Human Rights Defenders Summit i Paris den 8-11 december 1998 Underlag till styrelsemöte 1-2 januari 1999

Human Rights Defenders Summit
Paris 8-11 December 1998

Mer än 600 personer från hela världen träffades under fyra hektiska dagar i Paris för att diskutera hur man kan förbättra situationen för de som arbetar för de mänskliga rättigheterna. Konferensen var arrangerad av fyra organisationer; Amnesty International, ATD Fjärde Världen, FIDH och France Libertes och genomfördes symboliskt i Palais de Chaillot där den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna undertecknades femtio år sedan.

Konferensen bevistades av några av vår tids främsta människorättsaktivister, bland annat tre Nobels Fredspristagare; Rigoberta Menchu, José Ramos Hortas och Dalaï Lama. Pierre Sané öppnade mötet med att förklara att konferensen inte skulle ses som ett firande av 50-års jubileet av de Mänskliga Rättigheterna, eftersom dessa för många fortfarande endast är tomma ord utan verklighetsförankring, utan snarare som en gemensam strävan att förbereda en framtid mer i andan av den jubilerande deklarationen. Sané såg framför sig en global rörelse för att beskydda de mänskliga rättigheterna och att forma en motvikt mot det ekonomiska forumet inom FN. Tiden har kommit att göra rösterna från globala medborgare hörda, fortsatte han. För femtio år sedan fanns det en medvetenhet om att vi behövde agera, nu vet vi att vi kan agera. Vi kan sända ett budskap om medmänsklighet; Ingen mer straffrihet för brott mot de mänskliga rättigheterna. Ett budskap av hopp till alla de kvinnor och män som arbetar för ett värdigare liv med män
skliga rättigheter. Han hoppades att Pariskonferensen skulle bara vara en början och att arbetet med att skapa en värld för våra barn där människovärdet inte är värderas i börsnoteringar, där de kan leka och förbereda sig för ett liv utan gränser ska fortskrida.

För att hedra alla de som inte kunde närvara på konferensen på grund av indragna pass, fängslanden, att de "försvunnit" eller till och med mördats, lästes en lång lista av namn upp. Sané kommenterade detta genom att säga att även om våra kollegor inte var med oss, så var vi med dem.


PARISDEKLARATIONEN

Efter ett par dagars hektiska förhandlingar antogs det som kom att kallas för Parisdeklarationen. Deklarationen behandlar de åtgärder människorättsaktivister kräver av regeringar och internationella organisationer för att dessa ska uppfylla deras förpliktelser gentemot de mänskliga rättigheterna. Den första delen av deklarationen bekräftar det arbete som görs och det förtroende som finns för de mänskliga rättigheterna, den andra delen poängterar att det är stater som är ansvariga för att dessa rättigheter efterföljs samt rätten för alla att arbeta för dessa rättigheter. Vidare tar deklarationer avstånd från stater som i ord uttrycker stöd men som i praktik förtrycker de mänskliga rättigheterna, från olika ursäkter som används för att bortförklara och försvara de övergrepp som sker, från ekonomisk och social osäkerhet samt staters ovilja att behandla straffrihet.

Den tredje delen uppmuntrar alla människor att ta del av arbetet för de mänskliga rättigheterna, samtidigt som den tar avstånd från systematiska övergrepp, att människorättsaktivister blir mål för förtryck samt censur och andra hinder som försvårar arbetet för de mänskliga rättigheter. Deklarationen avslutas med en uppmaning att staterna ska fullfölja sina åtagande när det gäller mänskliga rättigheter, att de ska ställa sig bakom FN:s deklaration om beskydd av människorättsaktivister och omedelbart verka för att den ska förverkligas.

Parisdeklarationen har i sig själv snarast ett symboliskt värde och är ett stöd för den deklaration som FN antog den 10 december. Det är ett dokument som blir viktigare ju mer vi hänvisar till det, på samma sätt som Stockholmsförklaringen om dödsstraff.


