Rapport från Directors Forum i Haarlem 16-18 mars 2005 Underlag till styrelsemöte 1-2 maj 2005

Till: Styrelsen och sekretariatet
Från: Carl Söderbergh
Datum: 28 april 2005

Rapport från Directors Forum i Haarlem 16-18 mars 2005

Bakgrund
Directors Forum (DF) har funnits sedan början av 1990-talet. Gruppen omfattar samtliga generalsekreterare, cheferna för vissa nationella strukturer (i första hand de strukturer som har anställda och därmed kan tänkas vara på väg att bli sektioner) och högsta ledningen på vårt internationella sekretariat (IS). Under de första åren träffades hela DF endast vartannat år, de andra gångerna träffades en något mindre grupp bestående av generalsekreterarna från de större sektionerna och en eller två; representanter från Asien, Afrika och Latinamerika. Anledningen som gavs var kostnaderna, men denna ordning ändrades efter kritik från den internationella demokratiutredningen. Numera samlas hela gruppen årligen.

DF har tre konkreta syften. Det första är att bidra till en ökad samordning mellan sektionerna, inte minst vad gäller den internationella planeringsprocessen och verkställandet av den internationella handlingsplanen. DF skall även fungera som ett stöd för generalsekreterarna. Sedan länge har vi haft ett relativt lyckat mentorprogram. Slutligen skall mötena vara ett utbildningstillfälle. DF har inget beslutsfattande mandat. Vissa år har vi sammanställt rekommendationer till den internationella styrelsen eller till Chairs Forum (CF) och i år kom vi med två konkreta besked till CF. Det första var en uppmaning till ordförandena att generalsekreterarna bör ingå i delegationerna som sektionerna skickar på vårt internationella rådsmöte (ICM), och det andra var en önskan om att få politiskt stöd för att försöka skapa sektionsgemensamma planerings- och återrapporteringsprocesser.

Planeringen av DF sköts av en liten styrgrupp bestående av representanter från varje världsdel. Jag har suttit som ordförande sedan december 2003.

Första dagen
Arbetet vid DF började redan dagen innan mötet formellt inleddes. Styrgruppen höll en halvdagsutbildning om den internationella planerings- och beslutsprocessen för tolv nyanställda generalsekreterare. Gruppen speglade den oerhörda bredd som finns inom amnestyrörelsen. Vår nya franska kollega eskorterade biståndskonvojer under kriget i Kroatien, medan vår grekiske generalsekreterare har arbetat professionellt som operatenor.

Vår första dag tillsammans inleddes genom att diskutera vårt arbete som rörelsens talespersoner. Tanken var att placera alla diskussioner kring planering och utvärdering i dess rätta omvärldsrelaterade sammanhang. Tidigare år blev DF kritiserat för att ägna för mycket tid åt Amnestyinterna frågor. Styrgruppen bad några kollegor beskriva hur de hade hanterat svåra mediasituationer. Vår internationella generalsekreterare Irene Khan inledde samtalet och sedan deltog våra amerikanska (angående mediaarbetet efter den 11 september 2001), israeliska (angående palestinska självmordsattentat & israeliska arméns husförstörelser), spanska (efter bombningen år 2004 i Madrid) och filippinska (om våldsdåd som begåtts av väpnade motståndsrörelser) generalsekreterare. I samtliga fall berättade våra kollegor hur de hade blivit utsatta för svidande kritik, nämligen att Amnesty tog ställning för "terroristerna" och mot offren. De beskrev hur de i hård motvind höll sig fast vid de grundläggande rättsprinciperna och lyckades anpassa Amnestymaterial till lokala målgrupper och efter de rådande omständigheterna. I det israeliska fallet ledde Amnestys arbete till att militären åtminstone tillfälligt suspenderade husförstörelserna i de ockuperade områdena.

