Personer: Lennart Aspegren Marianne Eyre Hans Göran Franck Brita Grundin Thomas Hammarberg Anita Klum Bo Lindblom Ingrid Lilja Rona Morän Christine Pamp

..

Ingrid Lilja Hon har skapat svenska Amnestys första medlemsregister, shoppat underkläder med Robert Mugabes hustru och skrivit flera böcker. Möt Ingrid Lilja som var med vid starten av svenska sektionen av Amnesty. Vid 98 års ålder är hon forfarande på benen. Det dröjer en stund innan hon öppnar dörren till den lilla trästugan bakom Gröna Lund på Djurgården i Stockholm. Huset är ett souterräng-hus och för att komma till tamburen måste Ingrid gå ned för trappan. Vid 98 års ålder är det ett litet företag, men hon gör det fortfarande varje dag när hon ska sin promenad. Synen och hörseln är inte längre de bästa, annars är hon pigg och frisk. Som ung drömde Ingrid Lilja om att skriva romaner, men eftersom hon varit sjuk i bland annat lunginflammation, ansågs hon klen och fick sluta skolan i 16-årsåldern. I stället för böcker blev det resor till England och arbeten som barnflicka och sekreterare. Först i slutet av 50-talet fick hon en chans att sätta sig ned och skriva. Men när tre böcker refuserats, bestämde hon sig för att göra något annat. Och just då slumpade det sig så att hon såg ett TV-program om Angola, där Amnesty nämndes. Bland annat handlade det om tortyr av oliktänkande. Det grep tag i Ingrid. - Jag tycker att man ska få tala och tycka som man vill. Jag blev väldigt upprörd över det där programmet och ville göra något. Året var 1964 och Ingrid var i 60-årsåldern. Skrivplanerna låg på hyllan, men hon var bra på engelska och stenografi. Kanske kunde Amnesty kunde vara något för henne. Så redan dagen efter TV-programmet tog hon kontakt med advokaten Hans Göran Franck, som var en av de personer som omnämnts. Svenska Amnesty låg då i stargroparna, initierat av Hans Göran Franck och författaren Per Wästberg. Men det behövdes en sekreterare och där kom Ingrid in i bilden. I oktober 1964 bildades den svenska sektionen av Amnesty med Hans Göran Franck som ordförande och Ingrid Lilja som sekreterare. Det första Ingrid gjorde var att ta kontakt med intresserade personer och upprätta ett medlemsregister. Flera arbetsgrupper bildades, med kända namn som Per Wästberg och Barbro Alving . - Det var ett väldigt engagemang. Jag skrev till huvudkontoret i London och bad om tre fångar. En av dom var en finsk jude som blivit upptäckt på ett fartyg i Syrien när han försökte ta sig till Israel. Han fängslades och torterades senare till döds i Syrien. - Jag minns att jag var uppe på finska legationen och pratade med dem, jag jobbade väldigt med det där. I dag har Ingrid lite svårt att minnas de konkreta fallen, men ett ord som ofta återkommer är engagemang - det var engagemanget som drev henne under dom nästan tio år hon ägnade åt Amnesty. Hon kunde inte så mycket i början, men lärde sig med tiden. Inga vägar var utstakade, men lusten fanns där, viljan att göra något. Pengar var det ont om och till en början fanns inget riktigt kontor. Styrelsen träffades i stället på Hans Göran Francks advokatkontor. När rörelsen växte fick man tag i två rum ovanpå ett garage på Kammakargatan i Stockholm. Dit fick man klättra upp för en liten stege, det fanns ingen riktig trappa, minns Ingrid. Möblerna tiggde hon och Annalena Wästberg ihop. Vid ett skrivbord med utsikt över Birger Jarlsgatan satt sen Ingrid med hunden Bjelka vid fötterna och höll ordning på det växande antalet medlemmar och gruppernas arbete. Och som redaktör för medlemstidningen Amnesti fick hon utlopp för sin skrivlust. Arbetet för Amnesty innebar också många möten med personer från hela världen. Flera gånger hyste Ingrid besökare hemma hos sig. Några minns hon extra tydligt. Som när Robert Mugabes dåvarande fru Sally Mugabe var på besök i Sverige. Ingrid bjöd hem henne till sig. - Hon var glad och pigg och trevlig. Jag minns att hon ville köpa en aftonklänning som hon skulle ha på fester i Zimbabwe. Det var verkligen komiskt för vi gick till NK först för att titta på klänningar men hon tyckte att de var murriga och tråkiga. På Åhléns råkade vi gå förbi en underklädesavdelning med negligéer. Hon provade en vit med skära rosetter. Jag sa att det inte var någon riktig aftonklänning, men vågade inte säga att det var en negligé. Hon köpte den. Ingrid skrattar vid minnet. Det var mycket som var roligt med att bygga upp en rörelse. Och Amnesty växte. Men efter åtta år tyckte Ingrid att hon gjort sitt. - Jag ville väl helt enkelt göra nånting annat. Jag tänkte på mina skriverier. I huset på Djurgården har hon sen suttit och skrivit flera böcker, men numer är synen för dålig både för att läsa och skriva. Medlemsavgiften till Amnesty har hon betalat varje år. Det var i början av 70-talet som Ingrid lämnade Amnesty och sen dess har mycket hänt. Det medlemsregister som Ingrid upprättade har idag vuxit till omkring 60.000 medlemmar. Rörelsen som startade med ett fåtal engagerade har blivit en folkrörelse. Ändå är Ingrid är blygsam när det gäller sitt arbete. - Jag vet inte om vi lyckades riktigt bra med någonting, säger hon. Medlemssiffrorna talar ett helt annat språk. Sanna Wallin