FN:s DEKLARATION

Mary Robinson, FN:s High Commisionaire of Human Rights, välkomnade det växande inflytande som människorättsorganisationer och andra civila samhällsgrupper har när det gäller FN:s arbete med de mänskliga rättigheterna. Hon bekräftade att FN:s Generalförsamling antog en deklaration om rättigheter och ansvar för individer på årsdagen av antagandet av den allmänna förklaringen av de mänskliga rättigheterna. Två hundra människorättsorganisationer har bidragit till att möjliggöra detta, sa Robinson.

Den deklaration som FN antog den 10 december är mer specifik än Parisdeklarationen. Det är ett förtydligande om de rättigheter som finns för de som arbetar för de mänskliga rättigheterna, om staters skyldighet att uppfylla dessa samt rätten för enskilda eller grupper att överklaga om deras rättigheter kränks. Det har tagit FN 13 år att debattera deklarationen och komma fram med ett förslag som kunde godkännas. Deklarationen har gett människorättsorganisationer världen över ett nytt medel att hålla stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna ansvariga, om än på samma moraliska plan som den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter.


FÖRELÄSARE

En mängd prominenta talare intog talarstolen och höll korta anföranden. Jag har försökt summera några av de som jag fann mest insprirerande.

Dalaï Lama menade att möjligheten att serva och hjälpa andra är extremt viktigt och långt ifrån lätt. Men när man en gång bestämt sig för att arbeta för de mänskliga rättigheterna måste vi hålla fast vid övertygelserna och när vi stöter på hinder får vi se dem ur ett vidare perspektiv. Förbättringar kommer inte genom en deklaration, utan från människors hängivenhet och ansträngningar och deras bidrag. Genom egna erfarenheter av att ha förlorat friheten i sitt land vid sexton års ålder, att ha förlorat sitt hemland vid tjugofyra och sedan fyrtio år av negativa rapporter från sitt hemland, kände han för de som lider runt om i världen. Ständiga rapporter om den ledsamma situationen i Tibet lindrades av att han fick hopp då han hörde om alla organisationerna som arbetade för människors rättigheter. Vi känner hopp, sa Lama, vi beundrar ert arbete. Regeringar lyssnar. Fortsätt med er hängivenhet på samma sätt. Jag tror mig kunna tala för dem då jag säger att miljontals människor har förtroende och hopp på grund av
ert arbete. För att kunna skapa en lycklig, jämlik och friare värld krävs en oerhörd hängivelse för de mänskliga rättigheterna.

José Ramos Horta, Nobels Fredspristagaren från Timor, sa att han överlevt främst på grund av det stöd han har fått från olika människorättsaktivister. Vi som firar 50-års jubileet av den allmänna deklarationen av de mänskliga rättigheter kan göra det på grund av alla tidigare människorättsaktivister. Mycket återstår att göra, och det finns lite att fira. En stor anledning till detta ansåg han var den omoraliska och etiska transporten av vapen från de rika länderna i söder till de fattigaste länderna i söder. Ramos Horta ansåg att vapenförsäljning ska förbjudas till länder med diktatorstyre. Vapen i dessa länder används inte enbart till att förtrycka medborgarna, utan innebär även en möjlig invadering av grannländer. Tjugo stycken Nobelpristagare har uppmanat världens regeringar att förbjuda vapenförsäljning till diktaturer. Ramos Horta avslutade med att säga att en stat byggt på våld och arrogans genom historien aldrig har överlevt.

Rigoberta Menchu, även hon en Nobels fredsprisvinnare, ansåg att vi måste fördöma all väpnad konflikt, men att vi inte har verktyg att förhindra dem. Menchu sa att vi behöver skapa fred, inte enbart lägga ner vapen i en väpnad konflikt. Salima Ghezali höll ett oerhört rörande tal om situationen i Libanon och hur hon som Libanesisk fånge i Israel suttit 6 år i isoleringscell. Hon vädjade åt de församlade att inte glömma bort de övergrepp som sker på hennes folk, baserat på geografisk belägenhet och etniskt ursprung. Aung San Suu Kyi från Myanmar kunde inte delta i konferensen av rädsla att inte få återvända till sitt land. Hon skickade därför en video där hon uppmuntrade människorättsaktivister att fortsätta deras kamp, och världens regeringar att ta sitt ansvar för de mänskliga rättigheterna.


