| ____________________________________________________________________________________________ Indirekt statligt stöd - ett diskussionsunderlag från A-utskottet ____________________________________________________________________________________________
INDIREKT STATLIGT STÖD - ett diskussionsunderlag från A-utskottet - 1. INLEDNING Hur sektionen skall förhålla sig till statligt stöd är något som har diskuterats så länge de flesta av oss kan minnas, trots att utgångspunkten har varit att statliga medel i princip inte skall accepteras. Det har fattats en rad beslut i konkreta frågor, men samtidigt har sektionen undvikit en rad områden. I detta diskussionsunderlag identifieras ett antal former av indirekt statligt stöd. Där redovisas också hur man skulle kunna förhålla sig till dessa former av stöd. 2. DEN INTERNATIONELLA REGLERINGEN Den internationella regleringen av statligt stöd återfinns numera i de reviderade riktlinjer som antogs av ICM i Tróia 1999. I riktlinjerna skiljer man mellan direkt och indirekt statligt stöd, men där finns inte något förtydligande av var gränsen mellan dessa två former av statligt stöd går. Själva regleringen lyder som följer: Introduction These guidelines were adopted in principle by the 1999; subsequently minor changes suggested at the ICM have been incorporated and they are now be reissued for the guidance of the movernent. They are intended as a minimum framework for fundraising in the movement. Some sections or structures may choose to have more restrictive guidelines for their own internal purposes. I. Basic Principles A. Amnesty International's independence, impartiality and credibility must not be compromised nor seen to be compromised. B. Amnesty's primary basis of financial support must remain our membership – our source of legitimacy as well as funding. C. In evaluating other potential sources of funding, consideration should be given to the need avoid becoming dependent on any single source of support that may be withdrawn due to: – structural issues (economic difficulties, strikes, funding programme expiry dates) – sponsor displeasure with Amnesty's policies or campaigning activities In order to avoid dependency, in general funding which would represent more than 25% of a structure's annual budget must be approved by the IEC. D. Amnesty structures should only accept external funding for which they are prepared to be fully accountable in terms of financial management, programme monitoring and evaluation. In particular, sections applying to foundations or other organizations for financial support should be sure to obtain all requirements for reporting, monitoring, and financial accountability before making the application, and should provide the Director of international Fundraising with copies of any requirements which apply to the grant being requested if the funds involved are more than 25% of the structure's budget. If funds secured from external sources are to be "passed through" Amnesty to other associations and organizations, the extent to which Amnesty is responsible for the accountability of these organizations should be clear. E.In general, contributions for research on a particular country are not permitted. Funds for development in a particular country require SDC approval if the funds are to be transferred from a section to another section or structure and IEC approval otherwise (see Earmarked Funding Policy). III. Government Funding A. The general principle is that Amnesty accepts no direct national government support. This is an important source of the credibility of the movement and exceptions should be made only in very limited circumstances. B. Indirect government support which is available equally to all charities or employers (such as tax exemptions, employee subsidies, etc) is permitted. Inkind contributions specific to Amnesty (suck as rentfree offices, donated equiprnent, etc) must be approved by the IEC. (see also Item I.C regarding dependence) C. Legislatures, judicial