Personer: Lennart Aspegren Marianne Eyre Hans Göran Franck Brita Grundin Thomas Hammarberg Anita Klum Bo Lindblom Ingrid Lilja Rona Morän Christine Pamp

..

Rona Morän Främst vill jag betona att Amnesty-historia inte bara är sektionsstyrelse, sekretariat etc. Det som hänt ute bland vanliga grupper och medlemmar är i lika hög grad vår Amnesty-historia och den är mycket mångskiftande, sedd från olika delar av landet. Alltså kommer min historia mycket att handla om Amnesty sett från Malmö-Lund perspektivet. År 1966 i januari gick jag med i Amnesty och bildade en grupp i Malmö. Samtidigt bildades en grupp i Lund, ledd av Bo Andersson, docent i teoretisk fysik. Vi samarbetade mycket. Hasse & Tage hade då haft en nyårsrevy som gick i TV och i slutet av revyn talade de om att man kunde bilda Amnesty-grupper, så som de själva hade gjort. Det blev nog en tändande gnista för många, som kanske liksom jag länge varit intresserade av Amnesty men inte riktigt vetat, vad man kunde göra. I Malmö väckte det ett enormt uppseende, jag arbetade då som läkarsekreterare på Malmö Universitetssjukhus, Patologen, och blev intervjuad och fotograferad på arbetsplatsen. Förstasidesrubrik att en Amnesty-grupp bildats i Malmö! Hur togs då Amnesty emot, när vi gick ut och värvade medlemmar, hade demonstrationer etc? Det fanns ganska mycket misstänksamhet, den första tanken bland många människor var att vi hade något med kommunism att göra. Man skall komma ihåg att detta var under Vietnamkrigets dagar, det fanns en väldig polarisering i samhället. Vänsterrörelserna var mycket aktiva, frågan om Vietnamvägrarna var bl a en känslig fråga. Malmö var socialdemokratins vagga, men samtidigt en stad som ibland kallades "krämarstad". Jag minns en demonstration vi hade de första åren, då det fanns fler poliser än demonstranter på plats. Några av de manliga deltagarna gick vid sidan av demonstrationen och delade ut flygblad, men ett par personer vägrade att ta emot dem, och våra medlemmar frågade: "Vet Ni vad Amnesty är?" "Ja, det är den jävla kommunisten Rona Morän från Lund!" Malmö-Lundagrupperna arbetade tillsammans, många av våra offentliga möten hölls i Lund, där fick vi större publik. Det var mycket aktiva och intensiva Amnesty år med en årlig utställning på Malmö Stadsbibliotek och likaså fackeltåg den 10 december, vilket vi har fortsatt med under alla år. Tidningsdebatten mycket het, jag skrev ofta i Sydsvenska Dagbladet och Arbetet och fick alltid in allting, vilket förvisso inte är fallet numera. Den första Amnesty-rapporten kom 1966 och den handlade om Paraguay, Rhodesia och Öst-Tyskland. Vår grupp hade fångar adopterade i samtliga länder. Förhållandena för politiska fångar i Paraguay var min första konfrontation med tortyren, man kan säga att den väckte mig. Vi hade en fånge adopterad, som var advokat och hade suttit i åtta år utan rättegång. Genom att sända utdrag ur Amnesty-rapporten till William Fulbright, ordförande i senatens utrikesutskott i USA, fick vi honom att ingripa och fången blev fri. Det hade varit otaliga ansträngningar för hans frigivning tidigare, t o m påven hade lagt sig i, men utan resultat. Detta lyckades dock bara en gång Tortyren i världen var något som var nytt och skrämmande för mig och tydligen också för läsarna, när vi hade den första världskonferensen mot tortyr 1971 i Riksdagshuset i Stockholm var det verkligen en sak som uppmärksammades. Jag tror att det väckte många människor . Apartheid i Rhodesia och Sydafrika var heta diskussionsämnen. Vår grupp i Malmö, som så småningom delades upp och inom några år blev 10 grupper hade hand om ca 40 politiska fångar i Rhodesia (nuvarande Zimbabwe). De satt i fångläger långt ute i bushen, under vidriga omständigheter, men vi upprätthöll brevskrivning med dem, fick adresser till deras familjer så att vi kunde betala skolavgifter för deras barn och pengar till det nödvändigaste. Likaså avgick klädsändningar ständigt till familjerna. Det var fångarnas största