Grupper i nummerordning: 1-50 51-100 101-150 151-200 201-250 251-300 301-351

..

Grupp 264 Inom Amnesty sker arbetet med att försvara de grundläggande mänskliga rättigheterna från en mängd länder över hela världen, och Amnesty grupp 264 är bara en av tusentals liknande aktivistgrupper. Alla strävar vi mot samma mål, nämligen att få slut på dödsstraff och tortyr för alla fångar, att stoppa utomrättsliga avrättningar, att få alla samvetsfångar frigivna och att bevaka domstolsförhandlingar, så att politiska fångar får snara och korrekta rättegångar. Den tänkta årslånga kampanjen, som startade 1961, har nu pågått i 40 år! Och kunskapen om de mänskliga rättigheterna har genom åren blivit alltmer spridd. Men ännu återstår mycket att kämpa för, innan alla människor blivit delaktiga i det som FN-deklarationen förespråkar. Hitintills har Amnesty International verkat för de grundläggande rättigheterna som betonas i de 20 första artiklarna i FN-deklarationen. Men inom Amnesty-rörelsen diskuterar man nu huruvida mandatet AI har åtagit sig möjligen skall utökas till att omfatta alla 30 artiklarna i deklarationen om de mänskliga rättigheterna; den är ju en helhet där alla delar har nära samband. Men klarar de små aktivistgrupperna att arbeta med ett så omfattande åtagande? Kommer det då kanske i stället att bli så, att grupperna i sitt arbete i framtiden var och en får specialisera sig enbart på några av artiklarna och inte som nu odelat kunna verka för hela Amnestys mandat? Detta kommer att diskuteras på årsmötet i Visby 2001, och den svenska delegationen tar senare under året med sig de synpunkter som framkommit till det internationella rådsmötet i Dakar, där ett slutgiltigt beslut i frågan eventuellt kan tas. Kort presentation av gruppen Efter förberedelser under 1976 bildades AI-grupp 264 året efter med Kerstin Ljunggren som initiativtagare. Gruppen kallas ofta Sudergruppen eftersom medlemmarna kommer från den södra tredjedelen av Gotland, ”Sudret”. Medlemsantalet i gruppen har under åren varierat mellan sju och som mest nitton personer, och medlemmarnas åldrar från 14 till 75 år. Foto: Henrik Radhe AI-grupp 264 är en utpräglad ’gles-bygdsgrupp’, och medlemmarna har många mil till mötena. Sammanträdena hölls till en början i Grötlingbo skola för att så småningom övergå till sammankomster hemma hos varandra. Under många år höll Berit Larsson öppet hus för dem som skramlade bössa på Hemse Stortorgdag, ofta följt av ett gruppmöte på kvällen. Från 1987 har frukostmöten regelbundet hållits i försommarfager trädgård i Fröjel (Eigun) eller Havdhem (Kerstin W), där framförallt sommarens aktiviteter planeras. Under perioden 1994-1998 verkade AI-grupp 264 ensam på ön, men under övrig tid har samarbetet med Visby-grupperna 74 (nerlagd 1994) respektive 203 (nybildad 1999) fungerat mycket bra. Gruppsekreterare i AI-grupp 264 har varit: 1. Kerstin Ljunggren, våren 1977 - 1985-08-3 (Flyttar därefter till fastlandet) 2. Eigun Olsson, 1985-09-01 - - 2001 är det 25e verksamhetsåret för AI-grupp 264 Under 2001 påbörjas det 25e verksamhetsåret för AI-grupp 264, och det kan väl då vara lämpligt att göra en liten tillbakablick på de insatser gruppen under åren gjort inom Amnesty Internationals mandat. Vi har för den skull gått igenom protokoll, skrivelser, räkenskaper, verksamhetsrapporter, tidningsklipp och andra handlingar för att se vad som sig tilldragit haver under den tid gruppen verkat. Allt ryms av förklarliga skäl inte i en sammanställning av den här karaktären, men det kan ändå vara intressant att få se huvuddragen i verksamheten i koncentrerad form. När man går i ’vardagslunken’ är det inte alltid så lätt att inse att det hela tiden händer saker med AI-anknytning. Att ”droppen urholkar stenen, icke genom kraft utan genom att ständigt falla” blir dock tydligt när man på det här sättet får det viktigaste samlat i häftesform. Samtidigt kan en resumé ge ett positivt avstamp inför