| ______________________________________________________________________________________ Bilaga 4 Peter Benenson tal vid årsmötet - Årsmöte den 8 - 10 maj 1986 i Göteborg ______________________________________________________________________________________
TAL TILL SVENSKA ÅRSMÖTET 1986 -PETER BENENSON - "Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund. . ." Känner du till detta vackra avsnitt i Predikaren? "Födas har sin tid. . ." skrev Predikaren. Det fanns bara en tidpunkt då Amnesty kunde ha fötts. En del av Er var inte födda ännu, en del av Er var mycket unga, en del kommer ihåg slutet på femtiotalet mycket väl. Världen höll just på att komma ur krigstidens vinter. Lövsprickningen under sextiotalets vår hade just börjat . Många människor sökte sätt att rätta orätter, för att göra världen till en bättre värld. Mitt eget bekymmer hade länge varit i samband med vad som kallades politiska fångar, bland dessa dem som inte förordade eller använde våld, de som nu lyckligtvis. är accepterade som "samvetsfångar". Som advokat var jag ofta observatör vid rättegångar i kolonier och andra länder under förtryck. Likväl som advokat var jag medveten om mitt eget yrkes brist på mod. Vad hade skickliga försvarare, närvaron av observatörer och enstaka protester från internationella juristorganisationer åstadkommit? En stor del av jorden dödade, torterade och tillfångatog i koncentrationsläger fortfarande dem vars åsikter den ofta tillfälliga regeringen fann besvärlig. Det var koncentrationslägren som jag personligen fann mest avskyvärda. Dessa var en uppfinning införda av mina egna landsmän, britterna, under vårt krig mot boerna 1901. Det var en praxis som utvidgades med mycket större grymhet av Hitler och Stalin; lägren kallades "utrotningsläger" och "gulager". 1960 var det första året efter Andra världskriget då det gjordes en bestämd internationell ansträngning för att åstadkomma framsteg på ett begränsat område. Denna ansträngning kallades "Internationella flyktingars år"; den lyckades med att tömma lägren för de tvångsförflyttade som fanns överallt i Centraleuropa vid den tiden. Det var därför med tillförsikt i sinnet som jag lämnade St. Martin's-in-the-Fields kyrkan i London och gick till mitt kontor. Jag hade gått in i kyrkan för att fundera efter att ha läst den dystra nyheten i tidningen denna novemberdag, att två portugisiska studenter hade blivit dömda till fängelse för inget större brott än att ha skålat för "Frihet" i en Lissabon-restaurang. Jag kom ut ur kyrkan fast besluten att sätta igång med ett års internationellt arbete för att tömma koncentrationslägren. Det tog sex månader att förbereda kampanjen. Jag visste, att dess framgång var beroende av att män och kvinnor på gatan kunde engageras, att det skulle finnas ett effektivt sätt för dem att arbeta för befrielsen av fångarna. Det berodde dock lika mycket på förvissningen, att detta var verkligen en internationell ansträngning, och inte bara en annan engelsk excentricitet. I all denna förberedelse fick jag hjälp av en tapper skara vänner, mest journalister. Vi brukade träffas regelbundet på en pub, nu tyvärr riven, som kallades "Den vita svanen". Våra planer skrevs ner på ändlösa mängder pappersservetter som ägaren frikostigt gav oss. Huvudplanen var att sätta igång vårt försök på trefaldighetssöndagen, den 28e maj, 1961. Jag valde trefaldighetssöndagen för att jag ville markera, att fängslandet, tortyren och dödandet då var lika utbredda i västvärlden, kommunistvärlden och den tredje världen. Denna betoning av trefaldigheten blev grunden för vår aktion, grupperna om tre. Vid den tiden - och kanske ännu i dag - fanns risken, att vår aktion kunde infiltreras av politiska extremister. Det var därför väsentliga, att organisationen fordrade, att den extrema högern arbetade för frigivningen av kommunister och att den extrema vänstern använde sin energi. för att hjälpa fascister. Det var också väsentligt, att vi begränsade vår aktion till sådana fångar som varken förespråkade eller använde våld. Det var bara på dessa villkor, som vi hade något hopp om att vinna allmänt stöd. "Samvetsfångar", som vi döpte dem till - ett uttryck som nu är universellt accepterat - var den högsta gemensamma faktorn i överenskommelsen. Genom journalisternas stöd fick vi kontakt med söndagsnumret av The Observer. Tillsammans med redaktören för utlandsnyheterna gjordes det opp, att igångsättnings-artikeln den 28e maj skulle tryckas delvis eller helt av ett tjugotal inflytelserika tidningar över hela världen. Artikeln, som på sitt sätt fortfarande är grunddokumentet till våra fortsatta enade