Kampanjer:

Dödsstraffet

Fackliga fri- och rättigheter

Försvinnandekampanjen

Flyktingkampanjen

Human Rights Now!

Ordets Makt

Osmo Vallo

Pinochet

Pådraget och Kortkampanjen

Tortyr

Turkietkampanjen

USA-kampanjen



..


            Amnesty Press 6/97

            Pådraget & Kortkampanjen – Brevväxla med världens makthavare

            Lina Alfredsson och Sofia Villén är två flickor som går sista årskursen på Aranäsgymnasiet i Kungsbacka. De borde ha fullt upp med läxor, skrivningar och examensförberedelser. Det har de också. Ändå hinner de ägna Amnesty-arbetet mycket mera tid och kraft än många medlemmar med betydligt lugnare vardagstempo. Hur går det ihop?

            – Den som har mycket att göra brukar få mycket gjort, säger Sofia, och det är en erfarenhet som hon – vid så unga år – delar med så många av oss. Men det är klart, dygnet har inte mer än 24 timmar för Lina och Sofia heller. De är tvungna att hitta på utvägar och hjälpmedel som underlättar brevskrivningen, Amnestymedlemmarnas viktigaste uppdrag.

            Ett av dessa hjälpmedel heter Pådraget. Av de brevförslag som ges i tidskriften brukar Lina och Sofia välja ett par, kopiera dem och sedan dela ut dem till skolkamrater och lärare vid ett stort bord som de fått lov att ställa upp i skolhallen och där de säljer kakor med ena handen och ser till att få namnunderskrifter för vädjandebreven med den andra. Det är kakorna som bekostar portot, för som alla Amnestyskrivare vet är det dyrt numera att skicka brev till andra världsdelar.

            – Vi brukar få iväg mellan 150 och 200 brev efter en sån här aktion i skolan, berättar Lina, men det är vi själva som lägger breven i kuvert och frankerar dem. Vi får väldigt fin respons både från elever och lärare.

            Men Lina och Sofia får också rejält ekonomiskt stöd från den grupp, nummer 80 i Göteborg, som är deras fadder. Sin egen grupp kallar de också U 80, alltså ungdomsgrupp 80, och mycket av vad de lärt sig kommer från denna väl etablerade grupp av äldre Amnestymedlemmar.

            – Utan Pådraget skulle vi knappast klara den här brevaktionen, säger de. Det märker vi om tidningen av någon anledning inte kommer i tid; då känns det som en käpp i hjulet på vårt Amnestyarbete. Vi har också försökt med blixtaktioner, men där har vi märkt att tiden inte räcker till, för den sortens brevskrivning kräver betydligt mera arbete och egna formuleringar.

            Lina och Sofia är inte ensamma om att anlita Pådraget som ett sätt att enkelt och snabbt få iväg vädjandebrev för fångar, ”försvunna” och sådana som hotas av dödsstraff världen över. Runtom i landet använder Amnestygrupper eller enskilda medlemmar denna tidning, som kommer ut åtta gånger om året, för att skicka iväg brev efter mallar på engelska, franska eller spanska. I regel finns det tre till fyra manus att välja på, alla med svensk översättning, så att man vet vad man skriver under.

            Detta med språkriktigheten är viktigt. Väljer man att skriva om ett brev på ett mera personligt sätt måste man vara säker på att det är ett korrekt språk man använder. Våra brev ska ju helst inte bli föremål för åtlöje eller skapa intryck av att brevskrivaren är en okunnig person. Som brevskrivare i Amnesty bör man vara noggrann med språket, och det gäller naturligtvis vare sig man skriver blixtaktioner, brev med text hämtad ur Amnesty Press eller Pådragetbrev.

            Det hela började med att två välkända Amnestymedlemmar, Bo och Birte Lindholm i Halland, nappade på en motion vid årsmötet 1984. Motionen gick ut på att man skulle hjälpa de medlemmar som ville skriva vädjandebrev men av olika skäl inte kunde eller ville arbeta i grupp. Bo och Birte åtog sig att ge ut en tidskrift, och ett provnummer gjordes i december samma år. Det föll väl ut, och sedan dess har pådraget fortsatt, i elva år med Birte Lindholm som redaktör. Nu är det Malin Johansson på regionkontoret i Göteborg som ger ut tidningen.

            Malin är likaså redaktör för kortkampanjen, en annan känd publikation som många grupper brukar prenumerera på för att också dela ut till sina stödjande medlemmar. Enklare än genom att skicka iväg ett färdigskrivet kort kan man knappast formulera sin protest mot brott mot de mänskliga rättigheterna.

            Alla vet vi att dessa protester behövs, och behövs kontinuerligt. Att Amnesty International engagerar unga människor som Lina och Sofia, som i sin tur sprider kunskap om Amnestys arbete vidare i sin skola och bland sina vänner, är verkligen något att glädja sig åt i en tid då så många ideella, etablerade föreningar har svårt med nyrekryteringen.

            Men Amnesty-arbetet får inte heller begränsas till ”de redan frälsta”. Att hitta nya ”målgrupper” är nästan varje förenings huvudvärk, och det är lätt att ge upp i konkurrensen från musikens, nöjesbranschen och sportens värld.

            Icke så Lina och Sofia. De har istället startat ett samarbete med en ovanlig partner, ett innebandylag med grabbar i 20-årsåldern. När Pixbo innebandy har match står Lina och Sofia vid portarna och delar ut information om Amnesty, och de gör det inte som motvilligt accepterande idealister utan som kompisar till lagmedlemmarna som på detta sätt själva får lite extra goodwill.

            En av Pådragets trognaste läsare och användare heter Kerstin Jonsson, bosatt i Björna norr om Örnsköldsvik. Hon har hunnit med många hundra brev med hjälp av Pådraget – och ett engelskt lexikon – sen hon fick det första numret av tidningen 1984.

            – Fast till Amnesty kom jag redan 1975, säger Kerstin, städerska och snart pensionär. Liksom så många andra lockades jag att gå med sedan jag sett Hasse & Tage på TV. Under årens gång har jag också skickat iväg många kort via Kortkampanjen, men sen jag blivit varm i kläderna och säkrare på engelskan gick jag alltmer över till Pådragets brevförslag. I början var det ett ensamjobb, för någon grupp fanns inte häruppe, men så småningom har jag också lyckats värva andra att skriva eller i varje fall skriva under Amnestybrev.

            Att det inte blir lika intensivt numera beror på det ständigt ökande brevportot, säger Kerstin.

            – Förr tänkte jag inte särskilt mycket på vad det kostade när jag skickade iväg en laddning, ofta till flera makthavare i fångens hemland. Nu när varje brev och kort kostar åtta kronor kan det tyvärr inte bli mer än ett brev per fall. Det är tråkigt, men hellre skriva få brev än inga alls. Lina, Sofia och Kerstin är bara några av dem som ser till att en ständig ström av vädjandebrev når makthavarna världen över.

            Lorica Baeckström