Att öka aktivismen - ett diskussionsunderlag Underlag till styrelsemöte 1-2 januari 2005

Till: Styrelsen
Från: Mats Engman, sekretariatet
Datum: 13 januari 2005

Att öka aktivismen

Det här underlaget baserar sig dels på de utredningar om aktivism som gjorts inom sektionen under perioden 1990-2004, dels de enkäter som sektionens arbetsgrupper de senaste tre åren skickat till sekretariatet och dels de erfarenheter jag själv har gjort som aktiv medlem och som anställd på sekretariatet. Underlaget ska i första hand ses som ett underlag för diskussion inom styrelsen.

Slutsatser av utredningar om aktivism 1990-2004
Den omedelbara slutsatsen av de 13 utredningarna som jag tagit del av är att de tillfört mycket lite för att konkret öka aktvismen inom sektionen. Flera av utredningarna är mycket välskrivna, de innehåller bra rekommendationer och mycket bra analyser. Några betydande förändringar eller resultat har dock sällan uppnåtts. Det är fr.a. uppenbart att rekommendationer och strategier som riktar sig till medlemsrörelsen sällan får några konsekvenser (något som även gäller t.ex. prioriteringarna i handlingsplanen). Hårt uttryckt kan man säga att grupper och distrikt arbetar på efter eget huvud utan att låta sig påverkas särskilt mycket av direktiv från central nivå.

Tittar man på de tillfällen när utredningarna faktiskt fått konkreta konsekvenser, så är det uppenbart att de krävt stora resurser. Ungdomskampanjen "Världen är sjuk" 1997 resulterade i ca. 40 nya ungdomsgrupper och att vi etablerade ungdomsgrupperna som självständiga delar av sektionen (inte underavdelningar till andra grupper). Aktivistutredningens resonemang om aktivistcentra ledde fram till att distriktscentret i Malmö etablerades 2002, vilket nu börjar ge resultat i form av ökad aktivitet. Noterbart är också att den ökade aktiviteten i båda fallen hänger samman med att anställda arbetat mycket intensivt med att bygga upp kontakter bland de aktiva medlemmarna. Satsningar på att utveckla material eller att utveckla strategier har inte lett till några motsvarande förbättringar. Jag tror att vi nog får acceptera att ökad aktivism knappast växer fram ur utredningar och goda rekommendationer till medlemskåren.

Vad avgör medlemmars aktivitetsnivå?
De allra flesta anger ungefär samma skäl till varför de ägnar sin fritid åt ideellt arbete. "Jag vill göra något meningsfullt.", "Jag vill förändra världen.", "Jag är intresserad av internationella frågor.", "Jag som lever i ett fritt land vill hjälpa dem som inte gör det." etc. Rationellt och altruistiskt. Även när det gäller skälen att avsluta eller trappa ner sitt engagemang anger de allra flesta exakt samma orsak: Har inte tid. Det grundläggande engagemanget är naturligtvis en förutsättning för att söka sig till en organisation som Amnesty, och bristen på tid är ett viktigt problem. MEN det är inte graden av engagemang eller tillgång till tid som avgör hur aktiv en medlem väljer att vara. Det som är helt avgörande är den sociala plattform som medlemmen hittar inom organisationen. I de korta enkäter vi skickar till grupperna varje år är t.ex. de vanligaste svaren på frågan "Vad fungerar bra i er grupp?" sammanhållningen och gemenskapen inom gruppen.

En medlem som skapar personliga kontakter inom rörelsen, får ett aktivt stöd, uppskattning och som blir tillfrågad om att ta på sig uppdrag utvecklas. En medlem som känner sig anonym slutar. Hur ska vi som har tongivande roller inom rörelsen förhålla oss till detta? Det varierar naturligtvis, men en grundinställning ska alltid vara att försöka skapa personliga relationer till dem vi vill se som aktiva medlemmar. Visst är det viktigt att komma med goda råd och att förklara Amnestys åtagande och arbetssätt, men kanske är det än viktigare att vi frågar dem hur de mår, hur det gick på tentan eller att vi berömmer deras skivsamling. Skulle vi lyckas etablera detta synsätt inom alla delar av sektionen, så tror jag att vi har tagit det absolut viktigaste steget mot en ökning av aktivismen.

