Arbete på eget land (APEL) Underlag till styrelsemöte 1-2 mars 2005

Till: Styrelsen
Från: Sekretariatet
Datum: 28 februari 2005

Förtydligande av regeln om arbete på eget land (APEL)

Nedanstående riktlinjer fastslogs av sekretariatet i februari 2005 och gäller tillsvidare.

Inledning
Vi vet sedan länge att många personer med utländsk bakgrund tar kontakt med oss för att genom Amnesty kunna arbeta för att förbättra människorättssituationen i sina hemländer. Vi ser dessa personer som en viktig resurs i Amnestys arbete och vill så långt det är möjligt skapa förutsättningar för dem att medverka i vårt arbete. Detta som ett sätt att få fler medlemmar och att dra nytta av den kunskap och erfarenhet de har om samhällsfrågor, kultur, språk och religion i sina hemländer. Att öka mångfalden i medlemskåren är också ett mål som uttryckts tydligt i sektionens handlingsplan. Samtidigt måste detta ske med bibehållen respekt för Amnestys politiska opartiskhet, där regeln om att inte arbeta med det egna landet fortfarande är en av grundstenarna.

Vi har brutit ner frågan om APEL i fyra delfrågor:
1. Vem omfattas av reglerna?
2. Vilket arbete på det egna landet är tillåtet?
3. Ska samma regler gälla för alla världens länder?
4. Ska samma regler gälla för gruppmedlemmar och samordnare

1. Vem omfattas av reglerna?
Vi anser att reglerna om APEL endast ska gälla personer som är eller har varit medborgare i landet. Det är viktigt att reglerna är så tydliga som möjligt. Berörda medlemmar ska själva kunna avgöra ifall de omfattas av reglerna eller inte. Det ska inte behöva bedömas subjektivt. Det finns många andra som skulle kunna omfattas av reglerna, t ex:
- Personer som levt länge i landet och som under den perioden varit politiskt verksamma.
- Personer som lever i äktenskaps- eller samboförhållanden med medborgare i landet
- Barn till medborgare i landet
Vår grundinställning har dock varit att öppna upp så långt som möjligt för medlemmar att arbeta med sina "egna" länder. Vi ser inte några betydande risker i att ha en smal tolkning av begreppet eget land. Vi ser i så fall en större risk i en bred tolkning som utesluter många medlemmar från att arbeta med de länder de känner mest starkt för.

2. Vilket arbete på eget land är tillåtet?
Huvudregeln är att medlemmar inte ska fungera som talesmän för Amnesty i frågor som rör deras hemländer. Däremot finns det inget som hindrar att vi tar tillvara deras kunskap om landet. Det bör dessutom poängteras att utgångspunkten för allt arbete med enskilda fall inom Amnesty bygger på information från IS. Amnestygrupper får aldrig arbeta utifrån information som lämnats av enskilda medlemmar, inte ens om det skulle röra någon av dennes anhöriga. Sådan information ska skickas till IS.

Det går inte att utforma specifika regler kring varje tänkbar aktivitet, men här är några exempel som tydliggör hur reglerna ska tolkas:

Följande är inte tillåtet:
- Att ge intervjuer eller hålla föreläsningar om landet.
- Att skriva under insändare om landet.
- Att ha huvudansvar för utåtriktade aktiviteter (t ex en manifestation, ett seminarium eller en gatuaktion) om landet.
- Att skriva under brev till landets myndigheter eller medverka i lobbyaktiviteter som rör landet.

Följande är tillåtet:
- Att skriva/översätta brev eller texter om landet.
- Att medverka i produktion av material om landet.
- Att fungera som strateg/rådgivare för en grupps (eller sekretariatets) arbete med landet. Inget hindrar alltså en grupp att t ex arbeta med ett aktionsfall på ett land som någon av gruppens medlemmar kommer från.
- Att svara på frågor om landet eller att komma med exempel från landet i samband med amnestyaktiviteter, t.ex. ett informationsbesök på en skola eller ett amnestybord på ett biblioteket.

Vi är medvetna om att många medlemmar tolkar regeln om APEL betydligt striktare än vad vi har gjort. Man skulle kunna hävda att en medlem som inte själv fungerar som talesman ändå skulle kunna förvränga amnestys bild av landet om han/hon t ex tillåts medverka i arbetet med att ta fram utställnings- eller kampanjmaterial om landet. Vi tror dock att den risken är ytterst liten och att vi skulle gå miste om värdefull kunskap och engagemang om vi helt skulle utestänga medlemmar från arbetet med deras hemländer.

3. Ska samma regler gälla alla världens länder?
Vi ser egentligen inga risker med att ha tyska amnestymedlemmar som uttalar sig om Tyskland, kanadensiska medlemmar som uttalar sig om Kanada etc. Problemet är bara att dra gränsen och hur vi ska kunna motivera när ett land kan uppfattas som kontroversiellt eller inte. Vårt förslag är därför att samma regler ska gälla för alla länder.

4. Ska man kunna bli samordnare på eget land?
Det är många som hör av sig och vill bli samordnare på sina f d hemländer. Genom att göra undantag för samordnare skulle vi kunna öka antalet samordnare inom sektionen. För många av världens länder skulle det inte vara kontroversiellt med en samordnare som kom från det berörda landet. Samordnarna är relativt få och eftersom de utses av sekretariatet har vi kontroll över varje individ.

Utgångspunkten är att man inte kan fungera som samordnare för sitt eget land, men undantag kan göras utifrån följande kriterier:

1. Vissa länder är känsligare än andra, t ex på grund av etniska konflikter eller om landet har stora exilgrupperingar i Sverige. Skulle en samordnare från landet leda till att Amnestys opartiskhet eller trovärdighet skulle kunna ifrågasättas?
2. Finns det en samordningsgrupp? Om det finns svenska medlemmar som kan ta de utåtriktade uppgifterna kan t.ex. en medlem från det berörda landet ansvara för de interna uppgifterna.
3. Säkerheten för samordnaren. Finns det en hotbild mot personer som arbetar med landet i Sverige?
4. Sekretess. Finns det någon risk att intern information skulle hamna i fel händer och utsätta människor i landet för fara (t ex om samordnaren är inblandad i asyl- eller biståndsärenden)?
5. Vilken typ av arbete bedriver Amnesty på det berörda landet? Ett land med många individuella fall är mer känslgt än ett land med ett mer temabaserat arbete.

Det är upp till ansvarig handläggare på sekretariatet att utifrån ovanstående kriterier fatta beslut ifall en medlem kan bli samordnare för sitt eget land. I tveksamma fall bör handläggaren rådgöra med andra team, främst flyktingansvarig och Amnestyfondens sekreterare. Alla tillsättningar av samordnare som arbetar med sina hemländer ska godkännas av generalsekreteraren.

I de fall samordnare tillsätts att arbeta på eget land är det sekretariatets uppgift att besluta ifall några särskilda restriktioner ska gälla för arbetet, t ex att samordnaren inte har rätt att göra uttalanden i media eller samarbeta med exilgrupper i Sverige. Restriktionerna ska meddelas skriftligt och om det finns en samordningsgrupp ska alla medlemmarna informeras om dem. Restriktioner av detta slag bör endast användas i undantagsfall, men vi anser ändå att det är viktigt att denna möjlighet finns. En samordnare som överträder sina restriktioner kan fråntas sin samordnarstatus efter beslut av generalsekreteraren.