ansträngningar, skrev jag själv under rubriken "De glömda fångarna". I artikeln tog jag upp inte bara två fångfall från var och en av de tre delarna av världen utan det som var viktigare; jag skisserade tekniken för brevskrivning så att grupperna om tre kunde adoptera tre sarnvetsfångar, skriva vädjande-brev för dem och vidta andra lämpliga åtgärder, tills dess att de befriades. Artikeln var en appell till läsarna att sluta upp bakom det som då kallades "Appell för amnesti". Denna artikel gjorde klart, att vår aktion skulle vara opartisk, neutral och objektiv. Observer-artikeln följdes av en Pingvin "paperback" kallad "Förföljelse 1961", som utförligt beskrev nio fall, tre från varje del av världen. Min introduktion till boken förklarade mer i detalj Amnestys målsättningar. Ingen av dessa har: uppnåtts, naturligtvis, - vägen är lång - men alla har man arbetat för utom en gemensam aktion för att finna asyl och arbete för samvetsfångarna och för att hindra regeringar från att skicka tillbaka dem till de länder de flydde ifrån. Kanske någonting kan göras åt detta under de kommande 25 åren. Både artikeln i The Observer och Pingvin-boken var tänkta att läsas; men om "Appellen för amnesti" skulle få det stöd den behövde måste vi också rikta budskapet till de människor som bara reagerar på bilder. Därför ordnade vi så att två populära underhållningsartister skulle stå på trappavsatsen till St. Martin's-in-the-Fields kyrkan med händerna hopbundna. De sattes fria genom att repet brändes sönder av flamman från det första Amnestyljuset som första gången tändes för 25 år sedan. De två var Julie Christie och Cy Grant, en västindier som främst var känd för att ha sjungit Bob Dylans. "Blowing in the Wind". Jag hoppas, att denna sång även i fortsättningen kommer att sjungas vid Amnesty-möten, därför att den förklarar hur Amnesty kom till - vid den tidpunkten var det något som "blåste i vinden" - och den kallar människor till oss mera effektivt än det tryckta ordet. Vi behövde demonstrera, inte bara att vi var klasslösa utan att vi inte var begränsade till små engelsmän. Därför reste jag direkt efter igångsättningen i London till Paris för att organisera en konferens om religionsfrihet i vilken ledare för världens alla huvudreligioner deltog och prisade Amnestys målsättningar. Jag minns så väl hur jag trampade omkring i Paris denna varma junimånad på spaning efter en framstående buddist, som var beredd att stiga ner från sitt elfenbenstorn och vara med i aktionen. Till slut hittade jag en i ett vindsrum i Montmartre. Om initiativet i Frankrike inte fick. samma respons det senare har fått i Voltaires hemland, måste jag förklara varför. Vid den tidpunkten och utan vår vetskap i London, så var väggarna i de franska städerna, även pissoirerna, täckta med klotter som vädjade om amnesti för de franska generalerna som De Gaulle hade satt bakom lås och bom, därför att de hade försökt ta över regeringsmakten i Algeriet - inte precis allas idé om välförtjänta fall. Vi träffade på samma problem i Flandern där det var agitation för att frisläppa flamländska nationalister som hade ställt sig på den tyska sidan under kriget. Jag tror ibland, att vi hade gjort klokare i att stå fast vid ursprungsnamnet, "Armistice" (vapenstillestånd) som vi övergav i rädslan att stöta oss med krigsveteranerna. Men allt detta ligger i det förflutna Namnet "Amnesty International" har blivit ett outplånligt kännetecken i världen nu. Det är ett namn som ger hopp till fångar på många ställen och oro till förtryckarregimer överallt . Nästa steg var att lägga grunderna för en verkligt internationell rörelse. Under den första månaden efter det att "Observer"- artikeln hade publicerats kom bortåt ett tusen stödjande brev, varav många med pengar, från hela Europa. När jag läst breven bjöd jag några personer, som var framstående i sitt eget land, att träffa mig på en plats som var geografiskt central för alla. Det var också en pub, sedan dess också nedriven för att ge plats till en stor kommersiell byggnad, i Luxembourg. Till "Café du Carrefour" tidigt i juli. 1961 kom två belgier, två tyskar, en fransman, en irländare och tre brittiska medborgare. Den ende som jag någonsin hade träffat tidigare var Sean MacBride, som jag bad vara ordförande. Det fanns redan en fast beslutsamhet att skapa språksektioner - en term som man då föredrog framför "nationella sektioner" - och att sprida grupperna om tre utanför de brittiska öarna. Belgierna erbjöd vänligt sitt lands gästfrihet för vårt första internationella möte sommaren 1962 - en gästfrihet som upprepades till vårt gagn i mars detta år, då så många Amnesty representanter träffades för att diskutera temat "Amnesty i ett längre framtidsperspektiv". Vid mötet i Brügge deltog den första skandinaviska representanten, Bent Knudsen från Köpenhamn, som valdes att representera de skandinaviska språken i den nyss bildade styrelsen. Det var också året 1962 som beslutet togs formellt att förlänga ettårskampanjen på obestämd tid och att anta namnet, "Amnesty International". Under åren 1961, -62 och -63 reste jag runt i Europa och tog kontakt med dem som hade hört av sig sedan jag skrev "Observer"-artikeln. 