entities, and embassies are all part of "national governments" and therefore, in general, funding from them is not permitted. In addition, funding from state, local and regional governments should be treated in the same way as that from national governments if the entities involved may be responsible for human rights violations (e.g., municipal police). D. In general, funding from foundations funded by governments, intergovernmental organizations and state industries may not be accepted if the governments have any control over funding decisions. Consult the IEC should doubts arise. E. Contributions from governments for relief may be accepted, but not if targeted for specific individuals or for refugees from a specific country. F. Contributions from governments for Human Rights Education may be accepted, but IEC approval should be sought. G. In the case of either III.E or III.F, ongoing functions and personnel costs may not be underwritten by such funding. Questions regarding specific projects should be directed to the IEC. H. From time to time at the international or section level Amnesty International will join with other organizations to undertake certain activities consistent with its purposes. It may be that Amnesty International's partners in such associations are able to receive government funding, and it seems appropriate for the association itself to receive such funding for a particular purpose. In general this may be acceptable if the funds are not under the sole control of Amnesty International. In general, if such activity is contemplated by the International Secretariat or by sections, approval should be sought from the International Excecutive Committee. (see also the guidelines on Subsidiary and Partner Organizations) VI. Approval Procedures B. To apply for or accept government funding inform the Director of International Fundraising, seek written approval of the International Executive Committee through the International Treasurer 3. DEN SVENSKA REGLERINGEN Utgångspunkten är givetvis att den svenska sektionen skall följa det internationella regelverket. Som framgår av detta står det dock de enskilda sektionerna fritt att vara än mer restriktiva när det gäller att ta emot statligt stöd. Den svenska sektionen har inte – i vart fall inte på senare år – utarbetat några egna riktlinjer i detta avseende. De beslut av årsmötet och styrelsen som är av intresse återges under respektive rubrik. Redan här kan dock konstateras att den svenska sektionen är väldigt mån om att upprätthålla de grundläggande principerna om oberoende, neutralitet och trovärdighet. Sektionen har därför ställt sig avvisande till att ta emot direkt statligt stöd. Detta framgår bl.a. av att Årsmötet i Linköping 1992 beslutade att avslå en motion som gick ut på att sektionen skulle kunna ta emot statliga medel för bistånd och undervisning. Det framgår även av att Årsmötet i Malmö 2000 beslutade att sektionen fortsatt skall avstå från statligt stöd vad gäller sektionens biståndsverksamhet samt att styrelsen internationellt skall verka för att Amnesty inte tar emot statligt stöd för nämnda verksamhet. Ytterligare ett exempel nämns under avsnitt 7. Den svenska sektionen saknar en definition av vad som i detta avseende skall betraktas som staten. Viss vägledning kan givetvis erhållas från de internationella riktlinjerna. Enklast vore dock att betrakta samtliga förmåner från stat, kommun och landsting i alla dess former, inklusive bl.a. mellanstatliga organisationer, politiska partier, SIDA m.fl. samt bolag över vilka nämnda organ har ett inflytande av någon betydelse, som statligt stöd. Den svenska sektionen har inte heller tagit ställning till var gränsen mellan direkt och indirekt statligt stöd skall gå. Utgångspunkten måste enligt vår mening vara att begreppet direkt statligt stöd avser gåvor i form av pengar från staten, emedan indirekt statligt stöd avser andra ekonomiska fördelar. Gränsdragningen är emellertid inte helt enkel. I stort