Personer: Lennart Aspegren Marianne Eyre Hans Göran Franck Brita Grundin Thomas Hammarberg Anita Klum Bo Lindblom Ingrid Lilja Rona Morän Christine Pamp | .. |
Tack och adjö! Efter elva år av intensivt Amnestyarbete övergår jag nu till annan verksamhet. Det är självklart att det inte sker utan viss vånda. Men jag tröstar mig med att jag ju inte lämnar Amnesty helt, utan kommer att finnas i en organisation som Amnesty var med och grundade för ca fem år sen, nämligen Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter, som ger bistånd till MR-organisationer i vardande, i främst Afrika och Karibien, och som skall bidra till ökad debatt och opinionsbildning kring mänskliga rättigheter även i Sverige. Amnestyarbetet har för mig betytt en ständig påminnelse om alla de individer som staterna sagt sig vilja skydda genom att ansluta sig till internationella fördrag om de mänskliga rättigheterna. Bakom dessa högtidliga juridiska ord döljer sig blodigt allvar. Och det är det som vi inom Amnesty måste påminna maktens representanter om. Det ska inte gå att gömma sig bakom dimridåer av vackert tal och till intet förpliktigande löften. Erfarenheten har visat oss att frågor om mänskliga rättigheter är alldeles för viktiga för att överlåtas till regeringar. Vi måste vara där för att ge orden innehåll, substans och kraft! Jag behöver bara påminna om de marockanska bröderna Bourequat, som under 18 år försmäktade i det hemliga fängelset Tazmamert, om den tolvåriga turkiska flickan Döne Talun som fängslades och torterades därför att hon påstods ha stulit en brödbit och om Bernardo Jaramillo, colombiansk oppositionspolitiker, som jag träffade på genomresa i Stockholm. Han ”kände döden pulsera” i sin kropp men ville ändå återvända till sitt land. Ett halvår efteråt sköts han i bakhåll på öppen gata i Bogotá. Det är för de människorna som vi finns till. Milstolpar under min tid här på Amnesty var bl.a. givetvis murens fall 1989, Sydafrikas avskaffande av apartheid och Nelson Mandelas utnämning som president och utlysningen av allmänna val april 1994, och demokratiseringen i Chile 1990 när Patricio Aylwin tillträdde som president i den civila regeringen. Och den glädje vi alla kände när Mehdi Zana, fängslad och torterad kurd från Turkiet, besökte Amnestys sekretariat i december 1991, nyligen frigiven, var obeskrivlig. Sen dess har han fängslats och frigivits igen. Han söker nu asyl i Sverige och vi hoppas på ett positivt gensvar av myndigheterna. Mehdi Zana får symbolisera alla de många människor som berört mig djupt under den här tiden. Det har varit en ära och ett privilegium att få träffa alla dessa aktivister för mänskliga rättigheter och följa deras kamp. Viktigt är att Amnesty kunnat bidra på sitt sätt i det arbetet. Det är kanske inte så förvånansvärt att jag kommer att fortsätta med det arbetet och därför nu övergår till MR-fonden, vars uppgift ju är att bl.a. stödja MR-aktivisterna och deras kamp för fred, demokrati och mänskliga rättigheter i dess vidaste bemärkelse. Kontakten med er alla har varit av en oerhörd betydelse. Den går faktiskt inte att värdesätta. Det stöd som jag känt från er i mitt arbete har många gånger varit avgörande för att orka i svåra situationer. Jag kommer att sakna er mycket! Anita Klum |