1-50
51-100
101-150
151-200
201-250
251-300
301-351
- Grupp 178
Början
På hösten 1974 beslöt några språklärare vid Hjalmar Strömerskolan i Strömsund i norra Jämtland att bilda en Amnestygrupp. Olavi och Birgit Savolainen hälsade på släktingar i Stockholm under höstlovet och gick då till sekretariatet och frågade hur man skulle bära sig åt.
På senhösten satte vi igång lite trevande. Birgit blev gruppsekreterare och Olavi ordförande. De fall som tilldelades oss i Östtyskland, Rhodesia och Somalia ansågs motsvara den tidens regel att man skulle ha ett från öst, ett från väst och ett "neutralt". Det var spännande att börja skriva till dessa länder på våra olika språk och känna sig vara en del i ett internationellt nätverk.
Medlemmar
Titeln ordförande avskaffades efter ett par år. Familjen Savolainen flyttade 1980 till Enköping, där Birgit fortfarande är aktiv inom Amnesty, och jag övertog Birgits roll som gruppsekreterare. Även några av de övriga språklärarna flyttade från orten, och gruppen kom med tiden att få en mer blandad sammansättning. Det blev på det viset svårare att få några brev skrivna, men en fördel var ju att gruppen inte längre framstod som en klubb för lärare. Vi har i stället fått ett markant inslag av personer från olika vårdyrken. Vissa år har vi haft ett par gymnasieflickor med, men de har ju inte blivit kvar så länge på orten. Ibland har det varit en svacka, men så har det kommit någon ny initiativrik person flyttande hit och livat upp gruppen. En gång frågade jag om vi skulle lägga ned gruppen, eftersom det bara kom en eller två personer tilll mötena, men det tyckte medlemmarna absolut inte att vi skulle, och så tog vi nya tag.
Arbete med gruppens fall
Våra första fall i Östtyskland och Somalia blev snart fria. Den östtyske mannen kom t o m hit och hälsade på. Med fången i Rhodesia hade jag en lång och intressant brevväxling, och när Rhodesia omvandlades till Zimbabwe blev han fri och hjälpte till att bygga upp det nya landet. En fånge i Peru lyckades fly, och vi kunde sända honom pengar. Walter Kania i Tjeckoslovakien hade vi mycket kontakt med och skickade både kläder och pengar till familjen, både när han satt i fängelse och efter frisläppandet, då han fick utresetillstånd till Västtyskland, strax innan den regim han motarbetat föll i samband med Östeuropas omvandling. Någon gång har vi fått svar från myndigheter, t ex i Pakistan, som envist hävdat att Amnesty haft fel. Ibland har det varit som att tala till en vägg, som när vi skrev till sovjetiska myndigheter om en fängslad baptist. Av en grupp fångar i Senegal blev flera stycken fria här om året, dock utan att vi lyckats få svar direkt från myndigheterna. För närvarande arbetar vi med ett försvinnandefall i Libyen
Kampanjer och aktioner
Under några år arbetade vi med AMD och BA. Vårt deltagande i övriga kampanjer och aktioner har knappast varit intensivt. Vi har anmält oss till många och startat med goda intentioner, men ibland har vi bara skrivit några brev och skickat material med internposten till olika institutioner i kommunen. På senare år har loppisaffären varit ett bra affischeringställe. Biblioteket har vi alltid kunnat utnyttja.
Övrig utåtriktad verksamhet
Det finns säkert grupper som syns mer utåt än vad vi har gjort. Kyrkan har ett par gånger inbjudit oss till församlingsaftnar, men det är länge sedan nu. Till Rotary har vi varit inbjudna två gånger. Skolorna har vid några tillfällen bett om vår medverkan, och vi har också försett dem med material för grupparbeten. En gång hade några skolklasser ett U-hjälpsprojekt med en tillställning på Folkets Hus, där vi också hade tillfälle att framföra vårt budskap, varvid en flicka kom fram och sa att hon ville bli medlem. Kommunen har ett par gånger anordnat en kulturdag på Folkets Hus, där alla föreningar kunnat medverka med affischer och annat material. Tillsammans med FN-föreningen har vi två gånger firat de mänskliga rättighernas dag med en tillställning på tingshuset, och 1999 låg då tyngdpunkten på gruppens 25-årsjubileum. Tack vare musikskolans medverkan kunde vi få lite publik i form av ungdomarnas anhöriga. Däremot har vi aldrig varit mycket för att demonstrera eller tända ljusormar på gatan. Sådant drar man sig nog mera för på en liten ort som denna är i en större stad.