bekymmer, hur familjen skulle klara sig. Brevskrivningen höll på i många år, själv brevväxlade jag i 15 år med en fånge och sedan med hans son, som tog efter när fadern dog i kriget som bröt ut innan Rhodesia blev det fria Zimbabwe. Vad som sedan hände med landet under president Mugabe är en annan sak. Samtidigt som vi brevväxlade med fångarna skrev vi också protestbrev till landets regering, Ian Smith med ministrar. Jag fick svar från The Minister for Law and Order, som bl a inbjöd mig till Rhodesia för att med egna ögon se vilken ordning det var i städerna. Jag tackade ja, om inbjudan också innefattade besök i lägren och fick ett mycket uppretat brev till svar. År 1967 gav vi ut en konstmapp med fem grafiska blad av de främsta konstnärerna i Skåne, för Rhodesia. De ställde upp gratis och den inbringade ca 36 000 kronor, vilket var mycket pengar på den tiden. Under denna tid ägde ju den "berömda" tennismatchen i Båstad rum, då massor av människor demonstrerade mot att vita tennisspelare från Rhodesa, där svarta vägrades delta, kom till Sverige. Vattenkanoner sattes in och det spelades t o m in en film om händelsen. I tidningarna krävde människor hårda tag mot dessa "element", som ställde till kravaller. Citat: "Vi tillhör väl västerlandet? Eller har vi blivit lakejer till östblocket? Vad gör Palme?" Malcolm Tigerschjöld liksom Ingemar Simonsson fanns på plats och många Amnesty-medlemmar från Malmö-Lund deltog. De kom i hela busslaster. Jag hörde förloppet i radion i bilen, på väg till Stockholm till årsmöte, jag satt då i styrelsen. Vi fick utmärkt tillfälle att skriva om våra Rhodesia-fångar och nya medlemmar strömmade till. Styrelsearbetet På hösten 1966 (tror jag!) blev jag invald i styrelsen som då bestod av bl.a. Hans-Göran Franck, ordf., Per Wästbeg, Lennart Aspegren och en flicka från Göteborg, som var Sveriges första Amnesty-medlem, hon hette något på Stenqvist eller liknande. Naturligtvis betalade jag själv resor m m till styrelsemöten, det var inte tal om att begära ersättning. Likaså tjänstgjorde Ingrid Lilja på sekretariatet som allt i allo utan lön. Ingrid Lilja var pensionerad från en sekreterareplats hos en professor. Hon skrev protokollen från styrelsemötena. Sekretariatet var ett rum på Kammakaregatan 1, ovanför en garagenedfart, vilket gjorde att vi aldrig kunde öppna fönster för bensinluktens skull. Jag kan fortfarande se Ingrid Lilja då hon kom med Amnestys samlade dokumentation i ett fast grepp på armen, aldrig någon väska eller portfölj. De första mötena hölls på Hans-Görans kontor på Kungsgatan. Sedan flyttade sekretariatet till Barnhusgatan 4 och då hade vi möten där. Det första årsmötet jag var med på ägde rum på Hasselbacken, där vi åt lunch, det var bara styrelsen och Ingid Lilja. Några år under denna tid var också Greta Thott, Hjalmar Gullbergs trolovade "änka" medhjälpare på sekretariatet. Hon hade hand om medlemsregistret och stod vid dörren på årsmötena och kollade om alla hade betalat medlemsavgiften! Hennes lilla hund låg på en kudde. En gång var styrelsen bjuden hem till henne på middag. Jag minns att hon hade en målning av Hjalmar Gullberg i nästan naturlig storlek. Så småningom började vi inse att det måste anställas en person till för att hjälpa Ingrid Lilja, det ledde till heta diskussioner. Skulle Amnesty verkligen betala en person för att arbeta för oss? Ulla Ridderstad anställdes emellertid på halvtid och hon var en utmärkt kraft, som tyvärr blev svårt sjuk och dog några år senare. Styrelsemötena var spännande tillställningar, Hans-Göran hade alltid nya projekt på gång, det var också en tid av starka spänningar. Under junta-tiden i Grekland sände vi pengar till politiska fångars familjer. Likaså stödde vi advokater i Sydafrika som hjälpte politiska fångar samt hjälporganisationer där. Pengarna slussades genom oss från svenska regeringens hjälpprogram, jag tror det var före SIDA. Ibland förbjöds organisationerna i Sydafrika och då gällde det att finna