| ____________________________________________________________________________________________ Anföranden på årsmötet/presentation av talarna ____________________________________________________________________________________________ Anföranden under årsmötet Mehdi Zana (under inledningen, fredagen) Ragnar Hagelin (18.00-18.30, fredagen) Edouard Mutsinzi (14.30-15.00, lördagen) Okan Akhan (13.30-14.00, söndagen) Mehdi Zana Mehdi Zana var borgmästare i Diyarbakir i sydöstra Turkiet, 1977-1980. Efter militärkuppen i september samma år fängslades han och utsattes för grov tortyr under lång tid. Han dömdes till sammanlagt 42 års fängelse anklagad för en rad brott. Som en följd av tortyrskador är Mehdi Zana döv på ett öra, har en skada på ryggraden och svåra astmatiska problem. I april 1991 frigavs han som en följd av en allmän amnesti, men förbjöds samtidigt att arbeta politiskt. Vid tre tillfällen under 1992 satt han fängslad under kortare perioder. Den 13 maj 1994 arresterades Mehdi Zana på nytt och åtalades bl a för ett tal han höll i Bursa 1992, ett tal inför Europaparlamentet samma år och en efterföljande presskonferens i Bryssel. Han dömdes till sammanlagt 12 års fängelse. Den 25 december 1995 frigavs han efter en ändring av den turkiska terroristlagen. Så sent som den 16 januari i år återfick han sitt pass och reseförbudet hävdes. Mehdi Zanas hustru, Leyla Zana valdes 1991 in i det turkiska parlamentet för DEP (Democratic Party). I mars 1994 förbjöds DEP tillsammans med ett annat parti. De sammanlagt åtta kurdiska parlamentsledamöterna fråntogs samtidigt sin parlamentariska immunitet. Därmed gjorde regimen det möjligt att åtala dem för separatism. Den 8 december 1994 dömdes Leyla Zana, anklagad för att ha stöttat PKK till 15 års fängelse. I själva verket hade hon arbetat för det kurdiska folkets politiska rättigheter. Hon avtjänar sitt straff i centralfängelset i Ankara. Den 17 januari i år tilldelades Leyla Zana Europarådets Sacharovpris. En utmärkelse som hyllar åsikts- och tankefrihet. Priset mottogs i Strasbourg av Mehdi Zana. Bland tidigare pristagare märks Nelson Mandela, Alexander Dubcek, Aung San Suu Kyi från Burma, Taslima Nasrin, den bosniska tidningen Oslobodenje, samt de galna mödrarna vid Plaza de Mayo i Buenos Aires. Paret Zana har två barn som lever i Paris, dels på grund av föräldrarnas fängelsevistelser, och dels på grund av att de behöver skydd. Mehdi Zana har givit ut boken "Onze ans dans les geoles turque" (Elva år i turkiska fängelser). Han lever för närvarande i London. Mehdi Zana har många gånger i utländsk press fått rubriker som "Turkiets Nelson Mandela". Han har besökt Sverige två gånger tidigare, senast i januari i år på inbjudan av Amnesty International. Ragnar Hagelin Under snart 20 år har Ragnar Hagelin sökt sanningen om dottern Dagmar Hagelins "försvinnande" i Buenos Aires, Argentina en januaridag 1977. Familjen Hagelin har ända sedan den dagen tvingats leva i ovisshet - i ett gränsland där dottern varken lever eller är död. Fallet Dagmar Hagelin betraktas som ett av världens mest väldokumenterade fall av "försvinnande", men trots det är hennes öde än idag till stora delar höljt i dunkel, halvsanningar och rena lögner. Den då 17-åriga Dagmar Hagelin lämnade sitt hem i Buenos Aires på morgonen den 27 januari 1977. Hon skulle besöka en väninna, men när hon ringde på dörren möttes hon av civilklädda beväpnade män. Hon blev rädd och började springa, men förföljdes in på en tvärgata. När Dagmar vägrade att stanna avlossade en av förföljarna ett pistolskott som träffade Dagmar vid ena tinningen. Men hennes skador var inte värre än att hon gjorde kraftigt motstånd, när männen under vapenhot tvingade till sig en taxi och slängde in henne i bakluckan. Hon fördes till marinens tekniska högskola. Därefter försvinner spåren efter Dagmar Hagelin. Fallet Dagmar Hagelin handlar minst lika mycket om fallet Alfredo Astiz. Han var den marinlöjtnant som var ytterst ansvarig för bortförandet. Astiz var också ansvarig för bortförandet