Workshops

Under konferensen fanns det workshops på straffrihet, rasism, väpnad konflikt, barns rättigheter, kvinnors rättigheter och extreme fattigdom. Nedan följer en sammanfattning av dessa workshops.


STRAFFRIHET

Detta är vad arbetsgruppen om straffrihet drog för slutsatser av sina diskussioner:
man måste kunna bemöta de ursäkter som länder har backat upp straffrihet med, genom att begära rättvisa. Argumenten att straffrihet behövs för att inte riskera freden och uppbyggandet används mer eller mindre som utpressning.
legala instrument måste tas fram, t.ex. konventioner om väpnat ingripande etc.
nationella lagstiftningar och instrument som innebär större krav på att avskaffa amnesti eller straffrihet, samt klara definitioner om hur man ska handskas med straffrihet i de nationella lagarna.
finna en balans mellan nationell och internationell lagstiftning och instrument
definiera vad NGO:s måste göra i frågan om straffrihet, utbyta information om offer, sätta press på myndigheter att inte ge diplomatisk status för de som begått brott mot mänskliga rättigheter
skapa ett råd som ser över hur man framtvingar ett lagligt agerande mot straffrihet
se på straffrihet för icke-statliga aktörer som spelar dubbla roller, som dels hjälper de som bryter mot de mänskliga rättigheterna, dels säger sig stå på människorättsaktivisternas sida.
se till att ge den Internationella Brottsdomsstolen (ICC) proper status, samt att NGO:s adopterar ICC som ett nytt medel mot straffrihet
NGO:s måste se över hur man hanterar brott med straffrihet i olika länder
verka för att de som begått brott mot de mänskliga rättigheterna och som åtnjuter straffrihet inte ska få asyl i andra länder
cirkulera information om grova brottslingar mot mänskliga rättigheter så att de inte kan byta land

Det fanns en stark övertygelse bland talare, och de jag pratade med, om att det inte kunde skapas en demokrati eller försoning om priset för detta är straffrihet.


RASISM

Georges-Henri Beautier från Belgien informerade om CERD (Convention of Elimination of Racial Discrimination) och deras arbete med rasism. Enligt Beautier så fyller NGO:s viktiga funktioner för CERD. Det har dock tagit lång tid för NGO:s att få gradvist erkännande. CERD kan inte enbart lita till regeringarnas rapporter, utan måste också beakta NGO:s, civila rapporter och median, liksom experter i området för att korstabulera informationen. Ett problem är att NGO:s inte informerar sig i god tid om vilka länder som kommer att behandlas. Ibland infinner sig inte informationen från NGO:s i tid, eller överhuvudtaget. Beautier anser att man måste vara ute mycket tidigare, och att man borde skapa en bättre länk med landsexperterna inom FN. Det är dock ett hinder att NGO:s inte tillåts att yttra sig direkt inför CERD, det finns därmed ingen garanti att medlemmarna av CERD verkligen läser de rapporter som de får. Rollfördelning är oklar mellan oberoende experter och NGO:s. Dessa behöver en mer personlig profil, skapad
av möte person mot person, och därför måste närvaron möjliggöras vid CERDs möten.

Vidare var man överens om följande punkter inom området rasism:
straffrihet kan inte accepteras
konventionerna runt de mänskliga rättigheterna måste garantera rätten att njuta av alla dessa rättigheter utan begränsningar

Under mötets gång kom många olika personer med vittnesmål om situationen i deras land. När det gäller rasism uttalade sig många, varav jag endast belyser några få. I Guatemala pågår ett folkmord på ursprungsbefolkningen. Situationen med slaveri för femhundra år sedan existerar fortfarande idag genom olika former av träldom. Människor dödas genom svält samt systematisk masseliminering av ursprungsbefolkningen som sker i förening med tortyr och fängslanden.

I Checkien anlände rasism och xenophobia samtidigt som friheten kom. I en stad har man byggt en 4 meter hög mur för att separera de med Romaniskt ursprung från de som är etniskt rena Checker. På murarna finner man nynascistiska slagord. I ett försök att rensa bort romanierna utvisades de till Slovakien, vilket sedan fördömdes internationellt och beslutet att förvisa dem drogs tillbaka. Nya murar håller på att formas i Europa, dessa består av problemet romanis upplever, vilket i grunden är ett socialt problem då dessa separeras från resten av samhället.

