1-50
51-100
101-150
151-200
201-250
251-300
301-351
- Grupp 25
Flyktingarbetet, sett från skånsk synvinkel
När jag anslöt mig till Amnesty i januari 1966 fanns det över huvudtaget ingen diskussion om flyktingarbete. Det var gruppens arbete för fängslade samvetsfångar, mot tortyr och dödsstraff som var vårt uppdrag. Dessutom var det adoption av tre fångar från olika delar av världen som gällde, det kommunistiska blocket, det västerländska och övriga världen.
Alla förändringar, som efterhand kom till, möttes med stor misstro. Att världen inte gick att dela upp som en tårta i tre delar accepterades så småningom, om än motvilligt. Att grupperna tilldelades "aktionsfall" , t ex försvinnanden, istället för åsiktsfångar var en sådan förändring. När vi i början på 70-talet började arbeta för flyktingar - det enda arbetet på eget land - möttes det också av protester från en del håll. Någon stod upp på ett årsmöte och menade att vi inte skulle ge oss in i flyktingarbete, det kunde väcka motstånd i vårt eget land och göra det svårt att få nya medlemmar.
Peter Benenson hade dock, samma år som han startade Amnesty, skrivit om nödvändigheten av att ge asyl åt dem som måste fly av politiska skäl från sitt eget land. I förordet till den lilla boken "Persecution 1961" (Åsiktsförföljelse i öst och väst) skrev han bl a: "När den politiska eller ekonomiska situationen inte tillåter otyglad kritik borde en regering erbjuda de mest högljudda kritikerna möjligheten att söka asyl utomlands. De orsaker som får människor att vilja söka asyl utomlands har blivit allt fler."
Dessutom skrev han: "Ett av målen för kampanjen Vädjan om amnesti (i samband med vilken denna bok utges) är att förmå länderna att skapa procedurregler för prövning av asylsökandes rättsanspråk att bli behandlade som flyktingar … Prövningen av den asylsökandes rättsliga status skulle ske i ett domstolsliknande förfarande." Hela förordet borde läsas av dem som nu utarbetar asylreglerna i Europa.
Singapore
Att begreppet samvetsfångar eller politiska fångar och flyktingfrågan hänger intimt samman kom jag snart underfund med i amnestyarbetet. Vår grupp, nr 25 i Malmö, fick som första fall ett undersökningsfall. Low Thai Thong var 22 år och kassör i en fackförening när han sattes i fänglese. När vi började arbeta för honom hade han suttit 10 år i fängelse i Singapore.
Efter tre års arbete lyckades vi få fången fri, det var 1969 och han hade då suttit fängslad i 13 år. Singapores premiärminister Lee Kuan Yew fick under tre år mottaga massor av brev från oss, men det som avgjorde saken var när vi skrev till Bertrand Russel, som då fortfarande levde. Russel och premiärministern hade varit medlemmar av samma förening i London, Fabian Society, vilket premiärministern var mycket stolt över. Vi skrev och talade om att det i Singapore satt flera politiska fångar, som suttit i tio år eller mer utan rättegång. När Bertrand Russel skrev och frågade om det verkligen var sant, svarade Lee för första gången. "De är kommunister, som Amnesty inte skall bry sig om" skrev han, men kort efteråt meddelade han Amnesty att han kunde tänka sig frige Low Thai Thong. Därpå följde en ettårig förhandlingsrunda mellan Amnestys internationella kontor, Englands regering, premiärminister Lee, vår amnestygrupp och SE-banken.
Thong måste lämna Singapore, han fick asyl i England, och vår grupp skulle i fyra år bekosta hans studier och uppehälle - sådana var villkoren. Gruppen gick i borgen i SE-banken, som garanterade engelska regeringen att han skulle bli försörjd. Där var vi redan inne i flyktingarbetet. Tidningen Expressen bjöd mig och en fotograf och en journalist att möta Thong i London på Amnestys kontor. Vi var litet oroliga för att möta en man, som suttit 13 år i fängelse, varav ett par år i isoleringscell, men vi mötte en människa med visdom och humor - vi blev omedelbart vänner och kände en stark sympati.
