Diskussionsunderlag angående betalning för utbildning Underlag till styrelsemöte 1-2 mars 2002

' Till: AU/Styrelsen

    Från: B-utskottet
    Datum: 20 februari 2002

    DISKUSSIONSUNDERLAG ANGÅENDE BETALNING FÖR UTBILDNING

    Inledning

    Detta underlag har tagits fram för att underlätta styrelsens diskussion på mötet den 9-10 mars 2001 angående huruvida och för vad Amnesty kan ta emot betalning för arbetet med information och utbildning. Diskussionen har föranletts av den oklarhet som rått inom detta område, och styrelsen gav därför på styrelsemötet den 22-23/9 2001 B-utskottet i uppdrag presentera ett underlag för styrelsens diskussion på marsmötet.

    Eftersom A-utskottet till marsmötet 2001 tagit fram ett diskussionsunderlag angående indirekt statligt stöd så kommer detta underlag inte beröra den typen av frågor. Däremot kommer här att tas upp frågor som rör direkt statligt stöd, samt stöd från ex. kommuner, när det gäller insatser gällande information/utbildning. Då detta är en delvis annan problematik än den som rör betalning för utbildning i sig, så kommer den statliga sidan diskuteras separat.

    ATT TA BETALT FÖR UTBILDNING

    Sammanfattningsvis kan man kategorisera de möjliga ställningstagandena på detta sätt

    A: Ingen betalning alls
    B: Enbart kostnadstäckning (observera att B1 och B2 inte är ömsesidigt uteslutande)
    C: Även information som inkomstkälla


























    Läget idag

    Svenska Amnesty har ingen tydlig policy angående betalning för information och utbildning. Situationen bland grupperna och distrikten utreddes av B-utskottet 1998 varvid man fann en betydande variation. Vissa grupper och distrikt tog inte emot någon form av ersättning (ställningstagande A), medan merparten tog emot reseersättning och ev. betalning för material (B). Till detta ska tilläggas att styrelsen i december 2000 beslutade ”att anställda inom Amnesty i samband med utbildningar, seminarier, konferenser etc tills vidare får låta staten bekosta resa, kost, logi och material”. Detta torde kunna tolkas som att täckning av andra utgifter än resor (om än inte lönekostnader) kan ske vid insatser gällande information/utbildning.

    I vissa fall har även betalning tagits ut som inte direkt varit knuten till kostnaderna (C). Bl.a. har Göteborgskontoret anordnat studiedagar för lärare, där man tog ut 100 kr (inklusive lunch). I Kalmar samarbetade Amnesty tidigare även med Röda Korset, Rädda Barnen och FN-föreningen i ett projekt under RKs ledning där intressenter erbjöds MR-undervisning för 200 kr / första timmen (100 kr efterföljande timmar).

    I sammanhanget bör även nämnas Amnesty Business Group, som tar ut en avgift av de företag som ABG samarbetar med. En betydande del av ABGs åtagande gentemot dessa företag är just i form av information och utbildning.

    Ställningstagande A

    Det ingår i Amnestys åtagande att informera om mänskliga rättigheter. Därför ska inte Amnesty ta ut någon form av betalning för att informera, inte heller för att täcka våra kostnader. Risken är att färre personer kan ta del av vår information om vi tar betalt. Detta ställningstagande väcker bl.a. följande frågor:

    · Om något ingår i vårt åtagande, betyder det då att vi inte kan ta betalt för det?

    · Kan man överhuvudtaget ta betalt för något man åtagit sig att göra?

    · Skall AI alltid informera gratis om en stor del av vårt åtagande handlar om att informera om MR?

    · Hur kommer det sig att vi kan ta betalt för material?

    · Vad riskerar vi förlora om vi inte skulle ta emot någon ersättning för information/utbildning?

    Ställningstagande B

    Eftersom Amnesty täcker sina kostnader för andra verksamheter, som tryckt material, så kan Amnesty på samma sätt täcka sina kostnader för information/utbildning. Detta innebär att information/ /utbildningsdelen av Amnestys verksamhet kan vara självförsörjande. Givet våra begränsade resurser så skulle man kunna hävda att risken är att färre personer kan ta del av vår information om vi inte tar betalt. Genom att ta betalt kan det bli möjligt att genomföra de strategiskt viktiga utbildnings- och informationsinsatser vi vill göra men idag inte har råd till p g a otillräckliga resurser.

    Det är dock inte helt klart vad som ska räknas som kostnadstäckning. Det vanligaste formen är resekostnader, men ersättning för nedlagt arbete (lön eller förlorad inkomst) utbetalas mycket sällan. Genom att ta betalt för arbetet skulle vi kunna få resurser för att kunna genomföra fler och mer högkvalitativa utbildnings- och informationsinsatser.

    Det är här av vikt att diskutera i vilken grad kostnadstäckning är nödvändigt och gynnsamt för vår förmåga att sprida information om mänskliga rättigheter. Se t.ex. diskussionen om samarbete med det svenska försvaret nedan.

    Dessutom bör styrelsen diskutera huruvida det vore tänkbart att tillsätta en tjänst som skulle kunna finansieras genom betalning för information (B2 ovan). Detta var på förslag 1998 (en halvtidstjänst i ett aktivistcentrum som skulle ägna sig åt extern utbildning och samordning av egna informatörers MR-verksamhet). En sådan tjänst tillsattes inte, men inget principbeslut togs om huruvida en sådan tjänst vore tänkbar.

    Ställningstagande C

    Amnesty tar ut mer är självkostnadspris för visst material för att få in pengar till rörelsen. Sektionen bör då också kunna använda information/utbildning som en inkomstkälla, när detta är möjligt utan att riskera att intresset försvinner.

