Grupper i nummerordning: 1-50 51-100 101-150 151-200 201-250 251-300 301-351

..

Grupp 93 Ulla och Olga Amnesty Press 12/89 Ullas vänskap värmer Olga i exilen Olga från Colombia jobbade för människorna omkring sig. Ulla från Sverige jobbade för människorna långt borta. Olgas man "försvann", själv tvingades hon att fly. Hon kom till Sverige och till Karlskrona. Här har hon fått en fristad där hon och barnen kan vara trygga, och stöd i den Amnestygrupp som arbetar för hennes man. I den gruppen finns Ulla. Hos Olga har hon fått glädje och värme, och sex barnbarn i ett svep. Vi sitter i Ulla Hanströms orangefärgade gamla Saab på väg hem till goda vännen Olga. Det är mörkt och regnar. Svensk november i Blekinge, tänker jag, och undrar hur det känns för en latinamerikan. Ulla kör den välkända vägen och pratar. Hon har just betat av veckans frivilliga pass i stadens alternativbutik. Det ideella arbetet tar mycket av hennes tid. För övrigt är hon språklärare på högstadiet. - Men när det gäller spanskan skiter jag i grammatiken. Jag har bestämt mig för att det är viktigare att prata med Olga och barnen än att språket är perfekt! Alla vill ha kram Ulla är 55 år och bor ensam. Hon är skild, och de två vuxna barnen bor i Stockholm och Göteborg. Därför har Olga och hennes barn blivit som en andra familj för henne. - I början behövde Olga väldigt mycket stöd så då umgicks vi intensivt. Nu har de rätt så mycket för sig, precis som jag, så det blir inte lika ofta. Vi brukar ses en kväll i veckan, och nån gång under helgen. - Från början var det ju ett ansvar att ta hand om dem som jag och gruppen hade tagit på oss. Men nu åker jag dit för att jag tycker det är så roligt. De här människorna har så oändligt mycket glädje och värme att ge. Många gånger när de träffas handlar det om att Ulla behöver hjälpa till med praktiska bestyr, berättar hon. - Olga ska alltid ställa upp för alla, och så får jag ställa upp för henne. Ett tag körde vi runt varenda lördag med min gamla Saab och skaffade möbler åt andra flyktingar. - Barnen är också präglade av ett slags ansvar för varandra och andra. Det är unika ungar, tydligt aktionsinriktade. De har lärt sig att man måste göra vad man kan för att påverka saker och ting. - Jag tror att det är någonting de har från pappan. Det är som om hans anda vilar över hela familjen... Olga Guerrero Guengue, 35, bor i ett radhus på Musikgatan i Karlskrona. Hon har sex barn; från 15 år till 3. Vi småpratar i regnet till ytterdörren. Plötsligt är vi omringade av en hel bunt ungar i olika stolekar som ropar "Ulla, Ulla" och alla ska ha en kram. Det verkar vara fler än sex, noterar jag, och mycket riktigt visar sig flera av stadens colombianska barn vara där för att träna colombianska danser. Några vuxna är också på plats, förutom Olga själv. Det pratas och skrattas. Telefonen ringer, folk tittar in, vi dricker sangria. Ulla har fullt upp med att förklara och reda ut olika problem som uppstått sen man sågs sist. Omaka par De är härligt omaka, de två vänninorna. Olga, å ena sidan, är mycket liten till växten och så uppenbart osvensk med sitt rufsiga svarta hår och bara fötter. Brevid henne verkar Ulla plötsligt så lång och myndig. Hon har ett beslutsamt sätt, som sig bör hos en lärarinna. De skrattar mycket tillsammans. Olga visar inte utåt sorgen som måste finnas där. Därför är det lite överrumplande när vi nästa dag sitter ner tillsammans och hon plötsligt börjar gråta. Det är när hon berättar om vad han gjorde för andra människor, hennes Carlos. De bodde i Cali, i ett slumområde med 10 000 invånare. De hade varken el, vatten eller avlopp. Människorna var mycket fattiga och ingen brydde sig om hur de hade det. Carlos och Olga började organisera folket. De bildade grupper som tog sig an olika myndigheter, kontaktade press och radio. Efter mycket arbete fick de sitt vatten och lyse. Men avloppet ville de inte vänta på utan satte igång att bygga det själva. Olga ler vid minnet: - Alla hjälpte till; män, kvinnor och barn. Vi grävde och slet tillsammans och lagade mat på gatorna. Alltid beredd att hjälpa Carlos var ledaren i området. "El magnifico" kallades han. Det var för att han alltid var beredd att hjälpa andra. Han lagade allt som gick sönder, samlade pengar till medicin eller kistor, skaffade läkare, ja, till och med agerade läkare själv. - Jag hjälpte honom så mycket jag kunde, men han var alltid i främsta ledet, säger Olga. Men den som gör människor medvetna om sina rättigheter är farligare än en gerillasoldat. En soldat kan man döda i strid, men en ledare sprider sina tankar till andra. Det märks att hon är mycket stolt