Thong studerade vid London School of Economics. Hans fästmö, Jing, kom till London och de gifte sig. Hon hade väntat på honom i 13 år utan att någongång under den tiden fått träffa honom. Bröllopsresan gick till Malmö.
Thong berättade för oss att det var vetskapen om att någon arbetade för honom utanför fängelset, som gjorde att han höll ut. Han hade varit nere i en djup depression. Han berättade också att det sista året, under förhandlingarna om hans frigivning, när han inte fick ta emot brev från oss, började han tvivla igen och tappade modet. Då sade en fångvaktare till honom litet hånfullt: "På fängelsedirektörens bord ligger högar av brev till Dig, som Du aldrig kommer att få läsa." Då visste han att vi fortsatte arbetet och han fick nytt mod.
Ett år senare fick Jing och Thong en pojke, som döptes till Boon Swee (betydelsen är "den gode svensken"). Vi har behållit kontakten under alla år. Familjen bor nu i Hongkong, där vi besökt dem.
Samtidigt med Thong arresterades ca 500 fackföreningsmän. Premiärminister Lee Kuan Yew i Singapore ville ha in utländska investeringar och garanterade att det inte skulle bli några strejker eller diskussioner om arbetsförhållanden. Därför fängslades alla de som var eller eventuellt kunde bli fackliga ledare. Kort efter Thongs frigivning blev många politiska fångar i Singapore frigivna. Vi hade flera som var "adopterade" av svenska amnestygrupper.
Tunisien
I Tunisien satt Ahmed ben Salah fängslad. Han hade tidigare innehaft många ministerposter och kallades Borguibas kronprins. När han föll i onåd dömdes han till 10 års fängelse, och betraktades som världens bäst bevakade fånge. Vi arbetade i tre år för hans fall, sedan flydde han - arm i arm med fängelsedirektören - klädd som dennes hustru med slöja för ansiktet och en kudde på magen, eftersom hustrun var gravid. Så småningom kom han till Malmö och bodde här ganska länge.
En intressant sak var att ben Salah hela tiden kände till alla våra aktioner för hans fall, fångvaktarna informerade honom bl a om att presidenten var mycket illa berörd av alla brev som kom ang ben Salah.
Efter flykten sade President Borguiba i ett radiotal att man skulle finna ben Salah var han än befann sig, och det skulle gå för honom som för andra politiker, som flytt från Tunisien, de skulle mördas. Presidenten vägrade också hans hustru och tre barn att lämna Tunisien. De var hårt bevakade, säkerhetsvakterna följde t o m med hustrun ut i havet, när hon badade. Hennes nerver började svikta och ben Salah skrev till sist till mig och frågade om vi kunde göra något. Då hade bl a Bruno Kreiskys hustru flugit ner till Tunisien och bönfallit presidenten att släppa familjen, utan resultat. Ben Salah och Kreisky var goda vänner sedan länge.
Jag skrev ett brev till Olof Palme och berättade hur det låg till, även han kände ben Salah. Inom en vecka var familjen i Paris. Olof Palme svarade aldrig på mitt brev, det gjorde han alltid annars, men jag skrev och tackade honom. (Sådant kan berättas nu, långt efteråt.)
1970-talet.
På 1960-talet kändes det att "förändringens vind blåste" - särskilt över Afrika, man hoppades att världen skulle förändras till det bättre. 70-talet var ett dystert årtionde, i Latinamerika, militärjuntornas tid. I Sovjet, politiska rättegångar med hårda domar, Gulag och intagning på mentalsjukhus av politiska fångar.
"Santiago de Chile den 11 september 1973. Då slår en dödsfågel ner över världen. Man har en känsla av att nu går i verkligheten allt under."
Så skrev Birgitta Trotzig i förordet till en konstmapp med fem grafiska blad, som vi gav ut för Chile 1974.
.
Argentina och Uruguay blev militärdiktaturer, Paraguay hade redan en diktator. Flyktingarna strömmade in och det präglade vårt amnestyarbete i Malmö - Lund. Det gjorde också att sekretariatet i svenska sektionen gick på knäna.
