Utvärdering av samo-projektet Underlag till styrelsemöte 1-2 juni 2001

Till: Styrelsen
Från: Sekretariatet
Datum: 31 maj 2001


Utvärdering av samo-projektet

Bakgrund
Samo-projektet inleddes i april 2000. Syftet var att: "förstärka respektive utveckla grupperna och därmed komma tillrätta med en del av de problem som idag råder, dvs i korthet behovet av nya samordnare och medlemmar i specialgrupper, att förbättra gruppernas arbete och stödet till dessa samt att på ett bättre sätt involvera grupperna i sektionens arbete."

När samo-projektet inleddes fanns ett behov av att se över om samordnarrollen/uppdraget behövde förändras. Skälet till detta är att ett av samordnarnas främsta mål alltid varit att stödja grupperna i deras arbete med aktionsfallen. Numera produceras inte lika många aktionsfall som tidigare, vilket också gjort att inte lika många grupper endast arbetar med den formen. Ett annat skäl är att själva aktionsfallen delvis har förändrats. Idag uppmanas grupperna av IS att utföra aktiviteter som tidigare varit samordnarnas roll. Exempel på detta är lobbyaktiviteter. Därför har många samordnare känt ett glapp - är de fortfarande viktiga, och i så fall, för vem? Det har med andra ord varit svårt för en del samordnare att veta vilken roll man ska ha i svenska sektionen. Detta har resulterat i att ett stort antal samordnare har slutat vara aktiva. Amnesty har heller inte lyckats nyrekrytera nya samordnare där behovet varit stort.

1995 genomfördes senast ett samo-projekt som till mångt och mycket liknar år 2000s projekt vad gäller mål och delmål. Ett stort problem då som nu är att många inte fått tillräckligt stöd från sekretariatet och därför efter ett tag slutat som samordnare. Under perioderna när projekten pågått och utökade resurser funnits att tillgå har effekten varit annorlunda.

Projektets genomförande
Intervjuer
I ett inledande skede av samordnarprojektet intervjuades alla landsamordnare vi hade registrerade våren/sommaren 2000. Dessutom intervjuades de handläggare som använder sig av samordnare i sitt arbete.
Av samordnarintervjuerna går att utläsa att stödet från sekretariatet varit begränsat, två tredjedelar uppgav att de endast varit i kontakt med max två handläggare, där samordnarhandläggaren alltid var en. Ett lika stort antal uppgav dock att de ansåg att de fått ett bra stöd från sekretariatet. Hälften av de intervjuade uppgav att de var nöjda med att sekretatiatet i huvudsak fungerade som informationskanal till samordnarna, och efterlyste inte vidare samarbeten. En tredjedel uppgav att sekretariatet är dåliga på att utnyttja samordnarna som resurser i Amnestys arbete. Många efterlyste att samordnarrollen måste tydliggöras, att den idag är för diffus och att man som samordnare hänger löst i organisationen. Det påpekades också att sekretariatet inte varit bra på att rekrytera nya samordnare, eller fångat upp intresserade personer vilket resulterat i att dessa hoppat av efter några månader. Av intervjuerna gick också att utläsa att många inte har kontakt med andra delar av organisationen såsom distrikt, specialgrupper, andra samordningsgrupper eller enskilda aktivister. De samordnare som uppgav att de hade kontakt med andra strukturer var i nio fall av tio själva engagerade i just den strukturen.

Av de samordnare som hade grupper under våren/sommaren 2000 hade övervägande del regelbunden kontakt med grupperna. Många tog också kontakt med grupperna när något speciellt hänt i landet/länderna, utöver de regelbundna utskicken, e-postlistorna eller rundringningen. Några påpekade att en del grupper inte var intresserade av kontakt med samordningen, vilket gjorde det svårt att veta sin roll.

Efter intervjuer med de handläggare som är berörda av samordnarna i sitt dagliga arbete (Amnestyfonden, flykting, kampanjer, lobby, MR-info och press) visade det sig att det alltid är handläggarna som tar kontakt med samordnarna i konkreta frågor. Uteslutande vände sig handläggarna till erfarna samordnare som de kände väl. Anledningen till att man inte vände sig till nya samordnare eller personer man inte kände, var att man var rädd att de inte skulle utföra arbetet tillfredställande. Tidsbrist var också ett skäl som framhävdes. Det tar för lång tid att informera eller utbilda samordnare inom respektive område, det går fortare att ta reda på informationen själv via nätet, IS eller det egna kontaktnätet. Därför vore det bra att rekrytera personer som redan har god mediavana, är bevandrad i kansli- eller amnestysvenska, ha ett väl upparbetat kontaktnät av NGOs i respektive land redan när de tillträder.

Av intervjuerna med handläggare på sekretariatet går att utläsa att ett fåtal samordnare med väl upparbetad kontakt med sekretariatet har varit mycket aktiva och verksamma i form av stöd till grupper, sekretariatspersonal samt till rörelsen i stort. Det har dock varit svårt för nya samordnare att få en klar roll i organisationen om de inte haft arbetsgrupper knutna till sig.

