UTTALANDE FRÅN AMNESTYS ÅRSMÖTE I VÄXJÖ 8-10 MAJ 1998

Många röster, stort engagemang och stark vilja utmärker Amnesty International i kampen för de mänskliga rättigheterna.

I helgen har 300 Amnestymedlemmar debatterat, lyssnat, begrundat och tagit ställning i frågor som rör Amnestys framtid. Vi har haft ett gemensamt - viljan att bli starkare i vårt livsviktiga arbete. Organisationens spjutspets riktas mot de regeringar som förvägrar sina medborgare grundläggande fri- och rättigheter.

I år uppmärksammar vi att det är 50 år sedan FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs. Av stor symbolisk betydelse för oss är artikel 19 - ”Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet”. I Sverige är yttrandefriheten så självklar att vi sällan tänker på den. Med sorg tvingas vi konstatera att FN-förklaringen gått många stater obemärkt förbi.

Medan vi samlats till årsmöte har händelserna i världen än en gång visat att Amnesty behövs. Från alla kontinenter får vi rapporter om att övergreppen fortsätter i skrämmande omfattning. Chockerande uppgifter har nått oss i helgen om att civila i den västafrikanska staten Sierra Leone brutalt dödats och lemlästats av väpnade oppositionsgrupper. Vittnesmål från överlevande handlar om hur kvinnor och barn låses in i hus som sätts i brand. Kvinnor våldtas och män som vägrar våldta sina egna familjemedlemmar får sina armar avhuggna.

Vi har också hört många upprörande vittnesmål från våra inbjudna gäster från Argentina, Kroatien och Bosnien.

Laura Jordán de Conte, en av “de galna mödrarna” på Plaza de Mayo i Buenos Aires, har berättat om de stunder av förtvivlan och desperation hon upplevt efter att hennes son “försvann” för över 20 år sedan. I dag ställs flera av de militärer som misstänks för övergreppen från diktaturåren, inför rätta.

Människors raseri har tvingat staten Argentina att ta sitt ansvar för att bryta de förödande åren av straffrihet. Men fortfarande mördas och hotas journalister för att de rapporterar om myndigheternas undfallenhet gentemot de militärer som ansvarade för tusentals grova brott mot de mänskliga rättigheterna.

I Kroatien och Bosnien lever människor med öppna sår från krigsårens övergrepp. Mirjana Galo är en av de många modiga människorättsaktivister som Amnesty särskilt framhåller och beskyddar i år med tanke på det halvsekel som gått sedan världens regeringar enades om att göra sitt yttersta för att skydda medborgarnas rättigheter. Rashida och Cejko Kahteran har smärtsamt fått erfara hur våld och förnedring drabbar men i Sollefteå har de återfunnit en trygghet.

Ett enigt Amnesty går nu vidare och satsar stor kraft på att synas och höras i debatten. Vår hårda kritik riktas mot de regeringar som bryter mot både inhemska och internationella lagar, som fortsätter att bekämpa mord med mord, som torterar och förnedrar och låter sina medborgare “försvinna”.

Ett starkt Amnesty behövs!

____________________________________________________________________________________________

Skapat av : Annika Sabel	Index: ORG 51/001/1998	Kategori: Organisation - Årsmöten 1964 -
Ändrat: 98-05-11	År: 1998	Status: Medlem

____________________________________________________________________________________________