Men ingen skall tro att det var särskilt lätt för flyktingar att få asyl i Sverige, trots alla rapporter om omänsklig tortyr och försvinnanden, som då var något nytt för Amnesty att ta ställning till. Människor fördes bort av den militära säkerhetstjänsten och man såg dem aldrig mer. Den fruktansvärda ovisshet det förde med sig för de anhöriga var många gånger värre än ett besked om att de mördats. Ingen visste om de satt i något hemligt fångläger och utsattes för långvarig tortyr, i själva verket var det ofta så.
Kvinna från Chile
Att många flydde från dessa militärdiktaturer var inte så underligt. Jag minns särskilt ett fall, en kvinna som kom till Malmö en vecka före jul 1974. Jag hade fått meddelande från Amnesty att hon skulle komma, så jag mötte henne och följde henne direkt till utlänningspolisen. Hon var gravid i åttonde månaden och hade med sig två barn, en pojke på tre år och en flicka på fem - sex år. Maken var kvar i Chile, det var hon som var förföljd. Hon hade dels varit medlem av den s k "Vicarian", katolska kyrkans hjälporganisation, dels hade hon hjälpt en ung man som var eftersökt av militären, han hade fått stanna över natten. Grannarna hade varnat henne och sagt att de sett säkerhetspolisens bilar utanför deras hem och en dag när de hade födelsedagsfest för treåringen, stormade polisen in och gjorde husrannsakan. De vände upp och ner på allting, skrämde barnen som gråtande sprang hem och hon ramlade själv och slog pannan i en trappa. Det blödde kraftigt. Razzian var helt klart planerad för att skrämma grannar och anhöriga, så att de inte vågade ha kontakt med familjen.
Hon hade bara en liten väska med det nödvändigaste, men man kunde se att det var en välbärgad familj som kommit till Sverige. Så småningom kom hennes man hit och hon födde ytterligare ett barn en månad efter hon först kommit till Sverige. Familjen fick avslag på sin asylansökan i alla instanser under två - tre år, de skulle skickas tillbaka till Chile. Jag kontaktade tidningen Arbetet, som gjorde ett stort reportage med foto o s v. De fick till sist stanna av humanitära skäl. Tror någon att en kvinna som är gravid i åttonde månaden flyr med sina barn en vecka före jul utan att hon har orsak? Både barnen och hon var dödströtta efter den långa flygresan, de bemöttes synnerligen tråkigt av utlänningspolisen. En polis sade till mig: "De skall inte tro att de skall komma hit bara för att få fina bilar och lägenheter".
En annan flykting, som jag minns väl är en man som suttit i Allendes jordbruksdepartement. Han var tio år i Sverige och under den tiden fick han en tandköttsinflammation och höll på att förlora sina tänder. Han hade blivit torterad i två olika fängelser, bl a med elektrisk tortyr i tänderna och varje gång han försökte gå till tandläkaren flydde han därifrån igen. Till sist tog de hand om honom på REHAB, Rikshospitalet i Köpenhamn, där han blev opererad.
Daniel från Peru
Under årens lopp har vi arbetat för många flyktingar från Peru. En ung man, Daniel, hade flytt från militären. Han hade av sina föräldrar, som var fattiga campesinos, lämnats till militären när han var tio år. Det var det enda sättet att få utbildning. När han var i 20 årsåldern fick han avslutande utbildning i Panama. Han blev utbildad fallskärmsjägare och kallades till "upprensning" i en by, han visste vad det betydde. Som soldat ville han skydda sitt land, inte begå illdåd mot den egna befolkningen, han deserterade och kom så småningom till Sverige.
I länderna runt Peru var han inte säker. Här fick han avslag på sin asylansökan hela vägen, trots att han kunde visa foto på sig själv stående i flygplanet på väg att hoppa. En man som arbetat för militären är också illa sedd bland sina egna, under utbildningen blir man tvingad att arrestera människor och gå in bland befolkningen där man bor, för att sedan inte skall kunna återvända. Daniel visste också att han hade dömts för desertering i sin frånvaro. Till sist skrev jag till statsminister Ingvar Carlsson och begärde att Daniel skulle förhöras muntligen och få sin sak omprövad i Stockholm. Jag skrev att om Sverige skickar tillbaka en man som vågat livet för att inte delta i tortyr och s k utrensningar, då är det ingen mening med att vi skriver under olika FN-konventioner. Daniel blev kallad till Stockholm och fick till sist uppehållstillstånd - jag möter honom ibland, när vi kommer cyklande och då får jag alltid en björnkram.