Under eftermiddagen diskuterade vi tillväxt. Flera kollegor uttryckte sin oro över planerna att ändra på stödet till de mindre sektionerna. Förslaget att gå över till en mer eller mindre självständig fond (International Movement Trust, IMT) där sektionerna ansöker om stöd till enskilda projekt har blivit godkänt av den internationella rörelsen. Samtidigt är det många av de mindre sektionerna som är rädda för att stödet i praktiken kommer minska. Kollegornas oro och missnöje dämpades något när de fick höra att inte bara projektpengar kommer att betalas ut. Andra kriterier kommer även reglera resursflödet, t.ex. om ett land är strategiskt viktigt utifrån ett människorätts-, påverkans- eller aktivistperspektiv. Ett problem är att igångsättandet har dragit ut på tiden, bland annat på grund av personalfrågor på IS. Jag är rädd för att oron kring IMT kommer att finnas kvar och påverka stämningen och diskussionerna på ICM.

Vi delade upp oss i mindre grupper och de större sektionerna diskuterade tillväxtmålen som blev fastslagna genom den internationella handlingsplanen. Flera av de större sektionerna har aviserat att de inte kommer att uppnå de målen. Samtidigt som IS-kollegorna uppmanade oss att på nytt se över tillväxtmålen påpekade den norska t.f. generalsekreteraren att bara 29 procent av de medel som för några år sedan samlades in åt den internationella rörelsen via en särskild norsk radiohjälpskampanj har använts. Han undrade om IS har kapacitet nog för att utnyttja de tilltänkta resursökningarna. Sedan var det många som undrade över planerna att lansera ett internationellt medlemskap. IS har planerat detta som ett sätt att växa i de länder där det inte finns en amnestysektion eller -struktur. Säkert en klok tanke, men kollegorna har sagt att individer även i länder där det redan finns en sektion kan bli internationella medlemmar. Diskussionsgruppen signalerade att effekterna på den interna demokratin och sektionernas medlemsvärvning måste beaktas.

Andra dagen
Följande morgon ägnade vi åt utbildning, med fokus på utvärdering (eller snarare det något mera omfattande "impact assessment"). Tanken var att få gruppen att tänka på utvärdering utöver de mera traditionella måtten, som till exempel antalet medlemmar eller storleken på insamlade medel. Några av frågeställningarna som diskuterades var, vilka indikatorer bör vi använda för att mäta vår genomslagseffekt och vilka grupper, offren, makthavarna, samarbetspartners, medlemmarna, bör få avgöra om och när vi har uppnått våra mål?

Två externa gäster presenterade de utvärderingsformer som numera används av brittiska Rädda Barnen och biståndsorganisationen Action Aid. Bägge organisationer har nyligen etablerat rutiner där de löpande mäter och utvärderar den samhällsförändring de åstadkommer. I mindre grupper diskuterade vi olika sätt att mäta den effekt vi har på samhället. Vår engelsktalande kanadensiske kollega presenterade deras SVAW-projekt, som handlar om våld mot kvinnor bland ursprungsfolk. Han berättade hur sektionen arbetat med ursprungsfolksaktivister och även arrangerat traditionella religiösa ceremonier. Vittnesmålen och andra anekdoter integrerades i utvärderingsprocessen, trots att dessa kanske inte är mätbara enligt det traditionella sättet att tänka på utvärdering. Bybornas medverkan vid ceremonierna var ett av många tecken på den effekt projektet hade fått.

IS har inlett ett projekt där man testar olika utvärderingsmodeller på spanska, brittiska och schweiziska sektionerna. Vi kan förvänta oss en presentation på ICM. Efter mötet har oro framförts av flera generalsekreterare för de mindre sektionerna att de undrar hur mycket tid de kommer att få över till människorättsarbetet, om "impact assessment"- och "accountability"-kraven läggs ovanpå IMT-ansökningar och andra rapporteringsskyldigheter.

Irene berättade om implementeringen av IS tvååriga verksamhetsplan (International Secretariat Operational Plan, ISOP). Hon såg positivt på det tematiska arbetet, inklusive SVAW-kampanjen, sektionernas arbete på eget land och utvecklingen av landprogrammen (CAP:s). Irene ansåg att IS hade varit mindre bra på att ge stöd åt sektionernas arbete på eget land. Dessutom var hon bekymrad över att de flesta egetlandsprojekten hittills genomförts av resursstarka sektioner. Hon ställde frågan, "Håller vi bara på att bli starkare där vi redan är starka?"

