Lennart Aspegren
Marianne Eyre
Hans Göran Franck
Brita Grundin
Thomas Hammarberg
Anita Klum
Bo Lindblom
Ingrid Lilja
Rona Morän
Christine Pamp
Bo Lindblom
I december 1968 gick "Aktionsgruppen mot lyxjulen" ut under parollen "Behåll julen - stoppa lyxen" i en stor kampanj i Halmstad. Budskapet var enkelt, fira jul utan överdrifter och ge istället pengar till Lutherhjälpen, Vietnamhjälpen eller till Amnesty International. En av de inblandade hette Bo Lindblom. Den julen knöt han sin första kontakt med Amnesty. Några månader senare var han invald i svenska sektionens styrelse.
Det finns inte mycket inom Amnesty som Bo Lindblom inte har gjort. Han har arbetat på alla nivåer inom rörelsen och kan den utan och innan. I en lada utanför sitt hus i Laholm finns hyllmeter med papper och pärmar. Bo samlar på dokument, tidskrifter, affischer, utredningar, bilder, allt som kommit i hans väg under alla de aktiva amnesty-åren. Det är helt fantastiskt.
-Här inne krigar ordning och kaos. Just nu leder kaos med 60-40, säger han och skrattar lite.
Bo och hans fru Birte startade grupp 168 i Laholm tillsammans med några vänner. Som ett av tre fångfall fick de en socialdemokratisk fackföreningsman från Spanien. Han hette Nicolás Martínes Esturo. Bo hade tidigare följt en halv radiokurs i spanska och det gjorde att han fick ansvaret för fallet. Arbetet med Nicolás blev öppningen till ett långt engagemang för Spanien, Central- och Latinamerika.
Som ett första steg i arbetet kontaktade makarna Lindblom alla andra grupper i Sverige som hade Spanienfall. Därefter packade de in barn och bagage i en husvagn och tog sig ner via vägarna i Europa mot Spanien under några sommarveckor i början på 70-talet. Proceduren upprepades flera gånger. Väl i Spanien tog Bo och Birte kontakt och träffade alla familjer till de fångar som var adopterade av svenska grupper. Tillbaka hade de med sig information och rapporter om förhållanden i Spanien som de vidarebefodrade till internationella sekretariatet i London. Embryot till en ny struktur inom Amnesty hade skapats, samordningsgrupperna.
Bo med sin son på en av husvagnssemestrarna i Spanien
Resorna till Spanien knöt många livslånga band, både med familjerna Bo och Birte hälsade på, liksom med de fångar de arbetade för. Några år efter Francos död var paret Lindblom tillbaka i Spanien för att utbilda nya Amnestygrupper. De stannade i staden Vigo, alldeles vid gränsen till norra Portugal vid Atlantkusten, där det bildats en grupp. I en förort till Vigo bodde Eulogio, en fackligt engagerad bilarbetare.
Francos lakejer hade varit efter Eulogio ett bra tag när de uppsökte honom i hans hem i början på 70-talet. Bland annat såg de till att han blev av med sitt arbete. En dag när Eulogio stod och murade ute i trädgården kom hans granne springandes och skrek "Stick härifrån! De gråa kommer." Eulogio hoppade över muren, försvann och hörde inte av sig till sin familj på ett år. När de till slut fick ett livstecken ifrån honom var han i Frankrike. Eulogio tog sig emellertid tillbaka till Spanien när facket kallade, han behövdes i Madrid. Han hann inte vara i hemlandet länge innan han blev fängslad. Amnesty fick höra tala om hans fall och grupp 168 i Laholm adopterade honom som samvetsfånge. Efter Francos död släpptes han och många andra politiska fångar.
Behovet av en ny amnestystruktur behövdes i den pånyttfödda demokratin. Efter utbildningen av den nystartade Amnestygruppen i Vigo, på Bos 50-årsdag, bestämde sig makarna Lindblom för att åka ut till Eulogios hus. Det blev ett fantastiskt möte. Bo beskriver det som om de var goda vänner vars samtal tidigare avbrutits och nu fortsatte. Men de hade ju aldrig träffats. "Så blir det med personer i vars liv man ingripit under en kritisk period. Man får en väldigt nära relation."
I september 1973 hölls Amnestys internationella rådsmöte i Wien. Samtidigt stormades La Moneda, presidentpalatset i Santiago, och militärdiktaturen infördes i Chile. Deltagarna på rådsmötet blev mycket chockade av nyheten, men de blev också handlingskraftiga. Sean Mc Bride som då var internationell generalsekreterare delade ut uppgifter till sektionerna på stående fot. Bo fick i uppdrag att samordna flyktingarbetet. Att det skulle komma många flyktingar från Chile till Sverige var väntat. Den svenska ambassadören i Santiago, Harald Edelstam, gav skydd till personer som flytt från andra militärdiktaturer i Latinamerika till Chile, och som nu återigen blev flyktingar. Några dagar efter kuppen fanns ett hundratal personer i ambassadbyggnaden. Ulla Ridderstad och Marianne Eyre som jobbade på sekretariatet gjorde mycket av arbetet med flyktingar efter Chilekuppen. Bo hade daglig kontakt med dem under hösten 1973.
Samma år genomförde Amnesty sin första Tortyrkampanj. Från IS fick sektionerna Campaign Against Torture-blad, CAT, ett enkelt material som grupperna kunde använda i sitt arbete. När kampanjen var slut beslutade svenska sektionen för att inte ta in några fler CAT-blad. Detta upprörde Bo och Birte, eftersom det hade varit en så bra aktionsform för grupperna att jobba med. De började istället själva beställa hem CAT-blad direkt från IS. Sen översatte de texten och distribuerade ut bladen till intresserade grupper. En förlaga till blixtaktionsnätverket började ta form. Efter ett år omprövade styrelsen beslutet och började ta in CAT-bladen igen. Sedan dess har distribueringen skett från sekretariatet.
Bo Lindblom har följt Amnesty från slutet av 60-talet fram till idag. Han har suttit med på internationella rådsmöten, både som svensk ordförande och som delegat. Han har varit gruppsekreterare, samordnare, distriktsombud, varit medlem i flera svenska och internationella utskott, valberedningen m.m. m.m. Vad är hans bild och analys av Amnestys framtid?
"Det går alltid vågor i opinonerna. Till en viss del kan vi påverka opinionen, men vissa konjuktursvängningar rår vi inte på. Amnesty är en stabil rörelse, med en stark kärna som kan fånga upp ett eventuellt nytt uppsving i konjukturen." Men personer engagerar sig på ett annat sätt idag än tidigare. Många orkar inte engagera sig långsiktigt, utan gör kortare insatser för rörelsen. Under alla sina besök i skolor, Bo är gammal lärare, har han upptäckt att intresset för Amnesty är större idag än för 5 - 10 år sedan. "Det kanske inte är så att de vill gå med i en grupp, men de vill göra nånting." Ett exempel är några tjejer som går på en estetisk linje inne i Halmstad. De ville göra en utställning om dödstraffet och kontaktade Bo. Efter en heldag i Laholms och Amnestys största arkiv hade de samlat på sig tillräckligt mycket information för en hemsk, men intressant utställning. De gjorde en låda med stora hål i. Gick man nära och tittade in kunde man se en elektrisk stol inne i lådan. Runt om finns texter med Amnesty information rörande dödsstraffet. När utställningen är över skänker flickorna den till Byring och Bråte, Halmstadgruppernas stora loppmarknad.
Kattis Hellström