Rapport från Chairs Forum i Harleem den 18-20 mars 2005 Underlag till styrelsemöte 1-2 maj 2005

Till: Styrelsen
Från: Christine Pamp
Datum: 26 mars 2005

Rapport från Chairs Forum i Harleem den 18-20 mars 2005

Det här är ingen lätt rapport att skriva. Massor av intryck, konkreta diskussioner, stridiga känslor som ska sorteras och sammanfattas. Chairs Forum (CF) i Harleem i Holland gav upphov till en hel del blandade känslor. Jag ska försöka att beskriva några av dem först, för att sedan bli mer konkret kring intressanta punkter på dagordningen.

Oro. En bestående känsla som har följt med mig ända sedan jag lämnade mötet är oro. Jag - och många med mig - lämnade mötet i Holland med en stark känsla av att vi inte har ett tillräckligt starkt IEC samtidigt som vi har en mycket stark generalsekreterare. Resultatet blir att det i praktiken är Irene Kahn som just nu styr organisationen. Mycket tyder på att vi, inte bara behöver vara på vår vakt, utan att det faktiskt måste till konkreta initiativ för att stärka medlemsinflytandet och ta tillbaka initiativet och försäkra oss om att det är medlemmarna som äger organisationen.

Ett konkret exempel på den här obalansen är frågan om reproduktiva rättigheter, som anses vara en av de största och viktigaste frågorna för rörelsen att hantera under de kommande åren. Det gick upp för mig i Holland att den frågan inte är initierad "nerifrån", utan att det är Irene Kahn som äger frågan och det också är Irene som har satt den på vår dagordning. Jag skulle tro att det är första gången i Amnestys historia som en så viktig fråga kommer från IS, och alltså inte initieras från sektionerna. Med risk för att anses vara paranoid tror jag också att det är därför som resolutionen till ICM är formulerad så som den är. Vi ska inte diskutera själva sakfrågorna, utan vi skall enbart fatta beslut om den fortsatta processen. Mycket kan hända med de här frågorna fram till nästa rådsmöte 2007 eller 2008.

Irritation. Det talas väldigt mycket om "leadership" och "accountability" just nu. Det är ord som återkom i alla diskussioner på CF. Det är ju bra, men samtidigt blev jag väldigt förvånad över hur IEC valde att framträda vid mötet. Ord som härska och styra ligger betydligt närmare till hands än det mera dynamiska ledarskapet. På punkt efter punkt på dagordningen använde våra styrelserepresentanter minst 80 procent av den avsatta tiden till att presentera. Presentationerna byggde på hundratals PowerPoint-bilder som enbart fanns på engelska. Detta är en känd "härskarteknik". Genom att använda största delen av tiden till presentationer gör man det omöjligt för deltagarna att i någon större utsträckning bidra med synpunkter, argument och frågor. Man utesluter helt en bred och djup debatt. Jag påstår inte att detta var ett medvetet grepp från IEC, men om så inte var fallet, vittnar det om bristande kunskaper om både presentationsteknik och strategiskt ledarskap. Något som jag inte hade förväntat mig av den högsta ledningen i en organisation som har satt ord som ledarskap, ansvar och återkoppling högt på dagordningen.

Genom samtal med Chairs Forum Steering Committee (CFSC) stod det också ganska klart att IEC - och även IS - på ett tidigt stadium "tog över" en stor del av dagordningen för mötet

Jag anser också att det är mycket problematiskt med alla dessa PowerPoint-bilder på engelska. Simultantolkarna kan omöjligt översätta det som visas, samtidigt som de ska översätta allt som sägs. Därmed blir bilderna fullständigt överflödiga och bara något att vila ögonen på för många av deltagarna. Eller som Carls isländska kollega Johanna uttryckte sig i baren: "PowerPoint håller på att ta över Amnesty!".

