Uppdaterat underlag om vägvalsfrågor till strategi Underlag till styrelsemöte 1-2 mars 2012

Till: Styrelsen
Från: Sekretariatet
Datum: 9 mars 2012

Uppdaterat underlag om vägvalsfrågor till strategi

Bakgrund
Vid styrelsens möte i februari påbörjades en diskussion om strategiska vägval inför framskrivande av en strategi om kommunikation, påverkan och tillväxt. Vid mötet hann styrelsen fatta beslut i vägvalsfrågan om samarbete med företag och en diskussion påbörjades om synen på aktivism liksom i frågan om hårdare prioritering, “Från nyhetsbyrå till kampanjorganisation”. Nedanstående underlag har uppdaterats utifrån den diskussionen och därutöver har tidsplanen reviderats och process klargjorts ytterligare vilket framgår i separat dokument.

Synen på aktivism

Aktivism utförs inte bara av medlemmar
Den internationella inriktningen på aktivism och även den svenska är att aktivism är en metod av många för att AI ska uppnå sina MR-mål. Enligt den internationella slutrapporten i det internationella projektet Impact Assesment of Activism är aktivism: “Action taken by an activist as a contribution towards the achievement of AI’s campaigning goals”. Samma definition av aktivism finns i AIUK:s nyligen framtagna aktivismstrategi. En aktivist behöver enligt detta synsätt inte vara medlem i organisationen. Medlemskapets relation till kampanjarbetet har tidigare rapporterats till styrelsen (februari 2012) och där framgår att även i den svenska sektionen bedrivs en del del aktivism av personer som inte nödvändigtvis är medlemmar. Det pågående mobiliseringsprojektet har som ett av sina mål att utveckla detta ytterligare.

Aktivism är en nödvändig del av vårt kampanj- och påverkansarbete
Genom Activism Unit på IS har aktivismen förts upp på dagordningen och aktivism ses som en självklar del och metod (tactic) av Amnestys kampanjarbete, vilket också inneburit att den svenska sektionen medverkat i flera internationella projekt för att stärka aktivism, exempelvis i Baltikum och Slovenien.

Vid det Internationella kampanjsamordnarmötet i februari 2012 diskuterades dokumentet “Common Understanding of Campaigning” och där framgår tydligt aktivism som en av flera nödvändiga ingredienser för ett framgångsrikt kampanjarbete. Internationellt anser man att en framgångsrik kampanj kräver en rad olika samverkande metoder för att ge maximalt resultat. Detta synsätt ligger mycket nära den svenska beskrivningen av kampanjtillstånd i vår kampanjstrategi (där olika delar av organisationen samverkar för ett resultat som är större än summan av delarna).

Aktivism som ska ge resultat kräver samordning och trohet gentemot mål och prioriteringar
I projektet Impact assesment of activism konstateras att det inte finns någon “magic bullet” för bättre och mer effektiv aktivism. Dock lyfts två viktiga aspekter fram: “Plan for impact” och “An integrated approach”. Med detta avses att aktivismen är j
ust integrerad och samordnad med övrigt påverkansarbete samt att den sker i enlighet med planer, mål och prioriteringar för att därmed uppnå våra MR-mål. Primära prioriteringsverktygen för detta är förutom vår egen plan, GPS samt EPS.

Den svenska sektionen har under lång tid försökt tillämpa detta arbetssätt, vilket avspeglar sig i samordning av resurser vid vissa givna tillfällen eller kampanjer, t ex aktionsdagar eller inom ramen för en specifik kampanj, exempelvis “Väck politikerna”. Då resurserna är begränsade är konsekvensen av detta självfallet att andra potentiella områden eller tillfällen för påverkan ej prioriterats.

En effektiv aktivism förutsätter ägarskap
Ytterligare en aspekt som lyfts fram i Impact assesment of actvism är “gain actvist ownership”. Med detta menas att en planerad, samordnad och strategisk aktivism kräver delaktighet och ägande hos aktivisterna som både blir involverade i “vadet” och “huret”. Exempel på hur detta arbete idag bedrivs och prioriteras utifrån plan i den svenska sektionen är arbetet med distriktsworkshops, projektledarutbildningar, kampanjutbildningar och ledarskapsprogram.

Vad är vägvalet?
Detta utgör en beskrivning hur arbete med aktivism idag bedrivs i den svenska sektionen och med stöd från en internationell diskussion om aktivism. Sekretariatets mening är att vi ska fortsätta arbeta med utgångspunkten att aktivism inbegriper även icke-medlemmar, att aktivismen är en nödvändig metod av många och måste samordnas med vårt övergripande påverkansarbete, att arbetet med och stöd till aktivism utgår ifrån prioriteringar i plan och internationella styrdokument samt att aktivism bygger på delägarskap.

Frågan till styrelsen är om man delar denna uppfattning om hur vi arbetar med aktivism.

