Afrika
Amerika
Asien och Stillahavsområdet
Europa
Mellanöstern
- DDR-SAMORDNINGEN - EN AVSLUTAD HISTORIA
DDR var förkortningen för Deutsche Demokratische Republik, den tyska demokratiska republiken, som skulle bli aktuell för Amnesty i slutet av 70-talet. Då fanns i DDR många fall av politiska fångar, och åtskilliga av dem slussades över till svenska arbetsgrupper. Det sista "fallet" kom 1989: Berlinmurens! Världen andades ut när denna historia slutade lyckligt, dvs utan våld.
SAMORDNING I UPPSALA
Andades ut gjorde också den svenska samordningsgrupp som arbetat i Uppsala. Under 70-talet hade sekreteraren Per Baecklund lyckats få tag i flera medarbetare och 1979 blev vi, Anna Britta och Kurt Blau, två av dem. Vi hade tidigare arbetat med två DDR-fall inom grupp 271 i Köping. Kurt som är född i Wien och Anna Britta som är germanist blev automatiskt korresponderande medlemmar. Det första fallet, Peter Neuhaus, avslutades innan arbetet påbörjades eftersom IS i London var osäker om detaljuppgifterna. Det andra däremot, Franz Kobold, verkade så pass intressant att vi beslöt föra det vidare. Efter vår flyttning till Uppsala följde vi uppoch organiserde arbetet med fallet.
Dr. Franz Kobold hade forskat inom spannmålsförädlingens område. För att komma vidare i sin forskning behövde han göra experiment med sorter som växer vilt i Sydamerika. Han ansökte om att få göra en studieresa dit, menfick blankt avslag. En kollega, troligen medlem av det makthavande
kommunistpartiet, angav honom för "förberedelse till republikflykt". Detta ledde till att Kobold arresterades 1976. En militärdomstol dömde honom till tio års fängelse för "brott mot staten och spionage". Om han kom till "det kapitalistiska utlandet" skulle hans speciella kunskaper kunna användas, och detta skulle kunna vara till skada för staten DDR. Franz Kobold betraktades alltså som "Bärare av statshemligheter".
DDR:S FINANSPOLITIK
Trots stöd från Sovjet behövde DDR alltid pengar. Man kom därför på en lysande idé. Ett nytt sätt att öka inkomsterna skapades, "Freikauf" eller friköp av fångar som ville utvandra till väst. Västtyskland var berett att betala, då det ju gällde tyskar som ville komma loss från auktoritärt förtryck. Advokat Vogel från DDR och två advokater från BRD, Förbundsrepubliken i väst, träffades regelbundet och beslöt vilka fångar som skulle friköpas. En "vanlig" fånge kunde vara värd en tusenlapp i DM, tyska mark, medan en professor, en överläkare eller en civilingenjör inbringade upp till 30.000 DM. Dr. Vogel ledsagade de periodiska transporterna fram till gränsen där västtyska representanter tog över de friköpta fångarna.
DDR:s hemliga polis "STASI" övervakade medborgarna noga, angiveriet florerade, och minsta misstanke om sk statsfientlig verksamhet kunde leda till långa fängelsestraff. Det fanns alltid gott om fångar i behov av friköp. Med eller utan Amnestys hjälp slutade många av dem i Västtyskland.
Dock inte fallet Kobold. Hans chanser att bli frigiven var enligt dr. Vogel "100, ja 1000% lika med 0". Att han efter fem år i fängelset Bautzen släpptes, beror gissningsvis på påtryckningar utifrån (Sydamerika, Amnesty?) och på speciella ansträngningar från den västtyska regeringen. Frigivningen medförde givetvis reseförbud.