Andra viktiga faktorer som påverkar aktivismen
* Vi behöver skapa fler relationer i rörelsen där vi har tydliga förväntningar på enskilda medlemmar. Skälet till att vi får ut så mycket aktivitet ur vissa distriktsombud, samordnare eller medlemmar i frivilligledarskapsprogrammet är att de förväntas ta initiativ och få mycket gjort. En medlem utan förväntningar på sig har inget att leva upp till och blir lätt passiv.
* Det är tydligt att rekrytering är det svagaste kortet på grupp- och distriktsnivå. Det framgår i gruppernas enkäter och i flera utredningar. Detta gäller både rekrytering av stödjande och aktiva medlemmar, samt intern rekrytering (förmågan att få befintliga medlemmar att ta på sig uppdrag inom rörelsen). Vi har förbättrat rutinerna för mottagande av nya medlemmar på flera orter de senaste åren, men i stora delar av landet behåller vi bara 15-20 % av dem dem som tar kontakt med oss och vill bli aktiva. Den interna rekryteringen är också ett jätteproblem, många distrikt klarar inte ens att hitta medlemmar till tre-fyra förtroendeuppdrag och vi har grupper som lagts ner för att ingen vill ta på sig rollen som gruppsekreterare.
* Vi måste fortsätta se över möjligheterna till specialisering för grupper och enskilda medlemmar. Vi ska också vara tydliga med att grupper och medlemmar har frihet att själva bestämma vad de vill arbeta med. Här har sektionen tagit flera viktiga steg de senaste åren. Vi har bildat ett flertal nya specialgrupper och flera samordnare och specialgrupper har bildat egna nätverk. De nya landprogrammen som kommer att introduceras i år ligger i samma linje. Vikten av att göra egna prioriteringar och att inte vänta på centrala kommandon tydliggörs vid flera tillfällen i handboken för aktiva medlemmar.
* Det ska vara enkelt att engagera sig i Amnesty. Det ska alltid finnas möjlighet att agera via internet, att få aktionsmaterial via e-post eller att engagera sig i tidsavgränsade projekt.
* Vi behöver ge ett bättre stöd till distrikten . Det är distrikten som har bäst förutsättningar att fånga upp och utveckla nya medlemmar, men flera distrikt klarar inte den uppgiften. I en del fall är det heller inte en uppgift som prioriteras, trots att intern rekrytering uttrycks som ett huvudansvar för distriktsombud/distriktsstyrelse i dokumentet "Distriktets roll och arbetsuppgifter".

Vad kan styrelsen göra för att öka aktivismen i sektionen?
Det här är inte ett underlag för beslut, utan för diskussion. Jag har formulerat tre vägvalsfrågor som jag tycker är väsentliga för styrelsen att ta ställning till. Under mötet kommer jag dessutom att presentera några förslag på konkreta åtgärder som styrelsen kan vidta för att öka aktivismen.

Diskussionsfrågor
1. Det här underlaget betonar personliga kontakter inom medlemskåren och mellan medlemmar och anställda som den enskilt viktigaste förutsättningen för att öka aktivismen inom sektionen. Däremot har t.ex. formell organisation, arbetsmaterial och gruppavgifter knappt nämnts i underlaget, då de anses vara av sekundär betydelse för aktivismen. Är detta en analys som delas av styrelsen?
2. Sektionens erfarenheter visar att det krävs stora resurser för att öka aktivismen. Vad får en ökning av aktivismen kosta? Är styrelsen beredd att prioritera ner annan verksamhet för att öka stödet till de aktiva medlemmarna?
3. Det finns några funktioner eller strukturer gentemot vilka det bedrivs en systematiserad och individuell medlemsutveckling från sektionsnivå, t.ex. programmet för frivilligledarskap, distriktsombud, samordnare och ungdomsrådet. I Göteborg och Malmö utgör också medlemsutveckling en huvuduppgift för distriktskontoren. Anser styrelsen att detta täcker behovet av aktiv medlemsutveckling från sektionens sida?



BILAGA

Sammanställning av utredningar om aktivism 1990-2004
Här följer en kortfattad sammanställning av de utredningar på temat aktivism som gjorts inom sektionen sedan 1990.

1991: Grupputredningen
Utredningen gjordes av Tomas Back, Siv Eriksson, Berit Inde, Bo Lindblom, Annika Lindgren och Elisabeth Löfgren.