sett alla gåvor kan omvandlas till indirekt statligt stöd genom att man – istället för att ta emot pengar – skickar Amnestys räkningar till staten. För att förbudet mot direkt statligt stöd skall få någon betydelse bör man därför inte tillåta alltför omfattande bidrag i form av indirekt statligt stöd. Ett annat problem illustreras av följande resonemang. Om en helt statlig institution – t.ex. en statlig eller kommunal teater – önskar att bidraga till Amnestys verksamhet så måste man fundera över under vilka förutsättningar detta kan ske. Om denna teater skulle vilja att skänka 100 000 kr till Amnesty så skulle vi inte kunna acceptera det; det vore fråga om direkt statligt stöd. Om teatern istället ville skänka sina intäkter om 100 000 kr från en föreställning som redan har ägt rum så vore det samma sak. Skulle föreställningarna vara utsålda under hela säsongen så kan vi inte heller acceptera intäkter från en av dessa föreställningar; det vore då fortfarande fråga om en gåva från staten. Hur skall man då behandla den situationen att teatern önskar att ge en extraföreställning under våren där samtliga intäkter skall gå till Amnesty? Eftersom föreställningen i detta exempel är eftertraktad så vore det en fiktion att påstå att publiken skänker pengar till Amnesty; de betalar för en tjänst (föreställningen). Om de betalar inträdet till staten och staten i sin tur skänker pengarna till Amnesty så är det fortfarande fråga om ett direkt statligt stöd. Att staten i förväg har informerat åhörarna om detta kan knappast ändra bedömningen. För att Amnesty skall kunna ta emot pengarna måste det således vara Amnesty som tar betalt för föreställningen. Detta innebär dock att intäkten knappast kan deklareras som gåva, vilket såvitt vi förstår kan få skattekonsekvenser. Alternativet är att blunda för allt och säga att staten har tillhandahållit lokal och skådespelare; åhörarna har ”skänkt” pengarna till Amnesty! 4. SAMARBETE INOM RAMEN FÖR ANDRA ORGANISATIONER, T.EX. RÅDGIVNINGSBYRÅN Styrelsen har, på uppdrag av årsmötet 2000 i Malmö, omprövat sitt tidigare beslut att utträda ur Rådgivningsbyrån och beslutat att på nytt ansöka om att få deltaga i samarbetet. Därvid har styrelsen tvingats att ta ställning till bl.a. om ett sådant samarbete skulle innebära att Amnesty indirekt tillfördes statliga medel på ett sätt som inte är acceptabelt. På det teoretiska planet finns det två aspekter på denna fråga: 1. Våra eventuella samarbetspartners uppbär direkt statligt stöd. Detta innebär att deras ekonomiska bidrag till samarbetet delvis består av statliga pengar, vilka således kommer att användas i vårt gemensamma arbete. Är detta acceptabelt? 2. Rådgivningsbyrån har tidigare övervägt att ansöka om direkt statligt stöd. Kan Amnesty vara medlem i Rådgivningsbyrån om den skulle uppbära direkt statligt stöd? I de internationella riktlinjerna anges, som framgått ovan, bl.a. följande. Ibland samarbetar Amnestysektioner med andra organisationer i frågor som är förenliga med Amnestys syfte. När våra samarbetspartners tar emot statligt stöd kan det i vissa fall vara lämpligt att låta även den gemensamma organisationen ta emot sådant stöd. Detta utesluter inte fortsatt samarbete så länge Amnesty inte har ensam kontroll över dessa medel. Det krävs dock att IEC i varje enskilt fall ger sitt tillstånd. Vid sin omprövning fann styrelsen, på förslag av A-utskottet, att det statliga stöd som uppbars av de övriga stiftarorganisationerna i sig inte utgjorde hinder mot samarbetet men att det inte skulle kunna accepteras att Rådgivningsbyrån som organisation uppbar direkt statligt stöd. Såvitt gäller det sistnämnda grundas detta på ett mer generellt ställningstagande, nämligen att sektionen, trots de internationella riktlinjerna på området, inte bör vara medlem i en organisation som uppbär direkt statligt stöd. Att vara det skulle ju innebära att Amnesty som organisation var med om att ansöka om statliga medel. Det vore då svårt att hävda att Amnesty inte uppbär statligt stöd. I övrigt bör frågan enligt A-utskottets mening avgöras utifrån hur samarbetet skulle påverka vårt oberoende, vår trovärdighet och vår neutralitet. 