Läs utdrag ur kapitlet om svenska sektionen här

Utdrag ur kapitlet om Svenska Amnesty av Henrik Harr och Katarina Hellström

De första stapplande stegen - 1960-talet

Den 28 maj 1961 hade den brittiska dagstidningen The Observer publicerat den artikel som blev startskottet för Amnesty International. Den flammande appellen till försvar för ”de glömda fångarna” gick inte spårlöst förbi. Redan dagen efter följde ett halvdussin europeiska kvalitetstidningar efter, och i Sverige refererade tidningarna snart till den märkliga rörelse som hade startat borta i London. Snart kom det också nyheter om att svenska arbetsgrupper hade bildats och börjat skriva brev med krav på att samvetsfångar i utlandet skulle friges. De första reaktionerna kom från Göteborg. Främst tack vare journalisten Ulla Swedberg vid Göteborgs-Tidningen blev staden snabbt det första viktiga fästet för Amnesty i Sverige, och en grupp kom igång där redan 1962. Ulla Swedberg själv torde kunna räknas som Sveriges första amnestymedlem. Under hennes ledning bildade pionjärerna i Göteborg embryot till en svensk Amnestysektion, även om svenska Amnesty officiellt bildades i Stockholm först två år senare.

I Amnestys barndom var det mycket som gick på en höft, och den svenska sektionen är ett typiskt exempel på detta. Göteborgarna korresponderade direkt med det internationella sekretariatet i London eftersom det till exempel ännu inte fanns någon mellanhand som kunde fördela fångfall. Det var ju från början inte ens meningen att Amnesty skulle bli en permanent storskalig organisation, så inte ens i London fanns det klara riktlinjer för vilka krav som skulle ställas på en utländsk sektion.

Med tiden blev det dock bättre ordning på tingen. Injektionen som behövdes för att den svenska amnestyenergin skulle uppnå kritisk massa var en ung advokat från Hälsingland vid namn Hans Göran Franck. Som student i Uppsala hade han umgåtts i radikala kretsar och skaffat sig ett humanitärt engagemang som han tog med sig när han öppnade eget advokatkontor i Stockholm 1956. Han var inte först i Sverige att haka på Peter Benensons idé, men när han väl gjorde det fanns det ingenting som kunde stoppa honom.

Den 28 oktober 1964 bildade han, författaren Per Wästberg och en rad andra eldsjälar den svenska sektionen av Amnesty International i Fabiansalen i ABF-huset i Stockholm. Till ordförande valdes Hans Göran Franck själv, och medlemsavgiften sattes till tio kronor per år. Den övriga styrelsen bestod av Catarina Stenberg och Jerker Thorén från Göteborg, Gunilla Lockne och Sven Hamrell från Uppsala, samt Carol Bejerot, Per Wästberg, Bertil Svanström och Ulf Ulfvarsson från Stockholm. Vid den här tidpunkten fanns det redan arbetsgrupper i Göteborg, Uppsala och Boden som dittills hade haft direktkontakt med internationella sekretariatet i London. Nu kunde alltmer av det svenska amnestyarbetet kanaliseras via sekretariatet i Stockholm. Under den här pionjärtiden är det inte särskilt meningsfullt att dela in sektionen i styrelse, sekretariat, aktivister och stödmedlemmar. Så gott som alla medlemmar var aktiva både inom administration, upplysningsverksamhet och aktivistarbete. Passiva medlemmar fanns inte.

När sektionen väl var etablerad dröjde det inte länge förrän styrelsemedlemmarna gav sig själva i uppdrag att starta varsin grupp och värva medlemmar. En av dessa, grupp 3 i Uppsala, bildades i oktober 1964 och är den äldsta fortfarande aktiva arbetsgruppen i Sverige. Ingrid Lilja, en pensionerad professorssekreterare som nu blev sektionssekreterare inom den nya rörelsen, bildade grupp nummer 5. En av hennes första och mer angenäma uppgifter blev att samla in namnunderskrifter från svenska nobelpristagare, men efter den mjukstarten kastades grupp 5 rakt in i elden. Ett av deras första fall blev en finsk jude, Abraham Dascal, som 1951 hade försökt ta sig in i Israel gömd på ett fartyg. Han upptäcktes dock när fartyget ankrade i Syrien. Där fängslades han och torterades senare till döds.

