1-50
51-100
101-150
151-200
201-250
251-300
301-351
- Grupp 168
Bo och Birte Lindblom
Bo Lindblom
I december 1968 gick "Aktionsgruppen mot lyxjulen" ut under parollen "Behåll julen - stoppa lyxen" i en stor kampanj i Halmstad. Budskapet var enkelt, fira jul utan överdrifter och ge istället pengar till Lutherhjälpen, Vietnamhjälpen eller till Amnesty International. En av de inblandade hette Bo Lindblom. Den julen knöt han sin första kontakt med Amnesty. Några månader senare var han invald i svenska sektionens styrelse.
Det finns inte mycket inom Amnesty som Bo Lindblom inte har gjort. Han har arbetat på alla nivåer inom rörelsen och kan den utan och innan. I en lada utanför sitt hus i Laholm finns hyllmeter med papper och pärmar. Bo samlar på dokument, tidskrifter, affischer, utredningar, bilder, allt som kommit i hans väg under alla de aktiva amnesty-åren. Det är helt fantastiskt.
-Här inne krigar ordning och kaos. Just nu leder kaos med 60-40, säger han och skrattar lite.
Bo och hans fru Birte startade grupp 168 i Laholm tillsammans med några vänner. Som ett av tre fångfall fick de en socialdemokratisk fackföreningsman från Spanien. Han hette Nicolás Martínes Esturo. Bo hade tidigare följt en halv radiokurs i spanska och det gjorde att han fick ansvaret för fallet. Arbetet med Nicolás blev öppningen till ett långt engagemang för Spanien, Central- och Latinamerika.
Som ett första steg i arbetet kontaktade makarna Lindblom alla andra grupper i Sverige som hade Spanienfall. Därefter packade de in barn och bagage i en husvagn och tog sig ner via vägarna i Europa mot Spanien under några sommarveckor i början på 70-talet. Proceduren upprepades flera gånger. Väl i Spanien tog Bo och Birte kontakt och träffade alla familjer till de fångar som var adopterade av svenska grupper. Tillbaka hade de med sig information och rapporter om förhållanden i Spanien som de vidarebefodrade till internationella sekretariatet i London. Embryot till en ny struktur inom Amnesty hade skapats, samordningsgrupperna.
Resorna till Spanien knöt många livslånga band, både med familjerna Bo och Birte hälsade på, liksom med de fångar de arbetade för. Några år efter Francos död var paret Lindblom tillbaka i Spanien för att utbilda nya Amnestygrupper. De stannade i staden Vigo, alldeles vid gränsen till norra Portugal vid Atlantkusten, där det bildats en grupp. I en förort till Vigo bodde Eulogio, en fackligt engagerad bilarbetare.
Francos lakejer hade varit efter Eulogio ett bra tag när de uppsökte honom i hans hem i början på 70-talet. Bland annat såg de till att han blev av med sitt arbete. En dag när Eulogio stod och murade ute i trädgården kom hans granne springandes och skrek "Stick härifrån! De gråa kommer." Eulogio hoppade över muren, försvann och hörde inte av sig till sin familj på ett år. När de till slut fick ett livstecken ifrån honom var han i Frankrike. Eulogio tog sig emellertid tillbaka till Spanien när facket kallade, han behövdes i Madrid. Han hann inte vara i hemlandet länge innan han blev fängslad. Amnesty fick höra tala om hans fall och grupp 168 i Laholm adopterade honom som samvetsfånge. Efter Francos död släpptes han och många andra politiska fångar.
Behovet av en ny amnestystruktur behövdes i den pånyttfödda demokratin. Efter utbildningen av den nystartade Amnestygruppen i Vigo, på Bos 50-årsdag, bestämde sig makarna Lindblom för att åka ut till Eulogios hus. Det blev ett fantastiskt möte. Bo beskriver det som om de var goda vänner vars samtal tidigare avbrutits och nu fortsatte. Men de hade ju aldrig träffats. "Så blir det med personer i vars liv man ingripit under en kritisk period. Man får en väldigt nära relation."
