Personer:

Lennart Aspegren

Marianne Eyre

Hans Göran Franck

Brita Grundin

Thomas Hammarberg

Anita Klum

Bo Lindblom

Ingrid Lilja

Rona Morän

Christine Pamp

..


          Marianne Eyre

          Jag har träffat Marianne Eyre som efter livslångt arbete för människors rättigheter fortfarande har gnistan kvar. Hon har en mild framtoning och rösten är ödmjuk när hon berättar.

          Marianne Eyre är en av dem som var med ända från början. Redan mor till tre söner började hon på sextiotalet intressera sig för politiska frågor. Hon blev aktiv socialdemokrat i arbetarkommunen i Vallentuna och stödde även FNL lokalt. Hennes engagemang för Amnestys frågor väcktes av en artikel i Dagens Nyheter. Hon var med på Svenska Amnestys konstituerande möte och blev sedan medlem i grupp 6 i Vallentuna. Efter några år blev hon anställd på sekretariatet. De första årens verksamhet beskriver hon som ett arbete under enkla förhållanden i den lilla, trånga lokalen på Kammakargatan. Den bestod egentligen bara av ett litet rum och innanför det en liten toalett; handfatet fick tjänstgöra som diskho. I fönstret brukade Ingrid Liljas lilla hund ligga. Ingrid Lilja var Amnestys första sekreterare. Ulla Ridderstad, som var en nära vän till Marianne, var också med från början. Alla på sekretariatet delade på alla sysslor och alla hade samma lön.

          I och med Hasse och Tages soaré ”Å vilken härlig fred” började det strömma in pengar till Amnestyfonden. Hasse och Tage hade en outsinlig energi och arbetade oförtröttligt för Amnesty. Fonden fick också stora anonyma gåvor. På sitt typiskt optimistiska sätt berättar Marianne hur otroligt de gladde sig för de pengar som kom in, ”även om det så bara var en tia”. Marianne var tidigt ansvarig för fonden och jobbade både som anställd och som ledamot i fondstyrelsen på svenska sekretariatet. 1975-76 jobbade hon på Amnestys internationella sekretariat i London ett år och där försåg hon Amnestygrupper med fångfall.

          Men hon gjorde samtidigt mycket annat. Det hon trivdes bäst med var egentligen att skriva och översätta från engelska, franska och portugisiska. I Amnestybulletinen finns många dikter och texter som skrivits eller översatts av Marianne, som också gav ut boken DIKTER – brev och dagboksblad skrivna av politiska fångar, utgiven av Amnesty. I boken finns bland annat dikter av en fängslad brasiliansk man som greps när han var 20 år efter att ha deltagit i studentrörelsens aktiviteter. Han satt fängslad på fängelse-ön Ilha Grande i inloppet till Rio. Han flyttades senare till ett annat fängelse i Rio, där Marianne besökte honom.

          Hennes berättelser om Brasilien och hennes många personliga kontakter där sprider en känsla av nostalgi och längtan. Hon blev mycket nära vän med många av Amnestys fall. Ett av dem var Lucio Regueira. Han var en brasiliansk före detta politisk fånge som hjälpte den svenska sektionen med värdefull information om politiska fångar och deras familjer, inte bara i Brasilien utan i flera latinamerikanska länder. Lucio åkte tillbaka till Brasilien 1979. Först greps han på flygplatsen, men friades efter en rättegång, vid vilken Marianne hade tillfälle att närvara. Därefter kunde många som flytt landet åka tillbaka igen.

          Marianne hade också kontakt med Iramaya Benjamin, mamma till Ceasar, en femtonårig pojke som fängslats och torterats för att ha deltagit i en motståndsgrupp mot diktaturen. Detta gav upphov till en stark vänskap. Ceasar frigavs senare och kom som politisk flykting till Sverige. Både hans bror och Iramaya kom och hälsade på flera gånger. Marianne har fortfarande kontakt med familjen. Iramaya var en av de mödrar som efter diktaturens slut 1979 tog initiativ till rörelsen Anestia, för omedelbar och ovillkorlig amnesti.

          Fader Renzo är en annan bekantskap från Brasilien som Marianne gärna berättar om. Han var till ovärderlig hjälp för de politiska fångarna och deras familjer i Salvador i nordöstra Brasilien.

          1981 var det dags för nya uppdrag och Marianne Eyre åkte till Brasilien och arbetade ett år för Diakonia. Hösten 1982 vikarierade hon på Amnestys sekretariat igen. Efter det blev hon invald i svenska PEN-klubben och var den svenska klubbens internationella sekreterare i 8 år. Under de åren bildades gruppen som arbetar för fängslade författare och journalister.

          Många gånger har arbetet varit tufft och det har känts svårt att inte räcka till åt alla de som behövt hjälp. Trots sitt livslånga engagemang kan Marianne drabbas av misströstan.

          När vi skiljs enas vi om att arbetet för den enskilda individen måste fortsätta, nu kanske mer än någonsin.

          Anna Widestam