Kampanjer:

Dödsstraffet

Fackliga fri- och rättigheter

Försvinnandekampanjen

Flyktingkampanjen

Human Rights Now!

Ordets Makt

Osmo Vallo

Pinochet

Pådraget och Kortkampanjen

Tortyr

Turkietkampanjen

USA-kampanjen



..
Bröderna Bourequat på Sergels Torg under "Försvinnande"-kampanjen.

Bröderna Bourequat, "försvinnande"-kampanjen 1993 - 1994

Bröderna Bourequat, Ali, Bayazid och Midhat bjöds in till Svenska Amnesty när "försvinnande" kampanjen drog igång den 18 oktober 1993. I 18 år satt de fängslade i ett marockanskt fängelse, utan rättegång eller förklaring till varför de fängslats och utan att någon visste om var de fanns eller om de var vid liv. Den 30 december 1991 frigavs de plötsligt. Deras berättelse är fruktansvärd, ofattbart vidrig och skrämmande. Men den är också livsbejakande. Det är en berättelse om hur humor och en järnhård vilja står emot förtryck, tortyr och förnedring. Det är en berättelse om överlevnad.

När bröderna Bourequat besökte Stockholm träffade de Birgitta Albons från Dagens Nyheter (DN 18 oktober 1993). För henne berättade de hur polisen tidigt på morgonen den 8 juli 1973 arresterat Ali i hans hem. Några timmar senare fördes även hans bröder Bayazid och Midhat till ett tortyrfängelse. Polisen stoppade deras bil, satte bindlar för deras ögon med beskedet att de skulle till kung Hassan II för förhör.

Bröderna Bourequat var förmögna, välutbildade och ingick i kung Hassan II:s innersta krets. Kung Hassan regerade Marocko 1962 - 1999. Bourequats fader var den franske medborgaren Mohamed Abderrahmane som 1931 grundade den marockanska sektionen av människorättsorganisationen "The League of Human Rights". Modern tillhörde den marockanska kungafamiljen.

På våren 1973 varnade Ali kung Hassan II för att chefen för säkerhetsstyrkorna både planerade en statskupp och att mörda kungen, men Ali blev inte betrodd. Några månader senare fängslades han och torterades tillsammans med sina bröder. De första förhören, den första tortyren och misshandeln måste ha skett framför kungens ögon. Hans mycket speciella parfym fyllde rummet, men han sa aldrig någonting.
Ali, Bayazid och Midhat har aldrig fått veta varför de fängslades. De är säkra på att det har med Alis samtal med kung Hassan II att göra.

I intervjun med Birgitta Albons berättar de: "Från den 18 juli 1975 till den 19 december 1979 klockan ett hade alla vi bröder våra händer i handklovar framför kroppen. I fyra och ett halvt år kunde vi bara sova på sidan och det var mycket svårt att sköta hygienen." Bayazid visar rörelsebegränsningen med sina händer medan han berättar.

Ändå skulle det bli mycket värre. I mars 1981 fick de veta av några vakter att de skulle friges. Istället fördes de med förbunda ögon till ett hemligt fängelse i byn Tazmamert nära gränsen till Algeriet. Där satt redan de sju personer som Ali varnat kung Hassan II för, de hade varit delaktiga i kuppförsöket många år tidigare.

I DN-artikeln går att läsa: "Det första de berättade när vi kom var att 19 män redan dött i cellerna omkring. De ville väl stärka vår moral, säger Bayazid med glimten i ögat. Med oss var vi nu tio fångar. Två dog och fyra nya kom. Vi blev tolv. Under åren dog ytterligare fem. Det var bara vi och fyra militärer som överlevde."

De satt i varsin cell brevid varandra som inte var större än tre gånger två meter. "I rummet fanns en betongsäng med tre filtar och ett toaletthål i golvet vid dörren. Ingenting annat, inget lyse, inget vatten, ingen tvål." Det var alltid kolmörkt i cellen förutom de få sekunder då vakten ställde in mat. Då sipprade en liten strimma ljus in. Kosten var alltid densamma. På morgonen fick de en odefinierbar dryck (kaffe eller te), vatten och lite bröd. Senare på dagen lite linser, kikärtor eller bönor utan fett eller salt. Och på kvällen bestod middagen av makaroner. Större delen av året var det svinkallt i cellerna. De frös konstant. Det var vanligt att väggarna var klädda i is och frost. Under sommarmånaderna var istället värmen outhärdlig. Inne i fängleset kunde temperaturen gå upp till 50 grader.