5. EKONOMISK ERSÄTTNING I SAMBAND MED UTBILDNINGAR M.M. Kan Amnesty låta staten betala kostnader för resa, kost och eventuell logi i samband med att vi skall hålla föreläsningar för statsanställda? Gäller samma sak om vi skall deltaga i ett seminarium, möte eller endast lyssna på t.ex. en föreläsning? Kan vi ta emot betalning när vi håller föreläsningar? Spelar det någon roll om pengarna betalas till Amnesty eller till den aktuella föreläsaren? Kan vi i samband med en föreläsning istället ge den aktuella myndigheten ett inbetalningskort och säga att det står dem fritt att skänka pengar till Amnesty? Enligt de internationella riktlinjerna är det tillåtet att acceptera statligt stöd för MR-utbildning så länge det inte används till löner eller rent administrativa kostnader, men IEC:s tillstånd måste inhämtas. Det måste därför internationellt anses vara tillåtet att låta en statlig myndighet betala kostnader för resa, kost och logi i samband med sådan undervisning förutsatt att sådant tillstånd erhålles. Eftersom även andra former av indirekt stöd kan godkännas av IEC torde detsamma rimligen gälla även de föreläsningar, seminarier och möten som faller utanför vad vi kallar MR-utbildning. Vid styrelsemötet den 5-6 december 1998 förelåg ett underlag från B-utskottet angående MEK/MSP-arbetet. Där uppmanades styrelsen bl.a. att ta ställning till om gruppen för militär- och polisfrågor kunde ta ut kostnadstäckning (reseersättning, ersättning för förlorad arbetsinkomst, ersättning för sekretariatspersonal samt omkostnadsersättning) då så var lämpligt. I denna del beslutade styrelsen att kostnadsersättning endast fick gälla material, omkostnader och reseersättning. I övrigt förefaller dessa frågor inom den svenska sektionen ha lösts från fall till fall, oftast efter en underhandskontakt med någon i ledande befattning. Enligt vår mening bör sektionen kunna acceptera att staten bekostar resa, kost och logi – jfr. nämnda styrelsebeslut – även i andra fall än de som framgår av styrelsens beslut. Att göra detta kan knappast skada vår neutralitet, vår trovärdighet eller vårt oberoende så länge det inte finns några restriktioner avseende vilka åsikter vår representant får föra fram. Man bör dock vara uppmärksam på att detta, för att vara förenligt med vad som beslutades av Årsmötet i Linköping 1992, förutsätter att vi betraktar detta som ett indirekt statligt stöd, jfr. avsnitt 3. Av nyss nämnda styrelsebeslut framgår vidare att gruppen för militär- och polisfrågor inte tilläts att låta staten ersätta förlorad arbetsinkomst samt kostnader för sekretariatspersonal. Att det senare inte kan tillåtas framgår enligt vår mening redan av de internationella riktlinjerna; statligt stöd får i princip inte användas till löner eller rent administrativa kostnader. Frågan om ersättning för förlorad arbetsinkomst är emellertid inte lika självklar. Det skulle till och med kunna hävdas att Amnesty kan ta emot arvode för denna typ av aktiviteter även då föreläsaren inte har förlorat någon arbetsinkomst. Vi säljer ett antal prylar i våra butiker och dessa får även staten köpa. Varför kan vi då inte sälja tjänster? B-utskottet förefaller att ha funderat i dessa banor vid sitt möte den 12 november 2000. Då beslutade B-utskottet att be styrelsen att ge dem i uppdrag att ta fram riktlinjer kring möjligheten att ta betalt för MR-undervisning och MR-information. Eftersom de internationella riktlinjerna i princip förbjuder att man tar emot direkt statligt stöd för att täcka löner förutsätter ett sådant resonemang, vilket B-utskottet också har noterat, att pengarna inte anses vara avsedda att täcka kostnader för anställd personal. Amnestys verksamhet bygger på frivilligt arbete och går i hög grad ut på att sprida Amnestys budskap. Både kända och okända personer inom organisationen föreläser oerhört ofta i olika