Personer: Lennart Aspegren Marianne Eyre Hans Göran Franck Brita Grundin Thomas Hammarberg Anita Klum Bo Lindblom Ingrid Lilja Rona Morän Christine Pamp

..

Amnesty Bulletinen 6/86 CHILEKUPP BANADE VÄG FÖR SVENSKA AMNESTY Varför ville plötsligt flera tusen svenskar gå med i Amnesty 1973 och åren efter? Vad hade hänt med Amnestyrörelsen om internationella kontoret flyttat sitt kontor till Paris som man övervägde i början av 70-talet? Thomas Hammarberg som i höst lämnar generalsekretararstolen hos Amnesty i London för ett motsvarande jobb hos Rädda Barnen i Stockholm ger sin personliga syn på dessa och några andra frågor kring Amnestyrörelsens utveckling i Sverige och övriga världen. Amnestybulletinen lyckades få Thomas Hammarberg att slita sig ett par timmar från Rädda Barnen och cykla över till Amnestykontoret för en intervju. Thomas Hammarberg har en bred Amnestyerfarenhet både i Sverige och internationellt: 1965 bildade han en Amnestygrupp och kom också in i styrelsen. 1970-73 var han ordförande. 1971 valdes han in i internationella styrelsen, IEC. Och 1980 anställdes han som generalsekreterare vid internationella kontoret i London. Medlemstatistiken för Sverige visar att antalet medlemmar ligger rätt stilla på 4000 - 5000 medlemmar mellan - 68 och -73. Men -73 börjar massor av nya medlemmar strömma till Amnesty. På två år fördubblas nästan antalet och kurvan pekar brant uppåt under flera år. Vad är det egentligen som händer? - Under hela den här perioden finns ett oerhör brett intresse bland ungdomen för internationella frågor. Men det är främst militärkuppen i Chile som drastiskt ökar intresset för Amnsty l973. Fram till dess hade vi inte arbetet så mycket med Latinamerika. Tomas Hammarberg tror dock att en rad faktorer samverkar, t ex att Amnesty fick ett slags genombrott i massmedierna vid den här tiden, att Vietnamrörelsen höll på att lösas upp och att epoken Franco i Spanien led mot sitt slut. - Vi hade myclet informella kontakter med journalister. Jag tror också att det faktum att vi mera systematiskt började nämnas i samband med förtryck gjorde att folk lärde sig vilka vi var. - Och i Spanien låg ju Francos regim i dödsryckningar. De avrättade en del fångar i början på 70-talet och i Sverige genomfördes omfattande kampanjer för att hindra avrättningarna. Vietnamrörelsen uppluckras - Vid den här tiden börjar också vietnamkriget komma till en lösning. Och Vietnamrörelsen uppluckras. Jag tror, nej jag vet, en hel del som var aktiva där som sedan gick in i Amnesty. Thomas Hammarberg pekar också på några faktorer inom Amnesty som engagerade och aktiverade många medlemmar: - Amnestys första kampanj mot tortyr som inleddes hösten -72 var viktig. Jag tror att åtminstone den mera aktiva delen av medlemskåren tände på den här. Den blev ett komplement till "långköret" med adoptionsfångarna. Sedan kom Chilekuppen. Rapporterna om tortyr strömmade in och Thomas Hammarberg menar att medlemmarna då var väl förberedda att föra ut rapporterna till allmänheten. Hade de andra sektionerna i Västeuropa en liknande utveckling? - Jo, inte nödvändigvis samma händelse, men ofta har det varit något som orsakat en snabb stegring. Han säger att flera andra kom i gång senare, t ex Holland, som fick sitt uppsving i slutet på 70-talet. Där spelade Amnestys rapport om Indonesien (en gammal holländsk koloni) en stor roll. - Men det är värt att notera att Chilekuppen inte innebar samma ökning av intresset för Amnesty i alla länder med sektioner. Engelska dominansen Kan du nämna några avgörande ögonblick när Amnestys internationella utveckling skulle ha kunnat gå åt något annat håll än den gjorde? - Flyttningen av kontoret är kanske en sådan fråga. - Ett beslut om flyttning när frågan var uppe i internationella styrelsen, IEC, 1971/72 skulle nog ha haft stor betydelse. Och det skulle säkert ha brutit den anglosachsiska dominansen som är rätt påtaglig nu. Jag skulle tippa att vi då i stället hade hamnat i Paris. - Det latinska inflytandet hade troligen blivit större. Franska Amnesty hade kommit i gång snabbare. Och troligen hade vi varit tidigare ute i Latinamerika också. Vilken betydelse hade Nobels fredspris 1977? - Fredspriset gav en förbluffande prestige ute i världen. Inte minst i Latinamerika: Helt