Lennart Aspegren
Marianne Eyre
Hans Göran Franck
Brita Grundin
Thomas Hammarberg
Anita Klum
Bo Lindblom
Ingrid Lilja
Rona Morän
Christine Pamp
Brita Grundin
En kväll 1968 gick Brita Grundin tillsammans med sin man på teater i Linköping. Hasse och Tages "Å vilken härlig fred" hade satts upp på länsteatern. I pausen informerades åskådarna om Amnesty International. Brita blev medlem och bildade en grupp. Tidigare hade hon aldrig varit engagerad i något parti eller någon organisation.
Men hon har alltid, redan som barn, varit mycket politiskt intresserad.
-Jag tror att det har med mitt land, Finlands historia att göra. Inbördeskriget (1917 - 1918) som utkämpades mellan röda och vita var ett mycket bittert krig som länge fanns kvar i minnet hos många finländare.
Brita växte upp i Åbo i Finland i en borgerlig miljö.
-Familjen hade kämpat på den vita sidan och upplevde kriget som ett frihetskrig. Finland blev en självständig nation i december 1917. Men via litteraturen började det gå upp för mig att historien inte var så svartvit som jag trott. Den röda historieskrivningen såg helt annorlunda ut. Jag lärde mig snart att oavsett vilken sida man sympatiserar med så är tortyr och godtyckliga avrättningar totalt förkastligt och fruktansvärt. Ingen människa ska någonsin behöva utsättas för den typen av brott.
När Brita och hennes man gick på teatern hösten 1968 pågick ett grymt och fruktansvärt krig i Nigeria, det ökända Biafrakriget.
-Det var mycket enkelt att ta ställning för Biafra mot det stora Nigeria, "alla har rätt att kämpa för sin egen självständighet." Men Biafras ledare utkämpade kriget in absurdum. Massor av människor svalt ihjäl. Jag har aldrig trott på devisen "kämpa till siste man". Då har man gjort det väldigt enkelt för fienden.
Kriget och de komplexa frågorna engagerade Brita och hennes vänner. Steget att gå med och engagera sig i Amnesty var inte stort.
-Under Finlands krig mot Sovjetunionen 1939 - 1944 upplevde jag skräcken under många bombningar och sorgen över stupade vänner. Det tror jag har varit till hjälp i mitt Amnestyarbete.
Under de tidiga åren fanns det ett större utrymme för medlemmarna att påverka och delta i beslutsfattande än det gör idag. Till exempel åkte gruppmedlemmar på internationella rådsmöten. Brita fick chansen flera gånger och träffade den viljestarka trojka som på den tiden dominerade Amnesty. Thomas Hammarberg var ordförande, Bo Lindblom ledamot och Malcolm Tigerschiöld styrelsesekreterare.
-Jag bestämde mig för att inte kunna mindre. Det gällde att läsa på för att matcha herrarna, och det gjorde jag!
1977 valdes hon in i Amnestys styrelse.
Brita är känd för att vara obotligt envis. Det är inte enkelt att gå i klinch med henne i en diskussion. Egenskapen att påverka gjorde att hon långt senare blev anställd som lobbyhandäggare på sekretariatet. Men då hade hon redan arbetat för Amnesty i flera år, och givit prov på att hon med goda argument lyckats omvända den egna rörelsen i flera känsliga frågor.
1973 hade Thomas Hammarberg tillsammans med några andra startat specialgruppen "Aktionsgruppen mot dödsstraffet". Det var kontroversiellt. Många utredare på IS var mycket skeptiska till att Amnestys medlemmar skulle arbeta handgripligen mot dödsstraffet. Dessutom hade många sektioner kvar dödsstraffet i sin lagstiftning, vilket komplicerade frågan ännu mer. Svenska sektionen var värd för en konferens mot dödsstraffet 1977, samtidigt som Amnesty fick Nobels fredspris. Av den anledningen, och att svenskarna var ivrigast med att framföra vikten av Amnestys arbete mot dödsstraffet, fick Brita, Margareta Helleberg och Pia Ehrenpreis ett år senare åka till IS för att diskutera frågan.
Brita under årsmötet i Örebro 1980
- Motståndet var massivt. Flera mycket tunga utredare hävdade mycket bestämt att gruppmedlemmar inte kunde jobba med dödsstraffsfrågan. Det är för svårt för dem, argumenterade de. Men det är ju en väldigt enkel fråga att jobba mot. Det gäller att påverka lagstiftning och under tiden försöka förhindra avrättningar. Punkt slut!
Förhandlingen gick trögt första dagen. Allt såg nattsvart ut. Brita och den lilla svenska delegationen kämpade med näbbar och klor för få igenom att grupper skulle börja arbeta mot dödsstraffet. Trötta efter en dags hårda diskussioner kom de till IS på söndagmorgonen.
- Då hade allt vänt! säger Brita. Allting gick vår väg. Det var som om alla låtit argumenten sjunka in under natten, och sedan ändrat sig. Jag var lyrisk!
Dagens Amnesty karaktäriserar hon som "en sund organisation". En organisation som behövs. Det är klart att Amnesty är lite tråkigare idag än under de första åren, resonerar hon. När organisationen höll på att ta form, drog den till sig de orginella visionärerna som visste hur man skapade något nytt. När Amnesty blev stort gick flera av dem vidare. Det är helt naturligt.
Det finns dock orosmoln på himlen, enligt Brita. I skrivande stund håller den internationella rörelsen på att besluta om utvidgningar i Amnestys åtagande. Många sektioner vill att Amnesty skall arbeta aktivt och konkret med ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Den stora frågan är egentligen, till vilken grad kommer Amnesty expandera sitt åtagande?
-Vi har inte resurserna att arbeta med sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter, eller expertisen för den delen, säger hon. Vi förlorar vår spjutspets, Amnesty blir för diffust. Ju mer vi utvidgar mandatet, ju mindre inflytande får vi.
Dessutom finns det många röster som vill se Amnesty som ett smörgårdsbord - där sektionerna kan bestämma vilka frågor de ska arbeta med.
-Det unika med Amnesty är ju att man arbetar för dem man inte sympatiserar med. Har deras rättigheter kränkts, så arbetar Amnesty för dem. Med den eventuella nya ordningen kommer det att försvinna. Risken är stor att det finns personer som ingen väljer att arbeta för, säger Brita. Hur många kommer till exempel arbeta för hårt kriminella personer, när deras rättigheter kränks?
Kattis Hellström