1-50
51-100
101-150
151-200
201-250
251-300
301-351
Bunjob Chuay-Punth, Thailand
Grupp 270, Sollefteå
Medlemmar
Sollefteås Amnestygrupp bildades i mars 1976 av bl a några anställda vid gymnasieskolan och kommunbiblioteket. Under hösten 1975 hade vi haft en studiecirkel.
Under årens lopp har medlemmar kommit och gått, men två av dem som startade gruppen är fortfarande aktiva. Anledningarna till att medlemmar har lämnat gruppen har varierat; en del har tröttnat eller inte funnit vad de väntat sig, andra har flyttat och som i så många andra småstäder har ungdomarna försvunnit sedan de gått ut gymnasiet. Naturligtvis har det varit svackor i verksamheten, men ända sedan vi började har vi varit c:a tio mer eller mindre aktiva. En stor fördel är att gruppens medlemmar har haft så varierande bakgrund vad beträffar yrken, personlighet och åldrar (f.n. mellan 27 och 79 år), vilket har gjort det lätt att fördela uppgifter inom gruppen. Vi brukar träffas varannan eller var tredje vecka, med uppehåll under sommarmånaderna, eftersom det är svårt att samla folk då.
Tack vare två engagerade och energiska 16-17-åriga flickor bildades förra året en ungdomsgrupp på gymnasieskolan, U 63, som vi har gott samarbete med.
Vårt arbete för fångar
Vi fick vår första fånge i mars 1976, en man i Indien. På den tiden skulle man arbeta för tre fångar, och det dröjde inte länge förrän vi hade ytterligare två fångar, en i Marocko och en i DDR, Wolfgang Defort. Vår marockanske fånge blev frigiven i augusti, men det meddelades inte direkt till oss utan via UD. Den indiske fången frigavs i mars 1977 och från honom fick vi ett tackbrev.
Ganska snart fick vi god kontakt med vänner till Wolfgang Defort, som hade dömts till tre år och tio månaders fängelse för republikflykt. På den tiden var det ett brott att försöka lämna DDR utan tillstånd. Genom Wolfgangs vänner fick vi många upplysningar om de svåra förhållandena i de östtyska fängelserna och lyckades få in artiklar om dem i Svenska Dagbladet och Arbetet. I september 1977 släpptes Wolfgang och fick komma till Västtyskland. På den tiden "köpte" Västtyskland fångar från Östtyskland. Priset varierade allt efter fångens utbildning.
Inte långt efter Wolfgang Deforts frigivning greps den man vi framför allt haft kontakt med, Wolfgang Risch, som hade varit till stor hjälp för oss i vårt arbete. Han dömdes till sju års tukthus för republikflykt därför att han hade försökt avsäga sig sitt östtyska medborgarskap. I april 1979 fick jag ett telegram från honom: "Bin in Freiheit.Herzliche Grüße! Wolfgang". Alla aktiva Amnestymedlemmar vet hur det känns att få ett sådant telegram.
Både Wolfgang Defort och Wolfgang Risch besökte oss vid olika tillfällen, och då fick vi höra ännu mer om fängelseförhållandena. De hade fått sitta långa perioder i isoleringscell, 1,5 x 2m, med träbrits och en tunn filt. Ingen värme. På dagarna fick de varken ligga eller sitta på britsen utan var hänvisade till att sitta på toaletthinken. De kunde också utsättas för specialbehandling: 16 fångar placerades i en cell på 3,5 x 3,5 m. Vakterna sade till dem att ingen i omvärlden brydde sig om dem eller visste var de fanns, men Wolfgang R. fick ändå ett vykort från mig insmugglat till sig. Som så många andra samvetsfångar berättade de att de fångar Amnesty engagerat sig för fick en bätte behandling.
Sedan 1976 har vi arbetat för 28 samvetsfångar eller undersökningsfall i olika länder, sex i dåvarande DDR, men framför allt i Asien. Numera kallas det ju aktionsfall. Vi arbetar nu med vårt 29:e fall, en man i Burma.
En del fångar, förutom de båda Wolfgang, minns man särskilt bra, t ex Bunjob, lantbrukare i södra Thailand. Det var ett undersökningsfall. Han hade gripits 1979, anklagad för att ha deltagit i en gerillaattack mot en militärförläggning. Anledningen till att man grep honom var förmodligen att han var mycket kritisk mot de styrande i den by där han bodde. Han utsattes för svår tortyr och fördes sedan till Bangkok, där han satt fängslad tillsammans med narkotikamissbrukare. Ungefär en gång i månaden ställdes han inför rätta och varje gång uppsköts rättegången.