över sin man, men hon berättar med möda. Det är smärta i hennes ögon. Dagen då han försvann var som en mardröm. - De var fem stycken, med vapen som jag aldrig hade sett, börjar hon. De sökte honom, Carlos. Trots hennes och grannarnas list fann de och misshandlade honom. Det sista Olga såg av honom var att han lades i bagageutrymmet på en bil. Själv fördes hon bort och ingen visste vart hon tagit vägen under två dagar. Hon är övertygad om att man tänkt att hon också skulle försvinna. På polisstationen där hon satt hade hennes familj och en advokat varit tre gånger och frågat efter henne. Poliserna visade dem att hon inte var inskriven i boken och sa att hon inte fanns där. Men så lyckades hon få kontakt med världen utanför, och en representant från en kontrollmyndighet kom till polisstationen och talade om att det var känt bland andra av Amnesty att hon satt där. Samma natt kom torterarna. Olga låtsades sova och hörde hur vakten förklarade att de inte kunde göra sitt jobb eftersom fallet var känt. Tid av oro Några dagar senare släpptes hon, men tiden som följde blev orolig. Hon blev beskjuten och utsatt för kidnappningsförsök. Äldsta sonen Alex blev förföljd på väg hem från skolan. - Jag var orolig för barnen och fick placera ut dem bland släkt och vänner. Advokaten som hjälpt oss blev hotad till livet. Han flydde och uppmanade också mig att lämna landet. - Men jag ville inte. Jag hade inte gjort något orätt, och jag tyckte att jag hade all rätt att söka efter det som man tagit ifrån mig. - Men så greps jag en natt och det var bara genom att alla människor gick ut på gatorna och protesterade som jag släpptes. Efter alla de hoten kände jag att jag måste tänka på barnen. Om de dödat mig skulle barnen ju bli helt föräldralösa. Drygt ett år efter sin mans försvinnande lämnade Olga Colombia tillsammans med sina barn. - Det var inte lätt för mig för jag kände på något sätt att jag övergav min man genom att sluta forska efter honom. Men jag var tvungen. Och nu är vi här, som genom ett under, säger hon. Mycket hopp har hon inte. Trots alla vittnen, och trots att hon lyckats få fram namnet på de fem poliserna som förde bort hennes man, görs ingen utredning av hans fall. En av poliserna har befodrats, de andra troligen omplacerats. Hon tror inte heller att någon advokat törs ta sig an fallet. Livet får lov att gå vidare på den här sidan Atlanten. - Jag måste tänka på barnen. De behöver mer än något annat en stark mor, säger hon. - Men försvinnanden är det värsta brottet mot mänskligheten, ovissheten den värsta tortyren. Man fördärvar inte bara en person, utan hela familjen. Barnen frågar när deras pappa ska komma tillbaka och själv tänker jag: lever han, torteras han...? Ulla har blivit mormor Vi sitter i det svenska, fina köket. Den colombianska verkligheten verkar långt borta. Utanför tittar solen fram och Riksbyggens parkarbetare krattar blöta löv i drivor. Ivan, tre år, vill ha uppmärksamhet och ropar att han är hungrig. Vanliga dagar är han på dagis medan Olga går på svenskundervisning. Men storasyster Diana är sjuk, och då ville Ivan också vara hemma. Någonstans förstår man att det trots allt är just från barnen som Olga hämtar sin styrka. Och så från Ulla, förstås. - Hon är en i familjen, jag tänker inte på henne som svenska. För barnen har hon blivit som mormor, säger Olga. När vi först kom hit var det hon som hjälpte oss med allt och såg till att vi blev mer hemma i den svenska kulturen. Utan henne vet jag inte hur jag skulle ha klarat den här tiden. Bland det första som Ulla och hennes Amnestygrupp tog itu med var att arbeta för att fler familjer från Colombia skulle placeras i Karlskrona. Idag finns där sammanlagt ett tjugotal vuxna och lika många barn, och hemma hos Olga har den colombianska kulturen fått en liten filial. Där, mitt i den svenska radhusidyllen, äts, pratas och dansas det som i hemlandet. För sin egen del kan Olga inte säga när hon tror att hon kan återvända. Men att hennes barn kommer göra det är hon övertygad om. - Jag är övertygad om att de förr eller senare kommer att resa tillbaka för att ta reda på vad som hände deras pappa. De två äldsta har ännu inte accepterat att vi åkte hit, utan att få klarhet kring vad som hänt honom. Kan du se något som är positivt med din situation nu? frågar jag. - Ja, barnen är lugnare för vi kan vara tillsammans utan att vara rädda. Det som bekymrar mig mest just nu är att den svenska regeringen pratat om att skänka pengar till narkotikabekämpningen i Colombia. Vi som lidit mest i landet vet att de pengarna bara skulle hamna hos dem som förtrycker de fattiga... AnnaLena Björnmalm