Det är ofattbart att de orkade fortsätta att leva. Hur kan man upprätthålla någon form av livsgnista under en sådan behandling? För Birgitta Albons berättar de: "Vi överlevde genom att inte tänka på nuet eller på maten. Och vi skrek till varandra och till våra medfångar. Att knacka i väggarna gjorde för ont i händerna. I fantasin var vi nästan alltid i Paris. Vi planerade matsedlar och hittade på kulinariska specialiteter. Vi ritade hus och renoverade små städer. Vi reste genom Afrika och Asien. Under alla 18 åren tröttnade vi aldrig på Paris Och vi fick med oss andra fångar på våra resor. Vi berättade för dem hur man går från en plats till en annan i Paris. Sen ropade vi till någon: "Hur går man från den gatan till Place de la Concorde?" De lärde sig hitta i Paris, trots att de aldrig varit där. De visste exakt vilka affärer som hade den bästa konfekten. - Aldrig tappade vi räkningen på dagarna. Vi visste alltid vilken dag det var. Vi var i fängelse 6 750 dagar."

I sju år, dag och natt, satt Midhat i samma ställning. Han kunde inte längre stå på benen och vågade inte lägga sig ner av rädsla för att inte nå fram till matskålen. Bayazid satt ner de sista fyra åren. De blev svagare och orkade inte skrika till varandra varje dag som de gjort tidigare.

I slutet av juni 1991 fick de en föraning om att något var på gång. De fick större celler och några månader senare började vakterna hälsa på dem. Den 15 september flyttades de till en militär- semesterby, iförda nya kläder. Bayazid och Midhat fick direkt läggas in på sjukhus. I åtta dagar tvättades de innan huden blev synlig. De var mycket sjuka. Håret och de groteskt långa naglarna klipptes och Ali fick den 29 oktober veta att så fort hans bröder var presentabla skulle de släppas från semesterbyn. Senare fick de veta att de var tre bland 270 fångar som släpptes samma år.

Tiden i de mörka cellerna hade gjort att synen försämrats avsevärt. Det tog över en månad innan de kunde fixera blicken. De hade krymt, ryggarna var förstörda och lungkapaciteten är svårt reducerad. Alla tre hade tappat många tänder.

I DN-artikeln berättade de om återföreningen den 30 december på en polisstation i Casablanca: "Det var första gången vi såg varandra sen 1981. Ändå kändes det som om vi hade träffats dagen innan. De tog oss till militärdomstolen i Rabat, men där sa de att premiärministern inte hade tillräcklig grund för att väcka åtal mot oss. 'Så, adjö mina herrar'. Vi var fria...men vart skulle vi ta vägen? Vi hade inga pengar, inga papper, visste inte om vi hade någon familj."

De kom till Frankrike den 3 januari 1992 efter att den franske konsuln ordnat pass till dem. I efterhand har de fått veta att Hassan II inte var välkommen i USA om inte Tazmamert-fängelset stängdes. Det är antagligen därför de frigavs till slut.

För Amnesty Press (4/92) berättar Ali Bourequat att han är kritisk mot hur Amnesty arbetade i deras fall. Deras syster tog kontakt med Amnesty i Frankrike 1981, men hörde ingenting från organisationen på 11 år. 1990 togs den första kontakten med henne, ett år före bröderna frigavs. Det visade sig också att Amnesty började jobba med fallet först 1990, samma år som President Bush i USA utövade påtryckningar på den marockanska regeringen. Efter det började det röra på sig för Ali, hans bröder och de andra 267 fångarna som släpptes samtidigt. "Amnestys snackande och alla breven från medlemmarna ger inget resultat. Amnesty arbetar på fel sätt. Man tar alltför lång tid på sig för att utreda fallen. Det är bortkastad tid att skriva alla dessa brev till länder som gör fel. Det är bättre att man utövar påtryckningar på sin egen regering. Så att det blir ett ordentligt oväsen."

Kattis Hellström