nya vägar. Årsmötena hölls på Hans-Görans brors lokaler, han var chef för något större livsmedelsföretag, lokalerna fanns uppe vid Rådmansgatan. Jag satt med i styrelsen ca 10 år, även under Thomas Hammarbergs tid som ordförande. Då infördes den s k Thomas-regeln; den som kom upp med ett förslag skulle även se till att det genomfördes! Något som jag ansåg vara mycket viktigt var att det som avhandlades på styrelsemötena skulle gå vidare ut till grupperna (såvida det inte var sekretessbelagt). Alla aktiva Amnestymedlemmar skulle vara informerade om vad som pågick internationellt, därför hade vi detta som en punkt på alla Stormöten. I Malmö hade vi ganska snart bildat Malmö-grupperna (Likadant gjorde man i Lund) som hade en styrelse och regelbundna stormöten en gång i månaden för att planera möten, utställningar etc. Under 20 års tid var jag s k distriktsombud före distriktens tid. Sammanhållningen gjorde att vi syntes mera i staden. Grupp 25 Under denna tid hände år 1969 att en fånge som suttit i fängelse i 13 år i Singapore utan rätttegång eller dom frigavs och fick resa till London. Han hade varit fackföreningsman, och vår grupp 25 hade arbetat för hans fall i tre år. Jag bjöds av tidningen Expressen på resa till London med en fotograf och en journalist och träffade honom på Amnesty-sekretariatet i London. Det var en omskakande upplevelse och vi blev vänner för livet, fortfarande brevväxlar vi sedan 30 år tillbaka. Vi bjöd också hit honom till Malmö, för att träffa alla Amnesty-medlemmarna. Senare kom han hit på bröllpsresa med sin fru. (Hon hade väntat på honom i 13 år utan att få träffa honom) Frigivningen ledde t o m till att Amnesty kom på tidningarnas löpsedel i Skåne. Han bor nu med familj i Hongkong, där vi hälsat på honom. Han har en son, som är döpt till Peter Boon Swee = den gode svensken. Hela 70-talet kom mer eller mindre att gå i Latinamerikas tecken. Kuppen i Chile, juntatiden i Argentina, demokratins fall i Uruguay etc. Flyktingarna vällde in och både sekretariatet i Stockholm och våra grupper fick mer och mer att göra med flyktingfrågorna. Dessutom blev tortyren ett allt större problem, rapporterna vi fick var skrämmande och de politiska fångarna växte i antal. Sedan dess har flyktingarbetet varit en viktig del av Amnesty-arbetet. En sak som kanske belyser den tidens klimat inträffade år 1971. Då hade Malmö Stadsteater premiär på Fernando Arrabals pjäs "och de satte handklovar på blommorna". Den handlade om Francotiden i Spanien, om politiska fångar och katolska kyrkans roll. Långt före premiären var det nästan upplopp i Malmö, skådespelarna fick ha polisskydd när de gick till repetitionerna. Jag skrev programhäftet, "Om åsiktsförföljelse i öst och väst" och jag fick obehagliga meddelanden i brevlådan. Det ryktades om att skådespelarna skulle vara nakna, tidningarna var fulla av skriverier, utan att någon hade sett pjäsen. Man intervjuade många människor, bl a biskopen i Lund och mig. Till sist kom författaren Sven Stolpe ner till Malmö och ordnade tillsammans med Aron Borelius, konstprofessor i Lund, ett stort opinionsmöte i Baltiska hallen, en ishall som rymmer tusentals människor. Jag gick dit, några hundra personer hade kommit, det var ödsligt i den stora salen. När Sven Stolpe sade: "Jag uppmanar våra härliga svenska ungdomar att ta högafflar och skyffla ut skiten från Malmö stadsteater" så reste sig en stor mängd ungdomar och gick demonstrativt sakta genom salen och ut. Sedan hade pjäsen premiär - och tystnaden lade sig över staden. Det var en omtumlande och gripande teaterföreställning, nakenheten var minimal. Våra Amnestygrupper ordnade efteråt en debatt på Malmö Stadsbibliotek med bl a Fernando Arrabal, chefredaktörerna för några tidningar, biskop Nivenius och prästerna Mårten Werner (m) och Ingemar Simonsson (s) m fl. Det blev mycket uppmärksammat och gav många nya medlemmar. Vi fick verkligen tillfälle att informera om tortyren och att lägga fram den nya tortyrrapporten