framtiden: Se vad vi uträttat under 25 år - nu går vi vidare! De första åren Det började med att jag gick med i Visby-gruppen av Amnesty. Det var 1975. Den hade ett tvåsiffrigt nummer, grupp 74, vilket de var mycket stolta över, eftersom det antydde att det var en tidigt startad grupp. Initiativtagare där var Alice Hagberg och det hela började 1968. Sju år senare fanns det tre grupper på ön! Vi bjöd in Brita Grundin att tala (om dödsstraffet bl a) på distriktsmöte, troligen 1976. Hon var där en lördag - söndag och talade i Visby och Hemse. Det var ett öppet möte med allmänheten inbjuden. Brita sov över hos mig på Stenstu i Vamlingbo, och under en strandpromenad pratade vi om mina planer på att starta en ny grupp. Jag var orolig för ekonomin, gruppavgiften var hög tyckte jag. Men Brita uppmuntrade mig, och när jag lyckats värva fyra personer skrev jag till sekretariatet i London och anmälde mitt intresse. Vi fick då ett nummer på gruppen och två fångar, Luis Morales från Argentina och Francis Antwi från Ghana. Medlemsantalet i gruppen ökade ganska snabbt, men en hel del var förstås också sådana som ’kom och gick’. Tack vare att jag ganska omedelbart fick kontakt med Olga Morales i Buenos Aires var det inspirerande och givande att skriva och samla in pengar. Det var så konkret. Olgas och min kontakt började med att jag fick brev från en vän till henne i London, en f d politisk fånge från Buenos Aires. Olga hade skrivit till honom och han hade gått till Amnesty där och fått namn och adress till mig. Vi brevväxlade flitigt några år, tills Olga kom till Sverige 1978. Grupp 264 kunde nu skicka pengar till Olga, och jag ansökte också hos Invandrarverket om uppehållstillstånd för Luis och henne. Det beviljades, men fängelsemyndigheten i B A, där Luis satt fången, förhalade det hela, så giltighetstiden gick ut, och jag fick ansöka igen. - Ja, det var många turer och mycket dramatik. Olga och sonen Pedro var förföljda, innan de äntligen kunde fly via svenska Ambassaden. 1979 blev Luis fri, och då reste han direkt till Gotland. Olga och Pedro kom också, de bodde då i Järfälla. Det var i september, och de bodde hos oss på Stenstu några veckor. Radio Gotland och tidningarna intervjuade, och jag kontaktade Säveskolan, öns gymnasieskola, och Luis var där och berättade för eleverna och även för de andra AI-grupperna förstås. Amnesty-arbetet var så annorlunda då, för 20 - 25 år sedan. Jag vet inte om det var mindre samordnat, om grupperna agerade mer ensamma, eller om det bara var vi som gjorde det? Själv var jag både sekreterare och kassör. Länder-samordnare fanns inte. Men det var noga med att man sände in en rapport varje månad med uppgifter om hur många brev som skrivits. För övrigt fick man tänka ut själv vad som skulle göras. Vi hade ju också personlig kontakt med flera fångar eller familjer. En gång hade vi distriktsmöte hos oss på Stenstu, då bl a Malcolm Tigerschiöld kom från Stockholm. Det var nog det mest ostrukturerade och originella möte han nånsin deltagit i! Men vi hade trevligt och lärde oss mycket. Marik Vos kom med i gruppen 1982, och då började vi med konserterna, som sedan blivit en tradition. Bland annat tack vare dem har vi ju alltid haft stabil ekonomi i vår grupp. Det hade vi förresten redan från början, trots att det var det jag oroade mig mest för. Fint samarbete med syföreningar har vi också haft, eller rättare sagt: de har hjälpt oss med pengar. Jag tycker att det alltid gick lätt att skramla bössa utanför systemet i Hemse och på andra strategiskt valda ställen. Vi hade ju också stor hjälp av att få ha bössor i kyrkor, på Majstregården och på andra ställen. Marik Vos Gotland som turistö och med alla sommargotlänningar är nog en tacksam plats för Amnesty-arbete... Kerstin Ljunggren Eigun Olsson, gruppsekreterare När Kerstin flyttade till fastlandet fick jag förtroendet att ta över som gruppsekreterare. Det innebär för mig att jag prioriterar