Ekonomi
Resor till distriktsmöten och årsmöten betalade vi till att börja med själva. Det var svårt att få ihop pengar till gruppens årsavgift. Det var ovant för oss att stå på gatan och skramla bössa och möta allmänhetens likgiltighet. När vi började med lotterier fann vi att folk mycket hellre förlorade pengar på nitlotter än skänkte dem till välgörande ändamål utan vinstchans. Först hade vi två lotterier per år. men sedan vi började med loppmarknader har vi bara ett lotteri på skyltsöndagen, då medlemmarna mycket gärna ställer upp. Loppmarknader anordnade vi först under en dag i en skollokal, men 1994 lyckades en energisk gruppmedlem övertala en fastighetsägare att upplåta en billig lokal åt oss, där vi haft öppet två dagar i veckan tills nu i sommar, då vi tvingats flytta till en sämre lokal och sedan lagt ned verksamheten. Det var en ganska rolig tid med affären. Det var lätt att få varor från allmänheten, särskilt kläder. Köplusten var något mindre, men vi fick ihop 15-20 tusen per år. Överblivna kläder kunde vi med hjälp av Läkarmisssionen sända till behövande länder. Affären hade också betydelse som en sammanhållande träffpunkt, och den gav oss tillfälle till information och påverkan, vilket resulterade i en ny medlem.
Ett antal bidragsgivare och brödförsäljning på gymnasieskolan ger oss ett pålitligt tillskott till kassan.
Mötesverksamhet
Gruppmöten har hållits med växlande besöksfrekvens i hemmen eller i skollokaler. De första åren deltog vi ganska flitigt i distriks- och årsmöten, men de senaste åren har medlemmars eller närståendes sjukdom tvingat oss att avstå. Geografin har också lagt hinder i vägen, i synnerhet som många av oss inte kör bil. Det är synd, ty entusiasmen och kunskapsnivån kan bli lidande om gruppen lever isolerad. Därför upplever vi det som viktigt och stimulerande när distriktsmötet, såsom nu i höst, förläggs till Strömsund.
Flyktingar
Under 80-talet hade vi en hel del kontakt med flyktingar från Afrika som vistades här. Vid ett distriktsmöte framträdde ett par män från Eritrea och Mali och betättade om sina upplevelser. Det hände att vi hjälpte någon att formuera en skrivelse till myndigheterna eller att få bättre advokatkontakt. Under kriget på Balkan hade vi bosniska kunder i loppisaffären. De fick handla särskilt billigt och betalade ibland med bakverk eller grönsaker.
Nuvarande situation
Vår ekonomi är numera god, och Inger Svanberg är sedan många år vår kassör. Vårt undersökningsfall i Libyen är föga hoppingivande. För övrigt planerar vi att delta i kommunens antirasistkampanj samt att anordna det sedvanliga lotteriet på skyltsöndagen och kanske en annan försäljning. Närmast väntar dock den riksomfattande värvningskampanjen. Eftersom vi bara har två medlemmar som är under 50 år, skulle vi verkligen behöva ett tillskott. De nuvarande medlemmarna är: Jan-Ola Bergkvist, Yngve Hedin, Bendikt Johansson, Ingegerd Kahnberg, Vivi-Anne Kuhnke, Eira Kunze Nilsson, Helena Lindstrand, Alva Olsson, Harriet Olausson, Karin Strömstedt, Gladys Sundling, Inger Svanberg, Bertil Wikström. Av dessa står tre kvar från starten 1974, nämligen Ingegerd Kahnberg, Vivi-Anne Kuhnke, fast hon nu är bosatt på annan ort, och undertecknad.
Strömsund den 9 oktober 2001
Helena Lindstrand
Gruppsekreterare