Grupper i nummerordning: 1-50 51-100 101-150 151-200 201-250 251-300 301-351

..

Grupp 9 Tre berättelser Handlingen En dag på hösten 1968 gick det upp för mig, att människor kan gripas och sättas i fängelse, misshandlas och dödas utan att ha begått något brott. Den insikten stod Rona Morän för genom en artikel, som hon skrivit och som den dagen var införd i Sydsvenska Dagbladet. Vilket land det gällde, minns jag inte, bara att artikeln gjorde mig bestört. Efter telefonkontakt med Rona, då jag bad att få delta i ett gruppmöte, kom jag en kulen kväll till den lilla lokalen en trappa upp, där mötet skulle hållas. Rona rapporterade om aktiviteter och händelser, som timat sedan förra mötet och började därefter ord för ord diktera ett brev på engelska, som vi alla uppmanades skriva. Tillvägagångssättet innebar, att inga krav på språkkunskaper ställdes. För mer än trettio år sedan var detta viktigt. Under hemfärden, som tog 45 minuter, hade jag god tid att begrunda det jag varit med om. Djupt gripen av atmosfären i lokalen, minns jag, att jag tänkte: där satt en grupp människor i ett sparsamt möblerat rum och dryftade frågor om liv och död för att försöka bistå medmänniskor i fjärran land. Hur ofta är inte förhållandena de motsatta, då ett större eller mindre antal personer sitter festklädda i påkostade salar och mest samtalar om oväsentligheter? Mycket snart blev jag medlem av grupp 25 men det dröjde några år, innan tanken på en Hörby-grupp dök upp. Så småningom fick jag veta att en bekant, som jag lärt känna i Hem- Skola- föreningen, var AI- medlem och vi talade med några vänner, som vi betraktade som likasinnade. 14 augusti 1973 hölls det första mötet. Jag vet inte hur det är nu, men på den tiden måste en gruppsekreterare godkännas i London och tror mig minnas att Ronas rekommendation räckte för att IS skulle acceptera mig som gruppsekreterare för Hörby- gruppen. Den fick nummer 9. Den ursprungliga kärntruppen bestod av fem personer. Snart var vi tio och fler blev det, fastän några bara var med oss en kort tid. Deras förväntningar stämde kanske inte med andan i den verksamhet som Amnesty bedriver. Grupp 9 hade (och har fortfarande) årsmöten. De första åren inleddes de med en vesper i Hörby kyrka och utformades litet olika. En gång spelade en blåsarkvintett från Lund. Arvode ville inte musikanterna höra talas om. När jag insisterade på reseersättning fick jag en liten lapp, där det stod 12 kronor. Ett annat år stod sex av gruppens medlemmar framme i koret och läste upp alla artiklarna i förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Några redan då välkända personer i sektionen, såsom Brita Grundin och Bo Lindblom hedrade och gladde oss genom att medverka vid olika årsmöten. När Bo skulle komma ringde han på eftermiddagen och berättade att hans bil strejkade. Den enda lösningen på det problemet var att jag fick köra och hämta honom i Laholm och återföra honom dit efter mötet. När Urgent Action papperen kom brukade jag distribuera dem per bil i regel samma dag som de kommit. Ordet ”urgent” förpliktar. Hela gruppen skrev och skickade. Lokalpressen var välvillig och tog alltid in vad vi skrev. De gjorde också intervjuer hemma hos mig. En fråga löd: hur länge arbetar ni med ett adoptionsfall? Jag dröjde litet med svaret, eftersom jag inte tänkt på detta tidigare. Sen svarade jag att vi skickade vädjandebrev till dess att vi fått veta att fången frigivits eller avlidit. Det händer ju att IS meddelar att brevskrivningen ska upphöra av andra anledningar men detta hade vi då inte upplevt. På 70- talet fanns s k kortkampanjer. Kort med text om och foto av en samvetsfånge trycktes och kunde rekvireras från sekretariatet. Vi var ganska flitiga kortkampanjare och kunde en gång meddela lokaltidningen, att en ung tjeckiska, som varit föremål för en kortkampanj och som suttit i fängelse, hade frigivits. Hennes namn var Anna Sabatova. Hon var 18 år och hade arresterats tillsammans med sin far, professor Sabata. Jag vill minnas, att fadern släpptes samtidigt. Min bestörtning var