Amnesty-arbetet. Som gruppsekreterare är det mitt ansvar att se till att gruppen har regelbundna möten, och jag svarar för rapporteringen om våra fångar och hur vi har arbetat för dessa. Jag är också den som håller i kontakterna med sekretariatet i Stockholm. Under åren har arbetet i gruppen utvecklats och kanske formaliserats något. Genom våra konserter, lotterier - några stora med mycket fin konst skänkt av konstnärerna - och andra evenemang vilka tillsammans inbringat en hel del pengar kände vi att en kassör behövdes, och en i gruppen tog den uppgiften på sig. Marie har nu sedan många år skött den sysslan på ett utomordentligt sätt. Vi insåg ganska snart att med så många insamlade tusenlappar som det under ett år kom att bli frågan om, ville vi också ha en revisor, och där har Per Tellström sedan länge ställt upp. Foto: Henrik Radhe Ett eget ”gruppens årsmöte” har vi också utvecklat. Trots att gruppen genom sin litenhet ju egentligen är sin egen styrelse väljer vi varje år gruppsekreterare, vice gruppsekreterare, kassör och revisor. Vi fördelar då också en del arbetsuppgifter mellan oss, t ex att vara flyktingombud, distriktskontakt, ansvarig för arbetet mot dödsstraffet och för att hålla kontakten med AMD, arbetsgruppen mot dödsstraff. Någon åtar sig att vara samordnare för Burgsviks marknad och dessutom lotteriansvarig. Tanken med dessa val varje år är att det ger en stadga åt gruppen att ha dessa åtaganden och arbetsuppgifter klara för ett år framåt. Under grupp 264:s hela arbetstid har vi aktivt arbetat mot tortyr och dödsstraff. Arbetet mot dödsstraff är en för oss mycket viktig uppgift. Där har vi till vår glädje fått uppleva att många länder under dessa tjugofem år avskaffat dödsstraffet i sin lagstiftning. Samtidigt inser vi att vårt mål ”en värld fri från dödsstraff och tortyr” ännu kräver mycket envist arbete. Gruppens fångfall, våra adopterade samvetsfångar, dvs politiska fångar som ej förespråkat eller använt våld, har hittills varit tretton stycken. Även där har vi kunnat glädjas åt att huvudsekretariatet i London bekräftat att så många som tio stycken av dem blivit frigivna. Flera av dem har vi haft brevkontakt med under längre eller kortare tid och dessutom kunnat hjälpa efter frigivningen. I fallet Nicomedes Secundo Toro Bravo i Chile, en man som försvann under Pinochets diktatur, hade vi kontakt med hans mor Delfina, i Chile känd som en av ’Mödrarna’. Hon fick dessutom ekonomiskt stöd från Svenska Amnesty-fonden, för att kunna starta ett eget litet hembageri och på så sätt kunna klara sin familj när sonen, familjeförsörjaren, var ’försvunnen’. Efter många år återfanns och identifierades Nicomedes tyvärr död i en massgrav i Chile. Gruppens första adoptionsfall var Luis från Argentina. Honom har vi fortfarande kontakt med via Kerstin Ljunggren. Han är en av de många som återvände till Argentina för att vara med och bygga upp sitt land på nytt, så snart det av politiska skäl blev möjligt. Han har lyckats skaffa sig en bra tillvaro där med arbete och familj. Luis skickade år 1999 hälsningar till vår AI- grupp, att han under detta år med särskild glädje tänkte på då han för tjugo år sedan blev hjälpt ur fängelset och kom till Sverige, och att han bland det allra första kommit till Gotlands stränder, och hur han då njöt av att se den fria blå himlen över sig. Studenten, högskolestuderanden Krzysztof Jankowski, som fängslades när han delade ut flygblad för Solidaritet utanför universitet, blev också en vän; en brevvän som vi hade kontakt med under många år. Vi skickade hjälppaket till honom och hans familj under de första svåra åren efter hans fängelsetid. I gengäld kunde vi få glädjas med honom när han tog sin examen, gifte sig och fick barn och kunde komma igång med ett normalt liv. Fritz Büdde i Östtyskland sattes i fängelse efter att ha sökt utresetillstånd, eftersom han hade sin dotter boende i Holland. Efter sin frigivning skickade han blomstercheckar och ett mycket tacksamt brev till oss. Vi brevväxlade, men sedan han bott en tid i väst upphörde kontakten med honom och hans dotter tvärt. De frågor vi oroligt ställde oss om vad som hade hänt var många. Hade han blivit allvarligt sjuk? Fängelsetiden hade frestat på hans hälsa och han var klen, det visste vi. Men än i denna dag vet vi inte vad som hände. Det personliga engagemanget och känslan av att arbeta för en människa man tycker sig känna som en vän, gör att man inte släpper omtanken om den fängslade, lika litet som man vill släppa omtanken när han eller hon blivit frigiven. Man önskar verkligen personen ett gott liv efter den plågsamma fängelsetiden. Många gånger är tyvärr Amnestys arbete för samvetsfångar sådant att man inte får någon kontakt alls vare sig med fången, någon anhörig, eller någon myndighet i landet i fråga. I bästa fall får man då i ett meddelande från sekretariatet i London veta att personen blivit frigiven och att fallet avslutats. Men ibland går det till exempel som med den gamla sjukliga kvinnan Liew Yet Hua i Malaysia. Vi arbetade och skrev för henne i många år men fick avsluta fallet utan att få veta hennes öde. Amnesty gjorde en särskild undersökning, men fann henne inte i fängelset. Vi fick då besked från London att hennes fall skulle läggas ned, eftersom hon förmodligen var avliden. Konserterna - de flesta i Vamlingbo kyrka - blev under många år en fin sommartradition. Skådespelarparet Marianne och Hans Strååt, vilka med sina poesiframföranden och sina inlevelsefulla recitationer var med oss alla somrar, och konsertsångerskan och sångpedagogen Inga-Lill Sundin har varit återkommande stöttepelare vid våra konserter. Musikframträdanden och recitationer av många andra - både äldre etablerade och unga lovande artister - har också förgyllt våra konserter genom åren. Inom vårt område, och med anknytning till Sudret, finns och verkar många kulturarbetare - konstnärer i såväl bild, färg och form som i musik och litteratur. Vi har haft stort stöd av dem bland annat när det gällt att få in pengar till vår verksamhet, speciellt genom våra lotterier. Gåvor och minnesgåvor, kollekter och bra bidrag vid ’böss-inskramlingar’ har också varit viktiga finansieringsstöd för oss. Att vi har trogna givare på Sudret märker vi inte minst när vi tömmer våra bössor efter en insamlingsdag. Ett något annorlunda inslag, när vi har riktat oss utåt för att göra Amnesty synligt och få in pengar, var när Urban Wahlstedt bjöd på Dinosaurie Show på Folkhögskolan i Hemse. Många av Sudrets barn kom och tittade med stor förtjusning på den tidens tyrann, Tyrannosaurus Rex, och Urban Wahlstedts andra fina rörliga modeller av skräcködlor. Eftersom vi bor på en ö och dessutom långt ut på södra Gotland har vi ansett att det är viktigt för oss att vara med på Amnestyutbildningar och konferenser på fastlandet, och vi har satsat på det. Vi har på så sätt utökat vårt kunnande och spridit det vidare till varandra i gruppen men också utåtriktat genom information främst till skolor - faktiskt över hela Gotland - men också till andra intresserade föreningar och sammanslutningar; ett för oss nog så viktigt arbete i uppdraget att sprida kännedom om mänskliga rättigheter och Amnestys verksamhet. Mycket hoppfullt inför framtiden är det intresse och engagemang som barn och ungdomar alltid visar när vi informerar och pratar med dem om mänskliga rättigheter och Amnestys arbete. Jag tror därför att de i Amnesty-anda kommer att fortsätta det viktiga arbetet för alla människors likavärde och för de mänskliga rättigheterna. Fängslade personer som AI-grupp 264 arbetat för bland annat genom namninsamlingar och brev till myndigheter och myndighetspersoner i de olika länderna, i möjligaste mån också kontakt med fångarna och deras familjer, där adresser funnits tillgängliga. Luis Antonio Morales, Argentina Adopterad 1977 Frigiven 1979 (Kom 1979 till sin fru och sitt barn, som var i Sverige