Generellt sett har grupper med låga nummer varit aktiva länge, men nybildade grupper kan också ”ärva” ett lågt gruppnummer från en tidigare nedlagd grupp. Dessa tidiga grupper arbetade i så kallade ”tregrupper” enligt den rådande amnestyprincipen om att en av fångarna som en arbetsgrupp kämpade för skulle komma från ett kommunistiskt land, en från ett västerländskt och en från tredje världen. Principen, som Benenson själv hade lanserat, var nödvändig i det globala klimat som Amnesty grundades i. Just 1961 betecknas ofta som det allra mörkaste året i världssamfundets utveckling efter kriget, och det på flera plan. Miljörörelsen hade precis börjat upptäcka skadorna som var den nya välfärdens baksida. Castro hade nyligen tagit makten på Kuba och året efter förde missilkrisen världen närmare ett kärnvapenkrig än vad avskräckningsteoretikerna hade tänkt sig. En organisation som inte balanserade försiktigt mellan öst och väst hade inga utsikter att någonsin tas på allvar. Som en anpassning till detta formulerades till slut även en trestegsprincip, den så kallade lökprincipen, när det gällde mandatet (eller åtagandet, som många föredrar att kalla det). Den deklarerade att Amnesty i första hand arbetar för att frige alla samvetsfångar, i andra hand kräver rättvisa rättegångar för samtliga politiska fångar, och i tredje hand arbetar för att avskaffa tortyr och dödsstraff.

Amnestys styrelse insåg tidigt att det krävdes ett rejält uppsving i medlemsantal för att organisationen inte skulle kvävas i sin linda på grund av pengabrist. När Amnesty bildades fick det visserligen uppmärksamhet i pressen, men många var skeptiska till en organisation som inte följde de vanliga spelreglerna och vägrade välja sida mellan öst och väst. Till slut kom dock det publika genombrottet, tack vare att alltfler kändisar öppet stödde Amnesty. Hans Alfredson och Tage Danielsson, till exempel, skrev sin revy ”Å, vilken härlig fred!” till förmån för Amnesty. Revyn hade premiär på Dramatens lilla scen i Stockholm den 1 september 1966 och spelades sedan av flera teaterensembler runt om i landet. Intäkterna blev grundplåten till sektionens biståndsverksamhet, Amnestyfonden. Initiativet till den togs av Hasse & Tages grupp 50, där även Gösta Ekman och domaren Lennart Aspegren ingick. Anledningen var att de inte ville att pengarna skulle hamna i något administrativt hål i London utan skickas direkt till fångarna och deras familjer. Under sin aktiva tid arbetade grupp 50 för uppemot 60 samvetsfångar, och de drog sig inte för att ringa direkt till fängelsedirektörer med kravet att fångar skulle friges.

Amnesty finner sin form - 1970-talet

I slutet av 1960-talet hade svenska Amnesty 3 000 medlemmar och 195 arbetsgrupper. Tio år senare, 1979, var medlemsantalet uppe i 15 000 och det fanns cirka 250 arbetsgrupper. Det är naturligtvis en smaksak var man vill dra gränsen för vad som är en folkrörelse, men 70-talet såg i alla fall en femdubbling av medlemsantalet i Sverige. Från att i början mest ha varit en angelägenhet för storstadsbor strömmade nu medlemmar till även från mindre städer och från landsbygden, även om tyngdpunkten fortfarande låg i storstäderna.