Från nyhetsbyrå till kampanjorganisation

Över tid har Amnesty kommit att samordna och prioritera sin verksamhet i högre utsträckning, de senaste hjälpmedlen för detta är Critical Pathways, GPS, EPS samt olika internationella grupper med uppgift att samordna organisationen. Fortfarande produceras dock mängder av rapporter som ingen agerar på och trots att antalet projekt (aktioner) har minskat är det fortfarande 182 st i Project Database. Trenden är dock tydlig, producera mindre arbete som fler agerar på för att därmed uppnå resultat. Den svenska sektionen har i aktuell plan en tydlig prioritering på de tre GPS-områdena men samtidigt arbetar sektionen ganska brett med många kampanjer, aktioner samt portföljer i plan. Antalet aktiva IAR-fall i sektionen är mycket stort, 82 st, vilket ska ställas i kontrast till Danmark och Norge som bara arbetar med knappt 10 IAR-fall.

På vilken nivå ska vi prioritera arbetet framöver? Krävs ytterligare spets och mer fokus på ett fåtal områden och kampanjer eller ska sektionen bibehålla ett bredare anslag?

Fördelar: Tydligare samordning och ändamålsenlig användning av resurser för att uppnå resultat. Trohet mot idéen om Ett Amnesty som en kampanjorganisation och inte en diversebutik. Lättare att utvärdera, följa upp och kommunicera resultat utifrån ett mer begränsat antal områden som står i fokus.

Nackdelar: En alltför stark prioritering kan riskera att urholka mer övergripande kompetens på land, region och tema. Sakkunskapskrav på sekretariatet kommer sannolikt öka då aktivismen förmodligen tvingas blir mer övergripande och tydligt inriktad på själva påverkansarbetet. Enkelt uttryck det kan bli svårt att upprätthålla vissa specialgrupper och landprogram om det inte finns relevanta aktioner inom arbetsområdet.

Offentliga bidrag

De internationella riktlinjerna säger att Amnesty kan ta emot statliga medel för projekt gällande MR-utbildning. Den svenska sektionen har under en längre tid intagit en restriktiv hållning på detta område och de bidrag som har accepterats för olika projekt på MR-utbildningsområdet har framför allt kommit från Allmänna Arvsfonden (AA, då dessa bidrag inte har bedömts vara statliga medel eftersom AA endast förvaltar enskildas (avlidnas) medel).

Under 2006-2008 och 2010-2011 ansökte emellertid svenska sektionen tillsammans med den turkiska sektionen om finansiering från Olof Palme Center (OPC) till två utbildningsprojekt. Detta bidrag var statliga medel då OPC i sin tur fick pengarna från SIDA och projektet godkändes därför av IEC, ett krav enligt riktlinjerna. Dessa projekt är nu i princip avslutade (formellt ska slutrapport för 2010-2011 vara OPC tillhanda 1 mars 2012).

Till ICM 2011 inkom den svenska sektionen med en resolution om att Amnesty inte i något fall ska ta emot statliga medel. Beslutet på ICM blev att göra en undersökning om detta och rapportera tillbaka till rörelsen i oktober 2012 men att de internationella riktlinjerna gäller under tiden. Till detta kommer att FMT håller på att sammanställa en policy för hur vi kan samla in pengar som ska behandlas på ICM 2013.

Det är således fortfarande möjligt att ansöka om statliga medel. Inom MR-utbildningsområdet i Amnesty uppmanar man ofta sektioner att använda denna intäktskälla och för små sektioner i syd är det ofta en viktig källa till finansiering.

Trots att den svenska resolutionen kan betraktas som en tydlig viljeyttring från styrelsens sida, efterfrågar sekretariatet med hänsyn till det ovanstående att styrelsens på nytt tar upp frågan, för ett besked som gäller för hela den period strategin gäller.

Fördelar: Möjlighet att söka mer pengar för att bedriva MR-utbildningsprojekt och därmed kunna utöka verksamheten. Finns mycket pengar att söka inom vårt åtagande, till exempel hos Ungdomsstyrelsen eller inom EU. Möjlighet för svenska sektionen att främja utbildningsprojekt i andra sektioner genom gemensam ansökan.

Nackdelar: I all kommunikation trycker vi hårt på att Amnesty är en oberoende organisation. Och att vi inte tar statliga medel är ett starkt argument för detta oberoende, men även för att vi behöver våra medlemmar och gåvogivare. Att då ta emot pengar för MR-utbildning innebär en risk för att förtroendet för Amnesty som organisation minskar. Dessutom innebär ansökningar om statliga medel en stor administrativ uppgift som vi inte har personal för att hantera, inklusive den rapportering och utvärdering som krävs. Dessutom kan det vara vanskligt att basera verksamhet som vi vill bedriva på lång sikt på bidrag som plötsligt kan dras in.

Målgrupper och mångfald

Både internationella och nationella riktlinjer och policies säger att vi ska arbeta med mångfald. Den senaste är Roadmap for Diversity. Under perioden 2008-2009 bedrevs ett mångfaldsprojekt i den svenska sektionen och en mångfaldsstrategi med tillhörande handlingsplan togs fram. Efter projektets avslut var ambitionen att mångfald skulle ha integrerats inom samtliga verksamhetsområden och det har skett i högre eller lägre grad. Inom olika områden har man emellertid upplevt att olika mål ibland står emot varandra och att svenska sektionen bör ta ett beslut vilken mångfaldsnivå som är rimlig och vad mångfalden får kosta i förhållande till andra mål (se vidare under Konsekvens).