Utredningen är ambitiös och baserad på faktamaterial hämtat ända från 1974. Den innehåller många intressanta faktauppgifter, statistik och synpunkter. Utredningen visade bl.a. på att
* det utförs 8.000 timmar amnestyarbete i veckan (10 % av anställda, 5 % av frivilliga, 5 % av olika förtroendevalda, 10 % av gruppsekreterare och 70 % av övriga aktiva, främst gruppmedlemmar)
* många grupper har en "treårskris"
* det inte finns något samband mellan ortens storlek och gruppens insamlingsförmåga
Rekommendationer:
Utredningen innehåller 25 olika rekommendationer i punktform (betydligt fler om man ska räkna in löpande kommentarer i texten). Några exempel:
* att information om hur man bildar en grupp - eller hur man kontaktar en befintlig grupp - alltid går ut i material till större aktioner och att samma information sänds till alla nya medlemmar.
* att sektionen initierar en diskussion i distrikten om möjligheten att ha en kontinuerlig loppmarknad (eller liknande) på åtminstone en ort i varje distrikt.
* att sekretariatet direkt eller genom distriktsombuden ska stödja grupper med ekonomiska problem, men hellre genom att hjälpa dem att starta ekonomisk verksamhet än att efterskänka avgifter eller tillskjuta pengar.
* att preliminär information om väntade årsmötesfrågor sänds ut i grupputskick så tidigt som möjligt och att grupperna uppmanas delta med minst en vald representant.
* att genomföra en särskild distriktsutredning.
Resultat av utredningen:
Det är svårt att se några konkreta resultat, anat än att utredningen är väldigt intressant läsning och att den säkert gav upphov till intressanta diskussioner bland många medlemmar.


1992: Distriktsutredningen
Utredningen gjordes av Bo Lindblom, Siv Eriksson och Anita Klum

Utredningen kom til som en uppföljning av grupputredningen och skulle bl.a. undersöka i vilken utsträckning styrelse och sekretariat skulle "lägga sig i" distriktens verksamhet. Utredningen kostaterade att distriktens svar på frågan var "inte alls". Som en följd av detta lät utredningen distrikten vara, detta med en förhoppning om att ha initierat en intressant diskussion.
Rekommendationer:
Det är uppenbart att utredningen ser distrikten som en viktig demokratisk funktion och som "mellanled" inom rörelsen. I en bilaga med rubriken "Vad kan man göra i ett distrikt?" är praktiskt taget alla tio förslag av samordnande karaktär, t.ex. att tillhandahålla utställningsmaterial, bilder och videoarkiv för gruppernas räkning.
Resultat av utredningen:
Knappast något, med undantag för "Lathund för distriktsombuden" - ett dokument som användes som uppdragsbeskrivning för nya distriktsombud (är dock osäker på hur lathunden egentligen hörde ihop med utredningen).


1993: Rapport från 59-gruppen
Utredningen gjordes av Lars Bornedal, Kerstin Höijer, Berit Inde, Ann Sofi Karlsson, Dagmar Kågström, Gunilla Löfström, Thomas Nilsson och Maj-Britt Vianden

Utredningen tillsattes av årsmötet i Linköping 1992 (beslut 59). Uppdraget var att se över sektionens planeringsprocess, arbetet med handlingsplanen och behovet av ny distriktsindelning. Utredningen fokuserar enbart på grupper och distrikts inflytande i beslutsprocesserna inom sektionen och innehåller inga rekommendationer om distriktens egen verksamhet.


1994: Har vårt arbete för mänskliga rättigheter blivit mer effektivt? En utvärdering av 1991 års omorganisation inom svenska sektionen av Amnesty International
Utredningen gjordes av Ingrid Petersson, Eva Sandhammar och Elisabeth Stålhane.