Kurt Blau och Franz Kobold
AMNESTYS INSATS
De flesta svenska grupper som arbetade med DDR-fall - 1981 fanns ett trettiotal - hittade på egna sätt att gå till väga. De letade t ex reda på fångens släktingar, framför allt med adresser i väst. Man kontaktade FN:s kommission för mänskliga rättigheter i Génève men även "Bundesanstalt für gesamtdeutsche Aufgaben" som arbetade med öst-västfrågor. Det förekom t o m brev till DDR:s ministerium för inrikesfrågor med STASI-chefen Josef Streit, givetvis utan svar. Som regel omfattade vädjandebrev också internationella svarskuponger. Post till fångar utdelades aldrig men registrerde med tysk noggrannhet. Postens mottagningsbevis återsändes med oläslig signatur. Det förekom dock att vänligt sinnade fångvakter talade om för fången att han fått post från utlandet. Någon grupp ordnade med en namnlista från ett universitet och sände listan till DDR:s justitieminister dr. Heusinger. Den östtyska ambassaden i Stockholm bombarderades med brevkopior och slutade svara på telefonförfrågningar. Fängelset Bautzen,där de flesta politiska och samvetafångar satt, brukade besvara telefonförfrågningar om fångar med "fel nummer". Eller också bröts samtalet.
Inom samordningen fanns alltid experter som hade hand om arbetsgruppernas frågor eller problem. Som nämnts leddes arbetet av Per Baecklund, som efter sin avflyttning efterträddes av Kurt Blau. Där fanns prof. Lars Hermodsson, chef för Uppsalauniversitetets tyska institution där även fil.lic Ingrid Nordberg arbetde. Klaus Dietz, kyrkoherde i katolska församlingen bidrog med sina speciella kunskaper och Anna-Ma Toll som i många år arbetat för Rädda Barnen i många länder var en viktig och energisk medarbetare. Det var också Ulrike Michold, född i Östtysklad och som kunde besöka familjemedlemmar där.
Per Baecklund och Ulirke Michold
MÄRKLIGA ÖDEN
Bautzen-fängelset hyste en del kända fångar, och två av dem lämnade viktiga bidrag till vårt arbete: prof. Adolf-Henning Frucht och Otto Böcking. Frucht dömdes till livstids fängelse på grund av sina avslöjanden om Warszawapaktens kemiska stridsmedel. När han fick klart för sig att Öst tänkte använda resultaten av hans forskning mot USA lyckades han smuggla detaljerade informationer till den amerikanska säkerhetstjänsten. Där fanns emellertid en Stasi-agent som infiltrerat CIA och avslöjade Frucht. Han arresterades 1967 och dömdes till livstids fängelse. Efter nio år i Bautzen utväxlades han mot den kände kommunistledaren Juan Montez. I Västberlin, där han bosatte sig, fick vi tillfälle att intervjua och rådfråga honom om vårt fortsatta arbete.
Otto Böcking, som grupp 28 i Götene arbetade för, var TV-expert. Han beordrades av arméförvaltningen i DDR att utarbeta ett system som hindrade folk att ta emot västtysk TV. Han vägrade och, vilket var värre, han hjälpte flera människor att fly till väst. Tillräckliga skäl för att bli
arresterad och dömd till fängelse för statsfientlig verksamhet. I Bautzen organiserade han tillsammans med Kobold och Frucht en motståndsgrupp som lyckades smuggla ut informationer om fängelseförhållanden m m till väst. Böcking friköptes efter tre år. I ett brev skriver han:" Jag och min familj gläder oss åt att ni så helhjärtat arbetar för de politiska fångarna i DDR, ja, över huvudtaget åt att er humanitära organisation finns."
Ytterligare ett intressant fall var Helgard Krum. Under sin utbildning till sjuksköterska vägrade hon att bli medlem i "Sällskapet för tysk-sovjetisk vänskap". Medlemskap var ett"måste" och vägran togs illa upp. Som övertygad kristen blev Helgard trakasserad när hon protesterade mot ateistiska tendenser i undervisningen. 1977 kallades hon flera gånger till förhör hos Stasi men vägrade att "bättra" sig. Istället ansökte hon tre gånger om utresetillstånd. Efter lika många avslag skickde hon en detaljerad redogörelse till FN-sällskapet i Frankfurt am Main. Den publicerades i den ansedda tidningen Frankfurter Allgemeine och i den schweiziska tidningen Der
Ett ovanligt öde hade köpmannen Bernd Bretzing från Hagen i Westfalen.
Han arresterades 1978 för att ha försökt hjälpa personliga vänner i öst att
fly. En bilhandlare i Berlin som hyrde ut flyktbilen tjallade, vilket ledde
till Bernds arrestering och 6 1/2 års fängelse för medhjälp till försök att
"illegalt överskrida gränsen". Efter halva tiden friköptes han. I fängelset
förde han ett slags dagbok på cigarettpapper. Dessa pappersbitar svalde han inlindade i stanniol eller annat skyddsmaterial strax innan han skulle
kontrolleras av vakten. 1981 inbjöd vi honom till Uppsala där han fick
träffa en medlem av grupp 248 som adopterat honom liksom samordningsgruppen.