I Israel utsätts många Libaneser för övergrepp. Kvinnor, män och barn blir fängslade och torterade, och hålls som potential utväxling med Libanon. De används som påtryckningsmedel för att försäkra sig att man får igenom olika avtal. Rättegångar existerar sällan och om de blir dömda är det oftast på falska grunder, man sitter åratal i fängelse utan att veta när eller om man kommer att återfå sin frihet. Fängslandet är en rasism baserad på nationell och geografisk belägenhet.

I Indien diskrimineras de kastlösa, i Iran sker diskrimineringen på religiösa grunder. Homosexuella utsätts för repressalier i olika länder i Afrika och ursprungsbefolkningen i sydamerikan lever under ständig racistisk diskriminering. Representanten från Kamerun påpekade att tribalismen är en diskrimination baserad på stamtillhörighet.


VÄPNAD KONFLIKT

Sedan 1995 har världen sett 35 väpnade konflikter inom olika länder blossa upp. Övergreppen är många och kan t.ex. bestå av systematisk våldtäkt, jordförgiftning, förstörelse av skördar, och även inkludera opropertionella förluster av civila jämfört med militära mål. Det finns mer än 300 000 barn i väpnade regeringsstyrker, en del så unga som åtta år. Mer än två miljoner barn har dött i krig, inte enbart som oskyldiga offer, utan även som utvalda måltavlor. Människorättsorganisationer och människorättsaktivister är även de måltavlor i väpnade konflikter och får utstå grova övergrepp för att de rapporterar brott mot de mänskliga rättigheterna.
De flesta väpnade konflikterna i världen sker idag inom ett lands gränser och man ser oerhörda effekter av ekonomiska och sociala brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är främst kvinnor och barn som drabbas, som blir offer för tortyr, "försvinnande", och fängslande. Det är ofta statliga och militära grupper som agerar och om åtnjuter straffrihet när läget i landet stabiliseras. Det kan dock inte talas om varaktig fred så länge de mänskliga rättigheterna ignoreras.

Diskussionerna ledde fram till följande punkter:
civila måste hållas utanför väpnade konflikter
fredsförhandlingar kan inte innebära att brottslingarna går fria
man måste se på orsaken till den väpnade konflikten för att finna hållbara lösningar
när väl fred uppnåtts måste lagsystemet ses över så att brottslingar kan dömas
i många länder behöver man en special tribunal för att komma till rätta med de övergrepp som skett
man behöver se över konventionen om mänskliga rättigheter när det gäller väpnad konflikt


BARNENS RÄTTIGHETER

Männisorättsaktivister bör integrera ett barnperspektiv i sitt arbete, stödja de som utsätts för övergrepp, hjälpa dem att samla bevis på övergrepp och rapportera detta till FN. Man bör inkludera barnens rättigheter i undervisningen, assistera barn så att de kan bli människorättsaktivister och organiseras sig efter behov.

regeringar måste försäkra att barn inte hålls fängslade bland vuxna, reformationer måste genomföras.
regeringarna måste erkänna barnens rätt till identitet och lagstiftning och inkludera barnens rättigheter i landets lagar
regeringarna måste agera då barn kidnappas och se till att dessa återförenas med sina familjer
det måste bli straffbart att rekrytera barn under 18 för militära syften
en kommission med inriktning på barnarbete och slaveri bör skapas
skapa ett protokoll för barn i väpnade konflikter
utreda de ekonomiska konflikternas effekter på barnarbete


KVINNORS RÄTTIGHETER

Kvinnor möter en rad olika hinder relaterade till arbete med de mänskliga rättigheterna. Det behövs en opinion mot regeringar så att de avskaffar diskriminering och begränsningar av kvinnor.