stor, när jag i ”Mellersta Skåne ” läst att grupp 9 hade åstadkommit Anna Sabatovas frigivning! Redaktionen upplystes eftertryckligt om vår ytterligt blygsamma insats och skrev därefter ingenting om grupp 9, som inte godkänts av oss Gruppsekreterarskapet i grupp 9 varade för min del till slutet av 1980. Min efterträdare, Kerstin Sunemark, är nu inne på sitt 21:sta år på denna post.1977 kom hon till oss. En medlem, som varit med sedan begynnelsen, Eva Nilsson, är fortfarande - eller kanske snarare mer och mer - aktiv. Om de senaste 20 årens verksamhet berättar någon annan. Sigrid Tham-Arndt (numera grupp 123) Inne i dagens "Handling" ”Handlingen”, grupp 9:s secondhandförsäljning, ”såg dagens ljus” den 4 augusti 1979, när vi kunde hyra en 35 m2 trång källarlokal på Nygatan i Hörby. Man får ju rätta mun efter matsäck, så det blev glädje när den första dagens försäljning uppgick till 300:-, vilket räckte till hyran. Den 4 – 22 augusti hade det sålts för 1459 kr. Snart måste vi dock se oss om efter en större lokal. Kommunen ägde en rivningsfastighet vid Kristianstadsvägen och vi skulle få ha den hyresfritt mot att svara för driftskostnaderna. Där flyttade vi in i april 1981, och började renovera. Men osäkerheten var stor hur länge vi fick vara kvar innan rivning skulle ske. 1983 var det dags. Två hus vid Slagtoftavägen 30 hade just blivit till salu och önskan var stor att få flytta in i egna lokaler, något som svenska sektionen inte hade varit med om tidigare. Vi skulle bli den första grupp i Sverige i egna hus. Beslutet måste tas på årsmötet i Tylösand det året. I närvaro av två gruppmedlemmar röstades beslutet igenom med stor majoritet och utlöste en stormande applåd. Den 1 juli köpte vi husen för 90.000 kr. Lån på 35.000 kr fick vi av svenska sektionen. Så satte vi igång att reparera! Vi hade ju vanan inne (bryta upp stengolv, välta väggar, riva skorsten, lägga golv och isolera vindsutrymme i 30 graders hetta). Samtidigt skötte vi försäljningen vid Kristianstadsvägen. Många friska krafter behövdes. Men på mänskliga rättigheternas dag, den 10 december var vi klara att börja försäljningen i ett av husen. Snön yrde och FN- flaggan vajade och ett hundratal köpsugna kunder kom dit och trängdes. Men först måste de lyssna till Amnestyinformation i ord och bild. Maud Frölich från Lund talade om FNs förklaring om de mänskliga rättigheterna och särskilt de artiklar om mänskliga rättigheter som Amnesty arbetar efter, på dagen 35 år efter att FN förklaringen antagits. I det icke helt färdigrenoverade huset, visades en konstutställning av Haldor Paulsson, med motiv som tillkommit i protest mot våld, tortyr och förtryck. Gruppen firade också 10-årsjubileum detta år och det visades en utställning om gruppens aktiviteter under de gångna 10 åren, bl.a. om fångfall som gruppen har agerat på. Av 17 fångar är 13 frigivna, ett glädjande budskap. Så har vi kämpat på med brevskrivning och försäljningsverksamhet. Hörbyborna har varit fantastiska med att skänka och köpa, så vi har under årens lopp kunnat sända över 2,5 miljoner kronor till svenska sektionen och Amnestyfonden. Försiktigt litet skryt - den bästa enskilda grupp att samla in pengar! Efter 16 år hade vi åter igen växt ur kostymen. Vi får knappast själva plats för allt vi har att sälja. De senaste åren har vi önskat oss större lokaler och på ett gruppmöte beslöts att vi skulle försöka satsa på köp av gamla mejeriet (Vita huset). Det hade varit till försäljning under flera år och skulle till sist säljas på exekutiv auktion. Men tiden gick och en annan spekulant höjde succesivt sina bud till konkursförvaltaren. Vi tog kontakt med svenska sektionen och vår revisor som tillstyrkte köpet. Efter många ”om och men” hade vi turen att vinna kampen. Den 9/9 1999 var köpet klart. Många av oss bävade nog, när vi såg förödelsen.Hur skulle det kunna bli ordning här? De senaste åren hade det varit lager för gamla bilar, däck skrot m.m. som förre innehavaren gett tillstånd till. Renovering hade redan före köpet satts igång av en liten seg och ihärdig grupp