1963 fanns det arbetande grupper i Norge, Danmark och Sverige, i Belgien och Nederländerna i Frankrike, Tyskland, Schweiz och Italien, i Storbritannien och på Irland Vid den tiden styrdes Spanien och Portugal av förtryckarregimer, så det var mycket arbete som behövdes göras, men inte mycket hopp om att bilda Amnesty-grupper Samma förhållande gällde i de kommunistiska delarna av Europa Jag hade varit i USA redan hösten 1961 för att diskutera med utrikesdepartementet för att förbereda vår ansökan om att ges NGO-status i FN. Efter viss tvekan stöddes vi av USA, tillsammans med åtskilliga, mer entusiastiska, europeiska länder, men vi fick denna status först efter att ha kohandlat med det sovjetiska blockets nominering av en av sina egna kandidater. Vi påbörjade arbetet med att gå igenom brev som stödde oss, och att sätta samman den första listan över fångar. Detta i ett litet källarrum till mitt kontor, som jag hade överlämnat till "Justice", en advokatorganisation som jag hade startat 1956. Mycket snart fanns det inte längre plats för den ström av frivilliga som vi nästan helt förlitade 055 På Detta gav upphov till den första flyttningen till större lokaler, en flyttning som så många gånger har upprepats och som måhända ännu inte är slut. På den tiden var "Amnesty Internationals" finanser en ständig källa till oro. Om det inte hade varit för det ofantliga arbete som utfördes av frivilliga och för gåvorna från några få entusiaster, så hade vi inte klarat oss. Som det var, så måste en avsevärd del av våra inkomster gå till porto och telefon, vilket måhända ger en uppfattning om våra magra tillgångar. Närhelst det var möjligt försökte vi få tidningar att finansiera våra undersökningsresor vilka ständigt ökade i antal. Vi var i desperat behov av information samtidigt som det från så många länder ropades på hjälp. Det som hjälpte oss var frivilligarbetarnas och gruppernas otroliga entusiasm. Brevskrivandet utvecklades till att också omfatta julkort; bägge delarna våra egna uppfinningar; julkorten utsträcktes till den muslimska världen med Fat-al-Idr kort för att markera Ramadans jubelfest. Grupper uppstod i Förenta Staterna, Kanada och Indien. Även om det engelska språket föreföll att dominera eftersom kontoret låg i London, så dröjde det inte länge förrän det fanns fler grupper i Skandinavien än i Storbritannien Dessa grupper rekryterade ett exceptionellt stort antal personer i exil, diplomater, journalister, missionärer och biståndsarbetare som gav dem information och råd om hur man skulle utöva påtryckningar på regeringarna. På den tiden uppmuntrades grupper och sektioner att ta egna initiativ och att ta djärva grepp. Givetvis gjordes misstag, men jag tror att vi lärde oss läxan. Det fanns två orsaker till att det ansågs lämpligt att grupper och sektioner tog egna initiativ. För det första, och i linje med engelsk tradition, så hade vi inga stadgar utan bara en gällande praxis att genomföra internationella möten; för det andra tilläts inget individuellt medlemsskap. De som ville hjälpa "Amnesty" var tvungna att tillhöra en grupp och ta del i den gruppens fångfallsarbete, så egna initiativ var inte en enskild individs ide, utan en grupps eller sektions kollektiva beslut. Redan från början engagerade sig "Amnesty" mot tortyren. Vi gjorde allmänheten medveten om den vidriga elektromagnetiska tortyren av könsorganen genom att visa upp den enklaste av hemmagjorda modeller, synnerligen effektiva för detta avskyvärda arbete, vilket återgavs på bilder i ett avsevärt antal tidningar under 1963. Under det följande året utsträckte vi vårt engagemang till att även omfatta förhållandena för politiska fångar som inte var samvetsfångar. Detta följde på en motion som avslogs vid årsmötet i Canterbury som hade föreslagit att Nelson Mandela skulle tas upp som adoptionsfall. "Amnestv" har alltid engagerat sig mycket i förhållandena i Sydafrika. Även om kanske en del som kämpar mot apartheid tycker att vi var fega som inte adopterade Nelson Mandela, så är jag övertygad om att vi den tidens