sedan ett år. Därefter har gruppen haft personlig kontakt, vilken fortsätter) Francis Antwi, Ghana Undersökningsfall 1977 Frigiven 1980 Liew Yet Hua, Malaysia Adopterad 1979 Troligen avliden i fängelset (Svar från myndighet erhållet) Ali Dafalla, Sudan Undersökningsfall 1980 Frigiven 1981 Fritz Büdde, DDR Undersökningsfall, Adopterad 1980 Frigiven 1981 (Brevkontakt med dottern) Wilfred Baldzus, DDR Adopterad 1981 Frigiven 1982 Krzysztof Jankowski, Polen Adopterad 1982 Frigiven 1983 (Mångårig personlig kontakt och hjälpsändningar) Gaston Ouedane, Centralafrikanska Republiken Undersökningsfall 1983 Frigiven 1986 (Svar från myndighet erhållet!) Siphivo Gampu, Sydafrika Undersökningsfall 1985 Frigiven 1986 Ali Mustafov, Bulgarien Undersökningsfall 1986 Frigiven 1988 Suyud Bin Rachmat, Indonesien Undersökningsfall, Adopterad 1987 Frigiven 1995 (Brevkontakt under fängelsetiden) Nicomedes Secundo Toro Bravo, Chile Adopterad 1987 Funnen i massgrav 1990 (Brevkontakt med modern) Muhammad Umar Salim Kraim, Libyen Undersökningsfall 1990 Arbetet fortsätter... Arbete för flyktingar på Gotland Distriktets flyktingombud håller kontinuerlig kontakt med asylsökandena och hjälper till med aktuell information om deras respektive länder vid ansökningar om uppehållstillstånd, överklaganden etcetera. 1987-07: Sommarutflykt med flyktingar på Gotland, vilken gav en del nya personliga kontakter 1990: Valdes flyktingombud: Mats Hanell och Kerstin Wessely 1990: AI presenteras av Mats och Kerstin på flyktingförläggningen i Klintehamn 1991: Kerstin W besöker flyktingförläggningarna i Klintehamn och Gustavsvik i Visby flera gånger 1992, våren: Kerstin W, Diana Duckert och Marie Björck samlar leksaker och överlämnar dessa till flyktingförläggningen i Klintehamn 1992 - 95: Kerstin W har under året flera kontakter med flyktingar på ön 1996 -- Färre arbetsuppgifter för flyktingombuden till följd av Sveriges mer restriktiva invandrarpolitik Tal vid konsert i Vamlingbo kyrka den 31 juli 1999 Per Wästberg - Var finns Gud? Det vill säga: Var finns människan? Koncentrationslägren blev möjliga genom likgiltigheten, cynismen, den dolda eller öppna medbrottsligheten hos flertalet vanliga tyska män och kvinnor och hos världen i stort. Så sent som 1940 hade miljoner judar räddats, om inte USA, England, Schweiz, Sverige stängt sina gränser. Judarna märkte att ingen utom de själva ansåg att de hade rätt att leva. Man överlever inte utan känslan att någon bryr sig om en. Då gräver man sin egen grav om man blir tillsagd att göra det. Också här på Gotland fanns i slutet av 30-talet nazister, fler propotionsvis än i övriga Sverige. I Vamlingbo socken hade en nazist kommunala uppdrag, oberörd av att t ex DN avslöjat lägren redan 1933. Man visste om man ville veta. Också om Sovjets slavläger visste man, dock inget om omfattningen. Jag läste igår ett reportage från Norilsk, världens nordligaste industristad. Dit deporterades en halv miljon människor strax efter kriget. De var oskyldiga, de flesta i övre tonåren. Stalin behövde arbetare i gruvorna. Så gott som alla dog av svält och kyla, de kom från Ukraina, Polen, de baltiska staterna och var glada att kriget tagit slut, de allra flesta höll på ryssarna. Och så detta obegripliga: iväg utan förskoning. I dag överlever en handfull, samtliga kvinnor, som var sjutton då det kom dit, och nu är det meningslöst att ta sig därifrån. De berövades ett liv, de såg sina kamrater förfrusna vräkas ner i övergivna gruvhål, i decennier. Det Hitler borde ha lärt oss är att preventiva åtgärder är de enda effektiva. Västmakterna ingrep i Suez och Irak, där stora kommersiella intressen stod på spel, men invaderade inte Rwanda. För att slippa lät man bli att tala om folkmord, genocide, eftersom FNs folkmordskonvention gör det till en tvingande skyldighet att ingripa i såna fall. Först då det var för sent och var tionde rwandier var slaktad reagerade man. Samma sak i Kosovo; ett