I september 1973 hölls Amnestys internationella rådsmöte i Wien. Samtidigt stormades La Moneda, presidentpalatset i Santiago, och militärdiktaturen infördes i Chile. Deltagarna på rådsmötet blev mycket chockade av nyheten, men de blev också handlingskraftiga. Sean Mc Bride som då var internationell generalsekreterare delade ut uppgifter till sektionerna på stående fot. Bo fick i uppdrag att samordna flyktingarbetet. Att det skulle komma många flyktingar från Chile till Sverige var väntat. Den svenska ambassadören i Santiago, Harald Edelstam, gav skydd till personer som flytt från andra militärdiktaturer i Latinamerika till Chile, och som nu återigen blev flyktingar. Några dagar efter kuppen fanns ett hundratal personer i ambassadbyggnaden. Ulla Ridderstad och Marianne Eyre som jobbade på sekretariatet gjorde mycket av arbetet med flyktingar efter Chilekuppen. Bo hade daglig kontakt med dem under hösten 1973.
Samma år genomförde Amnesty sin första Tortyrkampanj. Från IS fick sektionerna Campaign Against Torture-blad, CAT, ett enkelt material som grupperna kunde använda i sitt arbete. När kampanjen var slut beslutade svenska sektionen för att inte ta in några fler CAT-blad. Detta upprörde Bo och Birte, eftersom det hade varit en så bra aktionsform för grupperna att jobba med. De började istället själva beställa hem CAT-blad direkt från IS. Sen översatte de texten och distribuerade ut bladen till intresserade grupper. En förlaga till blixtaktionsnätverket började ta form. Efter ett år omprövade styrelsen beslutet och började ta in CAT-bladen igen. Sedan dess har distribueringen skett från sekretariatet.
Bo Lindblom har följt Amnesty från slutet av 60-talet fram till idag. Han har suttit med på internationella rådsmöten, både som svensk ordförande och som delegat. Han har varit gruppsekreterare, samordnare, distriktsombud, varit medlem i flera svenska och internationella utskott, valberedningen m.m. m.m. Vad är hans bild och analys av Amnestys framtid?
"Det går alltid vågor i opinonerna. Till en viss del kan vi påverka opinionen, men vissa konjuktursvängningar rår vi inte på. Amnesty är en stabil rörelse, med en stark kärna som kan fånga upp ett eventuellt nytt uppsving i konjukturen." Men personer engagerar sig på ett annat sätt idag än tidigare. Många orkar inte engagera sig långsiktigt, utan gör kortare insatser för rörelsen. Under alla sina besök i skolor, Bo är gammal lärare, har han upptäckt att intresset för Amnesty är större idag än för 5 - 10 år sedan. "Det kanske inte är så att de vill gå med i en grupp, men de vill göra nånting." Ett exempel är några tjejer som går på en estetisk linje inne i Halmstad. De ville göra en utställning om dödstraffet och kontaktade Bo. Efter en heldag i Laholms och Amnestys största arkiv hade de samlat på sig tillräckligt mycket information för en hemsk, men intressant utställning. De gjorde en låda med stora hål i. Gick man nära och tittade in kunde man se en elektrisk stol inne i lådan. Runt om finns texter med Amnesty information rörande dödsstraffet. När utställningen är över skänker flickorna den till Byring och Bråte, Halmstadgruppernas stora loppmarknad.
Kattis Hellström
I Palau d’esports ägde ett amnesti-möte rum 1976, året efter Francos död.
Bo och Birte Lindblom var deltagare på mötet. Bo Lindblom berättar:
Vi arbetade med Spanien från januari 1969 och till demokratins
införande. Avvecklingen av Franco-diktaturen skedde stegvis och med
många hinder på vägen. Under 1976 var kravet om amnesti för de politiska
fångarna en ständigt närvarande stridsfråga. Myndigheterna hade börjat
benåda en del av dem som vi skulle kalla samvetsfångar, men långtifrån
alla. Politiska fångar som hade använt våld eller gjort sig skyldiga
till stöld eller bankrån för att förstärka partikassan, de satt
ohjälpligt fast. Ett allmänt slagord inom oppositionen var därför
”Amnesti för alla de politiska!” Anarkisterna ansåg att också vanliga
kriminella var offer för det fascistiska systemet och trumfade med
”Amnesti för alla!”