Utredningen handlar om hur omorganiseringen på sekretariatet 1991 påverkat arbetet på aktivistnivå. Den period som undersökts är 1990-1993. Den konstaterar att de aktiva medlemmarna i liten utsträckning märkt av förändringarna på sekretariatet. Ett konstaterande i inledningen är att grupperna upplever att stödet till arbetsgrupper med problem är en lågt prioriterad uppgift både för distrikt, samordnare och sekretariat och att rörelsen prioriterar service till grupperna lågt. Ett annat konstaterande är att de flesta grupper har "ett mycket traditionellt arbetssätt".
Rekommendationer:
Utredningens sammanfattning innehåller tio rekommendationer. Några är generella, t.ex: "Åtgärder bör vidtas för att stimulera arbetsgrupper att finna nya metoder i kampen för de mänskliga rättigheterna." eller "Stödet till grupper med problem bör stärkas. Distrikten bör ta sitt ansvar i detta sammanhang." Andra rekommendationer är tydlgare:
*...En översyn av distriktens uppbyggnad, uppgifter och resurser bör ske.
* Vår utvärdering av omorganisationen 1991 bör snarast kompletteras med en utvärdering av den interna organisationen inom sekretariatet.
* En särskild uppföljning bör göras av hur lokaliseringen av en anställd vid sekretariaytet till Göteborg påverkat aktiviteten hos distrikt och grupper i Göteborgsregionen.
* Fastställande och registrering av verksamhetsmått och nyckeltal bör ges hög prioritet på sektionsnivå. Distrikt och grupper bör utbildas och uppmuntras att fastställa egna nyckeltal.
Resultat av utredningen:
Har svårt att se några konkreta resultat. Utvärderingen kommer med många goda generella råd till grupper och distrikt, men föreslår inga konkreta insatser eller lösningar. Signifikant är också förslagen om ytterligare utvärderingar/utredningar, som går igen i de flesta av desa dokument.


1994: Utvärdering av Region Väst
Sammanställd av Katarina Risberg

Utvärderingen består av sammanställda enkätsvar och kommentarer från berörda distriktsombud/distriktsstyrelser och från Regionrådet. Ett problem som Regionrådet själva lyfter fram är att de utvärderar sig själva. Det är svårt att dra några direkta slutsatser av utvärderingen, då den saknar en sammanfattande analys.
Rekommendationer:
Utvärderingen innehåller inga samlade rekommendationer, men Regionrådet påpekar att styrelsen bör ta ställning till själva regionbegreppet, som annars inte finns inom sektionen. Man framhåller det också som önskvärt att samordnartjänsten skulle vara på heltid och efterlyser utlokalisering av arbetsuppgifter från sekretariatet i Stockholm eller en utveckling av arbetsuppgifterna i Göteborg. Ett fortsatt arbete på halvtid anses orealistiskt.
Resultat av utvärderingen:
Svårt att säga att utredningen ledde till något konkret. Region Väst och kontoret blev kvar, men aktivismen fick aldrig något riktigt lyft. Regiontänkandet försvann till sist. Idag är kontoret ett renodlat göteborgskontor.


1996: Aktivistutredningen
Utredningen gjordes av styrelsens B-utskott

Utredningens inledning består av ett resonemang om aktivism, främst baserat på svensk forskning, som är klart intressant för den som vill skapa sig en förståelse för aktivism som generell företeelse. Utredningen innehåller även en definition av begreppet "aktiv medlem" inom Amnesty. Det är en medlem som:
- gör upprepade insatser
- är synlig i organisationen
- genom sin insats påverkar det inre arbetet.
Rekommendationer:
I utredningen finns en beslutssats om att ge sekretariatet i uppgift att se över hur antalet aktiva medlemmar kan mätas utifrån denna definition. Något som betonas är behovet av tydliga valmöjligheter för aktiva medlemmar. Det ska finnas både enkla färdiga lösningar (i utredningen liknade vid "Stinas kyckling") och mer kvalificerade utvecklande uppgifter. Utredningen förespråkar större specialisering, bl.a. med lösare nätverk knutna till specialgrupperna. Något som kan vara intressant att notera är att utredningen uttryckligen avråder från riktade insatser på central nivå i syfte att bredda den sociala basen och att satsa på "vita fläckar". Slutligen innehåller utredningen också ett kapitel om aktivistcentra och ett beslutsförslag om att etablera fyra aktivistcentra under handlingsplaneperioden (d.v.s. fram till år 2000).
Resultat av utredningen:
Utredningens tankar om aktivistcenter blev verklighet efter några år i Skåne (sedan länge fanns ett sådant också i Göteborg, men det är märkligt nog inte omnämnt i utredningen). De nätverk knutna till specialgrupperna som utredningen förespråkar har också blivit verklighet, även om det dröjde några år innan utvecklingen tog fart. Annars är det svårt att se några direkta resultat av utredningen.