Roberto Porta Macha från Peru.
Sämre gick det för Roberto från Peru. Hans far hade dött under tortyr hos säkerhetspolisen när Roberto var 16 år och han själv togs till militärtjänst något år senare. Han flydde därifrån så småningom och kom till Sverige och sökte asyl. Gång på gång fick han avslag, han var med i våra amnestygrupper i Malmö och talade bra svenska, men han var fruktansvärt orolig för att bli återsänd. Han visste att han var dömd för desertering. Vi tyckte mycket om Roberto, som var en lugn och vänlig man. Hans äldre bror var försvunnen i Peru.
Till sist greps han av polisen och sattes i häkte i Lund för att skickas till Peru. Amnesty i Malmö-Lund demonstrerade för hans sak och många vädjade för honom. Jag besökte honom i häktet, polisen som övervakade oss blev väldigt förvånad över att han talade svenska och över vad han fick veta om förhållandena i Peru. Han blev betänksam när han fick höra, vad som väntade Roberto i hemlandet och blev också intresserad av hans fall. Polisen hade trott dels att han var en väskrånare, eftersom han blev gripen när han cyklade och fick en del skråmor, dels att han nyss kommit hit och inte talade svenska. Ingen hade talat ett ord med honom. Roberto skulle byta plan i Amsterdam på vägen till Peru, jag sade till honom att ropa på holländsk polis och säga att han skickades till Peru mot sin vilja och att han bad om asyl. Monica Castillo, som nekades asyl i Sverige, hade något år tidigare fått asyl i Holland. Det lyckades - Roberto fick stanna i Holland och har nu permanent uppehållstillstånd!
Monica Castillo, flykting enligt Genéve-konventionen.
Monica Castillo och hennes bror, Ernesto, båda mellan 20 och 25 år gamla, läste på universitetet i Lima och var med i en solidaritetsförening för familjerna till politiska fångar. Ernesto greps av säkerhetspolisen, när han var tillsammans med andra ungdomar i en park i Lima en söndagskväll. Han dog under tortyr.
Familjen anlitade en advokat, Augusto Paz, som tillika var ordförande för en organisation för mänskliga rättigheter. Advokat Augusto Paz förberedde en rättegång, men varnades av militären, som erkände att Ernesto var död. Trots detta vägrade advokaten att ge upp sina undersökningar. Så många försvinnanden och mord hade ägt rum i Peru och han ville nu ta fram sanningen om åtminstone ett fall. Han fick då en brevbomb till sitt kontor, när han slängde bomben ifrån sig förlorade han ena armen. Händelsen blev föremål för flera Urgent Actions från Amnesty.
Några veckor senare kom Augusto Paz till Amnestys årsmöte i Kalmar med hustru och liten son. Han kom direkt från sjukhuset, med ena rockärmen hängande tom. Han höll ett glödande tal om förhållandena i Peru, som han sade helt berodde på den fruktansvärda fattigdomen, bristen på sjukhus, skolor, vägar, elektricitet etc. I mer än tjugo år hade man lovat befolkningen ute i landet förbättringar men fortfarande fanns ingenting. Det var en av anledningarna till uppkomsten av en gerillarörelse, Sendero Lumino (den lysande stigen) en hård maoistisk gerilla, som begick många grymheter mot befolkningen.
Advokat Augusto Paz fick asyl i Sverige, men Monica Castillo, vars bror mördats och där hela familjen var mordhotad, nekades asyl. Hon kom till Sverige några månader efter advokaten. Amnesty hade en stor kampanj för hennes fall, bl a hade vi i Malmö under festivalen insamlingslistor och Folkpartiets olika avdelningar i Skåne skickade vädjanden till Birgit Friggebo, som då var invandrarminister, men förgäves. Många undrade om man måste förlora ena armen för att få asyl i Sverige. Monica avvisades till Peru, men Amnesty, med hjälp av bl a advokat Sten de Geer, lyckades få Holland att ge henne asyl, när hon bytte flyg i Amsterdam.