ingripande något halvår tidigare, med marktrupper, hade räddat otaliga männiksoliv och kanska störtat Milosevic. När nu äntligen folkrättsbegreppet börjar bli lika starkt som staters rätt att sköta sina egna angelägenheter, har vi kommit ett stycke på vägen mot en värld. Om vi har en granne som knivskär sin hustru, våldtar sina barn och halstrar sin hund på grillen, ringer vi till polisen eller ingriper. Så måste det bli globalt. Amnesty har från början agerat så. Idén var Peter Benensons, 1961; han var bonde och advokat i London. Hans Göran Franck och jag tog initiativet till att starta Amnesty i Sverige 1963. I Inget land spreds amnestygrupperna så snabbt, och på tre år adopterades tvåtusen fångar - från öst, väst och tredje världen, för så var världen uppdelad då. När Hasse och Tage donerade inkomsterna från sin kabaretpjäs "Å vilken härlig fred" uppstod Amnestyfonden. Det är trettiofem år sen, då var Amnesty inte den institution det blivit i dag, det var mycket decentraliserat och Amnesty Internationals styrelse i London - jag var med några år - sammanträdde på en slummig vind. I dag har Amnesty fått nobelpriset och växt till en politisk maktfaktor som alla respekterar och många är rädda för. Den politiska fångenskapen varierar över tiden, och de sätt varigenom man underkuvar andra växlar. I massmediernas epok går man in för isolering, avspänning, glömska. Den vars namn inte lämnas ut till pressen är redan död. Den om vilket inget sägs har aldrig existerat. "Tystnaden är full av orden vi aldrig fick säga". Så skrev Agostinho Neto sen han flytt från sitt fängelse på Kap Verde för att senare bli Angolas förste president. Amnesty har visat att få regeringar i längden kan låtsas oberörda gentemot en beslutsam grupp människor som hotar landets anseende som handelspartner, turistmål, humanitär nation. Nästan alla länder har ju anslutit sig till FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Breven som skickas ...grupperna som möts i en svensk kaffedoftande trygghet som man lätt kunde le åt om det inte vore just den tillvaro de flesta fångar kämpar för och längtar efter. De torftiga, patetiska eller översvallande meddelanden som med ens dimper ner i Mölndal, Hamra, Tranås eller Norrtälje är kontakter med en annan värld och övningar i en insikt och tolerans som från den lilla kretsen kan föras ut till andras hem och till skolorna. En tolerans som kräver ihärdigt pedagogiskt arbete också i Sverige. Amnesty bryr sig först och främst om den enstaka individen. Han och hon finns överallt, glömd, anonym, inspärrad för något han inte har stulit eller förgripit sig på, för något som inte kan ägas, ty idéer färdas som fåglar och hör ingenstans hemma utom inne i människor. För att uppfatta rösterna inifrån murarna, från smärtans insida, krävs fantasi. Det behövs tålamod och tid för att finna våglängderna, passera störningssändarna. Men det är inte vi som ha ont om tid utan fångarna, för de förlorar tid och liv. Till slut möter vi kanska någon, upplever ett ansikte som något verkligt, hör en röst från någon som har blivit beroende av oss. En fånge i Brasilien skrev till den grupp jag var med i: "När jag kommer ut och hem ska jag skruva av låsen från mina dörrar. Jag förstår inte längre vad de tjänar till". Det är för det samhället utan lås Amnesty arbetar. Paradoxerna är många. Robert Mugabe var vår grupps fånge i elva år. Vi hjälpte med böcker, studiematerial; han tog examina i fängelset, han smugglade ut brev, han skötte frihetskampen från Salisbury Remand Prison. Vi gladdes då han först av allt kom till Stockholm och tackade för stöd: Han blev Zimbabwes förste folkvalde president. Han var en statsman i början och är nu en åldrad makthungrig paranoisk diktator som drivit sitt land till ruin. Han förföljer honomsexuella och fängslar journalister. Han fördömer Amnesty. Han är rädd för nya tankar. Hade han slutat för femton år sen hade hans eftermäle blivit ljust. Nu