande rekrytering. Dessa initiativ har gett positiva resultat men utmaningen kvarstår på vissa håll. Därför bör utredningsgruppen se över vilka andra möjligheter som finns för att underlätta och främja rekrytering till grupper och distrikt.  

Bristande rekrytering påverkar också möjligheten till avknoppning. Att utveckla och pröva nya sätt att bilda grupper och rekrytera kan vara ett av utredningsgruppens uppdrag. Amnesty satsar idag på ett projekt som syftar till att hitta nya vägar för mobilisering och aktivism (mobiliseringsprojektet) vilket ger nya möjligheter att både rekrytera och utveckla aktivismen på platser där vi i dagsläget inte finns. Därför uppmanas utredningsgruppen se över möjligheterna att ta emot personer på lokal nivå som kommer in via projektet.

Utredningsgruppens uppdrag

-att i samarbete med mobiliseringsprojektet  och dess projektledare se över vilka möjligheter det finns att underlätta och främja rekrytering till grupper och distrikt och att testa de förslag gruppen kommer fram till,
- att pröva möjligheten att bilda nya grupper på “tomma platser” genom ett aktivistdrivet pilotprojekt,
- att se över hur organisationen kan ta emot personer som kommer via mobiliseringsprojektet


Medlemsutveckling
En förutsättning för tillväxt och avknoppning är att medlemmar stannar inom rörelsen och känner tillhörighet och ansvar för organisationen, det ena handlar om medlemmens väg i organisation, i form av utbildningar och mötesplatser och det andra handlar om att känna tillhörighet och att våga ta egna initiativ till aktiviteter. Inom Amnesty har sektionen ett utarbetat system för stöd till aktivism och medlemsutveckling som innehåller aktivistseminarium, kampanjutbildningar, ledarskapsprogram, rekryteringsmöten etc. med syftet att öka aktivismen hos enskilda aktivister, grupper och distrikt. Dessutom har distrikten en viktig roll för medlemsutvecklingen som är tydligt formulerad i dokumentet Distriktens roll och uppdrag i svenska sektionen av Amnesty International . Trots detta saknar många orter och distrikt funktioner som tar initiativ gentemot grupper och enskilda medlemmar och hjälper dem att utvecklas. Genom centralt arrangerade utbildningar nås en återkommande och till viss del begränsad målgrupp (främst grupper som tar del i vårt utåtriktade kampanjarbete), framför allt saknas representanter från “landsorts”-grupperna.

Utbildningarna inom Amnestyakademin är avgiftsbelagda, och bortsett från den subventionerade nybörjarkursen i anslutning till storstädernas rekryteringsmöten är det få aktiva medlemmar som tar del av dessa utbildningar. Ett särskilt fokus för utredningsgruppen bör ligga på de distrikt och grupper som inte aktivt deltar i de utbildningar och möten som sekretariatet erbjuder och där aktiviteten är låg. Ofta anges det geografiska avståndet som ett hinder att delta i Amnestys utbildningar (och aktiviteter) men gruppen bör se över vad det finns för fler anledningar och om det finns konkreta åtgärder för att aktivister ska ta del av de nationella utbildningar som sekretariatet erbjuder.  

Utredningsgruppens uppdrag
-att föreslå hur fler distrikt och grupper kan engageras till våra nationella utbildningar och möten
-att undersöka möjligheten till ytterligare utvecklingsmöjligheter och aktiviteter för aktivister som redan har deltagit i alla utbildningar inom organisationen
-att gruppen bör undersöka hur man kan öka initiativtagande på lokal nivå


Kommunikation och tillhörighet
Sekretariatets strävan är att aktivister ska känna tillhörighet och ett “ägande” för organisationen men utifrån motionerna till årsmötet och i kontakt med stora delar av medlemskåren framgår det att en del medlemmar upplever en både geografisk och verksamhetsmässig isolering. Många aktiva medlemmar säger sig uppleva en centralisering och formalisering av organisationen, antalet styrdokument har under åren ökat kraftigt och då även kommunikationen från sekretariatets och styrelsens sida kring riktlinjer och policies. En möjlig fråga är om den typen av kommunikation kan upplevas som hämmande, kontrollerande och avståndsskapande.