1996: Rapport från ungdomsutredningsgruppen
Utredningen gjoprdes av Mats Andersson, Ylva Arvidsson, Anna Dahlbäck och Ann Larsson

Utredningen består dels av en utvärdering och analys av sektionens tidigare verksamheter riktade mot ungdomar och dels ett förslag om hur ungdomsarbetet ska organiseras framöver.
Rekommendationer:
Utredningen kommer fram till att ungdomsgrupper fortsättningsvis ska kunna vara självständiga, något som inte varit målsättningen tidigare. Utredningen innehåller även förslag på lämpliga arbetsuppgifter och arbetsmaterial för ungdomsgrupperna, samt förslag på en "mindre gruppavgift" för ungdomsgrupper. Slutligen föreslår utredningen en större kampanj i syfte att bilda ungdomsgrupper.
Resultat av utredningen:
I enlighet med utredningens rekommendationer genomfördes informationskampanjen "Världen är sjuk", främst riktad till gymnasieskolor, under hösten 1997. I anslutning till kampanjen bildades ca. 40 ungdomsgrupper under 1997-1998. Årsmötet beslutade 1996 att ungdomsgrupper skulle kunna vara självständiga och att de skulle betala en gruppavgift på 500 kronor. Att etablera synen på ungdomsgrupperna som "riktiga" grupper var också ett viktigt resultat av utredningen, även om detta var en process som tog flera år.


1996: Distriktsinventeringen
Inventeringen gjordes av Hanna Roberts, i egenskap som projektanställd av sekretariatet

Detta är först och främst en inventering, en lägesrapport om tillståndet i distrikt och grupper under våren/sommaren 1996. Inventeringen bygger på djupintervjuer med distriktsombuden och en enkät som skickades till alla grupper. Den enskilda fråga som främst präglar inventeringen är hur distrikten ska hantera sina ökade ekonomiska resurser efter att gruppavgiften till sektionen 1996 sänkts från 7.000 kronor till 1.500 kronor, i syfte att möjliggöra för distrikten att ta ut egna gruppavgifter. Inventeringen inkluderade även en enkätundersökning om varför grupper läggs ner.
Rekommendationer:
Distriktsmötena är viktiga och en tydlig slutsats är att distrikt med "levande" distriktsmöten, d.v.s. "högt gruppdeltagande, intensiva diskussioner (även av organisatoriska frågor), intressanta föreläsare och ett relativt stort mått av socialt umgänge" fungerar bättre än de övriga. Vikten av att distriktsombudens åsikter tillvaratas av sekretariat och styrelse betonas, och detta med det viktiga tillägget att det även höjer deras "status" även på gruppnivå. En tydlig rekommendation är att distriktsombuden ska ta på sig en ledarroll och inte vara alltför bundna av gruppernas eller distriktsmötenas åsikter. Det ses också som ett problem att så många distriksombud arbetar ensamma. Behovet av mötesplatser för distriktsombuden betonas och utredningen föreslår två distriktsmöten per år (exklusive mötet i samband med årsmötet) samt en "fullödig utbildning" för nya distriktsombud och en årlig fortsättningskurs. Utredningen påpekar också behovet av att tjänsten för stöd till distrikten ska utökas till 100 % och att kontakten mellan den ansvarige på sekretariatet och distriktsombuden "ska kunna vara av informell art" (det bör betonas att distriktsansvarig vid den tiden inte ens undertecknade sina egna brev till distriktsombuden - det gjorde programavdelningens chef).
Resultat av inventeringen:
En årlig utbildning för distriktsombuden blev verklighet. Flera av distrikten såg över sina formella strukturer, antog stadgar och skapade distriktsstyrelser. De ensamma distriktsombuden blev färre. Möjligen ledde detta också till vissa förbättringar i distriktens arbete, men det handlar inte om några betydande skillnader.