Sorg. När jag deltog i mitt senaste internationella möte (rådsmötet i Kapstaden 1993) så var det en mycket dynamisk och färgsprakande rörelse. Under många år hade vi då arbetat med utvecklingen av Amnesty i länder och världsdelar där vi tidigare inte funnits. Redan i slutet på 80-talet var vi överens om att utveckling inte kom genom pengar, datorer eller faxar, utan genom att vi skapade utrymme för olika kulturer inom organisationen. Internationellt arbetade vi hårt med att uppmuntra till exempel afrikanska strukturer att ta initiativ till utvecklingsprojekt som syftade till att låta strukturerna växa på sina egna villkor. Vårt svenska stöd till fiskeriprojektet i Sierra Leone var ett exempel på ett sådant projekt.

Och det gav resultat. Strukturer växte fram och blev till sektioner och våra internationella möten kännetecknades mer och mer av den mångfald som därmed skapades. De europeiska och amerikanska sektionerna hade fortfarande makten i form av antal röster, men alla hjälptes åt för att skapa rätt förutsättningar för de små utvecklingssektionerna att ändå synas, höras och sätta sin prägel på diskussioner och beslut. Beslutet 1991 om arbetet med homosexuella samvetsfångar är ett sådant exempel, liksom beslutet att alla sektioner ska kunna delta i rådsmötet med minst tre personer - fair pooling system.

Chairs Forum i Holland blev för mig en sorglig bekräftelse på att målet om ökad mångfald och ett världsomspännande Amnesty inte längre är högt prioriterat i praktiken. Ordet "diversity" är visserligen ett av nyckelorden under rubriken "Growth" i den internationella handlingsplanen (ISP), men jag har svårt att se något av de gamla ambitionerna idag. Jag diskuterade detta med några kollegor under mötet. En av dem hade diskuterat just den här frågan med Irene Kahn och hennes ståndpunkt var glasklar. Det är bättre att vi fördubblar oss själva (i Europa och Nordamerika) där det alltså finns enkel potential att växa, än att vi inte växer. Detta är en åsikt som går stick i stäv med mångfaldstankarna i vår sektion och som - om de realiseras - definitivt kommer att leda till att vi återgår till att vara en "Västbaserad" organisation som arbetar för att hjälpa människor i syd och öst.

De afrikanska representanterna var totalt osynliga på mötet. De deltog inte i de sociala aktiviteterna i baren på kvällarna och de var helt tysta i diskussionerna på dagtid. Det här bekymrade mig och därför bjöd jag in mig själv att äta middag med dem på lördag kväll. Bland annat frågade jag dem varför de var så osynliga, vad hade hänt sedan Kapstaden 1997? Svaret kom från flera av representanterna utan någon som helst tvekan. "Vi har blivit marginaliserade i rörelsen". Hur är detta möjligt?

Det var för övrigt jättetrevlig middag där jag fick massor av information om hur Amnesty idag ser ut och fungerar i de olika Afrikanska länder där vi har sektioner eller strukturer. Middagen resulterade i att jag och Mike McCormack från Guyana lyckades övertala Benins ordförande, Francis Dako, att ställa upp som kandidat till CFSC. Under året som gått har Afrika inte varit representerat i CFSC (som har bestått av representanter från Australien, Kanada, USA och Puerto Rico) och både jag och Mike ansåg att det kunde vara ett litet steg på vägen mot ett "synligare Afrika" i Amnesty International. Francis blev tyvärr inte vald. Charis Forum valde en CFSC som även för kommande år består av tre representanter från Americas - Argentina, Puerto Rico och Kanada - samt en representant från Irland.

Torsdagen den 17 mars
Middag hos AI NL. Jag hade turen att komma till Harleem i tid för att delta i middagen på AINLs kontor i centrala Amsterdam. Det var en trevlig tillställning där vi också blev bjudna på rundtur i sektionens enorma lokaler. Ungefär 220 personer arbetar på sekretariatet. Utöver middag och rundtur arrangerades också en liten minneshögtid över Peter Benenson. Högtiden avslutades med att vi alla fotograferades och fick skriva under affischer på våra officiella språk. Affischerna trycktes sedan upp. Jag har med mig ett exemplar på engelska hem som vi kan rama in och sätta upp på sekretariatet.