Beroende på händelser i omvärlden hade det förekommit skutt i medlemsantalet tidigare, men alla var västanfläktar jämfört med explosionen efter 1973. På drygt två år fördubblades antalet medlemmar, och var i början av 1975 uppe i 7 000. Anledningen var militärkuppen i Chile, där den folkvalde presidenten Salvador Allende störtades och mördades. Reaktionen var starkare i Sverige än i andra länder på grund av vårt starka officiella ställningstagande för Allende. I andra länder ökade Amnestys medlemsantal vid andra tidpunkter, och av andra orsaker. Den stora sektionen i Nederländerna fick till exempel ett uppsving i slutet av 1970-talet när Amnesty publicerade en graverande rapport om övergrepp i Indonesien, landets forna koloni.

Generellt hade dock intresset för mänskliga rättigheter ökat redan 1972 när Amnestys första stora kampanj mot tortyr genomfördes. Fokuseringen på en övergripande fråga var ett välkommet avbrott i gruppernas brevskrivande till långtidsfångar, och kampanjen samlade i Sverige 208 000 namnunderskrifter. Även turbulenta händelser som gisslandramat på den västtyska ambassaden i Stockholm, i april 1975, och de många terrordåden runt om i Europa, gjorde att många intresserade sig för internationella händelser och upprördes av de orättvisor och övergrepp som Amnesty bekämpar.

Den 10-11 december 1977 samlades 200 deltagare från hela världen till en internationell konferens mot dödsstraff som Amnesty anordnade i dåvarande riksdagshuset vid Sergels torg i Stockholm. Öppningsdagen sammanföll med de mänskliga rättigheternas dag, firad till minne av att FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs av generalförsamlingen den 10 december 1948. Konferensen var naturligtvis planerad långt i förväg, och ingen i rörelsen anade att ett annat evenemang samma dag skulle ge den en extra massmedial skjuts. Men den 10 december är även Nobeldagen, ett faktum som från allra första början hade skapat konkurrens om uppmärksamheten för Amnesty i Sverige. År 1977 krockade det ordentligt, om än på ett angenämt sätt för Amnesty. Det året tilldelades nämligen Amnesty International Nobels fredspris. Thomas Hammarberg, som vid tidpunkten satt i den internationella styrelsen, missade inledningen av Stockholmskonferensen för att i stället göra ett blixtbesök i Oslo och ta emot Nobels fredspris. Glädjen var naturligtvis stor inom hela rörelsen, inte minst i grupperna ute i landet där var och en nu kunde sträcka på sig och kalla sig nobelpristagare.

Tillväxt - 1980-talet

I Sverige växte rörelsen lavinartat under början av 1980-talet, och i takt med det växte också sekretariatet. Strukturella frågor blev mer invecklade och svårare att lösa informellt över en kopp kaffe. Sektionens styrelse insåg att den behövde dels en arbetsledare vid sekretariatet, dels ett ansikte utåt som skulle göra sig bra i media. Styrelsen beslöt sig för att anställa en generalsekreterare.

Valet föll till slut på Anita Klum, som anställdes 1986. Hon hade arbetat med tortyrfrågor inom Röda korset, där hon kämpat med Genèvekonventionerna som moraliskt tillhygge. Däremot var hon inte alls aktiv inom Amnesty. Hon var inte ens medlem. Hon vann dock gräsrötternas förtroende genom att ägna tid och energi åt att åka ut i landet och hälsa på enskilda grupper. Genom hennes många framträdanden i massmedia blev hon dessutom snart ett känt namn och ansikte även utanför amnestyrörelsen.