sammanhang – för organisationens räkning – utan att ta betalt. Det vore därför, enligt A-utskottets mening, högst märkligt om Amnesty nu skulle börja att ta betalt för detta. Amnesty skulle därigenom riskera sin trovärdighet och sitt oberoende i onödan. Man skulle möjligen kunna hävda att enskilda medlemmar själva kan ta betalt för föreläsningar som de ger på sin fritid. A-utskottet har ännu inte enats i denna fråga men författarna till detta diskussionsunderlag anser det vara högst tveksamt att tillåta något sådant om det handlar om att föreläsa som representant för Amnesty. Ett beslut i denna fråga förutsätter dock att man närmare utreder i vilka former – om några – arvoden förekommer idag. Styrelsen har vid sitt möte den 2-3 december 2000 beslutat att anställda inom Amnesty i samband med utbildningar, seminarier, konferenser e.t.c. tills vidare får låta staten bekosta resa, kost, logi och material Såvitt gäller att överlämna vanliga inbetalningskort i samband med föreläsningar på statliga myndigheter e.t.c. finns det enligt vår mening inte något hinder mot detta så länge de överlämnas till åhörarna i allmänhet. Skulle man däremot endast överlämna ett sådant till den som har arrangerat föreläsningen – t.ex. i anslutning till att man har tackat nej till ett erbjudande om arvode – så är det mer tveksamt om det är lämpligt. Man bör då i vart fall tydligt markera att Amnesty inte vill ha någon gåva från staten, eftersom något sådant inte accepteras. 6. ARBETSKRAFT SOM TILL NÅGON DEL FINANSIERAS AV STATEN Kan vi tillåta att värnpliktsvägrare gör sin vapenfria tjänst inom Amnesty? Gör vi samma bedömning i fråga om personal som finansieras helt eller delvis av t.ex. arbetsförmedlingen eller lever på studiemedel? Enligt den internationella regleringen är det tillåtet att ta emot värnpliktsvägrare och arbetskraft som bekostas av t.ex. arbetsförmedlingen. Om det är fråga om ekonomiska förmåner som tillkommer samtliga arbetsgivare på samma villkor krävs inte ens IEC:s tillstånd, men det gör det däremot om förmånen endast är tillgänglig för vissa arbetsgivare. Årsmötet i Tylösand 1983 beslutade att sektionen bör ha möjlighet att vid sektionens sekretariat och ute hos grupperna kunna anställa personal med AMS-stöd, vapenfria tjänstepliktiga samt personer med ungdomsstöd. Årsmötet i Stockholm 1994 beslutade däremot att avslå en motion genom vilken föreslogs att styrelsen skulle få i uppdrag att ansöka om IEC:s tillstånd för att låta grupper och sekretariatet med statliga bidrag får anställa handikappade (AMI), personer i ALU-projekt samt vapenvägrare. Förklaringen till att samma typ av motion behandlades två gånger måste, såvitt vi förstår, vara att det internationellt infördes ett krav på tillstånd från IEC. Beslutet att avslå 1994-års motion måste rimligen anses innebära att 1983-års beslut har förlorat sin giltighet, även om det inte uttryckligen anges i det senare beslutet. Frågan om statligt stöd diskuterades även på årsmötet i Borlänge 1995. Ett av förslagen gick då ut på att flyktingarbetet skulle avskiljas i en speciell organisation med egna stadgar som inte omfattades av Amnestys hårda krav på opartiskhet, i syfte att kunna använda sig av ALU-arbetare inom nämnda område. Denna motion avslogs. Däremot beslutades vid samma årsmöte att den svenska sektionen hos IEC skulle ansöka om generell dispens för att kunna ta i anspråk personer som omfattas av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, såsom handikappade genom AMI och personer i ALU-projekt. Styrelsen fick i uppdrag att därefter, om dispens erhölls, utarbeta riktlinjer för en sådan verksamhet samt att fatta beslut i varje enskilt fall. Dispens söktes och erhölls, varefter nämnda riktlinjer arbetades fram och antogs. I praktiken kunde man endast få tillgång till denna typ av anställda om man hade en projektplan och en handledare/arbetsledare för den som skulle anställas. Kravet på handledare utgjorde enligt uppgift i praktiken ett stort hinder mot att anställa denna typ av personal; handledaren skulle i princip vara anställd för just denna uppgift. Såvitt framkommit har styrelsen endast beviljat dispens avseende ALU-arbetare i tre fall. I ett av dessa fall avstod man dock från att anställa någon sedan man hade konstaterat att det saknades möjlighet att skaffa fram en handledare. I de övriga två fallen upphörde anställningen av olika anledningar redan efter några månader. Sedan dess har, såvitt kunnat utrönas, några anställda av denna typ inte anställts. Någon vapenvägrare har såvitt är känt aldrig anställts. I de fall då styrelsen gav tillstånd att anställa ALU-arbetare accepterades inte det bidrag om 10 % som utgjorde föreningsstöd. I detta sammanhang har ytterligare en aspekt uppmärksammats. Skall sekretariatet ha möjlighet att som frivilliganställd anlita en person som uppbär studiemedel eller arbetslöshetsersättning? Enligt uppgift tillåter sekretariatet idag att frivilliganställda uppbär studiemedel (bidrag och lån), men inte att de uppbär arbetslöshetsersättning. Motiveringen skall vara att arbetslösa förväntas att söka arbete på heltid. Enligt A-utskottets mening bör Amnesty definitivt sträva efter att inte använda nämnda typer av anställda i syfte att pressa personalkostnaderna; det vore om inte annat omoraliskt. För att undvika att bygga upp en organisation som faller samman den dag då stödet upphör bör Amnesty i vart fall undvika att placera dem på alltför viktiga poster och endast anställa ett begränsat antal. Det finns viss logik i att göra skillnad mellan studerande och arbetssökande, eftersom en arbetssökande måste söka arbete på vardagar under dagtid emedan en studerande kan studera på kvällar och helger. Dessutom skulle sannolikt en arbetssökande riskera att förlora sin arbetslöshetsersättning om det kom fram att han/hon i alltför stor utsträckning arbetade frivilligt på Amnesty, men detta skulle aldrig kunna hända en studerande. Samtidigt måste väl även en arbetssökande ha någon fritid som denne kan ägna åt Amnestyarbete? Det finns sannolikt inte många arbetssökande som ägnar 40 timmar per vecka till att söka arbete. En möjlig lösning vore kanske att tillåta arbetslösa att vara frivilliganställda i viss begränsad omfattning? Om man vill göra någon justering av nu gällande regelverk så bör man först och främst förvissa sig om vilka villkor som nu gäller för de olika kategorierna. Man bör även beakta att dessa villkor ändras relativt ofta, varför det kan finnas skäl att undvika en alltför detaljerad reglering. Möjligen skulle man kunna tänka sig att slå fast vissa generella principer för att sedan överlåta till styrelsen att besluta i varje enskilt fall. 7. SKATTEBEFRIELSE OCH PRESSTÖD Eftersom i stort sett alla organisationer som sysslar med välgörenhet åtnjuter skattebefrielse så är det, enligt de internationella riktlinjerna, tillåtet att ta emot sådant stöd. Därvid krävs inte ens IEC:s tillstånd. Under en rad av år tog sektionen även emot presstöd (Amnesty Press och taltidningen). Efter årsmötet 1994 beslutade styrelsen emellertid dels att uppdra åt sekretariatet att tacka nej till fortsatt presstöd, dels att uppdra åt sekretariatet att informera medlemmarna om beslutet, dels att uppdra åt A-utskottet att förbereda en diskussion om statliga medel till årsmötet 1995. Som motivering angavs det starka uttalande som tydligen gjordes vid först nämnda årsmöte; att Amnesty skulle tacka nej till alla former av statligt stöd. När styrelsen beslutade att avstå från presstöd skall den, enligt uppgift, även ha beaktat att det uppgick till endast c:a 25 000 kr per år. Denna typ av generellt indirekt statligt stöd kan enligt vår mening inte påverka organisationen negativt. Om det i framtiden skulle villkoras på så sätt att vi inte skulle få göra vad vi vill, skulle bedömningen givetvis bli den motsatta. Den enda invändningen som man möjligen skulle kunna ha mot denna typ av statligt stöd är att vi kan bli beroende av det. Vi är på sätt och vis redan idag beroende av skattebefrielsen; vår