som Amnesty gav ut. Internationella årsmöten Jag tror det var hösten 1966 som jag var med på mitt första internationella årsmöte. Peter Benenson och Eric Baker var närvarande, de båda som startat Amnesty. Eric Baker var kväkare och glödande pacifist. Särskilt minns jag Peter Benensons tal som handlade om att Amnesty skulle adoptera Vietnam-vägrarna som samvetsfångar. Detta var en synnerligen kontroversiell fråga och striden stod hård, men Benensons linje segrade. Man skall komma ihåg hur polariserad debatten om Vietnam-kriget var i hela världen. Många var nog rädda att Amnesty skulle förlora medlemmar. Den viktiga principen togs "att både den som vägrar deltaga i ett speciellt krig och den som vägrar bära vapen överhuvudtaget skall anses som samvetsfångar". Från detta möte glömmer jag aldrig Stephanie Grant, från England, som hade rest till Rhodesia och lyckats ta fram en rapport om politiska fångar och förföljelse, med noggrann dokumentation av fångarnas matransoner och övriga förhållanden i fängelser och läger. Hon hade rest dit på vanligt besök hos en familj, eftersom Amnesty inte kunde komma in på annat sätt. Den rapporten väckte tumult i engelska parlamentet och ingick i Amnestys första rapport från tre länder. Hon hyllades av stående applåder länge och väl. Ett annat minne är internationella årsmötet i Wien i september 1973. Delegationen från Internationella sekretariatet kom sent, de hade kört bil ner till Wien och de kom in i salen gråtande - ingen av oss förstod varför. Det visade sig att de i bilradion hade fått höra om kuppen mot Allende den 11 september i Chile. Om någon visste de vad detta betydde, inte bara för chilenarna utan även för många andra latinamerikaner som haft sin tillflykt i Chile, så var det personalen på IS. Under detta möte blev jag senare i hemlighet körd till en villa i utkanten av Wien och träffade där Ahmed ben Salah, politisk fånge från Tunisien, som var adopterad av vår Amnesty-grupp i Malmö. Han hade flytt ur fängelset och fått främlingspass av Willy Kreisky, som var hans bäste vän. Ben Salah hade flera ministerposter i Tunisien och betraktades som President Borguibas kronprins, när han föll i onåd och dömdes till 10 års fängelse. Senare kom han till Malmö och vistades i största hemlighet här i ett och ett halvt år, han är en oerhört sympatisk person och vi blev mycket goda vänner. Det blev många qusqos middagar och vi håller fortfarande kontakten. Men han är en besviken man, han hade trott att han skulle kunna återvända till Tunisien och politiken, han är oerhört engagerad i sitt lands öde. Många tunisier som jag träffat talar också med saknad och beundran om Ahmed ben Salah. Efter hans flykt greps hans bror, som var läkare i Tunis, anklagad för medhjälp till flykt. Han torterades svårt och fick tre års fängelse, och grupp 25 fick honom som adoptionsfall. Vi lyckades få ut honom efter halva tiden genom kontakter med SIDA. Ett särskilt kapitel borde ägnas svenska Amnestyfonden, som varit ovärderlig när det gällt att ge hjälp åt torterade fångar och deras familjer, resor till fängelserna för anhöriga till politiska fångar, advokatarvoden m m. Anledningen till att fonden grundades tror jag var alla de rapporter om tortyr, som började strömma in, ofta som en biprodukt till andra rapporteringar. För mig var detta en omtumlande erfarenhet - jag trodde att tortyren var något som hörde hemma på medeltiden och jag tror det var fallet med många människor. Fonden grundades av Hasse och Tage och pengarna kom från deras teaterpjäs "Å vilken härlig fred". Ca 250 000 kr var grundplåten och sedan tillkom nya pengar efterhand som pjäsen togs upp i olika städer. Amnestys styrelse såg den på Dramaten, jag minns speciellt en jättestor staty av Ernst-Hugo Järegård på scenen med en liten Hitler på armen. Hans-Görans Francks jättestora gapskratt minns jag också. Sedan kom pjäsen till Malmö och i samband med den kunde vi värva många nya medlemmar. Malmö i juni år 2001 Rona Morän