medlemmar bland inalles 20 aktiva, som finns i gruppen. Kampen mot ”det omöjliga” pågick i över ett år. Lån beviljades av svenska sektionen (räntefritt) och av Lundagrupperna (mot 2,5% ränta). Den 30/9 2000 kunde vi inviga de nya lokalerna för försäljning. Ett hundratal kunder hade samlats utanför och fick lyssna till Kerstin Sunemark, vår gruppsekreterare, som lämnade en hel del Amnestyinformation om pågående och kommande aktiviteter. Efter trumpetfanfar klipptes taggtråden vid trappräcket av och kunderna strömmade in. Köpsuget var enormt och resultatet för dagen blev nära 11.000 kr på tre timmar. I solskenet ute på gården förplägades kunderna med kaffe, saft och Kerstins goda äppelkaka. Eftersom det var lördag kunde inte pressen vara närvarande och tyvärr kom inte en rad om det i tidningarna heller. Men vi har fått luft under vingarna igen för några år framåt förhoppningsvis. Men många i gruppen är pensionärer sedan länge, och vi behöver få nya medlemmar, unga och friska som kan ta över. De medlemmar vi fått in har kommit genom vår verksamhet på ”Handlingen”, och annonsering efter medhjälpare har inte varit framgångsrikt. Det behövs mer än egenintresse för att orka. Anna-Stina Åkesson Mejeriet Mycken tid och arbete har dagligen lagts ner och läggs ner på secondhandförsäljningen, transporter, sortering, iordningsställande, reparationer, man kan väl säga att Handlingen blivit vår profil utåt och där vi för närvarande är ett väl fungerande gäng som både sliter och har roligt tillsammans. En stor eloge vill jag ge till den lilla grupp som gjort det möjligt för oss att öppna den nya affären i Vita huset i Hörby. Utan deras fantastiska arbetsinsats hade projektet aldrig gått att genomföra. Från en försäljningsintäkt på ca 300 kr per vecka 1979, säljer vi idag (2001) för ca 11.000 kr - 13.000 kr per vecka och vi hoppas bara att trenden skall hålla i sig. Men det är inte bara affärsverksamhet som vi har sysslat med under åren som gått, fångfallen har hela tiden haft en central plats i vårt arbete och de har varit spridda i hela världen. I början på år 1980 gick Hörby-gruppen samman med Eslövsgruppen och tur var väl det. Hur skulle vi ha klarat oss utan eldsjälar som Anita och Greta Åkesson, som trots att båda har passerat 80 år, fortfarande är mycket aktiva. Året efter miste vi tyvärr en annan eldsjäl och inspirationskälla, gruppens grundare Sigrid Tham-Arndt, som flyttade till Lidingö, men vi håller fortfarande kontakten. Under de nästan 30 år som gått sedan gruppen bildades, har vi arbetat med SARAN (South Asia Regional Action Network), blixtaktioner, aktioner, utställningar, haft lotterier, bössinsamlingar, gudstjänster och informerat om Amnesty i många skolklasser och föreningar och på de flesta av sektionens årsmöten har vi haft minst en representant. Vi har haft gruppmöten var tredje vecka som varit mer eller mindre välbesökta. Medlemsantalet har också varierat under åren som gått, för närvarande har gruppen 89 medlemmar, varav drygt 20 är aktiva. I och med att vi har olika sorters verksamheter, har vi också kunnat engagera människor med varierande intressen och kunskaper i vårt arbete. En del vill arbeta praktiskt, andra föredrar skrivarbete. Det kan också vara så att man under vissa perioder i livet har mer tid och tillfälle för det ena eller det andra. Vårt stora dilemma är att medelåldern är hög i gruppen, vi har svårt rekrytera yngre medlemmar, vilket vi är i stort behov av, särskilt inom försäljningsverksamheten där arbetet ofta kan vara ganska tungt och kräver att man kan disponera viss dagtid åt Amnestyarbete. När jag ser tillbaka på de 28 Amnestyåren som gått sedan gruppen startade, så är det övervägande positiva minnen. Visst har det varit stridigheter och skilda åsikter emellanåt, men trots allt har gruppen bestått och överlevt och jag tror att det beror på att vi har Handlingen som en sammanhållande punkt där vi var och en känner sitt ansvar för att verksamheten skall och måste fungera. Alla kan bidraga, var och en efter sin förmåga och alla behövs. Eva Nilsson