För att kunna förbättra sektionens arbete med aktivism och arbeta i “motionärens anda” skulle det vara mycket värdefullt om utredningsgruppen ser över de interna kommunikationskanaler som sekretariatet  använder sig av och granskar hur de centrala initiativen kommuniceras till aktivisterna och hur aktivisterna ser på möjligheten att kommunicera “tillbaka”.

Utredningsgruppens uppdrag:
-att undersöka hur kommunikationen kan förbättras för att engagera fler grupper och aktivister
- att undersöka om det finns behov av andra forum för kommunikation mellan olika delar av organisationen


Metoder
Gruppen själv måste identifiera en lämplig metod för sitt arbete, men eftersom gruppen ska ha en främst operativ roll är medverkan under distriktsmöten, möten/intervjuer med enskilda medlemmar och grupper, samt medverkan under aktivistseminariet och årsmötet viktiga moment i arbetet. Vi föreslår att gruppen sammankallas första gången i samband med aktivistseminariet 28-30 oktober 2011 och på så sätt presenterar sig för organisationens aktiva medlemmar. Då bestäms också arbetssättet för utredningsgruppen. Det är styrelsens ansvar att sätta strukturen och processens gång för arbetet men gruppen ansvarar för innehållet.

Med detta som motivering anser vi att gruppen bör vara relativt stor (8-10 personer), samt att gruppen bör få god tid på sig att arbeta. Vi utesluter inte att det på sikt kan vara lämpligt att tillsätta en permanent grupp inom sektionen med ansvar att föra en konstruktiv dialog inom sektionen om vår aktivism.

Budget
Utredningsgruppen bör så snart som möjligt efter dess bildande tillsammans med sekretariatet diskutera uppskattade kostnader för uppdraget så att de kan läggas in i 2012 års budget.



Förslag till beslut

att anta förslaget att uppdragsgruppen ska arbeta operativt med frågorna rekrytering, medlemsutveckling, kommunikation och tillhörighet enligt förslag, med avstamp i vad vi idag erbjuder för stöd, samt att det står gruppen fritt att lägga till ytterligare frågor att utreda om man anser det nödvändigt,

att uppdra åt sekretariatet att tillsätta en utredningsgrupp bestående av 8-10 aktiva medlemmar, samt att tjänsterna aktivistsamordnare ungdom och aktivism/digitala medier från sekretariatet får ett samordnande och rådgivande ansvar för gruppen,

att gruppen återkommer med en delrapport till styrelsens möte i december 2011, där man förtydligar sin arbetsprocess och om man vill lägga till ytterligare frågor att utreda.

att gruppens slutrapport presenteras för styrelsen i september 2012, samt att gruppens rekommendationer behandlas under mötet för aktiva på distriktsnivå samma helg.


Bifogas: sammanställning av tidigare utredningar

BILAGA (Hämtad från styrelsens januarimöte 2005)

Sammanställning av utredningar om aktivism 1990-2004
Här följer en kortfattad sammanställning av de utredningar på temat aktivism som gjorts inom sektionen sedan 1990.

1991: Grupputredningen
Utredningen gjordes av Tomas Back, Siv Eriksson, Berit Inde, Bo Lindblom, Annika Lindgren och Elisabeth Löfgren.