Följande saker bör man agera på:
uppmärksamma könsaspekten och de speciella former av våld som kvinnor utsätts för
trycka på FN och finansiella grupper så att de skyddar kvinnors rättigheter
stärka kvinnors positioner i NGO:s
stärka kvinnors positioner i regeringar
uppmärksamma kvinnliga mäniskorättsaktivister
använda ett vokabulär som inkluderar de kvinnliga rättsaktivisternas situationer


EXTREM FATTIGDOM

Extrem fattigdom beror inte enbart på övergrepp av de ekonomiska rättigheterna, utan även på övergrepp av de sociala, politiska och kulturella rättigheterna. Det är inte ett val, utan ofta en fråga om medborgarskap, som avgör vem som utsätts för extrem fattigdom. Detta är inte längre specifikt för ett visst land utan har blivit ett universalt fenomen. Frågan man kan ställa sig är varför det fortfarande finns extrem fattigdom i länder som är välbärgade. Det finns en klar länk mellan extrem fattigdom, slaveri och apartheid och det är lätt att bortse från det faktum att all kamp mot fattigdom är en kamp för mänskliga rättigheter.


KOFI ANNAN

FN:s generalsekreterare Kofi Annan mottog Amnestys signaturinsamlingar, som bestod av mer än 11 miljoner signaturer från hela världen. Han höll ett tal som riktade sig till alla mäniskorättsaktivister. Jag hoppas kunna referera detta vid senare tillfälle då jag fått talet i skriftligt format, eftersom det var oerhört svårt att höra eller se något, då stället där ceremonin utspelade sig var allt annat än idealiskt. Body Shop presenterade även alla de tumavtryck som människor i en rad olika länder satt för att markera sitt stöd för de mänskliga rättigheterna.


AMNESTY INTERNATIONAL WORLD MUSIC CONSERT

På kvällen den 10 december höll Amnesty en konsert i Barcy Stadium, med mer än 14.000 åskådare. Bruce Springsteen inledde med ett par bejublade nummer, för att sedan avlösas av kvällens överraskning: In på scen kom Dalaï Lama och gav den förvånade publiken en kort föreläsning om mänskliga rättigheter och vikten av engagemang. Det var en knäpptyst uppmärksamhet under hela hans tal och sedan hyllades han som en stor rockstjärna med rungande applåder och busvisslingar. Ett något udda inslag i en konsert, men uppskattat av publiken.

Efter det avlöste världsstjärnorna varandra: Alainis Morissette, Asian Dub Found, Axelle Red, Radiohead, Tracy Chapman, Youssou N´Dour Kassau' och Peter Gabriel. Medan scenen ändrades om efter varje artist kunde publiken se en filmsnuttar om de olika artiklarna i den allmänna förklaringen av de mänskliga rättigheterna, samt ta del av hälsningar och uppmuntrande ord om engagemang från olika internationella artister. Det var ett mycket bra arrangemang och jag tror inte att någon i publiken kunde undgå att öka sin kunskap om de mänskliga rättigheterna. Att artisterna sedan verkligen var i världsklass gjorde ju inte saken sämre...


KONTAKTNÄT

Som vid alla större arrangemang och konferenser är det mötet mellan människorna som utgör den viktigaste delen. Seminarium och stora diskussioner är förvisso intressanta, men det verkliga mötet sker i pauser och under måltider. Det var förtrollande att vistas bland människor från så många olika nationaliteter, som delade ett brinnande engagemang för de mänskliga rättigheterna. Under fyra dagars tid kom jag i kontakt med oräkneliga personer från olika organisationer och lärde mig mycket om hur deras arbete ser ut.

Jag har etablerat en personlig kontakt med följande personer och kan förmedla denna vidare om intresse finns:

Theresa Khordzyan, jobbar med en nationell MR-rörelse i Armenien
Georges J. Assaf, advokat från Beirut, Beirut Bar Associations, Legal Aid Program
Julieta Montaño, Directora de la oficina juridica para la mujer, Bolivia
Mina Qirici, Editor-in-chef, Albanien
Demba A Jawo, news editor Daily Observer, Gambia
Alan Tavassoli, catholic Diocese of Yokohama Solidarity Center for Migrants, Japan
Maiko Tagusari, attorney at law, Japan
Mary De Haas, människorättsaktivst, Sydafrika

Jag diskuterade även med andra Amnesty sektioner för att se hur de såg på mandatutvidgningen. Som vi redan visste är främst de nordeuropeiska sektionerna kritiska mot en utvidgning. Norge, Tyskland, Ireland, Nederländerna och Frankrike uttryckte en oro som jag tycker speglas i den svenska sektionen. Nederländerna uttryckte ett stort intresse av att samarbeta med olika motioner och vill mer aktivt diskutera olika frågor med oss, ett utbyte som jag anser bör uppmuntras, då det är den sektion som strukturellt mest liknar vår och som har ungefär samma uppfattning i de stora frågorna. Den Schweiziska sektionen var mer delad och man var inte säker på huruvida man förespråkade ett utökat mandat eller inte.


