Lennart Aspegren
Marianne Eyre
Hans Göran Franck
Brita Grundin
Thomas Hammarberg
Anita Klum
Bo Lindblom
Ingrid Lilja
Rona Morän
Christine Pamp
Christine Pamp
Vid 24 års ålder blev Christine Pamp invald i styrelsen. Sex år senare blev hon ordförande för Amnesty. Under styrelseåren i början på 90-talet jobbade hon under måttot: "Man blir inte vald att leda en så stor organisation som Amnesty utan mål. När man har fastställt målen måste man arbeta för att de ska uppfyllas. Om man inte lyckas inom den tid som avsatts, bör man avgå. Om man lyckas bör man också avgå. Då är man klar. "
Christine Pamp bor mitt ute på den skånska landsbygden någon mil utanför Genarp. Där, mitt inne i skogen finns förutom Christines hus, den ridskola hon driver, ett stall och många hästar. Hennes engagemang för Amnesty har inte reducerats på grund av den nystartade ridskolan. Under årsmötet 2001 presenterade hon, tillsammans med Gunilla Löfström, Demokratiutredningsgruppen, DUGs rapport. Ett arbete som har tagit två år att genomföra.
Christine har alltid varit en förespråkare för förändring. Det är ett måste, menar hon, annars självdör Amnesty. En stor folkrörelse måste hänga med i tiden.
-Amnesty växte under hela åttiotalet från att vara en ganska liten medlemsorganisation till att bli en stor NGO med stort inflytande. Det gick inte längre att driva Amnesty som ett familjeföretag där alla aktiva medlemmar hade kontakt med varandra säger hon. Det fanns ett stort behov av att proffessionalisera organisationen. Roland Kadefors och Magnus Breidne, två av hennes företrädare, påbörjade det arbetet under senare delen av 80-talet. 1993 tog Christine över.
Men övergången mellan den lilla kreativa rörelsen till en stor effektiv organisation var och är inte enkel. Aktivisterna fick helt plötsligt rätta sig efter ett sekretariat som uträttade arbete vilket tidigare utförts av de aktiva. Styrelse och sekretariat hade inte heller en gemensam syn på hur verksamheten skulle skötas.
-Vi klarade aldrig av att växa från en liten organisation till en stor. Idag riktar vi fortfarande in oss för mycket på detaljfrågor istället för att lyfta blicken och se Amnesty i ett vidare perspektiv. Därför blir det också svårt att komma till rätta med de problem som rörelsen burit med sig så länge.
Under de tidiga åren fanns en känsla i rörelsen av att Amnesty kunde förändra världen. Den känslan är svår att känna i organisationen idag, menar Christine. Även om Amnesty gör väldigt mycket märks det att vi är stora, stelbenta och byråkratiska. Allting går trögare, som aktivist måste man igenom olika instanser, få ok innan man kan gå vidare. Vad blir kvar? Ett långsamt ineffektivt arbetssätt.
-Vi blir starkare med 10 engagerade 25 åringar som vill förändra världen än 200 40-åringar som skriver ett kort säger hon, medveten om att det hon säger är mycket kontroversiellt. Hon förklarar vidare;
-Brevskrivningen är fortfarande stommen i vårt arbete, och den är mycket viktig. Men vi måste också hitta nya former att arbeta. Vi har i många år sett en trend att fler och fler arbetsgrupper lägger ner. Grupparbetet är en produkt av 70-talet som inte fungerar lika bra för alla människor längre eftersom vi engagerar oss mer individuellt nu. Formen med arbetsgrupper var genial när Amnesty bildades men vi måste få hela svenska sektionen att förstå att det inte fungerar på samma sätt längre. Till det har vi ett sekretariat som tycker att det är bättre att de själva gör resten av arbetet, än att de aktiva gör det. Kvar blir pöbeln som skriver brev.
För att illustrera vad hon menar berättar Christine om ett möte under rådsmötet i Kapstaden 1997. I ett samtal med en sydafrikansk aktivist berättar denne att han aldrig hört talas om "Prisoners of conscience" tidigare. Men under rådsmötet hade han fått lära sig något nytt om organisationen. Att jobba inom Amnesty var en ny företeelse 1997 i Sydafrika och sektionen hade framförallt inriktat sig på flyktingfrågor. Man arbetade inte på traditionellt amnestyvis, men känslan av att kunna förändra världen fanns där. Och det gör människor, organisationer och länder handlingskraftiga.
Det första rådsmötet Christine deltog i var i Yokohama 1991. Det har gått till historien som ett av de mest omvälvande rådsmötena genom tiderna. Det var bland annat då Amnesty röstade för att arbeta med homosexuellas rättigheter, vilket ansågs mycket kontroversiellt. Christine arbetade 18 timmar om dygnet, var aktiv i plenum, diskussionsgrupper och i snacket i baren. Det var också då hon förstod att Amnesty hela tiden måste förändras för att fortsätta vara världens ledande MR-organisation.
-Vi säger hela tiden att vi jobbar för vårt eget avskaffande. Men om vi bara fortsatt att arbeta med frigivning av samvetsfångar så skulle vi snart kunna avskaffa oss själva. Men vi utvecklas samtidigt som världen utvecklas och det är bara positivt!
På årsmötet i Visby 2001 var tiden inne för demokratiutredningen att lägga fram sin slutrapport. Den innehöll en rad nya, och i vissa fall kontroversiella förslag. Bland annat föreslog DUG att Amnesty skulle gå ifrån det rådande direktdemokratisystemet till ett representativt system. Det blev en lång och livlig diskussion, men till slut röstades förslaget ner.
-Det är klart att det är tråkigt att årsmötet inte stödde vårt förslag. Vi har arbetat med de här frågorna väldigt länge. Vi identifierade en rad problem som organisationen har, och vi hittade lösningar. Men rörelsen är inte redo för förändringar ännu. Men det är Christine. Och Amnesty behöver hennes nytänkande idéer i framtiden också.
Kattis Hellström