Utredningen är ambitiös och baserad på faktamaterial hämtat ända från 1974. Den innehåller många intressanta faktauppgifter, statistik och synpunkter. Utredningen visade bl.a. på att
* det utförs 8.000 timmar amnestyarbete i veckan (10 % av anställda, 5 % av frivilliga, 5 % av olika förtroendevalda, 10 % av gruppsekreterare och 70 % av övriga aktiva, främst gruppmedlemmar)
* många grupper har en "treårskris"
* det inte finns något samband mellan ortens storlek och gruppens insamlingsförmåga
Rekommendationer:
Utredningen innehåller 25 olika rekommendationer i punktform (betydligt fler om man ska räkna in löpande kommentarer i texten). Några exempel:
* att information om hur man bildar en grupp - eller hur man kontaktar en befintlig grupp - alltid går ut i material till större aktioner och att samma information sänds till alla nya medlemmar.
* att sektionen initierar en diskussion i distrikten om möjligheten att ha en kontinuerlig loppmarknad (eller liknande) på åtminstone en ort i varje distrikt.
* att sekretariatet direkt eller genom distriktsombuden ska stödja grupper med ekonomiska problem, men hellre genom att hjälpa dem att starta ekonomisk verksamhet än att efterskänka avgifter eller tillskjuta pengar.
* att preliminär information om väntade årsmötesfrågor sänds ut i grupputskick så tidigt som möjligt och att grupperna uppmanas delta med minst en vald representant.
* att genomföra en särskild distriktsutredning.
Resultat av utredningen:
Det är svårt att se några konkreta resultat, anat än att utredningen är väldigt intressant läsning och att den säkert gav upphov till intressanta diskussioner bland många medlemmar.


1992: Distriktsutredningen
Utredningen gjordes av Bo Lindblom, Siv Eriksson och Anita Klum

Utredningen kom til som en uppföljning av grupputredningen och skulle bl.a. undersöka i vilken utsträckning styrelse och sekretariat skulle "lägga sig i" distriktens verksamhet. Utredningen kostaterade att distriktens svar på frågan var "inte alls". Som en följd av detta lät utredningen distrikten vara, detta med en förhoppning om att ha initierat en intressant diskussion.
Rekommendationer:
Det är uppenbart att utredningen ser distrikten som en viktig demokratisk funktion och som "mellanled" inom rörelsen. I en bilaga med rubriken "Vad kan man göra i ett distrikt?" är praktiskt taget alla tio förslag av samordnande karaktär, t.ex. att tillhandahålla utställningsmaterial, bilder och videoarkiv för gruppernas räkning.

Resultat av utredningen:
Knappast något, med undantag för "Lathund för distriktsombuden" - ett dokument som användes som uppdragsbeskrivning för nya distriktsombud (är dock osäker på hur lathunden egentligen hörde ihop med utredningen).


1993: Rapport från 59-gruppen
Utredningen gjordes av Lars Bornedal, Kerstin Höijer, Berit Inde, Ann Sofi Karlsson, Dagmar Kågström, Gunilla Löfström, Thomas Nilsson och Maj-Britt Vianden

Utredningen tillsattes av årsmötet i Linköping 1992 (beslut 59). Uppdraget var att se över sektionens planeringsprocess, arbetet med handlingsplanen och behovet av ny distriktsindelning. Utredningen fokuserar enbart på grupper och distrikts inflytande i beslutsprocesserna inom sektionen och innehåller inga rekommendationer om distriktens egen verksamhet.


1994: Har vårt arbete för mänskliga rättigheter blivit mer effektivt? En utvärdering av 1991 års omorganisation inom svenska sektionen av Amnesty International
Utredningen gjordes av Ingrid Petersson, Eva Sandhammar och Elisabeth Stålhane.

Utredningen handlar om hur omorganiseringen på sekretariatet 1991 påverkat arbetet på aktivistnivå. Den period som undersökts är 1990-1993. Den konstaterar att de aktiva medlemmarna i liten utsträckning märkt av förändringarna på sekretariatet. Ett konstaterande i inledningen är att grupperna upplever att stödet till arbetsgrupper med problem är en lågt prioriterad uppgift både för distrikt, samordnare och sekretariat och att rörelsen prioriterar service till grupperna lågt. Ett annat konstaterande är att de flesta grupper har "ett mycket traditionellt arbetssätt".
Rekommendationer:
Utredningens sammanfattning innehåller tio rekommendationer. Några är generella, t.ex: "Åtgärder bör vidtas för att stimulera arbetsgrupper att finna nya metoder i kampen för de mänskliga rättigheterna." eller "Stödet till grupper med problem bör stärkas. Distrikten bör ta sitt ansvar i detta sammanhang." Andra rekommendationer är tydlgare:
*...En översyn av distriktens uppbyggnad, uppgifter och resurser bör ske.
* Vår utvärdering av omorganisationen 1991 bör snarast kompletteras med en utvärdering av den interna organisationen inom sekretariatet.
* En särskild uppföljning bör göras av hur lokaliseringen av en anställd vid sekretariaytet till Göteborg påverkat aktiviteten hos distrikt och grupper i Göteborgsregionen.
* Fastställande och registrering av verksamhetsmått och nyckeltal bör ges hög prioritet på sektionsnivå. Distrikt och grupper bör utbildas och uppmuntras att fastställa egna nyckeltal.
Resultat av utredningen:
Har svårt att se några konkreta resultat. Utvärderingen kommer med många goda generella råd till grupper och distrikt, men föreslår inga konkreta insatser eller lösningar. Signifikant är också förslagen om ytterligare utvärderingar/utredningar, som går igen i de flesta av desa dokument.


