Vad gör Fonden?
Någon månad före jul 1965 rapporterades från ”Kommittén för sektionens soaré” att föreställningen ”Å vilken härlig fred” av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson skulle hållas den 17 januari klockan 19.30 på Stockholms Stadsteater. Pengarna skulle samlas in åt Amnesty. Det var en av Amnestys många arbetsgrupper, grupp 50, som låg bakom soarén. Medlemmar var bland andra Hasse och Tage. Föreställningen gjorde succé och under hösten samma år gavs Amnesty upphovsrätten till pjäsen genom ett gåvobrev från Hasses och Tages AB Svenska Ord. Soarén inbringade genom åren 400 000 kronor och utgjorde grundplåten till Svenska Amnestyfonden. Fonden ansvarar för svenska Amnestys bistånd och står idag för ca två tredjedelar av hela Amnesty Internationals bistånd.
I inledningsskedet gick biståndet ut på att ge ekonomisk hjälp till politiskt förföljdas familjer och att ge juridisk hjälp åt samvetsfångar som hotas av dödsstraff eller fängelse. De insamlade pengarna gick alltid till enskilda fångfall och inte till några direkta kampanjer. Amnestygrupper kunde ansöka om pengar från Fonden för hjälp till gruppens egna fångfall. Hjälpen kunde bestå i bidrag till familjens uppehälle, skolavgifter, medicin, studiematerial eller rättegångskostnader. Här tillämpades länge principen att gruppen själv skulle samla in ungefär hälften av det belopp de ville hjälpa sin fånge med.
Efterhand utvidgades Amnestyfondens mandat, så att det även innefattade hjälp till asylsökande, kostnader för tortyrrehabilitering och flykt till säker plats. På internationella rådsmötet 1991 fattades ett beslut om översyn av Amnesty Internationals biståndsmandat och 1995 skrevs nya guidelines. Detta möjliggjorde för anhöriga till ”försvunna” och till utomrättsligt avrättade att kunna få bistånd.
En viktig uppgift för Fonden är att finna nya vägar för att öka bidragen till Fonden och detta sammanhänger med diskussionen om statliga bidrag. Under en lång period fick Amnesty ta emot bidrag från statliga organ som SIDA, men det handlade alltid om en liten del av utbetalda medel. Dessa statliga pengar var alltid ”öronmärkta”, vilket innebar att Fonden ansökte om pengar för ett visst ändamål. De beviljade pengarna fick sedan endast användas för detta ändamål. Men det pågick ständigt diskussioner. Några förespråkade statliga bidrag med motiveringen att det var välbehövliga pengar som på intet sätt utgjorde någon styrning från SIDA, eftersom de öronmärktes av fondstyrelsen. Andra tyckte att det var bättre att Fonden tackade nej till statliga bidrag, eftersom Amnesty i andra sammanhang inte tog emot sådana och att Sverige borde anpassa sig efter den internationella organisationen. På det internationella rådsmötet i Helsingfors 1985, beslutades att inga statliga medel skulle tas emot. Under 1984 hade ungefär 20 procent av Fondens utbetalade medel kommit från SIDA, och eftersom man ville att Fonden skulle kunna fortsätta som förut måste man finna nya sätt att samla in pengar från allmänhet och Amnestymedlemmar. Ett viktigt inslag blev insamlingsdagarna två gånger per år, då grupperna samlar in pengar, och där en av insamlingarna går till Fonden. Många av grupperna ger dessutom frivilliga bidrag. 1985 började man med något som kallas Amnestygiven eller lönebidragssystemet. Medlemmar informerade om Amnesty på arbetsplatser och man föreslog de anställda att betala en viss summa av lönen varje månad direkt till Amnesty. Samma år erhöll Fonden 575 000 kronor i gåvor i samband med Tage Danielssons bortgång. 1983 visades åter föreställningen ”Å vilken härlig fred” på Svenska Riksteatern. Amnestyfonden tilldelades mer än 50 000 kronor av inkomsterna för de 62 föreställningar som gavs och skådespelarna samlade dessutom in ca 93 000 kronor till Fonden under föreställningarna. 1995 producerades en autogirofolder. 1997 ansökte Fonden om Radiohjälpens höstinsamling och tilldelades den tillsammans med svenska sektionen, och fick därmed in 20 miljoner kronor, inklusive sponsring från SCA.
Amnestyfondens historia vittnar om människors outtröttliga förmåga att komma på nya sätt att samla in pengar och sätten har varit många. När grundplåten från soarén tagit slut finansierades Fonden bland annat genom kollekt från kyrkor. 1977 fick man ett stort bidrag från skolornas ”Operation Dagsverke”. Ett annat sätt som man använt sig av för att få in pengar har varit att vädja till alla medlemmar om en julgåva. På det senaste internationella rådsmötet i Troia 1999 beslutades att Amnesty i fortsättningen skulle kunna ta emot statliga pengar för bistånd. Detta är något som den svenska sektionen sagt nej till.
Fonden har gett bistånd till länder i hela världen. Under 1970-talet gick den största delen av Fondens utbetalningar till Latinamerika. 1979 fick man ett stort bidrag av SAP´s solidaritetsfond, vilket fördelades till fyra länder i Latinamerika. Det pågick bland annat en särskild Chile-insamling under hösten 1975, där man samlade in pengar i samband med konserter och gudstjänster. Det var också vanligt att man anordnade särskilda ”tema-aftnar” för att samla in pengar och för att informera allmänheten om situationen i olika länder. Dessa resulterade i ”öronmärkta” insamlingsbidrag till Fonden. Den 29 september 1975 samlades också pengar in till förmån för Chile-juntans offer efter föreställningar på Dramaten i Stockholm. Skådespelarna hade själva tagit initiativ till detta och gick runt i pausen och samlade in pengar. Denna kväll fick man in mer än 25 000 kronor till de politiska fångarna i Chile.
Under 1990-talet gick den största delen av Fondens bistånd till tortyrrehabilitering. 1992 öppnades med hjälp av Fonden ett nytt tortyrrehabiliteringscenter i Turkiet. Detta var då ett av de största enskilda projekt som fått stöd av Amnestyfonden. Rehabiliteringscentret drivs av Stiftelsen för mänskliga rättigheter i Turkiet. Turkiska myndigheter ansåg förstås inte att det fanns något behov av något rehabiliteringscenter, eftersom tortyr enligt dem inte förekommer i landet. Utan Fondens pengar hade man därför aldrig kunnat starta centret. 1998 medverkade fondsekreteraren vid öppningsceremonin av ett nytt tortyrrehabiliteringscenter i Diyarbakir.
Den svenska Fonden utmärker sig internationellt sett. Ingen annan Amnestysektion har ett så väl utvecklat biståndsorgan och arbetet är omfattande.
Anna Widestam