En medlem i vår grupp var i Bangkok vid jultiden och kunde närvara vid en rättegång. Han kunde inte tala med Bunjob som var försedd med hand- och fotbojor. Efter tre år förklarades Bunjob oskyldig och släpptes men fick ingen ersättning för den tid han varit fängslad. För att hans familj skulle kunna försörja sig hade de tvingats sälja jordbruket som familjen ägt i generationer. Vi hade kontakt med familjen via en katolsk organisation och genom den kunde vi skicka pengar till dem varje månad. I det sista brev Bunjob skrev till oss beskrev han hur han satt i sitt hus som han köpt för de pengar vi skickat honom och tittade på sina barn som lekte därutanför. De pengarna hade samlats in under ett dagsverke på Hola folkhögskola några mil från Sollefteå .
Arbetet för fångarna har naturligtvis förändrats. På slutet av 80-talet hade man två fall och en bit in på 90-talet ett. Vi vet att de flesta fångar vi arbetat för har blivit frigivna i förtid, men några fall har inte klarats upp; fem "försvunna" (varav tre var bröder) i Sri Lanka och elva "försvunna" i Peru. De som förmodligen låg bakom de tre brödernas "försvinnande" som hängde ihop med 32 gymnasisters "försvinnande" i Embilipitya, har dock ställts inför rätta och dömts till tio års fängelse. Gymnasisterna hade senare påträffats i en massgrav.
Inte långt innan Ferdinand Marcos störtades i Filippinerna, fick vi ett svar från en fängelsedirektör som skrev att fängelseförhållandena var usla, men att det berodde på att förhållandena i hela landet var dåliga. Han slutade sitt brev med: "Mer makt åt er och er organisation!" Numera får vi inga svar från myndigheter. Tack vare datorer har brevskrivandet rationaliserats - ibland kanske för mycket, men det är ju betydligt enklare att skriva brev nu.
Blixtaktioner (BA), AMD (aktionsgruppen mot dödsstraff) RAN (regionalt aktionsnät)
Sedan länge har vi satsat på BA-brev, ett arbete som känns mycket meningsfullt. Vi har fem BA-skrivare i gruppen och sex icke aktiva medlemmar. Vi får faktiskt svar då och då. Det är ju inte därför vi skriver brev, men det är ändå uppmuntrande. Vi har också arbetat med AMD-aktioner och två RAN. Ända sedan start har vi arbetat mot dödsstraffet bl.a. genom att delta i olika kampanjer.
Information
Vi har alltid satsat mycket på information om Amnesty, framför allt i skolor och då särskilt på gymnasiet och högstadiet. Några enstaka gånger har vi besökt lågstadieklasser och i samband därmed har eleverna fått göra teckningar. En teckning, gjord av en åttaårig flicka i en byskola, minns vi mycket väl. Längst till vänster syns ett fängelse, till höger dråsar massor av brev in och däremellan står två gubbar. Den ene säger till den andre: "Nä, nu får vi allt ta och hä' ut några fångar". Intresset i skolorna brukar vara stort, men tyvärr har frågan om dödsstraffet blivit mer kontroversiell under de senaste tio - tolv åren. Vi tycker oss dock märka en viss förändring till det bättre under det allra senaste året.
Vi försöker också få ut information på annat sätt, men tycker att vi är dåliga på utåtriktad verksamhet som demonstrationer och manifestationer. Minst en gång om året har vi utställningar, i skolor, i kommunhuset och i kommunbiblioteket, då oftast i samband med kampanjer, och varje höst har vi någon sorts arrangemang. Tyvärr är det svårt att få publik, men vi brukar få god publicitet i lokalpressen både före och efter evenemanget. Några succéer hade vi för länge sedan; i slutet av 70-talet då den peruanske frihetskämpen Hugo Blanco var här, och i början av 80-talet då ett körspel av Kerstin Ekman, Muren, framfördes. Intresset var också stort när den f.d. Auschwitzfången Ferenc Göndör besökte oss 1986, och då Ragnar Hagelin, vars dotter Dagmar vid 17 års ålder "försvann" i Argentina 1977, deltog i en kafékväll 1996
Att våra utställningar av somliga kunde betraktas som kontroversiella framgick av något som hände under Amnestyveckan i oktober 1982 då vi hade en utställning i en teaterfoajé. En sovjetisk danstrupp skulle uppträda på teatern, men då ledaren fick se utställningen, vägrade han att uppträda om den inte togs bort. "Den här typen av propaganda vill vi inte se", sade han och utställningen plockades bort. Det som gjort honom så upprörd var en broschyr i A5-format: Sovjet: minst 10 000 politiska fångar. Han insåg nog inte att hans reaktion ledde till att Amnesty fick god publicitet, eftersom de båda lokaltidningar hade stort uppslagna artiklar om händelsen.