Monica Castillos fall undersöktes sedan av UNHCR i Genéve och där förklarades hon som flykting enligt Genéve-konventionen och hon fick absolut inte sändas tillbaka till Peru. Monica vädjade senare om att få komma tillbaka till Sverige, men hon fick nej. Hon bor nu i Holland.
Felipe Aredo, misshandlad av säkerhetspolisen.
En vacker sommardag satt en man från Peru, Felipe Aredo i vår trädgård. Han var närmare 40 år gammal och hade arbetat i Nicaragua i tio år, sedan hade han varit några år i Sovjet. Felipe skulle nu återvända till Peru, han hade fått avslag på sin ansökan om asyl. Jag frågade om han verkligen kunde återvända och han sade att han hade aldrig tillhört någon gerillarörelse, trots att gerillan velat enrollera honom, eftersom han tillhörde vänstern. Hans bäste vän hade mördats av gerillan. Han menade att Perus regering inte kunde anklaga honom för något.
Det dröjde inte länge förrän det kom brev från Felipe, ett rop på hjälp. Han hade blivit hotad av militära säkerhetstjänsten och de jagade honom nu, han hade gömt sig uppe i bergen hos sin syster, men fick fly igen. Två brev kom och vi skickade dem till Utlänningsnämnden och bad att han skulle få skydd på svenska ambassaden. Han beskrev bl a hur han legat gömd och sett säkerhetspolisen göra razzia i en by, där man mördat männen, våldtagit kvinnor och unga flickor och till sist bränt skörden och tagit med sig djuren. Han var skräckslagen. Utlänningsnämnden svarade att "eftersom han befinner sig i frihet, han är inte fängslad, har vi ingen anledning att göra något".
En lång tystnad följde, därefter kom ett brev från Norge. Felipe hade med Röda korsets hjälp, tagits till Norge och gått igenom flera operationer. Han hade i Peru tagit sig till Lima, där han hade vänner. På väg till dem greps han av sju säkerhetspoliser, som slog honom i huvudet med kolvarna till sina gevär. De skulle just skjuta honom, när en grupp människor kom förbi, varför männen flydde och ropade: "Nästa gång skjuter vi Dig, Din djävla terrorist".
Han släpade sig till sina vänner, som fick tag på en läkare. De vågade inte ta sig till sjukhus, därifrån kunde säkerhetstjänsten föra bort honom. Läkaren kontaktade Röda korset. Felipes ena öga var förstört och näsan krossad, han hade skallskador som gjorde att han fortfarande lider av huvudvärk.
Nu ville Felipe ha asyl i Sverige - det hade ju visat sig att han inte kunde leva i Peru. Trots alla försök, där även UNHCR var inblandade, lyckades vi inte få uppehållstillstånd för honom i Sverige.
Ingrid från Peru.
På Malmö allmänna sjukhus, psykiatriska avdelningen, ligger för närvarande (september 2001) en kvinna sedan flera månader tillbaka, vi kan kalla henne Ingrid. Hon kom till Sverige från Peru för några år sedan, gravid i sjätte månaden, och lämnade fyra barn hos sin mor i Peru. Hennes man hade hittats död på öppen gata, endast 36 år gammal, ingen undersökning om dödsorsaken hade gjorts. Hon var själv anställd hos polisen, på laboratoriet, och hade tagit några blodprov på sina två svågrar, som båda sitter i fängelse. Detta hade hon gjort i hemlighet, hon fick sedan en kallelse till polisledningen, varför hon flydde. Svågrarna har varit med i Sendero Luminoso, polisen har inte känt till släktskapen.
När hon fick besked om att hon skall skickas tillbaka till Peru tillsammans med sin pojke, som nu är två år, gjorde hon ett allvarligt självmordsförsök, när hon bodde hos sin syster i Malmö. Systern har varit i Sverige i 17 år. Ingrid fick inhibition, sedan hon tagits in på sjukhus, hur det sedan går vet vi inte.