    En grupp skulle t.ex. kunna komma överens med en skola att ta emot 100 kronor per klass man informerar för, pengar som går till gruppens verksamhet. Sektionen skulle kunna ta betalt av företag och andra för information och utbildning. Vi skulle kunna begära marknadsmässig ersättning för specialanpassad information och vissa professionella tjänster av de som är beredda att betala för detta, och därigenom kanske även uppnå uppgraderad status för den information/utbildning vi erbjuder.

    Styrelsen bör diskutera om ett användande av informations/utbildningsarbetet skulle gå emot vårt mål att se till att alla får information om de mänskliga rättigheterna. Finns det en risk att potentiella intressenter vänder sig till andra organisationer om Amnesty skulle börja ta betalt? Kan Amnestys rykte försämras (eller rent av förbättras) om vi började använda information/utbildning som inkomstkälla?

    Frågor till styrelsen :

    1.Vilket av de tre huvudalternativen (ingen betalning, kostnadstäckning eller inkomstkälla) bör vara sektionens inställning angående betalning för information/utbildning?

    2.Om vi ska kunna ta ut kostnadstäckning, vad kan detta gälla? (enbart resekostnader & material, eller även faktisk arbetstid för anställda, inklusive förberedelsetid). Ska ersättning för förlorad inkomst kunna ske även för frivilliga?

    3.Om information/utbildning även ska kunna fungera som en inkomstkälla, hur fastslås vilken ersättning som ska krävas? Ska grupper och distrikt kunna ta betalt för genomförd utbildning utöver kostnadstäckning? Ska man alltid ta ut samma ersättning, eller ska detta kunna variera enligt sannolikheten att det påverkar intresset hos mottagaren att ta emot vår information/utbildning?

    4.Är det någon principiell skillnad mellan att ta betalt för MR-info från företag, intresseorganisationer, politiska föreningar eller andra ideella organisationer?

    STATLIGT STÖD OCH BETALNING FÖR INFORMATION/UTBILDNING

    Det finns möjlighet att ta emot statliga resurser för utbildning, förutsatt att godkännande ges från IEC. Se the Fundraising Guidelines , avsnitt III: "F. Contributions from governments for Human Rights Education may be accepted, but IEC approval should be sought. G. In the case of either III.E or III.F, ongoing functions and personnel costs may not be underwritten by such funding. Questions regarding specific projects should be directed to the IEC." Anser styrelsen att detta bör ses som en möjlighet för den svenska sektionen? Naturligtvis måste existerande regler med avsikt att undvika beroende av en bidragsgivare i sådant fall följas.

    Ett exempel är samarbetet med den svenska militären, som under åren utvecklats betydligt. Uppfattningen presenterades 1998 att utan kostnadstäckning för arbetstid så skulle detta samarbete inte kunna fortsätta. Något sådant beslut fattades inte, och under de senaste åren har samarbetet med försvaret minskat. Givet den ekonomiska sektionen för sektionen i dagsläget så torde några större utlägg för deltagande i t.ex. större militära övningar inte vara aktuellt. Likafullt finns det inget som tyder på att fredsbevarande styrkor kommer utnyttjas mindre i framtiden, eller att MR-utbildning för dessa styrkor inte kommer behövas.

    Det bör betonas att de internationella riktlinjerna inte direkt utesluter ersättning från kommuner. Det anges i the Fundraising Guidelines att "C. Legislatures, judicial entities, and embassies are all part of "national governments" and therefore, in general, funding from them is not permitted.). In addition, funding from state, local and regional governments should be treated in the same way as that from national governments if the entities involved may be responsible for human rights violations (e.g., municipal police). Att riktlinjerna nämner ”municipal police” som exempel på en institution som kan vara inblandad i MR-övergrepp, torde antyda att skolor o.dyl. inte anmodas. Om styrelsen skulle vara av den åsikten att betalning från kommunala organ är acceptabelt så kvarstår givetvis frågorna huruvida vi principiellt bör ta betalt för MR-information, och om ett sådant förfarande skulle innebära att intresset bland skolorna minskade.

    Angående kommunala organ så kan det framhållas att den i dagsläget vanliga inställningen att be om en gåva som ersättning knappast är hållbar, eftersom Kommunallagen förbjuder kommunala organ att gynna enskilda organisationer. Vi måste alltså i sådana situationer ”ta betalt” snarare än att be om gåvor.

    Frågor till styrelsen

    1.Anser styrelsen att svenska sektionen bör kunna ta betalt av statliga organ för MR-utbildningstjänster som vi utför åt dem (t ex universitet, statliga verk, polis, militär)?

    2.Ska den svenska sektionen om tillfälle infinner sig ansöka om tillstånd hos IEC om att ta emot direkt statligt stöd för informations/utbildningsinsatser?

    3.Anser styrelsen att samma attityd ska intas gentemot kommuner och kommunala organ som gentemot den svenska staten?


    Länkar:

    Två underlag från A-utskottet till styrelsen dec 2000:
    http://www2.amnesty.se/styrel1.nsf/d4dc6b4406821d83c125658300577c2f/302dc76e84d5a181c12569a40042aaa4?OpenDocument

    http://www2.amnesty.se/styrel1.nsf/d4dc6b4406821d83c125658300577c2f/008bfc565cc86239c12569a600539d6a?OpenDocument

    Beslut av styrelsen dec 2000 (se §103):
    http://www2.amnesty.se/styrel1.nsf/8558f1b63c4ecd2bc12565ba0037be7c/b1c6c54448e3adf9c12569c20052bf5e?OpenDocument

    Beslut av styrelsen dec 1998 (se pkt § 152 MEK/MSP-arbetet):
    http://www2.amnesty.se/styrel1.nsf/8558f1b63c4ecd2bc12565ba0037be7c/2d35920c13344608c125670e0056f558?OpenDocument