Rekrytering av nya samordnare
Vi har annonserat på både externa och interna hemsidan från sommaren 2000 till april 2001. Detta har dock inte resulterat i att vi rekryterat en enda samordnare den vägen. På externa hemsidan låg annonsen ute på första sidan två dagar - en söndag och måndag i juli. Vi visste att vi inte skulle få många träffar under de datumen, men det var heller inte önskvärt eftersom det var ett test. Vi ringde upp och mailade till alla personer som fyllt i sina uppgifter, men ingen visade sig vara lämplig. På interna hemsidan har vi fått kontakt med flera intressanta personer, de flesta har dock bestämt sig för att avvakta så länge.

Vi har kontaktat personer på relevanta institutioner och informerat om möjligheten att engagera sig i Amnesty som samordnare. Lärare har i sin tur informerat sina elever om Amnesty.

Det bästa rekryteringsförfarandet har varit att annonsera i Amnesty Press. Anledningen till detta var att personerna som läst annonsen i många fall redan var medlemmar och hade kunskaper om Amnesty. Då landkunskper uttryckligen var ett krav för att bli samordnare har de som hört av sig oftast haft detta också.

24 personer har rekryterats under perioden april 2000 - april 2001 som land- och RAN-samordnare. Vårt mål har inte varit att täcka hela världen med landsamordnare. Det är orealistiskt att administrera, särskilt som resurserna på sekretariatet är knappa. Att antalet aktionsfall är färre nu än tidigare är också en anledning till prioriteringen. Däremot har målet varit att täcka hela världen genom RAN-nätverket och RAN-samordnare. Aktivismen och matierialet som produceras på IS ser annorlunda ut idag än när samordningarna upprättades som en mellanstruktur i Amnesty. Många aktionsfall kopplas ihop med RAN-aktioner för att få fler grupper att arbeta med fallen. Vår bedömning är att en samordningsgrupp som består av både land och RAN-samordnare ger bäst stöd till varandra, till grupperna och till sekretariatet. Den har också störst chans att överleva länge. I maj 2001 täcks 19 av 23 RAN av samordnare. Vi har dock grupper i alla 23 RAN-nätverken.

Under samo-projektet har 12 "gamla" samordnare sagt upp sitt uppdrag. Vi tror, utan att ha belägg för detta, att det stora bortfallet i stor utsträckning berott på intervjuerna med samordnarna där de själva fått redogöra för vad de gör som samordnare, hur mycket tid de lägger ner på uppdraget och ge förslag på förbättringar. De kan då ha reflekterat över att de inte har tillräcklig tid/engagemang att fortsätta som samordnare.

Utbildning
Vi har haft introduktion på sekretariatet för intresserade personer efter att de anmält sig som intresserade av att bli samordnare. Personer utanför Stockholm har vi kommuniserat med via mail och telefon.De har fått vänta till den nya utbildningshelgen med att få en personlig introduktion. Vi ser självklart att detta är ett problem, men det är svårt att lösa det på något annat sätt. Handledningen för samordnare har uppdaterats. Den ligger nu också ute på de interna hemsidorna.

Efter en utvärdering av intervjuerna utformade vi (handläggaren för samordnare och specialgrupper samt samoprojektsanställde) en ny utbildning tillsammans med utbildningsansvarige på sekretariatet. Utbildningen vänder sig till nya samordnare och fokuserar på olika arbetssätt. Förutom stödet till grupperna ligger tyngdpunkten på att samordnarna ska inleda samarbete med andra strukturer såsom specialgrupper, distrikten, enskilda aktivister och sekretariatet. Vi har också lyft upp vikten av att samordnarna själva bygger upp nätverk med relevanta och intressanta organisationer, journalister, tjänstemän m.m. och arbetar mot dem då man inte har egna grupper. Detta är förstås också mycket viktigt för samordnare som har grupper.

Utbildningen kompletteras med en heldag för samordnare och specialgrupper på sekretariatet där de får träffa varandra och utbyta erfarenheter samt att de träffar berörda handläggare som de kan knyta kontakter med och på sikt få upp ett bra samarbete. Utbildningarna ska genomföras två gånger varje år.

Slutsatser
Samordnare bör i fortsättningen arbeta i grupp. De bör upprätta ett nätverk bestående av andra strukturer inom Amnesty, samt knyta till sig journalister, organisationer, personer inom offentlig förvaltning som de kan jobba mot. Fokus för samordnarna bör alltså inte längre endast vara stöd för grupper, utan även opinonsbildning och informationsspridning.

Väl fungerande kontakt mellan samordnare och olika handläggare på sekretariatet baseras ofta på personliga kontakter som har upparbetats under en lång tid. Via utbildning av samordnare understryks numera vikten att samordnarna själva bygger upp kontakt med handläggare på sekretariatet.

Större fokus på RAN-arbete kommer ges inom de utbildnings/informationstillfällen som anordnas för land/RAN-samordnare.

Under samo-projektet har det visat sig vara effektivt att rekrytera samordnare via Amnesty Press. Utrymme för rekryteringsannonser bör fortsätta finnas i vartannat nummer av AP, eller vid behov.

Med det nuvarande tjänsteutrymmet för samordnar-handläggaren finns det inte utrymme för regelbunden personlig kontakt med varje enskild samordnare. Bland annat hinner inte handläggaren närmare följa samordnarens arbete och bättre anpassa stöd och service till samordnarens behov. Ett större tjänsteutrymme skulle innebära färre avhopp av nya samordnare. Detta är av avsevärd betydelse eftersom vi noterat att många nya samordnare behöver en lång tid på sig att komma in i samordnararbetet att ta egna initiativ och kontakter utöver gruppkontakten.