1994: Utvärdering av Region Väst
Sammanställd av Katarina Risberg

Utvärderingen består av sammanställda enkätsvar och kommentarer från berörda distriktsombud/distriktsstyrelser och från Regionrådet. Ett problem som Regionrådet själva lyfter fram är att de utvärderar sig själva. Det är svårt att dra några direkta slutsatser av utvärderingen, då den saknar en sammanfattande analys.
Rekommendationer:
Utvärderingen innehåller inga samlade rekommendationer, men Regionrådet påpekar att styrelsen bör ta ställning till själva regionbegreppet, som annars inte finns inom sektionen. Man framhåller det också som önskvärt att samordnartjänsten skulle vara på heltid och efterlyser utlokalisering av arbetsuppgifter från sekretariatet i Stockholm eller en utveckling av arbetsuppgifterna i Göteborg. Ett fortsatt arbete på halvtid anses orealistiskt.
Resultat av utvärderingen:
Svårt att säga att utredningen ledde till något konkret. Region Väst och kontoret blev kvar, men aktivismen fick aldrig något riktigt lyft. Regiontänkandet försvann till sist. Idag är kontoret ett renodlat göteborgskontor.


1996: Aktivistutredningen
Utredningen gjordes av styrelsens B-utskott

Utredningens inledning består av ett resonemang om aktivism, främst baserat på svensk forskning, som är klart intressant för den som vill skapa sig en förståelse för aktivism som generell företeelse. Utredningen innehåller även en definition av begreppet "aktiv medlem" inom Amnesty. Det är en medlem som:
- gör upprepade insatser
- är synlig i organisationen
- genom sin insats påverkar det inre arbetet.
Rekommendationer:
I utredningen finns en beslutssats om att ge sekretariatet i uppgift att se över hur antalet aktiva medlemmar kan mätas utifrån denna definition. Något som betonas är behovet av tydliga valmöjligheter för aktiva medlemmar. Det ska finnas både enkla färdiga lösningar (i utredningen liknade vid "Stinas kyckling") och mer kvalificerade utvecklande uppgifter. Utredningen förespråkar större specialisering, bl.a. med lösare nätverk knutna till specialgrupperna. Något som kan vara intressant att notera är att utredningen uttryckligen avråder från riktade insatser på central nivå i syfte att bredda den sociala basen och att satsa på "vita fläckar". Slutligen innehåller utredningen också ett kapitel om aktivistcentra och ett beslutsförslag om att etablera fyra aktivistcentra under handlingsplaneperioden (d.v.s. fram till år 2000).
Resultat av utredningen:
Utredningens tankar om aktivistcenter blev verklighet efter några år i Skåne (sedan länge fanns ett sådant också i Göteborg, men det är märkligt nog inte omnämnt i utredningen). De nätverk knutna till specialgrupperna som utredningen förespråkar har också blivit verklighet, även om det dröjde några år innan utvecklingen tog fart. Annars är det svårt att se några direkta resultat av utredningen.