ARRANGEMANGET

Själva arrangemanget som helhet måste sägas vara lyckat, även om en del var mindre bra. Programmet var varierande och många olika talare täckte in de flesta områdena av de mänskliga rättigheterna. Ämnena var alltså både relevanta och intressanta. Av historiska skäl valde man att förlägga hela konferensen i den byggnad som UNHRD tecknades i för femtio år sedan. Lokalerna bestod av två stora teaterliknande salar som uteslöt allt annat än envägs-kommunikation. Detta medförde att det var oerhört svårt att diskutera och ställa frågor. Gruppen delades i två vid olika workshops, vilket innebar ett minimum på två hundra personer i varje grupp, vilket knappast kan anses som idealiskt ur diskussionssynpunkt.

Bristen på diskussion i plenumsalen fick därmed ersättas av informella möten i pauserna, något som skapade många nätverk, främst i Afrika och Sydamerika. Den stora utmaningen var att samla alla europeiska människorättsaktivisterna för att välja en representant som skulle hjälpa The Steering Committee att slutföra arbetet med the Action Plan, samt fungera som en kontaktperson för de europeiska aktivisterna. Efter många om och men, och en del högljudda diskussioner valdes så Dimitris Panayote från Grekland.

Parisdeklarationen, the List of Grieviance och Action Plan var i stort färdigskrivna och det kändes stundom som om man sammanförde alla dessa människorättsaktivister för att legitimera dokumenten snarare än att arbeta fram dem. Det framkom dock en del kommentarer och tillägg som gjorde att församlingen kunde enas om att anta deklarationen som sin. Jag har valt att inte referera till dokumenten här, utan hänvisar till hemsidorna där de kommer att göras tillgängliga.

Under evenemanget hade man delat in deltagare i olika kategorier beroende på huruvida de var inbjudna gäster eller aktiva inom NGO:s. Den förstnämnda kategorien benämndes Human Right Defenders genom hela konferensen, vilket upprörde de som ansåg sig vara mäniskorättsaktivister även om, eller kanske tack vare att, de tillhörde en NGO. Andemeningen förstod man generellt, men det kändes ändå fel att ingen av arrangörerna bekräftade alla deltagarnas identitet som människorättsaktivister.


PINOCHET

Under mötets första dag skrevs det en petition angående Pinochet. Det fanns tre punkter som efterfrågade handling:

"C- Call on:
The authoriteis of the United Kingdom to collaborate fully with the judicial proceedings inititated in various countries, such as Spain, France, Belgium and Switzerland, for crimes against humanity and the human rights violations committed in Chile during the military regime of Augosto Pinochet Ugarte;
The authoriteis of the United States of America, along with other countries, to provide all information in their possession on the crimes against humanity and human rights violations committed by the Chilean military regime, both within Chile as well as in the territory of other countries;
The Home Secretary of Great Britian, Mr Jack Straw, to fulfill the international obligations that the United Kingdom has ratified and initiate the judicial process on the requests for extradition of Augosto Pinochet Ugarte, accused of crimes against humanity and human rights violations."

Det var en underbar upplevelse att vara bland alla dessa människor när Mr. Jack Straw uttalade sig positivt för fortsatta åtgärder mot Pinochet. Det gav en känsla bland deltagare att det fanns hopp att förtryckare från olika delar av världen även de en dag finner sig inför rätta för brott mot mänskligheten.

Om det finns frågor eller behov av förtydligande går det bra att kontakta mig.

Med vänlig hälsning,

Susann Olsson
Amnesty International
Svenska Sektionens delegat