Vi har deltagit i minst två kampanjer per år. Sedan många år har vi ljuständning i december - Tänd ett ljus för all världens samvetsfångar! - men det är inte alltid människor är intresserade av information den tiden på året, eftersom vädret då ofta är dåligt. I december 2000 ösregnade det medan det andra gånger varit -20 grader, men vi tänker ändå fortsätta med det. Trots det dåliga vädret förra året kunde ungdomsgruppen spela gatuteater.
Minst en gång om året har vi loppmarknad. Vi började med det 1977 och då var vi ensamma om det. Nu är konkurrensen större och vi får in mindre pengar, men det har blivit en tradition, som många människor ser fram emot. Intresset för Amnesty och vår verksamhet är i allmänhet inte så stort då, men i år gick det ovanligt bra att få namn på en petition till Burma. Vi har också märkt att många hellre ger bidrag till våra loppmarknader än till andra organisationers.
Kreativitet saknas inte i gruppen; en medlem har gjort Amnestyljus i olika storlekar att använda vid olika evenemang och ett tittskåp om dödsstraffet (efter en idé från Edsbyns Amnestygrupp), andra har gjort fina foldrar om Amnesty och vår grupp. I år har vi gjort en speciell folder om tortyr.
Publicitet
Ända sedan 1976 har vi haft god kontakt med de två lokaltidningarna som nu slagits ihop till en. Journalisterna har alltid visat stort intresse och engagemang för vår verksamhet, vilket våra klippböcker vittnar om. Vi får ofta in insändare, bara de inte är för långa.
Ekonomi
Ekonmin har varit god utom det senaste året. Tidigare har vi kunnat skicka bidrag till sektionen och Amnestyfonden men det är svårare nu. En av anledningarna är att resor numera tar längre tid och blir mycket dyrare. Vi brukar skicka minst en medlem till distriktsmöten, årsmöten och olika former av utbildning, men där måste vi nu inskränka oss. Vi har ett antal bidragsgivare som vi rapporterar till fyra gånger om året, men bidragen minskar. Ungdomsgruppen är duktig på att samla in pengar.
Flyktingar och asylsökande
Under senare delen av 80-talet och början av 90-talet sökte många asylsökande hjälp hos oss. Det man kunde göra som Amnestymedlem var begränsat, men ingenting hindrade oss från att agera som privatpersoner. Många av flyktingarna hade torterats, vilket inte framkom förrän efter en längre tid.
Numera finns knappast några asylsökande i vår kommun, men det finns en hel del flyktingar som vi har kontakt med ibland. En bosnier som suttit i ett serbiskt koncentrationsläger beskrev de fruktansvärda förhållandena där och slutade med att säga: "Då gjorde det fysiskt ont, nu gör det psykiskt ont".
Kontakten med flyktingarna har bidragit till att vi insett hur viktigt Amnestys arbete är, och vi tar alltid upp flyktingfrågan då vi är ute och informerar om Amnesty.
Framtidsplaner
I år, 2001, fyller Amnesty 40 och vår grupp 25. Vi tänker "fira" det på något sätt till hösten genom att inbjuda till en informationskväll med både allvarliga och muntra inslag.
Som det har sagts i samband med 40-årsdagen arbetar vi för att vi inte ska behövas. Tyvärr behövs Amnesty nog många år till. Vi i grupp 270 hoppas och tror att vi ska kunna fortsätta med vår verksamhet så länge vi behövs. Arbetet har alltid känts meningsfullt.
Sollefteå, juli 2001
Barbro Holmbäck