Kvällen i centrala Amsterdam avslutade jag tillsammans med väldigt många andra Amnesty-kollegor på en irländsk pub. Vad är väl lämpligare när man - efter åtta år - just har återförenats med en gammal irländsk vän (Colm O'Cuanachain) och det bara råkar vara St Patricks Day…

Fredagen den 18 mars
Gemensam dag med directors. Fredagen var gemensam för ordföranden och chefer. Det var ett lyckat grepp, och vi beslutade också senare under mötet att vi ska förlägga en gemensam dag även i fortsättningen. Dagen handlade om "Att leda genom förändring" och om vårt favorituttryck "accountability". Framför allt ägnade vi förmiddagen åt att lyssna och interagera med konsulten Bernard Ross. Bernard visade sig vara en alldeles lysande föredragare. Han hade mycket intressant att förmedla och hans idéer om "Situational Leadership" förtjänar egentligen en alldeles egen rapport.

Jag vet inte om det berodde på kontrasten till Bernard Ross eller den sena torsdagskvällen i baren, men på eftermiddagen föll vi alla i djup sömn när en annan konsult, Richard Evans, bokstavligen mässade för oss om "Holistic Accountability for Amnesty International". Det var nästan lite synd om honom när rummet ganska snabbt tömdes på hälften av deltagarna och den andra halvan somnade. Kanadensiska (fr) sektionens ordförande, Beatrice Vaugrante, berättade att hon försökte hålla sig vaken genom att lyssna på den arabiska översättningen i hörlurarna. Richard Evans var inte bara otroligt tråkig, han pratade dessutom till helt fel målgrupp när han noga och ingående förklarade för alla ordförande och chefer i Amnesty International vad "stakeholders" är för något.

Lördagen den 19 mars
Opening of Chairs Forum. Efter att vi vinkat av våra chefer och spenderat ytterligare en spännande kväll i hotellbaren var det dags att formellt öppna CF. Vi diskuterade förändringar i arbetsordningen och beslutade att övergå till mandatperioder på två år för CFSC. På det viset blir kontinuiteten bättre eftersom vi kan välja två nya varje år istället för alla fyra på en gång.

När formaliteterna var avklarade visade Irene Kahn en film från utredningsresan till Nepal och uppmanade alla som har möjlighet att resa till Nepal för att visa vårt stöd till sektionen där och alla MR-aktivister som just nu kämpar i motvind och enorm osäkerhet.

Open Space Session. Resten av förmiddagen sysselsatte vi oss med det som jag tyckte var helgens bästa övning. Jag skulle vilja kalla det för ett enklare alternativ till "påverkanstorg". Vi började med att alla fick skriva ner på en lapp ett ämne som de tyckte var viktigt att diskutera. Sedan tog vi paus och några stycken sammanställde en lista på ämnen utifrån önskemålen. Någon utsågs snabbt och enkelt till ordförande för varje ämne och grupperna spreds ut över lokalerna. Sedan var det bara att välja vart man ville gå. Några ämnen blev utan deltagare och lades snabbt ner. Jag valde att gå till "Aktivism" där vi hade en mycket intressant diskussion som berörde både mångfald, material och hur man på olika sätt kan engagera aktivister. Ämnesordföranden gjorde slutligen en sammanfattning på ett blädderblock och vid de olika rasterna kunde vi sedan gå runt och se vad de olika grupperna hade kommit fram till.