Hon ansåg vidare att IS behöver bli bättre på att fokusera på de teman som finns med i verksamhetsplanen. Arbetet mot kränkningar som begås i samband det s k "kriget mot terrorismen" måste få ökade resurser. Irene erkände att IS inte varit bra på att ta ett samlat grepp kring denna fråga och berättade att de planerar en kortare kampanj ("tactical campaign") med fokus på det här området. Kampanjen kommer antagligen börja under hösten.

Irene erkände också att antalet aktionsfall håller på att minska, men enligt henne fanns det många fall där inget arbete sedan länge hade gjorts. Hon såg antalet aktionsfall kopplat till det gamla MAC-systemet ("minimum adequate coverage"). Hon hänvisade till rådsmötesbeslutet där kravet att Amnesty skall jobba på bredden och bevaka många länder ersattes med en strategisk satsning på vissa länder eller teman. IS kommer att se över allt arbete för individer, inklusive blixtaktionerna. Flera av oss ställde oss tveksamma till Irenes förklaringar och uttryckte våra medlemmars oro över utvecklingen.

IS ser över vår årsrapport men Irene försäkrade oss att förändringarna i första hand handlar om att via inledningen lyfta fram det tematiska innehållet. Ingen större förändring vad gäller landkapitlen kommer att ske. Förra året fanns beskrivningar av 153 länder, i år blir det 149 länder som får egna kapitel. Sedan ville Irene se ett ökat samarbete kring lanseringen och marknadsföringen av årsrapporten, inte minst vad gäller de internationella medierna. Där tror jag att hon menade de stora internationella mediakanalerna och behovet av en bättre samordning mellan IS och sektionerna i USA, Storbritannien och Frankrike.

Resten av eftermiddagen ägnades åt olika delar av den internationella handlingsplanen. Vi delade upp oss i mindre grupper för att diskutera stödet åt aktivismen (vår belgiske kollega berättade om ett projekt att starta en internationell aktivistdatabas, som skall fungera som en kunskapsbank), ungdomsstrategin, CAP:s, arbetet på eget land och krisarbetet (Crisis Response). Jag tror inte att det var så mycket nytt att rapportera om. Vår sektion har större möjligheter och resurser än många andra att löpande följa utvecklingen internationellt och då gäller det att överlåta vissa delar av DF till en mera renodlad briefing åt alla kollegor.

Själv deltog jag i en diskussion med vår biträdande internationella generalsekreterare Kate Gilmore om processen med att ta fram nästa version av ISOP och det var mest en varning om att planeringsprocessen påbörjas på nytt. Hon förväntade sig inga större förändringar, jämfört med ISOP1.

Tredje dagen
Vår tredje dag hölls gemensamt med ordförandena, CF. Vi inledde dagen med en utbildning om ledarskap och förändringsprocesser. Jag håller med Christine om att vår externa gäst Bernard Ross var en utmärkt föreläsare. Han använde flera gruppövningar och rollspel där ordförandena och generalsekreterarna tillsammans fick reflektera över sina reflexmässiga reaktioner till all slags förändring. Vi fick med oss en del material som kan vara av nytta för oss i våra egna utbildningar.

Eftermiddagen var nog den minst lyckad delen av DF. En konsult berättade om "accountability" och jag måste erkänna att jag inte minns så väldigt mycket av det passet. Efter tre dagar blev det helt enkelt en (eller femtio) PowerPoint-bilder för mycket.

Slutsatser
Som ordförande för DF är det svårt att dra några slutsatser innan jag fått se kollegornas utvärderingar. Jag hoppas att styrgruppen lyckades fånga upp de frågor som känns aktuella. Vi avsatte mycket tid åt kollegor som behövde diskutera IMT-processen, till exempel.

Samtidigt är jag rädd för att informationsflödet var överväldigande och att våra engelsktalande kollegor (både från IS och från sektionerna) och gäster använde ett konsultspråk som ökar klyftorna mellan de stora och de mindre sektionerna. Flera gånger fick jag påminna föredragare om att visa hänsyn till tolkarna och de icke-engelsktalande kollegorna.