En viktig aspekt i detta sammanhang är ifall vi ska vara en organisation som är öppen för alla eller en organisation som är en spegling av svenska samhället och därmed aktivt arbeta för och lägga ner resurser på att få med vissa grupper som vi kanske inte har idag.

Fördelar: Vi vill att Amnesty ska vara en organisation som är öppen för alla och där alla kan engagera sig. Det berikar och utvecklar organisationen att ha människor med olika bakgrund och kompetenser och som ser verksamheten ur olika perspektiv. Amnesty blir en mer trovärdig aktör med en mångfald bland medlemmar, anställda och styrelse. Genom att arbeta med mångfald kan vi nå nya målgrupper vilket innebär att Amnesty har möjlighet att både påverka och växa i dessa grupper.

Konsekvens: Det finns ingen nackdel som motsäger mångfald i sin helhet, däremot kan olika mål stå mot varandra eller innebära ökade kostnader och arbetsbörda för att uppnå den önskade nivån av mångfald. Till exempel har vi ambitiösa mål för tillväxt i antal medlemmar samtidigt som vi har som mål att en större andel av medlemskåren ska vara rekryterad utifrån ett mångfaldsperspektiv. Detta kan innebära ökade kostnader för rekrytering eftersom vissa målgrupper kan vara svårare att rekrytera. Det kostar mer att rekrytera ute i landet och i andra grupper, som t ex personer med utländsk bakgrund.

Vi vet dessutom genom våra undersökningar att vissa grupper, personer med utländsk bakgrund, yngre personer och personer med högst gymnasieutbildning, har en större benägenhet att hoppa av än våra “traditionella” medlemmar (kvinnor i medelåldern med en högre utbildning). Frågan blir då: Hur mycket resurser i form av tid och pengar ska vi lägga på att värva i dessa målgrupper jämfört med att satsa på våra traditionella målgrupper för att nå tillväxtmålen? Och hur mycket tid och resurser ska vi satsa på att behålla dessa medlemmar som kanske inte på samma sätt som de “traditionella” medlemmarna identifierar sig med Amnesty? Detsamma gäller för aktivismen där vi har ett mål att rekrytera män och speciellt män med utländsk bakgrund. Hur mycket tid och energi ska läggas på att hitta dessa män, när vi samtidigt har många kvinnor som exempelvis vill gå våra utbildningar? Och hur viktig är mångfalden bland aktivisterna i förhållande till att uppnå de mål vi har på kampanjområdet?

Prioritering av internationell samordning

Idag har vi fyra anställda som är ledamöter i internationella organ, FMT (Fundraising Management Team), CMT (Campaign management Team), det internationella nätverket för kvinnors rättigheter, IWHRN, och i styrkommittén för Europaarbetet, som idag sköter det inom ramen för sina ordinarie tjänster. Utöver det deltar många av våra anställda i internationella samarbeten i frågor som rör flykting-migration, lobby, media, kampanj, kvinnorättsfrågor, aktivism, digitala medier, IT, fundraising, Global identity m m. Det sköts också inom ramen för deras ordinarie tjänster. Vi har ett reglerat samarbete med Sierra Leones sektion som idag också sköts inom ramen för respektive anställds tjänst. Med nuvarande deltagande och ambitionsnivå bedöms dessa uppgifter kunna hanteras ur budget- och resurssynpunkt vilket vi även har tagit ställning för i arbetsgivarstrategin och i verksamhetsplanen.

Men det finns också möjlighet för vår sektion att bidra med kompetens på olika områden där det kan handla om att skicka anställda från vår sektion till andra sektioner eller till IS på längre uppdrag, exempelvis 1-4 månader. Det kan röra sig om områdena face-to-face och telemarketing, men även annan fundraising, aktivism och kampanj. Det kan också handla om ambitionshöjning av deltagande i existerande internationella sammanhang och då blir situationen en annan.

Ställer sig styrelsen bakom den potentiella ökade satsning på internationella uppdrag som beskrivits ovan, med de ökade kostnader för sektionen som detta innebär?

Fördelar: Kompetenshöjande för våra anställda, svenska sektionen bidrar till att höja kompetensen inom rörelsen vilket bidrar till att nå våra MR-mål. I vissa fall har den svenska sektionen även spetskompetens som det vore närmast oansvarigt att inte dela med övriga rörelsen.

Konsekvens: Vi kan inte klara ett utökad deltagande inom ramen för ordinarie tjänsteutrymme med samma verksamhet i sektionen utan ökad budget för back-up i form av vikarier eller överkapacitet när det gäller anställda. Alternativet kan vara att minska på sektionens verksamhet. (Se Svenska Amnesty 2016, avsnitt A4: ”Vi prioriterar ner delar av sektionens arbete om vi anser att det gynnar arbetet för mänskliga rättigheter i stort.”)