Växa. Colm, som är director för AI Irland, tidigare IEC-ledamot och nu ordförande i International Committee on Movement Growth (ICMG) slog fast att:

- Growth is an urgent priority
- Growth is everybodys business

Han berättade också om de olika projekten som ICMG kommer att satsa på framöver som bland annat omfattar Afrika, Mellanöstern, Tyskland och Grekland, och om den spanska sektionen som växer med 15 % per år nästan enbart på grund av en bra och engagerande webbplats.

Aktivism. Hanna Roberts berättade om IECs nya satsning på aktivism. Inledningsvis talade hon om att det skulle genomföras som ett samtal inom rörelsen, men ju längre presentationen fortsatte desto mer kom det att likna en traditionell utredning både till strategi, innehåll och tidsaspekt. Men den strategiska tanken Hanna presenterade ligger helt i linje med våra egna idéer när hon fastslog att aktivism är hjärtat av Amnestys identitet och att satsningarna ska bygga på mångfald och effektivitet, samt att Amnesty inte ska vara en exklusiv klubb, utan en "inklusiv" dito.

Planen är att inledningsvis göra en analys av olika trender, identifiera våra egna styrkor och svagheter och sedan fokusera arbetet på effektivitet. IEC vill också titta på nya sätt att organisera aktivister, hur man behåller motivationen hos aktivisterna, vilka verktyg och tekniker som fungerar, hur vi kan samarbeta med andra aktivister och slutligen hur aktivismen kan länkas samman med andra processer inom rörelsen.

Metoderna för det här "samtalet" inom rörelsen liknar de man använde sig av inför framtagandet av ISP. IEC kommer att utse en styrgrupp (där borde vi verkligen se till att komma med) som löpande rapporterar till IEC. Gruppen skall bestå av både medlemmar och experter som ska arbeta för att initiera ett brett engagemang i rörelsen.

Det här kan bli otroligt spännande, men jag anser tyvärr att risken är minst lika stor att det blir segt, formellt och pappersintensivt. Även den här presentationen lämnade förvånansvärt lite utrymme för synpunkter och idéer från all den kompetens som satt samlad i rummet. Risken finns att alltihop landar på vårt bord i form av en klassisk Amnesty-utredning på alldeles för många sidor och slutar som en papperstiger i arkivet. Vi har all anledning att göra vårt bästa för att det inte ska bli så.

Chairs Forums roll i organisationen. Återigen, för fjärde året i rad, började den här diskussionen runt frågan "OM". Om Chairs Forum skall vara beslutande och rådgivande. Därför var många tacksamma när jag ganska tidigt förklarade att "om" inte längre är en aktuell fråga vad jag kan förstå. Nu finns beslut 30 och vi måste i stället börja diskutera "HUR" vi genomför det beslutet på ett bra sätt. Det blev en ganska bra diskussion, men många är fortfarande bekymrade för beslutsrollen. Det är oklart hur den ska se ut, vilka beslut som kan fattas av CF och det stora problemet är, enligt min mening, att CF inte kan hållas ansvarigt inför någon. Jag tror att CF kommer att vara fast i den här diskussionen tills den dagen då vi formaliserar forumet. Så länge Chairs Forum inte finns i stadgarna så kommer vi inte vidare. IEC är ansvariga inför rådsmötet och kan alltså avsättas om de fattar tokiga beslut eller klantar sig på något annat sätt. Chairs Forum är inte ansvarigt inför någon och det är där nyckeln till hela problematiken ligger.

Under diskussionen blev det också tydligt att Chairs Forum är något som finns hela tiden för diskussion och utbyte av erfarenheter. Det framkom önskemål om en webbplats som komplement till e-postlistan samt att det etableras fasta ordförandeadresser för e-post så att vi minskar problemet med att adresser ändras vid ordförandebyten. På så sätt går den fasta adressen alltid till rätt person.

Söndagen den 20 mars
Äntligen åtagandet. Söndagen inleddes med val av två nya medlemmar av CFSC. Det fanns flera kandidater till de två lediga platserna och efter valet består kommittén av representation från Irland, Argentina, Puerto Rico och Kanada.