otroligt. Men i länder där Amnesy redan var väl etablerat spelade det knappast någon roll. - Vårt genombrott i FN kom 1975. Då hölls en stor FN-konferens om brott och kriminalvård. Och då fick vi igenom alla våra krav mot tortyr. Efter det fick ämnet en mer seriös behandling i FN. Detta ledde senare fram till deklarationen om tortyr 1975 och konventionen om tortyr 1984. Läste i VI Vilket är ditt första minne av Amnesty? - En artikel av Per Wästberg i Tidningen VI.var det första jag läste om Amnesty. Det tände mitt intresse. Egentligen var det den första sammanhållna informationen om Amnesty som gjordes i Sverige. Det måste har varit 1964, samma år som sektionen kom igång. - Jag fick tag på ett telefonnummer och där svarade då Ingrid Lilja. Vi träffades på ett fik på Kungsgatan. Och jag blev stormförtjust i den där gamla tanten. Hon bad mig omedelbart komma på nästa styrelsemöte. Det hölls uppe på Hans Göran Francks advokatkontor på Kungsgatan. Där satt ordföranden Hans Göran, Ingrid Lilja, kassören Carol Beijerot, Lennart Aspegren och ett par till. - Amnestysekretariatet hade då just flyttat från Hans Göran Franck till Kammakaregatan 2 och den stora diskussionen gällde att det behövdes ytterligare en skrivmaskin! Den som fanns var så dålig. Mitt första uppdrag blev att försöka få tag på en ny maskin. Jag lyckades ordna det genom att ringa och tigga en av Gunnar Ericsson, dåvarande chefen för Facit. - Året därpå var vi några som bildade en Amnestygrupp. Då blev jag också invald som suppleant i styrelsen. - Göran C O Claesson, som också satt i styrelsen, gav mig den första inblicken i internationella Amnesty. Han hade varit på ett krismöte i London och rapporterade att ekonomin var fullständigt under isen. Han var ordförande i en krisgrupp. Tanken var att alla medlemmar en gång till skulle ge lika mycket som förut. Så skulle vi rädda oss ur krisen. Och det budskapet -"Satsa dubbelt"- förde vi ut över landet. Och det gick. Då fanns ca 1000 medlemmar. Hasse och Tage - Ja, jag minns ju också Hasse och Tages revy "Å vilken härlig fred". Första gången den sattes upp måste ha varit 1964, samma år som Amnesty bildades i Sverige. Alla intäkter skänktes till Amnesty och så bildades Amnestyfonden med ca en halv miljon i startkapital - Det var ju också mycket diskussioner kring Londonsekretariatets arbete. Svenska Amnesty intog då en mycket radikal position. Vi hade svårt med våldsparagrafen, d v s att Amnesty inte ska adoptera någon som använt eller förespråkat våld. - Särskilt med tanke på Sydafrika argumenterade vi för att man måste göra skillnad på legitimt och icke legitimt våld. Men på den punkten lyckades vi aldrig på de internationella årsmötena utan fick jämt stryk i voteringarna. Själv ändrade jag också rätt snart uppfattning. Amnesty oklar om dödsstraffet Den peruanske bondeledaren Hugo Blanco greps vid den här tiden och dömdes till döden. Och svenska Amnesty tog litet självsvåldigt upp hans fall. Man gjorde bl a kort och affischer. Men han adopterades aldrig eftersom han hade argumenterat för förändring av samhället med våld. - Men i och med att han dömdes till döden så ansåg vi ju det vara befogat att göra något. På den tiden var det lite oklart var Amnesty stod i fråga om dödsstraffet. Hugo Blancos fall gjorde att vi fick igenom regeln att Amnesty utan undantag är motståndare till dödsstraffet. Själv sa han att han trodde att Amnesty räddat hans liv. Och det kom nog att påverka Londonsekretariatet och resten av rörelsen ganska mycket. - Det första internationella årsmöte jag var med på var i Oslo 1970. Och då drev svenska sektionen en kampanj för att få resten av rörelsen att acceptera den här synen på dödsstraffet. Och året därpå i Utrecht fick vi igenom det. Minns du något om hur ni samlade pengar? - Vi drev inga större kampanjer. Tanken var bara att vi skulle göra Amnestys namn känt, sedan skulle pengarna komma automatiskt. Vi hade ingen tekniskt driven PR-kampanj eller så. Vi gjorde ett försök med annonsering kommer jag ihåg. Vi hade i DN en liten enspaltig annons som kostade 400 kr. Och så skulle vi mäta om det var en bra teknik. Vi kunde då konstatera att det gav mindre än annonskostnaden, så det blev styrelsebeslut på att vi aldrig mer skulle annonsera! Carsten Nilsson