Detta plötsliga massmediala intresse för Amnesty ställde naturligtvis stora krav på att rörelsen skulle vara saklig och sanningsenlig. Oftast lyckades det, men inte alltid. I samband med Iraks ockupation av Kuwait i augusti 1990 rapporterades det till exempel att irakiska soldater stal kuvöser från kuwaitiska sjukhus och skickade hem dem till Irak. Världsopinionen reagerade starkt och fördömde Irak. Anita Klum intervjuades i TV och tog upp just kuvösbarnen som ett horribelt exempel från ockupationen. Senare avslöjades det att det hela var ett falsarium, vilket naturligtvis var oerhört genant för Amnesty. Med tanke på hur lätt det är att rasera ett förtroende genom uppenbara faktafel var det tursamt, om än förbluffande, att inga svenska medier skrev ner Amnesty efter händelsen. Ingen tog upp det överhuvudtaget. I andra länder hade pressen troligen inte alls varit lika överseende mot Amnesty.

Förändringens tid - 1990-talet

Utrikespolitiskt präglades större delen av 1980-talet fortfarande av det kalla kriget, men dess sista skälvande år har gått till historien som ett av de mest avgörande under hela det tjugonde århundradet. Den största symboliska händelsen inträffade den 9 november 1989 när Berlinmuren föll. Det kalla krigets symbol hackades bokstavligen sönder av öst- och västtyskar som hade lidit länge nog av den cyniska separationen. Kort därefter föll regimerna en efter en som dominobrickor genom hela östblocket, och snart var den gamla uppdelningen av världen i öst och väst ett minne blott. Den dramatiska utvecklingen ledde också till att tusentals samvetsfångar frigavs när de gamla regimerna upplöstes.

Amnestygrupper runt om i världen hade sedan slutet av 70-talet successivt givit upp arbetssättet att jobba med tre fångar åt gången – en från öst, en från väst och en från ”tredje världen”. När världen och förtrycket förändrades behövde också Amnesty förändras. På tröskeln till 90-talet fanns ett stort behov av att förnya arbetsmetoderna ytterligare. Grupperna började till exempel specialisera sig på olika områden av mänskliga rättigheter vid sidan av deras traditionella arbete med samvetsfångar.

Formellt skrevs vittgående förändringar in i Amnestys mandat vid rådsmötet 1991 i Yokohama i Japan. En viktig fråga som diskuterades då var om man skulle adoptera homosexuella som samvetsfångar. Redan vid årsmötet 1986 i Göteborg hade den svenska sektionen uttalat sitt stöd för förslaget om att arbeta för homosexuella som samvetsfångar. Röstsiffrorna var 160 för 144 mot, och många reserverade sig. Den svenska sektionen var alltså djupt delad i frågan, men när ändringen väl antogs i Yokohama hade åtminstone den svenska stormen blåst över och frågan var inte längre lika kontroversiell. Överhuvudtaget var de mandatbeslut som fattades 1991 epokgörande, och gjorde att många konservativa fördämningar brast. Bland annat klubbades det igenom att hela FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna skulle ingå i Amnestys mandat, om än bara i undervisningssyfte. Kilarna slogs in i mandatet 1991, och sedan dess har det sköljt en våg av mandatförändringar över rörelsen.

En milstolpe i Amnestys historia uppnåddes under våren 1995. Innan dess hade vågskålen med länder som tillämpade dödsstraffet alltid vägt tyngre än för dem som avskaffat det. Skillnaden hade med åren blivit allt mindre, och våren 1995 vägde det äntligen över. Då visade en amnestyrapport att 97 länder antingen hade avskaffat dödsstraffet helt, tillämpade det enbart i krigstid, eller hade inte tillämpat det under tio år. I den andra vågskålen låg ”bara” 96 länder som fortfarande tillämpade det. En marginell skillnad, men en seger för Amnestys envisa arbete mot dödsstraffet. Sedan våren 1995 har skillnaden mellan vågskålarna blivit ännu större.