ekonomi skulle försämras avsevärt om vi erlade skatt på alla gåvor som vi får. Detta är emellertid enligt vår mening inte något skäl till att redan idag avstå från denna förmån. Det är svårt att se att presstöd skulle vara skadligt för Amnesty. Det enda vettiga skäl som talar för att sektionen även i fortsättningen skall avstå från presstöd är, såvitt vi förstår, att det handlar om ett så lågt belopp att sektionen lika gärna kan vara utan det. Här blir dock gränsdragningen mellan direkt och indirekt stöd aktuell. Skattebefrielsen innebär att vi slipper att ge staten en andel av de pengar som har skänkts till oss av andra, emedan presstöd innebär att staten ger ett visst belopp till Amnesty. Formellt är således presstöd ett direkt statligt stöd och redan av den anledningen förbjudet, emedan skattebefrielsen är en form av indirekt statligt stöd som är tillåten. Det är obekant för A-utskottet hur man internationellt ser på presstöd. Frågan bör utredas. 8. LOKALER MED ANKNYTNING TILL STATEN Enligt de internationella riktlinjerna gäller att IEC:s tillstånd måste inhämtas vad gäller indirekt statligt stöd som inte är tillgängligt för envar. Ett flertal grupper i den svenska sektionen har sedan många år regelbundet sina möten i kommunala eller statliga lokaler. Bör detta vara tillåtet och krävs i så fall att de betalar marknadsmässiga hyror? Gäller samma princip distriktslokaler och sekretariatet? Kan vi acceptera rabatterade priser? Blir det någon skillnad om det är fråga om att använda lokalen endast vid något enstaka tillfälle? Att en enskild grupp har sina möten i en lokal som ägs av t.ex. kommunen eller ett universitet är enligt vår mening i regel ofarligt för organisationen, oavsett om gruppen betalar någon hyra eller inte. Orsaken är att gruppen, om den inte får fortsätta att utnyttja lokalen, enkelt kan ha sina möten någon annanstans (t.ex. vara hemma hos någon av medlemmarna). Dessutom torde risken att Amnesty som organisation förknippas med kommunen eller universitetet vara näst intill obefintlig. Detta bör således vara tillåtet, oavsett om lokalen är tillgänglig för envar eller inte. Det senare förutsätter dock IEC:s tillstånd. Om det är fråga om en större lokal som permanent används enbart av Amnesty, t.ex. en distriktslokal, en butik eller sekretariatet, finns ofta skäl att göra en annan bedömning. Det är då betydligt svårare att byta lokal, varför Amnesty onekligen riskerar att hamna i en beroende-ställning. Här kan man möjligen resonera på samma sätt som vi gjort angående presstöd m.m., men vi anser att man bör avstå från att utnyttja statliga lokaler utan kostnad för denna typ av verksamhet. Om Amnesty däremot betalar en marknadsmässig hyra för lokalen så är det överhuvudtaget inte fråga om något statligt stöd, även om en hyresgäst alltid i någon mån är beroende av sin hyresvärd. Det kan därför inte anses föreligga något generellt hinder mot att hyra lokaler av staten. Om byggnaden har en klar anknytning till t.ex. kommunen är det däremot inte helt lyckat; Amnesty kan komma att förknippas med kommunen. Ett problem som uppstår om man skall hyra en lokal av staten är dock att den egentliga marknadshyran i regel är betydligt högre än vad en organisation som Amnesty rent faktiskt behöver betala. Det förefaller ologiskt att driva upp priset utöver vad vi skulle ha betalat om vi hade hyrt motsvarande lokal av ett privat bolag. Möjligen skulle man kunna tänka sig ett riktvärde innebärande att vi bör betala minst t.ex. 75 % av marknadsvärdet. När det handlar om att använda en statlig lokal gratis vid något enstaka tillfälle, t.ex. för ett årsmöte, en föreläsning, ett uppträdande eller en galakväll, är det enligt vår mening uppenbart att Amnesty inte lider någon skada så länge vi själva får bestämma vad som skall framföras. Det bör därför inte föreligga något hinder mot att göra detta. På ett teoretiskt plan kan här uppkomma gränsdragningsproblem; vad är direkt statligt stöd och vad är indirekt statligt stöd? Kan vi