fälttågsanda skulle ha arbetat för införande av handelssanktioner. På den tiden ansåg man faktiskt att turistbojkotter var ett lämpligt sätt att sätta press på de mest repressiva regimerna. Att många organisationer rådde turister att avstå från att resa till överstarnas Grekland var en av de mest betydelsefulla spikarna i överstarnas kista. Fram till 1967 hade vi inte tagit något formellt avstånd från dödsstraff som sådant, men vi följde en mycket rak linje mot utomrättsliga avrättningar. Jag tror att jag kan göra anspråk på att ha varit den förste som avslöjade det fruktansvärda system att driva in skatt som användes av Tanton Macoutes när jag 1964 smög iland på den usla ön Haiti - en söndagsmålare arbetade dubbla skift under fjorton dagar för att undvika omedelbar död. Sjösättningen av "Amnesty" sammanfaller med de frånstötande stammorden som följde när Belgiska Kongo blev Zaire. Vi var en alldeles för ung organisation för att kunna förhindra dessa folkmord, men det har glatt mig att se "Amnesty" ge offentlighet åt massakrerna på Östimors folk. Tyvärr var det förgäves som jag på den Tyska sektionens årsmöte vädjade om att "Amnesty" skulle agera i Kampuchea. Jag kommer ihåg att jag sa tydligt både på engelska och tyska "Det är tid att sätta stopp för dödandet", men man trodde inte på mina bevis och efter mötet sa en svensk, som hade varit i landet, att mina uppgifter var helt felaktiga. Kanske det är här som jag borde tycka att "Amnesty" uppfattades som en humanitär organisation. Det är sant att "Amnesty" engagera sig för åsikts- och religionsfrihet, den andra mest grundläggande rättigheten efter rätten till liv, men "Amnesty" var aldrig ämnat att bli en mänskliga rättigheters organisation och kommer, hoppas jag, aldrig bli det. Denna åsikt har stärkts på senare år genom det samvetslösa sätt på vilket termen "mänskliga rättigheter" används av den amerikanska sidan i det fortsatta och förvärrade kalla kriget. Jag behöver inte påminna er om att de kommunistiska partierna har en helt annan syn på vilka som är de grundläggande mänskliga ~ helt andra ån de som amerikanarna förfäktar. Det är upp till varje land att, med utgångspunkt från sin grad av utveckling och sina ekonomiska resurser, avgöra vilka medborgerliga rättigheter som medborgarna ska ges. Tveklöst tillhör dock åsikts- och religionsfrihet dessa, men det kan mycket väl vara så att det är rätten till ett arbete, ett hus eller andra rättigheter. medborgerliga rättigheter globalt är ännu inget som man kommit överens om; kapitalism och kommunism har två helt olika synsätt. Det skulle bli dödsstöten för "Amnestv" om man blandade sig i dessa meningsskiljaktigheten Organisationen har blivit vad den år på den relativt korta tiden av 25 år för att man insisterat på absolut opartiskhet och neutralitet. Som många av er antagligen vet, så avgick jag från aktivt ledarskap vid slutet av 1966 då jag inte kunde tolerera att min egen regering lade sig i "Amnestys" affärer. Under det besjälade ledarskapet av Thomas Hammarberg från Sverige har Amnesty" återfått sitt rykte som totalt neutral. Vi är alla mycket ledsna över att förlora honom efter 10 år och vi önskar honom allt gott i sitt framtida arbete för barn. Jag tvivlar på att vi någonsin kommer att hitta en ny Thomas, men förhoppningsvis ska vi hitta någon som vill gå i hans fotspår. Redan från "Amnestys" start bildades "Prisoner of Conscience Found". Det ingår i själva begreppet "adoption"' att fångens familj och andra som är beroende av fången, att dessa ska stödjas ekonomiskt tills han friges. När fonden bildades var det också vår ide att fången efter en eventuell frigivning ske stödjas tills han hittar ett avlönat arbete i sitt eget eller något annat land. Jag vet att en del grupper fortsätter sitt arbete, i en allt för ofta betraktar man fallet som avslutat. Jag anser att i vårt arbete är ett fall aldrig avslutat; varje man, kvinna eller barn som blivit orättfärdigt fängslad, eller ännu värre, torterad innebär ett fortsatt engagemang. Orsaken till detta är att vi inte är en politisk rörelse som är ute efter att sätta upp normer för regeringars handlande; "Amnesty" föddes som en humanitär rörelse ägnad att uppnå vissa normer för uppförande. Om vi alltid kommer ihåg detta finns det ingen anledning varför våra grupper inte skulle sträcka sig över järn- och bamburidåerna. En av de stora dragningskrafterna i "Amnesty International" är att det i sanning är en internationell organisation, låt oss fortsätta framåt tills dess den är universell. ____________________________________________________________________________________________
|