1996: Rapport från ungdomsutredningsgruppen
Utredningen gjoprdes av Mats Andersson, Ylva Arvidsson, Anna Dahlbäck och Ann Larsson

Utredningen består dels av en utvärdering och analys av sektionens tidigare verksamheter riktade mot ungdomar och dels ett förslag om hur ungdomsarbetet ska organiseras framöver.
Rekommendationer:
Utredningen kommer fram till att ungdomsgrupper fortsättningsvis ska kunna vara självständiga, något som inte varit målsättningen tidigare. Utredningen innehåller även förslag på lämpliga arbetsuppgifter och arbetsmaterial för ungdomsgrupperna, samt förslag på en "mindre gruppavgift" för ungdomsgrupper. Slutligen föreslår utredningen en större kampanj i syfte att bilda ungdomsgrupper.
Resultat av utredningen:
I enlighet med utredningens rekommendationer genomfördes informationskampanjen "Världen är sjuk", främst riktad till gymnasieskolor, under hösten 1997. I anslutning till kampanjen bildades ca. 40 ungdomsgrupper under 1997-1998. Årsmötet beslutade 1996 att ungdomsgrupper skulle kunna vara självständiga och att de skulle betala en gruppavgift på 500 kronor. Att etablera synen på ungdomsgrupperna som "riktiga" grupper var också ett viktigt resultat av utredningen, även om detta var en process som tog flera år.


1996: Distriktsinventeringen
Inventeringen gjordes av Hanna Roberts, i egenskap som projektanställd av sekretariatet

Detta är först och främst en inventering, en lägesrapport om tillståndet i distrikt och grupper under våren/sommaren 1996. Inventeringen bygger på djupintervjuer med distriktsombuden och en enkät som skickades till alla grupper. Den enskilda fråga som främst präglar inventeringen är hur distrikten ska hantera sina ökade ekonomiska resurser efter att gruppavgiften till sektionen 1996 sänkts från 7.000 kronor till 1.500 kronor, i syfte att möjliggöra för distrikten att ta ut egna gruppavgifter. Inventeringen inkluderade även en enkätundersökning om varför grupper läggs ner.
Rekommendationer:
Distriktsmötena är viktiga och en tydlig slutsats är att distrikt med "levande" distriktsmöten, d.v.s. "högt gruppdeltagande, intensiva diskussioner (även av organisatoriska frågor), intressanta föreläsare och ett relativt stort mått av socialt umgänge" fungerar bättre än de övriga. Vikten av att distriktsombudens åsikter tillvaratas av sekretariat och styrelse betonas, och detta med det viktiga tillägget att det även höjer deras "status" även på gruppnivå. En tydlig rekommendation är att distriktsombuden ska ta på sig en ledarroll och inte vara alltför bundna av gruppernas eller distriktsmötenas åsikter. Det ses också som ett problem att så många distriksombud arbetar ensamma. Behovet av mötesplatser för distriktsombuden betonas och utredningen föreslår två distriktsmöten per år (exklusive mötet i samband med årsmötet) samt en "fullödig utbildning" för nya distriktsombud och en årlig fortsättningskurs. Utredningen påpekar också behovet av att tjänsten för stöd till distrikten ska utökas till 100 % och att kontakten mellan den ansvarige på sekretariatet och distriktsombuden "ska kunna vara av informell art" (det bör betonas att distriktsansvarig vid den tiden inte ens undertecknade sina egna brev till distriktsombuden - det gjorde programavdelningens chef).
Resultat av inventeringen:
En årlig utbildning för distriktsombuden blev verklighet. Flera av distrikten såg över sina formella strukturer, antog stadgar och skapade distriktsstyrelser. De ensamma distriktsombuden blev färre. Möjligen ledde detta också till vissa förbättringar i distriktens arbete, men det handlar inte om några betydande skillnader.