Ett år senare, i oktober 1996, stod svenska sektionen värd för en internationell konferens mot tortyr i Stockholm. Under två dagar arbetade 120 deltagare från FN-organ, Europarådet, människorättsorganisationer och polisväsende fram strategier för hur man på bästa sätt ska arbeta och verka för ett totalt avskaffande av tortyr. Konferensen blev en stor framgång, även internationellt, för Amnestys arbete med att väcka opinion mot tortyr, och den svenska sektionens anseende stärktes inom rörelsen.

Men mot slutet av 1990-talet stod svenska Amnesty inför sin allvarligaste kris någonsin. Den stora oredan inom den internationella rörelsen kom i slutet av 1960-talet, med en konflikt som slutade med att grundaren Peter Benenson lämnade organisationen. För den svenska sektionen kom oredan 30 år senare. Anita Klum avgick som generalsekreterare 1997, efter elva år på posten. Nu var styrelsen på jakt efter en ny ledare som kunde navigera Amnesty.

Med en bakgrund som polischef var Ann-Marie Orler ett kontroversiellt val från styrelsens sida. Många aktiva medlemmar och en betydande del av trotjänarna på sekretariatet befarade att hennes bakgrund inom poliskåren skulle minska förtroendet för Amnesty bland fångar med minst sagt dåliga erfarenheter från poliskårerna i sina hemländer. Många var också oroliga för att hennes kunskaper om mänskliga rättigheter var bristfälliga och att detta skulle innebära problem när hon blev chef för den största människorättsorganisationen i Sverige. Att det hade suttit en polischef som ordförande i den holländska Amnestysektionen spelade ingen roll. Men styrelsen stod på sig. Sekretariatet hade blivit större och professionaliserats. De organisatoriska kraven ökade därför, och nu ville styrelsen i första hand ha en person med goda chefsegenskaper. Ann-Marie Orler tillträdde officiellt som generalsekreterare den 1 januari 1998.

Vad som sedan hände är om inte höljt i dunkel så åtminstone föremål för vitt skilda tolkningar. Ann-Marie Orler har sagt att hon mobbades av personalen. Enligt andra ansträngde hon sig inte för att lära sig något om mänskliga rättigheter och var inte intresserad av att samarbeta med de personer som arbetade på sekretariatet. Mitt i oredan höll Amnesty ett stormigt årsmöte i Växjö, där debattören Jesús Alcalá valdes till ny ordförande. Han hade varit en av de mest tongivande kritikerna mot Ann-Marie Orlers utnämning. Som ny ordförande förklarade han återigen att han saknade förtroende för den nya generalsekreteraren. Några veckor senare avgick Ann-Marie Orler, efter bara sex månader på posten.

När det blåste som allra värst våren 1998 avled Hans Göran Franck den 18 mars efter en lång tids sjukdom. Han blev 72 år gammal. Det sista han fick se av den rörelse han var med och grundade i mitten av 1960-talet var en organisation i omvälvning.

Carl Söderbergh

Framtiden - 2000-talet
Ett problem som berört den svenska sektionen när rörelsen tagit klivet in i 2000-talet är de frågetecken som började hopas kring avgående ordföranden Jesús Alcalás uppdrag för Internationella Juristkommissionen. Under sina sista månader som ordförande i Amnesty blev han föremål för en förundersökning gällande ett biståndsprojekt i Paraguay. Sommaren 2001 dömdes han av Stockholms tingsrätt för bland annat bedrägeri till ett och ett halvt års fängelse. (I skrivande stund har domen överklagats och därför inte vunnit laga kraft.)

Men för Amnestys del var oredan över. Efter alla kontroverser var de flesta kombattanter utmattade, och en anda av försoning och samling lade sig över rörelsen. En ny generalsekreterare rekryterades 1999, sektionens första manliga, en välrenommerad jurist vid namn Carl Söderbergh. Det nya årtusendets första årsmöte, i Malmö, blev det lugnaste på länge. År 2000 valdes även en ny ordförande, Hanna Roberts, efter Jesús Alcalá. Hon blev sektionens tolfte ordförande och den fjärde kvinnan på posten.