Desertör från Bosnien
På FÖRVARET i Malmö mötte vi en man från Bosnien, som deserterat från kriget och sedan bott i Sverige i flera år. Han var gift och hade ett nyfött barn, talade bra svenska och hade ett arbete som plattläggare. Arbetsgivaren hade skrivit ett intyg att han behövde honom, eftersom han var mycket duktig och utbildade nya anställda. Svensk polis hade nu gripit honom och satt honom på FÖRVARET, han skulle skickas tillbaka till Bosnien och söka inresetillstånd till Sverige.
Han var livrädd för att åka tillbaka, eftersom han deserterat och det var många som hotat honom. Han satt sex veckor på FÖRVARET, och trots alla försök att lösa det på annat sätt skickades han tillbaka till Bosnien. Där gömde han sig hos en god vän, han vågade inte ens ta kontakt med sina föräldrar, som han inte träffat på många år, av rädsla för att bli skjuten. Det tog mer än fyra månader innan han fick sina papper från svenska ambassaden, sedan kom han hem igen till Sverige. Då blev hans hustru kallad till samtal på Migrationsverket, vilket tog flera månader innan hon kunde få en tid, först därefter var alla formaliteter klara och familjen kunde andas ut, han kunde börja arbeta igen.
Sammanlagt tog detta upp till tio månader, varav han satt internerad på FÖRVARET i sex veckor. Under denna tid miste han sin inkomst, så att familjen fick leva på socialbidrag. Han måste betala hyra hos vännen i Bosnien, och även betala resor etc, så familjen måste låna pengar för att klara sig. Dessutom var han livrädd för att bli skjuten, så att han inte kom hem till sin familj, just nu när de fått ett barn och var så lyckliga. Han ringde hem varje dag.
De frågor som uppstår är följande: Varför griper man en man och sätter honom på FÖRVARET, när han har familj, arbete och bostad i Malmö? Han har ingen tanke på att hålla sig undan. Han satt där i sex veckor!
Eftersom han är gift sedan länge och har ett litet barn (plus ett barn från hustruns tidigare äktenskap, som han betraktar som sitt) vet svenska myndigheter att han måste få uppehållstillstånd i Sverige. Finns det inte möjligheter att se rationellt på sådana här fall och spara pengar för Sverige samt hindra att människor blir olyckliga? Dessutom har det börjat höras röster som talar om att vi behöver arbetskraft, han var mycket eftersökt på sitt arbete.
Om något hade hänt honom i Bosnien, det är många som ser snett på desertörer och tycker att de har svikit sina egna, hade det varit ytterligare en mänsklig tragedi till alla övriga, som skett där nere. Och Sverige hade varit ansvarigt.
Fateme från Iran
En kvinna från Iran, bosatt i Malmö, kom till mig och berättade att hennes syster, 16 år gammal hade gripits i Teheran, på hemväg från skolan. Hon satt nu i Evin-fängelset, det stora fängelset där det redan på shahens tid satt fångar, som Amnesty arbetade för. Kvinnan som flytt till Sverige med sin man och sin lilla dotter för några år sedan, ville att systern Fateme skulle följa med henne, men hon ville först ta sin examen. Efter tre månader fick modern, som var kvar i Teheran, meddelande att hennes dotter dömts till tre års fängelse för "subversiv" verksamhet, tillsammans med många andra skolkamrater från andra klasser. De skulle alltså ha arbetat för att störta regeringen. Rättegången hade aldrig godkänts internationellt, det fanns inget försvar, inga bevis, inget överklagande.
Vi kunde hålla telefonkontakt med modern via en telefonstation i Teheran, deras egen telefon var avlyssnad. Då och då fick modern besöka Fateme, hon satt i en stor cell med en massa kvinnor. Det var så trångt att de inte kunde sova samtidigt, de fick ligga ner i omgångar. Maten var dålig och de hade inga möjligheter att tvätta sig och byta kläder, efterhand blev fler och fler sjuka och några dog. Jag höll kontakt med Amnesty i London, men därifrån vågade man inte ta upp Fatemes fall speciellt, det skulle orsakat att hon blev utpekad och kanske fick ännu värre behandling. Amnesty gick ut via sitt blixtaktions nätverk och agerade för kvinnorna i Iran, det visade sig att man gjort ett svep och arresterat ca 600 kvinnor samtidigt. Bland dem fanns både kvinnliga läkare, författare och journalister, men även vanliga studerande vid gymnasier och högskolor. Helt klart var att det hela var en varning till kvinnorna i Iran att inte börja ta sig några friheter, att de skulle lyda alla mullornas påbud.