Det första tillåtna massmötet för amnesti hölls i den stora
handbollsarenan i Barcelona, Palau d’esports, som jag tror byggdes när
Samaranch var Francos idrottsminister. Min hustru Birte och jag råkade
vara i Barcelona, bland annat för att samla in dokumentation om tortyr.
Vi inbjöds till det här mötet av de tidigare politiska fångarnas
förening. Man hade placerat ut stolsrader på handbollsplanen. Där satt
tidigare fångar, som hedersgäster. Och där placerades vi. Vi var omgivna
av veteraner från inbördeskriget och motståndsrörelsen. De presenterade
sig med att säga sitt namn, antalet år i fängelse, fängelsets namn,
eventuell dödsdom: ”Ramon Caldetes, 11 anys en Vitòria, 3 en
Carabanchel, una pena de mort.” Hallen var så packad med folk att många
satt eller stod i trappor och gångar. Vid ena kortsidan hade man byggt
upp en estrad. Det hölls tal, det ropades slagord, olika artister
uppträdde. Alla de kända protestsångarna var där, liksom ledarna för
oppositionen. Entusiasmen fick hallen att bågna. Och vi visste alla att
huset var omringat av karabinjärer och Guardia Civil i dubbla led.
Ett återkommande inslag var att man från scenen läste upp hälsningar
från folk som inte kunde närvara, en del därför att de satt i fängelse,
andra därför att de fortfarande levde i landsflykt. De mest kända namnen
väckte ett dånande jubel. En av arrangörerna trängde sig fram till våra
platser och frågade om vi inte kunde skriva en kort hälsning från
Amnesty International, att läsas upp från scenen. Jag förklarade att jag
absolut inte hade befogenhet till det. Efter en stund kom han tillbaka
och undrade om jag ändå inte kunde skriva en hälsning bara från svenska
Amnesty. Jag var ju i alla fall ordförande. Efter viss tvekan gick jag
med på det. Jag bad dem att min spanska text skulle översättas till
katalanska. Texten var ungefär: ”Tillsammans med er, nu och alltid, för
en allmän amnesti. Svenska sektionen av Amnesty International.” Det
anknöt till vissa redan kända slagord och lät rätt bra på katalanska.
När uppläsaren kom till orden ”svenska sektionen” reste sig alla med ett
öronbedövande vrål. Fanor och banderoller vajade överallt, på läktarna
började man taktfast hoppa jämfota. Det var den chilenska ”El que no
salta es momio” - den som inte hoppar är en mumie. Veteranerna runt
omkring oss vände sig förstås mot oss med sina applåder, och det måste
ha synts väldigt väl från läktarna. Det gjorde att vrålet ökade till
orkanstyrka. Några av gubbarna grabbade tag i oss och lyfte upp oss på
våra stolar. Och där stod vi och blev fotograferade av hela horden av pressfotografer.
När det hela hade lugnat ner sig berättade jag för en av våra värdar att
det skulle gå åt skogen om våra bilder kom i tidningen. Vi måste få
förbli anonyma, annars var risken alltför stor att vi skulle bli av med
vårt material om tortyren. (Att dessutom Amnestys internationella
sekretariat skulle få spader nämnde jag inte.) Han lovade att ordna
saken. Vi såg hur arrangörerna gick runt och talade med alla fotografer
och journalister och förklarade läget. Dagen därpå kunde vi konstatera
att alla tidningar, även de borgerliga, hade respekterat vår anonymitet.
Det stod bara att det hade väckt särskild glädje att det kommit en
hälsning från en nordisk sektion av Amnesty International. Ingen
publicerade de bilder av oss som tagits. Och ingen av alla dessa
tusentals människor skvallrade. Att just vi fick motta hyllningen var
väl ganska oförtjänt, men upplevelsen var enorm och pressens disciplin
var imponerande. Jag betraktar fortfarande Barcelona som en sorts andra
hemstad och har svårt att berätta om det här utan att tårarna rinner.
Bo Lindblom