1997: Rapport om antalet grupper
Utredningen gjordes av styrelsens B-utskott

Utredningen konstaterar att distriktsinventeringen tydliggör att gruppernas främsta problem är förmågan att behålla sina aktiva medlemmar. Utredningen koncentrerar sig därför i stort sett enbart på denna fråga.
Rekommendationer:
Utredningen konstaterar att det är ett problem att många grupper har för hög ambition med sitt arbete, att de försöker arbeta med alla Amnetsys arbetsformer och med alla delar av åtagandet. Detta skapar frustration, en känsla av att "aldrig bli färdig med något". Det faktum att grupperna aldrig får tillfälle att känna sig nöjda gör att arbetet blir tungt. Behovet av specialisering, prioritering och aktiv planering påpekas. Gruppsekreterarens betydelse som nyckelperson i varje grupp betonas och behovet av aktiv rekrytering av framtida gruppsekreterare poängteras. De som i utredningen utses till ansvariga för denna rekrytering är "gruppsekreterarna själva, distriktsombud och övriga som finns på högre nivåer i rörelsen". Det bör noteras att gruppmedlemmarna inte nämns i detta sammanhang.
Resultat av rapporten:
Rapportens avslutning innehåller mängder av förslag och direktiv riktade till styrelse, sekretariat, distriktsombud, gruppsekreterare och grupper. Utredningen gav upphov till seminarier på årsmötet i Uppsala 1997 och en möjlig förbättring är att många grupper faktiskt fick upp ögonen för möjligheten att specialisera sig och att lite av den "ska-kultur" som fanns inom sektionen försvann (varje grupp SKA ha tre aktionsfall, alla grupper SKA delta i större land- och temakampanjer etc.). Några andra konkreta resultat av utredningen är svåra att se.


1998: Varför sjunker antalet grupper?
Utredningen gjordes av Sune Montan, Hanna Roberts, Elisabeth Lundgren, Gunilla Löfström, Susann Olsson och Rigmor Argren

Utredningen innehåller en mycket bra analys av olika faktorer som kan leda till att en grupp lägger ner eller att nya grupper bildas. Utmärkt läsning för den som vill fördjupa sig i detta!
Rekommendationer:
Utredningen betonar att distrikten och samordningarna är nyckelfunktioner som måste stärkas för att gruppantalet ska kunna öka. Behovet av tydliga krav på distriktsombud och samordnare är den tydligaste rekommendationen i utredningen. Billigare årsmöten och fler lokala utbildningar är två konkreta förslag på åtgärder för att öka gruppernas kontaktytor inom sektionen.
Resultat av utredningen:
De listor över arbetsuppgifter för distriktsombud och samordnare som utredningen efterlyser blev verklighet under 1999. Några andra konkreta effekter av utredningen är svåra att hitta.


2003: Distriktens roll och arbetsuppgifter
Utredningen gjordes av Henrik Zetterquist och Mats Engman

Syftet med utredningen var att ta fram ett dokument som kortfattat beskriver distriktens roll, uppgift och organisation. Utöver detta utarbetades även ett förslag till gruppavgift inför årsmötet 2003.
Resultat av utredningen:
Dokumentet Distriktets roll och arbetsuppgifter antogs av styrelsen i januari 2003 och har därefter använts som utgångspunkt för utbildning och stöd till distrikten.


2003: Riktlinjer för specialgrupper inom svenska sektionen av Amnesty International
Utredningen gjordes av Monica Hagbok, Martin Nyman, Marianne Levander och Mats Engman

Syftet var att ta fram ett dokument som skulle tydliggöra specialgruppernas uppgifter, samt att se över specialgruppernas organisation. En viktig orsak till att utredningen genomfördes var ökningen av specialiserade grupper inom sektionen. Det fanns ett behov av att tydliggöra vad som var en specialgrupp på sektionsnivå och vad som skulle betraktas som specialiserade lokala grupper.
Resultat av utredningen:
De nya riktlinjerna antogs av styrelsen i mars 2003 och har därefter använts som utgångspunkt för utbildning och stöd till specialgrupperna.


2004: Gravkors, skramling och samvetsfångar En undersökning av situationen i Amnestys arbetsgrupper 2004
Utredningen gjordes av Linda Johansson-Harasaki och Kristina Lindqvist, praktikanter på sekretariatet

Utredningens syfte var att ta reda på läget i sektionens grupper och att göra en översyn av det lokala arbetet med kampanjen Stoppa våldet mot kvinnor. Utredningen gjordes via telefonintervjuer. Den innehåller inga rekommendationer, utan enbart statistik och information om vad som fungerar bra respektive dåligt i grupperna. Precis som i tidigare undersökningar anses det största problemet vara att rekrytera och behålla nya medlemmar. Notabelt är att av de 146 grupper som svarat upplever 86 % att de fungerar "bra eller relativt bra".