Hela fängelsetiden gjorde man påtryckningar för att kvinnorna skulle bekänna att de arbetat mot regimen, då skulle de friges. En del gav till sist upp och skrev på en bekännelse, men då visade det sig att för att bli fria skulle de också lova att rapportera till polisen om vänner och släktingar, deras åsikter om regimen. De som inte ställde upp på detta blev avrättade. Vi har senare fått veta att kvinnorna torterades och misshandlades med elkablar, att de hela dagarna måste stå på knä framför en bild av ayatollan och rabbla böner. Om de inte orkade längre utan föll utanför bönemattan blev de misshandlade.
När Fateme suttit fängslad i tre år kom en fångvaktare med hennes väska och sade: " Du är fri. Men först skall Du skriva på det här papperet!" Det var samma bekännelse som hon nekat skriva på tidigare. Fateme nekade igen och fick sitta kvar - hon satt ytterligare fem år i fängelse, varav nära två år i mörk isoleringscell i en källare. Hon satt alltså åtta år - från det hon var 16 år till hon var 24. Hur hon frigavs och lyckades ta sig till Sverige efter ytterligare ett år är en historia som inte helt kan avslöjas - det rörde sig emellertid om handelsförhandlingar mellan Sverige och Iran, där vi fick in påtryckningar om mänskliga rättigheter. Att hon lyckades ta sig ut ur landet, trots att det på flygplatsen i Teheran finns en lista över dem som inte får lämna landet - och hon var en av dem, är ett helt äventyr i sig. Nu bor hon i Sverige, hon var i mycket dåligt skick när kom ut ur fängelset, bl a har hon fått behandling av Röda Korsets center för torterade flyktingar. Nu är hon en mycket aktiv ung kvinna.
Pierre Schori skriver i sin bok att på hans skrivbord stod 25 röda rosor en dag - de var från Fateme.
Sun Botao från Kina
Vid besök på FÖRVARET träffade vi en ung man från Kina, som suttit där några månader. Han talade endast kinesiska, så vi beställde en tolk och fick ett samtal med honom, det var prästen Ann Lidgren och jag. Han kom från gränsen till Mongoliet och hade adopterats av ett äldre par, som hittat honom på gatan.
De dog när han var i 12-års åldern och sedan dess hade han klarat sig själv. Att han var ett "hittebarn" och inte visste något om sina biologiska föräldrar verkade vara ett stort trauma för Botao, han talade mycket om det.
När massakern på Himmelska Fridens torg ägde rum 1989 hjälpte han studenterna med att skaffa mat och vatten, han beundrade dem mycket och sympatiserade med deras åsikter. Två år senare greps han och sattes i ett fångläger. Efter tre år gjorde han ett flyktförsök men greps efter ett par timmar och blev svårt torterad. Bl a brändes han med ett glödande järn på ena armen och blev slagen med käppar på ben, fötter och rygg, upphängd i bakbundna armar.
Eftersom han vägrade att ge upp sina åsikter fick han straffet förlängt hela tiden, men efter fem år lyckades han fly. Han sökte sig ner till södra Kina, till Kanton och blev gatuförsäljare. När han samlat ihop tillräckligt med pengar mutade han en besättningsman på en båt för att ta sig till USA eller Kanada, men hamnade i Sverige. Han hade fått beslut om avvisning, efter flera framställningar till Migrationsverket och Utlänningsnämnden.
På FÖRVARET mådde han mycket dåligt, han gick nästan dubbelvikt av magsmärtor och sviter efter tortyren. Han flyttades över till en förläggning i Karlskrona, där Amnestygruppen under ledning av Ulla Hanström tog väl hand om honom. Han var en mycket sympatisk person och alla som kom i kontakt med honom blev hans vänner. Amnestyfonden bekostade en ny advokat och efter flera överklaganden fick Sun Botao permanent uppehållstillstånd, i maj 2001
Rona Morän, i juni 2001