1997: Rapport om antalet grupper
Utredningen gjordes av styrelsens B-utskott

Utredningen konstaterar att distriktsinventeringen tydliggör att gruppernas främsta problem är förmågan att behålla sina aktiva medlemmar. Utredningen koncentrerar sig därför i stort sett enbart på denna fråga.
Rekommendationer:
Utredningen konstaterar att det är ett problem att många grupper har för hög ambition med sitt arbete, att de försöker arbeta med alla Amnetsys arbetsformer och med alla delar av åtagandet. Detta skapar frustration, en känsla av att "aldrig bli färdig med något". Det faktum att grupperna aldrig får tillfälle att känna sig nöjda gör att arbetet blir tungt. Behovet av specialisering, prioritering och aktiv planering påpekas. Gruppsekreterarens betydelse som nyckelperson i varje grupp betonas och behovet av aktiv rekrytering av framtida gruppsekreterare poängteras. De som i utredningen utses till ansvariga för denna rekrytering är "gruppsekreterarna själva, distriktsombud och övriga som finns på högre nivåer i rörelsen". Det bör noteras att gruppmedlemmarna inte nämns i detta sammanhang.
Resultat av rapporten:
Rapportens avslutning innehåller mängder av förslag och direktiv riktade till styrelse, sekretariat, distriktsombud, gruppsekreterare och grupper. Utredningen gav upphov till seminarier på årsmötet i Uppsala 1997 och en möjlig förbättring är att många grupper faktiskt fick upp ögonen för möjligheten att specialisera sig och att lite av den "ska-kultur" som fanns inom sektionen försvann (varje grupp SKA ha tre aktionsfall, alla grupper SKA delta i större land- och temakampanjer etc.). Några andra konkreta resultat av utredningen är svåra att se.


1998: Varför sjunker antalet grupper?
Utredningen gjordes av Sune Montan, Hanna Roberts, Elisabeth Lundgren, Gunilla Löfström, Susann Olsson och Rigmor Argren

Utredningen innehåller en mycket bra analys av olika faktorer som kan leda till att en grupp lägger ner eller att nya grupper bildas. Utmärkt läsning för den som vill fördjupa sig i detta!
Rekommendationer:
Utredningen betonar att distrikten och samordningarna är nyckelfunktioner som måste stärkas för att gruppantalet ska kunna öka. Behovet av tydliga krav på distriktsombud och samordnare är den tydligaste rekommendationen i utredningen. Billigare årsmöten och fler lokala utbildningar är två konkreta förslag på åtgärder för att öka gruppernas kontaktytor inom sektionen.
Resultat av utredningen:
De listor över arbetsuppgifter för distriktsombud och samordnare som utredningen efterlyser blev verklighet under 1999. Några andra konkreta effekter av utredningen är svåra att hitta.


2003: Distriktens roll och arbetsuppgifter
Utredningen gjordes av Henrik Zetterquist och Mats Engman

Syftet med utredningen var att ta fram ett dokument som kortfattat beskriver distriktens roll, uppgift och organisation. Utöver detta utarbetades även ett förslag till gruppavgift inför årsmötet 2003.
Resultat av utredningen:
Dokumentet Distriktets roll och arbetsuppgifter antogs av styrelsen i januari 2003 och har därefter använts som utgångspunkt för utbildning och stöd till distrikten.


2003: Riktlinjer för specialgrupper inom svenska sektionen av Amnesty International
Utredningen gjordes av Monica Hagbok, Martin Nyman, Marianne Levander och Mats Engman

Syftet var att ta fram ett dokument som skulle tydliggöra specialgruppernas uppgifter, samt att se över specialgruppernas organisation. En viktig orsak till att utredningen genomfördes var ökningen av specialiserade grupper inom sektionen. Det fanns ett behov av att tydliggöra vad som var en specialgrupp på sektionsnivå och vad som skulle betraktas som specialiserade lokala grupper.
Resultat av utredningen:
De nya riktlinjerna antogs av styrelsen i mars 2003 och har därefter använts som utgångspunkt för utbildning och stöd till specialgrupperna.


2004: Gravkors, skramling och samvetsfångar En undersökning av situationen i Amnestys arbetsgrupper 2004
Utredningen gjordes av Linda Johansson-Harasaki och Kristina Lindqvist, praktikanter på sekretariatet

Utredningens syfte var att ta reda på läget i sektionens grupper och att göra en översyn av det lokala arbetet med kampanjen Stoppa våldet mot kvinnor. Utredningen gjordes via telefonintervjuer. Den innehåller inga rekommendationer, utan enbart statistik och information om vad som fungerar bra respektive dåligt i grupperna. Precis som i tidigare undersökningar anses det största problemet vara att rekrytera och behålla nya medlemmar. Notabelt är att av de 146 grupper som svarat upplever 86 % att de fungerar "bra eller relativt bra".