Utöver valet handlade söndagen om rådsmötet och framför allt aktuella frågeställningar kring åtagandet. IECs ordförande Jaap Jacobson förklarade att det rådsmöte vi har framför oss i augusti till stor del kommer att bli ett rådsmöte som handlar om genomförande. IEC ser på de senaste och kommande åren så här:

2001 - Paradigmskifte i organisationen
2003 - Planering, ISP
2005 - Genomförande, ISP
200? - Utvärdering, ISP

2005 års rådsmöte kommer att präglas av frågor kring åtagande, styrning (governance), ansvar (accountability) och att växa (growth).

Jaap gick snabbt igenom några viktiga frågor som finns på bordet, men som inte har resulterat i resolutioner till rådsmötet:

- Impartiality and Independence (dokument på gång)
- Self-determination (dokument på gång)
- ESK-rättigheter (seminarium på ICM)
- Arbete på eget land
- Riktlinjer för sanktioner (slutgiltigt dokument IEC april)

Därefter ägnade vi tre timmar åt att diskutera tre spännande ämnen:

- Full Spectrum
IEC: Skall frågan finnas på rådsmötets agenda?
- Militära Interventioner
IEC: Behövs ett fjärde papper? Behövs fler alternativ?
- Sexuella och reproduktiva rättigheter
IEC: Mötet i juni är viktigt. Vilka olika alternativ behövs inför ICM?

Full spectrum. Flera sektioner anser att full spectrum enbart handlar om estetik. Man anser att det åtagande vi har idag är så pass öppet för olika tolkningar att vi redan idag kan göra allt vi möjligen kan tänkas vilja göra och därför behövs det inga nya beslut om ytterligare utökning av åtagandet. Det finns ingen anledning att tro att några nya beslut behövs för att vi ska kunna fullfölja ISPn och därför var den generella enigheten på mötet att det inte fanns någon anledning att ta upp frågan om Full Spectrum på rådsmötet. IEC verkade nöjda med det rådet, men Claus Høxbro (ordförande för både CF och rådsmötet) förklarade att det finns vissa formella problem eftersom rådsmötet har beställt frågan. Min uppfattning är dock att vi inte kommer att diskutera Full Spectrum i Mexico i augusti, eftersom ingen egentligen är intresserad av att göra det.

Militära Interventioner. Som väntat efterlyste Belgiska sektionerna ett fjärde alternativ - pacifistalternativet, och flera sektioner efterlyste ytterligare ett dokument med mer information. De allra flesta sektionerna som uttalade sig var för alternativ C, eller det som var alternativ fyra när vi diskuterade i styrelsen. Bland annat Schweiz, Frankrike och Österrike talade för det alternativet. Men jag är inte helt säker på att det är ditåt det lutar, för väldigt många sektioner var tysta, framför allt från Asien och Afrika.

IEC meddelade avslutningsvis att det kommer att komma ett fjärde dokument och att man även kommer att introducera ett fjärde alternativ i resolutionen.

Sexuella och reproduktiva rättigheter. Det finns mycket oro kring de här frågorna, samtidigt som flera sektioner vill gå ganska långt och helst ganska fort. Jag befarar att detta kan bli frågor som riskerar att splittra rörelsen på samma sätt som frågan om homosexuella samvetsfångar gjorde på 90-talet. Då bidrog Mike McCormack till att jämka ihop Europa och Nordamerika med de mycket oroliga utvecklingssektionerna. Det kommer att behövas många Mike Mc Cormack för att ro de här diskussionerna i land.