av två franska nunnor. För det har Alfredo Astiz av en fransk domstol i sin frånvaro dömts till livstids fängelse. Alfredo Astiz är symbolen för "det smutsiga kriget", då tusentals intellektuella, vänsteraktivister och regimkritiker mördades, torterades eller "försvann". Dagmars far, Ragnar Hagelin har ända sedan "försvinnandet" oförtrutet och envist kämpat för att få veta sanningen om Dagmars öde. Ragnar Hagelin som sedan flera år tillbaka bor i Sverige, kommer till årsmötet i Göteborg direkt från Buenos Aires, där han har avlagt en blixtvisit för att på nytt försöka förmå de argentinska myndigheterna återuppta undersökningarna i fallet. Vi vet idag med säkerhet att kidnappningen av Dagmar Hagelin var ett misstag från militärjuntans sida, men vi vet inte i detalj vad som hände efter att hon hade förts till marinens tekniska högskola. Edouard Mutsinzi Edouard Mutsinzi var chefredaktör på tidningen Le Messager i Rwandas huvudstad Kigali. Vid flera tillfällen påtalade han de kränkningar av mänskliga rättigheter som rwandiska regeringsstyrkor utsatte befolkningen för. I januari 1995 skrev han en artikel, där han kritiserade de dåvarande regeringsstyrkornas övergrepp. En kort tid därefter överfölls Mutsinzi på en bar av en grupp beväpnade män klädda i militära uniformer. Han knivskars i ansiktet och misshandlades svårt. Misshandeln upphörde först när Edourad Mutsinzi inte längre visade några som helst livstecken. Men Mutsinzi var inte död. Hans hustru lyckades föra honom till ett sjukhus i Kigali. Där låg han medvetslös under tre dygn. När han väl vaknade upp hade han förlorat talförmågan, var förlamad i högra delen av kroppen och som en följd knivskärningen blind på vänster öga. När Mutsinzi hade återhämtat sig tillräckligt för att kunna skrivas ut från sjukhuset, fick han hjälp att tillsammans med sin familj lämna landet. Familjen Mutsinzi lever för närvarande i Belgien, där Edouard Mutsinzi får fortsatt vård. Svenska Amnestyfonden bidrar ekonomiskt till behandlingen. Det är nu drygt två år sedan folkmorden och massakrerna inleddes i Rwanda. Omkring en miljon människor mördades och ett par miljoner människor drevs på flykt. Närmare 70 000 människor hålls fortfarande i fängelse under vidriga förhållanden och utan åtal eller rättegångar. Folkmorden, massakrerna och de ofantligt omfattande brotten mot mänskliga rättigheter anses allmänt höra till de värsta efter andra världskriget. Okan Akhan Okan Akhan är generalsekreterare i Human Rights Foundation of Turkey. Organisationen bildades 1990 för rehabilitering av tortyroffer, samt för att dokumentera fall av tortyr Sedan en tid tillbaka har man även byggt upp fyra olika kliniker runt om i landet för rehabilitering av människor som utsatts för tortyr. Idag finns det sådana kliniker i Ankara, Istanbul, Izmir och Adana. Där arbetar läkare, psykologer och annan personal med människor som varit utsatta för tortyr. Det finns stora önskemål om att också öppna en klinik i Diyarbakir i sydöstra Turkiet, men på grund av det politiska läget har det varit omöjligt. I detta område finns det istället ett system med "hänvisningsläkare" som assisterar hjälpsökande för att nå någon av de fyra klinikerna. Under förra året behandlades sammanlagt omkring 600 personer. Human Rights Foundation of Turkey har under de senaste åren förföljts och trakasserats av olika turkiska myndigheter. Organisationens ordförande åtalades förra året, men frikändes efter en rättegång. Man har bl. a. anklagats för att över huvud taget inte vårda några patienter, det har också rört sig om hot om åtal. För bara några dagar sedan hölls inledande rättegångsförhandlingar i Ankara mot en av organisationens läkare, och i Adana mot dess ansvarige. Åtalspunkterna handlar om deras verksamhet i samband med klinikernas arbete Human Rights Foundation of Turkey stöds ekonomiskt av bl. a. svenska Amnestyfonden, Röda korsets center för tortyrskadade flyktingar, United Nations Voluntary Fund for Victims of Torture, samt en rad andra internationella organisationer.
|