Upsala Nya Tidning intervjuade honom och tog bilder som illustrerade hans
upplevelser i fängelset. Där såg man bitar av "dagboken" och en skyddshylsa som plockats fram tre dagar efter det den svalts.
EN LYCKAD TRÄFF
DDR-samordningen i Sverige hade gott stöd av sektionerna i Norge och
Danmark. En artikel om Franz Kobold trycktes t ex av Danizdat, det danska organet för "The International Sakharow Committee".
I maj 1982 organiserades en DDR-dag i Uppsala. Där samlades många
gruppmedlemmar som arbetade med DDR-fångfall, men även flera frigivna fångar som bodde i Västtyskland. En av dem var Ulf Schröter, adopterad av en norsk grupp. Han berättade i detalj om fängelseförhållandena och gav oss tips om det fortsatta arbetet. Huvuddeltagare i seminariet var Sarah Oliver från IS i London som hela tiden stött och inspirerat oss.
VAD HÄNDE TIO ÅR SENARE?
Med murens fall trodde vi att ridån gått ner för DDR-dramat. Anna Britta och jag hade fel! I juli 1999 kom ett brev från Berlin. Anja Mihr som av
sekretariatet får vår adress i Kvicksund samlar material för sin forskning
om Amnestys arbete för de mänskliga rättigheterna i DDR. Hennes forskning stöds av Amnestys tyska sektion och universitetet i Mannheim. På sin resa i Skandinavien besöker hon oss och tar del av de papper som finns kvar från vårt arbete för DDR-fångar. Senare ringde en vän och berättade att DN skrivit om projektet. Artikelns rubrik var"Amnesty - tysk människohandel skärskådas". Där utpekas Kurt Blau som spindeln i nätet som Amnesty vävt i Norden.
Men nu är det väl slut med DDR-ämnet? Inte alls! I mitten av augusti 2000
ringer en journalist från UNT i Uppsala och gör en telefonintervju om
DDR-samordningens verksamhet. Hon känner till Anja Mihrs projekt som kommer att mynna ut i en doktorsavhandling. Artikeln i UNT är mycket detaljerad och omfattar också bilder i storformat. Nu äntligen är väl ämnet uttömt? Fel igen! I oktober ringer Agnes Böhrig från Radio Sweden. Hon har hand om de tyskspråkiga sändningarna och är dessutom god vän med Anja Mihr. Vid ett besök hos oss bandar hon allt som rör DDR och skickar som tack en kopia på bandet. Vi lyssnar flera gånger på bandet som sedan går till vänner i England och Schweiz. Bandet finns nu på sekretariatet.
SLUTET GOTT - ALLTING GOTT
Anna Britta och Kurt Blau
Amnesty Bulletinen 4/81
Frigiven från DDR-fängelse – Gömde dagbok i magen
Tre och ett halvt år i östtyskt fängelse – det var vad det kostade 34-årige Bernd Breitzing från Västtyskland att försöka smuggla ut en vänfamilj ur DDR. Bernd Breitzing adopterades av Amnesty och frigavs i våras. Nu i höst gästade han Amnestys samordningsgrupp för DDR i Uppsala och berättade om sina upplevelser. Bl.a. hade han med sig sin utsmugglade fängelsedagbok skriven på cigarettpapper!
Bernd Breitzing avtjänade bara en del av sitt straff. Han dömdes 1978 till sex och ett halvt år för ”medhjälp till försök att illegalt överskrida gränsen”. Ett misslyckat flyktförsök ur fängelset i Berlin-Rummelsbur av Breitzing gav två och ett halvt års påbackning på straffet. Efter tre och ett halvt år blev han dock ”friköpt” av Västtyskland och kom hem, till sin hemstad Hagen, i april i år.
Under hela häktningstiden hölls Breitzing isolerad.
– Tortyr i fysisk mening förekom inte, berättar han. Däremot utövas frikostig psykisk terror, bl.a. genom att de berättade om vad som skulle kunna hända med min familj i Västtyskland.