betala hyra för lokalen till ett kommunalt bolag för att sedan få samma belopp från kommunfull-mäktige? Är inte det senare ett direkt statligt stöd? 9. KOPIERING M.M. Enligt de internationella riktlinjerna gäller att IEC:s tillstånd måste inhämtas för att kunna ta emot indirekt statligt stöd som inte är tillgängligt för envar. Bör en grupp som har sina möten t.ex. på ett universitet kunna utnyttja ett erbjudande att få kopiera/trycka material utan kostnad? Såvitt vi har kunnat utröna finns endast ett beslut i den svenska sektionen på detta område; styrelsens beslut den 5-6 december 1998 att gruppen för militär- och polisfrågor får ta ut kostnadstäckning för bl.a. material. Även här uppstår dock den teoretiska gränsdragningen mellan direkt och indirekt statligt stöd. Är styrelsens beslut förenligt beslutet av årsmötet i Linköping 1992, att vi inte får ta emot direkt statligt stöd för undervisning? En grupp bör enligt vår mening kunna kopiera ett Amnestydokument gratis i några exemplar utan att det skadar organisationen. Däremot är det mer tveksamt om vi bör tillåta att staten trycker upp t.ex. en stor mängd medlemsfoldrar utan kostnad. Dessa utgör en väsentlig del av Amnestys verksamhet och Årsmötet i Linköping 1992 beslutade att vi inte fick ta emot direkt statligt stöd för detta. Är det då rimligt att vi i någon större omfattning gör samma sak i form av indirekt stöd? Såvitt gäller rabatterade priser bör man enligt vår mening tillämpa samma princip som har föreslagits ovan avseende hyra av lokal för sekretariatet och distrikten. 10. VISST ANNAT SAMARBETE MED STATLIGA ORGAN Var det rätt att deltaga i Radiohjälpskampanjen, trots att projektet i stor utsträckning s.a.s. bekostades av Sveriges television? Kan vi samarbeta med t.ex. Statens Järnvägar, Posten eller Telia i framtida kampanjer om samarbetet går ut på att Amnesty erhåller vissa förmåner? Enligt de internationella riktlinjerna gäller även här att IEC:s tillstånd måste inhämtas vad gäller indirekt statligt stöd som inte är tillgängligt för envar. När det gäller tillfälligt samarbete med bolag över vilka staten har inflytande, t.ex. Radiohjälpskampanjen, bör Amnesty enligt vår mening förvissa sig om att det inte råder någon begränsning i vad vi får förmedla. Om det som förmedlas överensstämmer med vad Amnesty står för så finns enligt vår uppfattning inte någon risk för att organisationen lider skada. Vi får givetvis inte utnyttja denna typ av arrangemang i så stor utsträckning att vi blir beroende av dem. 11. SLUTSATSER Vid det internationella rådsmötet i Tróia 1999 antogs Amnestys nu gällande riktlinjer för insamling av pengar. Där regleras bl.a. under vilka förutsättningar Amnesty kan ta emot direkt och indirekt statligt stöd. Riktlinjerna är relativt allmänt hållna och ger sektionerna ganska stora möjligheter att ta emot bl.a. indirekt statligt stöd. Där anges även att det står de enskilda sektionerna fritt att vara mer restriktiva på detta område. Den svenska sektionen har, bl.a. vid årsmötet 2000 i Malmö, tydligt markerat att den inte önskar ta emot direkt statligt stöd. Sektionens förhållningssätt till indirekt statligt stöd är däremot inte lika tydligt. De beslut som har fattats på området har i regel varit avsedda att lösa en konkret fråga som för tillfället har varit aktuell, t.ex. vad gäller ALU-arbetare, men på en rad områden saknas en enhetlig policy. Detta leder givetvis till osäkerhet inom sektionen. Dessutom finns en uppenbar risk att olika delar av rörelsen inte agerar på samma sätt. Det är hög tid att en gång för alla genomföra en ordentlig utredning på området för att sedan antaga riktlinjer som skall tillämpas. För att dylika riktlinjer skall bli användbara och vara anpassade till verkligheten bör den första åtgärden vara att genomföra en kartläggning av vilka former av indirekt stöd som i praktiken förekommer idag. Frågan är av sådan dignitet att årmötet bör ha visst inflytande. Samtidigt är det angeläget att riktlinjerna antas så snart som möjligt.
|