Distrikt:

Skåne, Blekinge

Halland

Jönköpings län

Kalmar, Kronoberg

Östergötland,
Södra Sörmland

Skaraborg, Älvsborg,
Bohuslän

Storgöteborg

Värmland, Dalsland

Örebro

Mälardalen

Storstockholm

Uppsala län

Gästrikland, Dalarna

Södra Norrland

Västerbotten

Norrbotten

Gotland
..

          Grupp 94 i Linköping ca 1987

          Amnesty i Linköping

          Den första amnestygruppen i Linköping bildades redan 1966. De var socialtjänstemän och lärare. Bland deras första fall av samvetsfångar var en man, som satt på Robin Island i Sydafrika och en läkare i Öst-Tyskland som hade hjälpt människor att fly till Väst.

          Nästa grupp kom till 1968. I den ingick Brita Grundin. Även där var flera lärare gruppen. Då var det katastrofen i Biafra, som ledde till engagemanget. Den gruppen hade en samvetsfånge i Rodesia, nu Zimbabwe. De hjälpte hans dotter att få komma till Sverige och studera. Den möjligheten hade hon inte hemma på grund av faderns politiska kamp för ett fritt Zimbabwe. Flickan blev så småningom barnmorska och bosatt i Sverige. Jag själv blev aktiv i den gruppen 1974. Jag skrev ett brev och vädjade till Rodesias regering att frige de svarta politiska ledarna inför självständigheten. Detta brev publiceradaes i Rodesiska tidningar och ledde till att vi fick hundratals vädjandebrev från politiska fångar i Rodesia. En del av dessa fick ekonomisk hjälp till sina familjer genom Amnestyfonden. Efter övergången till en inhemsk regering frigavs många av de män vi brevväxlat med.

          1974 fanns det fyra grupper i Linköping. De hade redan då haft en del gemensamma arrangemang, som information för nya medlemmar, ljusvaka en hel natt, bössinsamling till Chile. 1976 ordnade Linköpingsgrupperna Amnestys årsmöte. Vid det mötet var både Tomas Hammarberg och Malcolm Tigerskiöld med.

          Hösten 1982 bildade vi en styrelse för att vi skulle ordna ett stort konstlotteri och jag blev ordförande. Vi fick ett mycket positivt gensvar från östgötakonstnärer. I samband med vinstutdelningen hade vi utställning och en uppskattad soaré med lokala skådespelare och musiker. Behållningen blev c:a 20000 kr.

          1986 firade vi Amnestys 25-årsdag med konsert i Trädgårdsföreningen. Då medverkade bl.a. Louise Hoffsten och hennes far. Det var innan hon blev “kändis”.

          I och med att vi blev mer organiserade och fick en styrelse blev också vår verksamhet livligare. Vi gjorde upp ett program för att under året besöka alla nior i kommunens skolor. Eftersom många var lärare delade vi upp skolorna mellan grupperna. Vi turades om att stå på Stora Torget med informationsbord och bössa varje lördag. Vi besökte regelbundet Röda Korsets och kommunens samlingslokal för flyktingar.

          1988 var det åter dags för ett jubileum. FN-deklarationen om mänskliga rättigheter fyllde 40 år. Det firade vi med vårt största arrangemang, en stor konsert i Linköpings nybyggda konsertsal. Trots hög hyra fick vi ett rejält bidrag till Amnesty.

          1992 åtog vi oss att med distriktets hjälp ordna Amnestys årsmöte i Linköping igen. Även det var ett mycket stort arbete. Det vet alla grupper eller distrikt, som haft årsmötet.

          1993 tyckte vi att det kunde vara dags att vädja till våra östgötska konstnärer igen om bidrag till ett konstlotteri. Det gick lika bra som första gången. Vi hade utställning i Sparbankens fönster och avslutatde även nu med en konsert vid vinstutlämningen.

          Det var roligt att vara många och aktiva. Som mest var vi sex grupper. Nu är vi tillbaka vid fyra. Men vi har en aktiv skolgrupp på Katedralskolan. En kort period var det två gymnasiegrupper. Två av våra grupper består av många studenter och det innebär ständigt byte av medlemmar. Den äldsta gruppen är fortfarande livaktig med brevskrivande och fördjupade landkunskaper. Några av de ursprungliga medlemmarna är ännu med. En grupp har varit aktiv med utställningar och loppis.
          Ja, detta var några exempel på vad vi hållit på med i Linköping under 35 år.

          Åsa Fahlbeck ordförande och distriktsombud