Lennart Aspegren
Marianne Eyre
Hans Göran Franck
Brita Grundin
Thomas Hammarberg
Anita Klum
Bo Lindblom
Ingrid Lilja
Rona Morän
Christine Pamp
Lennart Aspegren
Tillsammans med Hans Göran Franck och andra var Lennart Aspegren den av dem som i början av 1960-talet var med om att dra igång Svenska Amnesty. Samma år, 1964, bildade han och hans fru Berit tillsammans med vännerna Hans och Gunilla Alfredson, Tage och Märta-Stina Danielsson, Per och Birgitta Gedin och Gösta och Fatima Ekman den sedemera legendariska amnestygrupp 50.
År 1966 satte Hasse och Tage upp revyn "Å vilken härlig fred" på Dramaten i Stockholm. Intäkterna skänktes till Amnesty som en grundplåt för svenska Amnestyfonden, som skulle dela ut bidrag direkt till politiska fångar och deras familjer. Fonden skulle skötas i Sverige och kostnaderna skulle hållas låga. Tack vare många donationer under 35 år utgör Svenska Amnestyfonden idag det största biståndsorganet inom den internationella rörelsen.
Som ung jurist bidrog Lennart till arbetet i Amnesty på olika sätt bland annat som flitig föreläsare runt om i landet. Detta skedde framför allt när han satt i svenska sektionens styrelse på 1970-talet.
Han var också en av de första som Londonsekretariatet sände iväg på flera bevaknings och utredningsuppdrag för organisationens räkning. 1970 observerade han rättegången mot den tunisiske politiska fången Ahmed Ben Salah i Tunis. Han rapporterade också från flera politiska rättegångar och fängelser i länder som Jugoslavien, Grekland, Bolivia och Marocko.
Grupp 50
Med sina upparbetade mediakontakter och sin språkkänsla var grupp 50 mycket framgångsrika i sitt arbete. Enligt Lennart var de under en period en av de grupper som fått flest fångar fria, närmare 70 fall har de jobbat med under åren.
- Det berodde antagligen delvis på de något okonventionella arbetsmetoder som vi använde, tror Lennart. Ofta ringde någon gruppmedlem upp fångarna eller deras familjer och pratade med dem. Många gånger ringde de även till fängelsedirektörerna eller andra myndighetspersoner och krävde att en viss fånge skulle friges.
- Det var en lätt absurd känsla att ringa till nummerbyrån i Sverige för att få telefonnumret till ett fängelse i Ghana, men det gick! Och vi kom fram!
Arbetet gav utdelning på flera sätt. Gruppen fick glädjen att "efteråt" träffa några av sina före detta fångar.
En morgon i början på 1990-talet ringde telefonen klockan fem hemma hos familjen Aspegren. I andra änden presenterade sig Sydkoreas blivande president Kim Dae Jungs sekreterare. Han berättade att Kim Dae Jung just nu bodde på Hotell Sheraton i Stockholm och inbjöd Lennart Aspegren att äta frukost tillsammans med honom. Inbjudan var en taksamhetsgest till hela grupp 50 som i tre år i början på 80-talet hade arbetat med hans fall och haft kontakt med hans hustru. Lennart hade en liten stund på sig att ta sig till Sheraton där han fick hålla ett litet anförande för ett tiotal personer som deltog på frukosten.
Själv hade Lennart åkt ner till Spanien och besökt gruppens förutvarande fånge, Julián, en fackföreningsman från Barcelona, som hade blivit frigiven i mitten på 70-talet. Flera år senare var Lennart inbjuden som gäst i en norsk TV show, med liknande karaktär som svenska "Här har du ditt liv". När programledaren började föra in samtalet på Lennarts engagemang i Amnesty, och specifikt på hans arbete med Spanien, anade den forne grupp 50-medlemmen att något var i görningen. Och helt plötsligt stod Julian själv där i studion i Oslo. Det var ett kärt möte.
Ett annat sådant möte var när Solomon Mtinsi från Zimbabwe kom till Sverige 1979 efter det att grupp 50 hade bjudit hit honom en vecka. Den vänskapliga kontakten hade etablerats när Solomon som aktiv inom ZAPU under Ian Smith-regimen satt fängslad i fånglägret Gonakudzingwa utanför Bulawayo. Efter frigivningen köpte gruppen ett grönsaksstånd åt honom så att han skulle kunna försörja sig. Solomon är nu avliden men gruppen har fortsatt att skicka pengar till hans fru och barn.
Jamal Benomar var medlem i en socialistisk organisation i Marocko som bland annat krävde yttrande- och organisationsfrihet. År 1977 när han var 19 år gammal, blev han häktad och dömd till tio års fängelse.
- Jamal är en säregen och beundransvärd person, säger Lennart. Ytterst kreativ, målmedveten och orädd. Han lyckades till exempel i fängelset i Kenitra, ett av landets värsta, dra trådar utanpå husväggen för att få extern radioförbindelse. Han och jag brevväxlade regelbundet och kom att stå varandra särskilt nära. Han berättade om hur han på olika sätt, trots återkommande fruktansvärd tortyr, klarade att hålla modet uppe. Bland annat just genom att i detalj skriva ner allt som han blev utsatt för. Men också genom att läsa och studera.
Jamal lyckades under fängelsetiden otroligt nog med att doktorera i sociologi vid ett universitet i Frankrike. Grupp 50 hjälpte honom genom att skicka fotokopior av studiematerial.
I februari 2000 reste hela grupp 50 till London. På tunnelbanan från Heatrow satte sig en välklädd man mittemot gruppen. Han såg mycket bekant ut, och tittade själv igenkännande på den svenska truppen. Av en slump kunde de träffas igen, den förre detta samvetsfången, och gruppen som arbetade för hans frigivning. Det var mycket speciellt.
Medlemmarna i grupp 50 träffas fortfarande regelbundet och alla är fortfarande medlemmar i Amnesty. Men de har kommit överens med sekretariatet att tills vidare "förpuppa" gruppen som sådan.
Kattis Hellström