Svalde dagboksbladen
Både i rannsakningsfängelset i Magdeburg och senare i fängelset utanför Berlin skrev Bernd Breitzing med sotade tändstickor på cigarettpapper. Han tilläts nämligen att röka.
– Jag utarbetade en egen kod, skrev i extrem förkortning och tvangs flera gånger i veckan svälja bladen inlagda i stanniolpapper, celluloid eller vid ett tillfälle i en liten bläckpennekapsyl jag hittat. Matsmältningen blev därefter. Att efter tre dygn rota rätt på dagbokskapseln i avföringen var ju heller inte trevligt.
På det sättet kunde han bevara alla uppteckningar han gjorde genom knackningsspråket till angränsande celler. Han lärde via knackningar känna ett 20-tal medfångar som hamnat i DDR-fängelset. Det är om de politiska medfångarna hans dagboksblad i första hand handlar.
– Om mina dagboksblad hade upptäckts hade jag utan tvivel fått livstids fängelse, säger han. De hade, kodade som de dessutom är, betraktats som underrättelseverksamhet. Spionage alltså.
När Breitzing släpptes i april lyckade han få med sig dagboksbladen utan upptäckt.
Magrade 15 kg
Bernd Breitzing berättar att han magrade 15 kg under fängelseåren. Östtyska interner arbetar med gängse marknadslön, men lämnar 80 - 90 procent av lönen tillbaka till staten som betalning för ”inackordering”. För 10 - 20 procent kan de handla kompletterande matvaror på marketenteriet vid fängelserna.
– Det här kunde inte jag och fick nöja mig med basmaten på fängelserna, en mat jag fann vara rena grismaten. Därför gick jag ner så kraftigt.
Under rannsakningstiden drabbades han av depressioner och försökte begå självmord. Men under fängelsetiden i Berlin berättar han att han och några medfångar provocerades och fick senare ett tredagarsstraff i kedjor.
– Jag bands på en planka med kedjor om fötter, handleder och hals, så att jag låg med armarna över huvudet och med halsen sträckt. Några toalettbesök tilläts inte. Avsikten var att man skulle skita på sig, bokstavligen. Jag lyckades avstå från detta, mycket beroende på min dåliga aptit.
Hörde om Amnesty
Bernd Breitzing hörde talas om Amnesty första gången i samband med att han i mitten av 70-talet började intressera sig för problemen i DDR.
– Jag har goda vänner där, och jag informerade mig om vilka organisationer som ger effektiv hjälp. Amnesty är en av dem, säger Bernd. Och han menar att Amnesty är en förvånansvärt känd organisation inom DDR.
– Det är fler människor än man tror som hört talas om Amnesty. Inte officiellt, men genom djungeltrafiken. Ibland även inom fängelserna!
Visste du att du var adopterad av Amnesty, när du satt i Rommelsburg?
– Nej, det visste jag inte. Sånt får man varken tala eller skriva om. Men jag skrev till min fru att hon skulle ta kontakt med lämpliga organisationer, och det var genom henne som Amnesty fick veta om mitt fall.
Håller DDR sig informerat om f.d. fångar och ”bråkmakare” som befinner sig i Västtyskland?
– Om! Stasi (DDRs säkerhetstjänst) ha agenter i Västtyskland som avlyssnar telefoner, gör hurrannsakningar när ingen är hemma, och skuggar folk. De visste t ex vilken bil min fru körde, när jag satt inne, vad hon gjorde på dagarna och nätterna, vem som knyckte mitt företag och mycket annat. En del agenter är även fri- eller utköpta.
Engagerar sig i hjälparbetet
Tänker du engagera dig i hjälparbetet, om du får tid över?
– Ja, definitivt. Det finns planer på att organisera praktisk hjälp för nykomlingar ur DDR-fängelser, tillsammans med Västtyska Röda Korset och officiella organ. Människorna från DDR är vana att bli omhändertagna av staten och har svårt att anpassa sig till livet i Västtyskland där de förväntas klara sig utan hjälp.
Bernd Breitzing berättar att hans barndomsvän, som han försökte hjälpa och som också fängslades, nu har frigivits. Hustrun slapp emellertid fängelse eftersom hon var gravid.
Vännen är hårdbevakad av polisen man kan dock utbyta brev med honom.
– Ja. Men vi kan bara skriva om ”hur mår du, jag mår bra.