1-50
51-100
101-150
151-200
201-250
251-300
301-351
Bara några ord om de första 30 åren...
Amnesty Tranås 1965 - 1995
Vår lilla Amnestygrupp fyller 30 år. Gruppen bildades den 25 januari 1965 på biblioteket i Tranås. Vi fick gruppnummer 11 och det numret har vi kvar än idag. Enligt uppgift från sekretariatet i Stockholm är vi nu den tredje äldsta gruppen i Sverige. Det kan vi väl vara stolta över, eller hur?
Från dessa 30 år finns samtliga protokoll och årsberättelser bevarade. Det är en fascinerande läsning; speciellt imponeras man av "pionjärernas" enorma entusiasm och kreativitet. En lärdom för alla föreningar är förstås att det är en en stor glädje att ha bevarat sin förenings historia. Protokoll och årsberättelser är inte bara information för stunden utan i lika hög grad historiska dokument.
Så väldigt många aktiva medlemmar har vi väl aldrig varit; oftast ett 10-tal. Vi har haft vågdalar när vi varit 3 - 4 personer på mötena och toppar när vi varit ett 15-tal. Sammanlagt har ett hundratal personer varit aktiva i vår grupp under de här 30 åren. Dessutom har vi i alla år haft stöd av människor utanför gruppen, allt från affärsmän som skänkt kläder och saker, till den lilla damen som kommer fram och smyger ner en hundralapp i bössan när vi är ute och skramlar på stan.
SÅ BÖRJADE DET... Annie Svärd berättar
Någon gång i slutet av 1964 ringde man upp mig från en av tranåstidningarna; jag minns inte om det var Tranås Tidning eller Tranås Posten. De hade i alla fall blivit kontaktade av en man som hetter György Kiss som kom från Jugoslavien. Kiss hade nu flyttat till Tranås och arabetade som körsnär. Tidigare hade han suttit i fängelse i Jugoslavien och torterats där för sitt motstånd mot regimen. Nu hade han fått höra talas om en organisation som bildats för att hjälpa politiska fångar över hela världen. Den nya organisationen kallades Amnesty International.
Jag var vid den tiden ordförande i Svenska Freds här i Tranås, och det var anledningen till att man tog kontakt med mig. Vi skulle snart ha en julfest ohc vi bjöd in Kiss till festen. Där berättade han för oss, ett 20-tal personer om sitt ärende. Eftersom han själv fängslats och torterats för sina åsikter, ville han att vi skulle bilda en grupp av Amnesty International här i Tranås, för att hjälpa andra politiska fångar. Vi var många som blev intresserade och redan samma kväll bildade vi ett utskott för att undersöka saken.
Utskottet bestod av Aagot Schöblom, Barbro Nilsson, Per Jändel, Kiss och jag själv. Vi träffades kring jul någon gång och diskuterade. På den tiden var det mycekt viktigt med den politiska balansen. Därför "handplockade" vi medvetet människor från olika politiska och religiösa läger; människor som senare kom att ingå i vår första styrelse.
Av samma anledning hade Amnesty International vid den tiden en regel om att varje grupp skulle vara en s.k. tregrupp, d.v.s. ha tre fångfall: ett från västblocket och ett obundet land.
Vår grupp bildades i januari 1965 och fick gruppnummer elva. Vi hade skrivit till London och bett att få fångfall att arbeta för. Jag glömmer aldrig känslan när vi fick våra första fångfall. Det var oerhört högtidligt. Vi kände att vi hade tre människors öden i våra händer.
Våra första fångar var Vichitr Mahasin från Thailand, den katolske prästen Laszlo Rozsavölgyi från Ungern och Elijah Chitongo från Rhodesia. Jag minns att Mahasin fängslades för att han lagt en krans på den fria fackföreningsinternationalens monument i Bankok Han beskylldes också för samröre med en befrielsearmé i norra Thailand. Mahasin hade det besvärligt. Hans fru dog och barnen fick bo hos hans moster. Vi skickade hjälp till familjen. En gång skickade vi en hel låda med lego till barnen.
Det agick ganska trögt i början. Så vi skrev till drottning Sirikit. Hennes far hade nämnligen varit ambassadör i Köpenhamn och jag är ju själv från Danmark. Hon svarade och lovade att försöka få Mahasins sak prövad på nytt. När prins Bertil besökte Thailand skrev vi och åberopade hadelsrelationerna mellan Sverige och Thailand. Vi gjorde också en uppvaktning på den thailändska ambassaden i Köpenhamn.
När riksdagsmannen Gösta Sterne skulle besöka Thailand bad vi honom att kontakta Mahasin. Sterne uppsökte Mahasins advokat och lyckades ordna ett sammanträffande. Men problemet var att vi inte hade skrivit till Mahasin och berättat om Stenrnes besök. Följden blev att Mahasin satt skräckslagen och stum och inte vågade säga något. Han visste ju inte om han kunde lita på Sterne.
Till slut blev i alla fall Mahasin fri, troligtvis tack vare drottning Sirikit. Vi skickade pengar till rättegången och fortsatte att stödja Mahasin och hans familj ekonomiskt ytterligare en tid.
Rozsavölgyi fick vi aldrig någon kontakt med. Vi skrev tom till påven, men fick inget svar. Till slut fick vi på omvägar veta att han var frigiven. Men vi vet inte varför.
Vår fånge i Rhodesia blev rätt snart fri. Men vi fortsatte att stödja hans familj. Vi skickade massor med paket som vi brukade packa på Romanäs. Paketen fick väga högst fem kilo för att slippa tullavgift. Pengar till porto fick vi bl a från en konstutställning där folk fick "köpa" paket med porto.
Under åren utvecklades hjälpen till Rhodesia till en verksamhet delvis utanför själva gruppens arbete. Det var framför allt Aagot Schöblom som under många år stödde flera familjer i Rhodesia. Aagot broderade och sydde bl a och förtjänsten gick alltid till "hennes" familjer. Vissa år skickades 30 - 40 klädpaket.
Många år har gått sedan dess och amnestyarbetet kanske känns lite mer abstrakt idag. Då fick vi hitta på själva och hela tiden söka nya vägar. Redan när Kiss kom och talade den där julfesten kände vi att det här var något som behövdes. Och grundtanken för oss var: från människa till människa.
Berättat för Jan Björkegren