Under mötets första två dagar var många deltagare mest tysta, men när vi kom till den sista diskussionen för mötet så begärde de allra flesta ordet. Frågorna är viktiga men besvärliga, ansåg Slovenien och Turkiet, och menade också att våra principer är viktigare än vår tillväxt. Många sektioner frågade sig vilka frågor IEC faktiskt avsåg som mindre kontroversiella och flera ville ha en lista på vad vi faktiskt redan gör på det här området. De asiatiska sektionerna pekade på problematiken med selektiv abort som är ett stort problem i Asien och som har lett till att det föds betydligt fler pojkar än flickor i flera länder. Även här efterfrågades ett "pacifistalternativ" i resolutionen, alltså ett alternativ som innebär att vi inte alls går vidare med de här frågorna i dagsläget, utan fortsätter såsom idag. Jag tror att det alternativet dels efterfrågades för de mest oroliga sektionernas skull, dels som en reaktion på att frågan inte kommer nerifrån, men ändå finns bara alternativ som innebär att vi går framåt.

Diskussionen avslutades med ett krav på att rapporten från mötet om reproduktiva rättigheter i juni måste komma inom en vecka om sektionerna ska hinna få med resultatet av mötet i sina diskussioner inför rådsmötet. Man ansåg också att alternativ 2 i resolutionen är ett "icke-alternativ", att det behövs ett "pacifist-alternativ" och att IEC måste specificera vad som är kontroversiellt respektive inte kontroversiellt.

Glädje. Eftersom jag inledde den här rapporten i en ganska negativ och pessimistisk anda, så vill jag avsluta den i rakt motsatt stil. Det fanns naturligtvis också en hel del som var positivt och gav upphov till glädje under mina tre dagar i Holland.

- Det var jätteroligt att träffa så många gamla vänner igen. Det är åtta år sedan jag deltog i ett internationellt möte. Trots all tid som gått var det många bekanta ansikten i Harleem. Jag vet inte om det egentligen är positivt eller negativt, men kontinuiteten internationellt är det alltså inga brister i.

- På internationella möten, liksom svenska, händer det mycket spännande saker under de informella sammankomsterna vid middagar och senare i baren. Chairs Forum var inget undantag. Det finns, som alltid, en enorm massa spännande, intelligenta, kreativa och dynamiska människor i den här organisationen. Det är alla dessa människor som gör att jag, trots min negativa inledning, ändå tror på att Amnesty kommer att vara en dynamisk och spännande organisation även i framtiden.

- Jag är glad och nöjd med att jag tog kontakt med våra afrikanska vänner under lördagen. Jag fick bekräftelse på att många av dem ser den svenska sektionen som en av de bästa för utbyte av information och idéer. Jag hoppas att vi kommer att ha tid, kraft och resurser framöver att återuppta våra kontakter och vårt utbyte med några afrikanska sektioner. Det är en typ av samarbete och utveckling som verkligen kan vitalisera vår sektion.

- Under söndagen tog den mongoliska sektionens ordförande, Saldan Erdene, kontakt med mig och presenterade en projektidé han hade. Han vill tillsammans med vår sektion formulera en ansökning till IMT om ett utbyte mellan sektionerna i form av "Summer Camp" för studenter. Jag har inte alla detaljer klart för mig, men det tror jag Saldan har. Det lät som ett spännande projekt som kanske kan vara intressant för vårt ungdomsråd att jobba med.

Avslutningsvis. Det var med många blandade känslor jag lämnade hotellet i Harleem tillsammans med tre danska vänner. Vi hann dricka en hel del öl och sortera en hel del intryck under de fyra timmar vi hade tillsammans på flygplatsen. Visst finns det anledning att oroa sig en del över framtiden, vissa saker måste vi helt enkelt åtgärda, men det sjuder också av liv i många sektioner och kampanjen "Stoppa våldet mot kvinnor" har lett till en enorm vitalisering för de allra flesta.

Amnesty International slog 2001 in på en ny väg som är både gropig och full av oförutsedda svängar, men om vi bara ser till att föra tillbaka initiativet till - och behålla beslutsfattandet på - medlemsnivå så är jag övertygad om att den här vägen kan leda till många nya och spännande platser.