kan vi bara hoppas att han hör till ett utdöende släkte. Det är Nelson Mandelas tolerans och försoningstanke som kommit att hota de skugglika diktaturerna. Afrikas framtid kommer att bero på hur arvet efter honom förvaltas. I den gångna veckan skedde en början, då OAU, den afrikkanska enhetsorganisationen för första gången beslöt att varje militär kupp är olaglig och ska resultera i total bojkott av landet i fråga intill dess demokratin är återställd. Det finns alltså hoppfulla inslag i vår värld trots allt. Det pågår cirka trettio väpnade konflikter i världen, de flesta inbördes uppgörelser, men de berör inte mer än någon procent av jordens invånare. Det måste ses som något glädjande att uppåt 99 % lever i fred, vilket är unikt i väldshistorien. Det kalla kriget är förbi, icke kärnvapen i sig, men väl det hot som var utomordentligt nära att så sent som 1987 leda till att Sovjet ämnade utdela ett första slag mot Reagan och hans stjärnornas krig. Något vi vet nu, inte då. Det är heller inte längre så att varje lokal konflikt hotar att spridas, tvärtom söker världssamfundet isolera konflikterna och släcka branden. Ändå tycks det oss som om det överallt pågår blodbad och massakrer. Det beror på de elektroniska medierna som väljer ut några dramatiska sekunder av ett längre skeende var det än äger rum. I själva verket är jorden fredligare än den nånson varit, och vid sidan av nationalism och aggression, knarkhandel och skriande ojämlikhet ser vi initiativkraft och energi, större rörlighet i en öppnare värld, där de totalitära ideologiernas terror är slut och strävan efter demokrati är stark. Jag som minns krigsutbrottet 1939 och murens fall 1989 kan se tillbaka på sextio år av krig, terror och terrorbalans. Men också, för Sveriges del, på en period då människor varit mera priviligierade än tidigare i vår historia. Jag tycker nog det finns anledning att blicka fram mot en ljusare tillvaro - trots hoten mot miljön och bräckliga befolkningsstrukturer. Men ljusets enda möjlighet att bestå är vår vaksamhet och vårt engagemang. Kommunikation i form av varningsrop och ingripanden, påtryckningar och lobbyism skrämmer makten och räddar individen i Iran, Turkiet, Afghanistan och Kina, Colombia och Syrien. Det finns nog med åsiktsfångar, nog med censur; och ändå har det blivit bättre, till en del tack vara Amnesty. Diktatorernas Latinamerika och Afrika har minskats med 80 % på tjugo år. Men de kan komma tillbaka. Till sist vill jag säga något om böckerna, om litteraturen, den genre där den enskildes röst är tydligast och där den avvikande människan alltid fått en chans att bli sedd. Litteraturen liknar kärleken: avnjuts bäst i avskildhet men får sociala följder. Den hävdar att människan aldrig helt kan definieras och därmed aldrig utnyttjas rationellt av andra. Ingen databank eller regering kan helt kartlägga människans behov, hennes drömmar och fantasier. Därför ägnar världens censorer så mycken kraft åt att förstöra bräckliga ting som drömmar, tankar, konstverk - och deras skapare. Jag tror att vart försök att leva, studera och skapa fritt kan uppmuntra andra att hitta en mening i sina liv. Litteraturen inom och utom skolan kan driva på en nyfikenhet att titta runt hörnet och upptäcka att tärningen kanske har en sjunde sida. Att låta koltrastens sång höras genom motorsågens dån, att visa att ingenting någonsin är förlorat. att inte öka vårt förråd av glömska att gestalta leendets och lustens ögonblick... Att komma nära det svårtillgängliga som är en annan människas erfarenhet... Att försöka skriva sin sanning även om ingen lyssnar... Att vi med hjälp av en bruksanvisning, en dogm, en eller annan skottsäker livsåskådning skulle kunna nalkas det gåtfulla och ogripbara i var människa - det är en hurtig och ensidigt illusion. Historia eller samtid, elfebenstorn eller markandstorg- den motsättnigen är falsk. Hans nådes tid är också vår. Livsdagen lång sträcker sig över seklerna.