Sekretariatets
historia
Artiklar om sekretariatet
- Riddarna kring det gröna bordet
- berättelsen om svenska Amnestys sekretariat
Svenska Amnestys sekretariat var under de första åren av organisationens historia synonymt med Hans Göran Francks advokatkontor fem trappor upp på Kungsgatan 24 i Stockholm. Annars skulle man kunna säga att svenska Amnestys första sekretariat låg i London. Innan sektionen hade egna anställda utlokaliserade man nämligen personer som, avlönade av svenska sektionen, tjänstgjorde på det internationella sekretariatet (IS). Först i december 1967 fattade styrelsen beslutet att anställa en "välmeriterad kontorshjälp" tre timmar per dag, fem dagar i veckan, till en lön av 800 kronor i månaden och i början av 1968 blev Anita Nyberg svenska sektionens första anställda. Året efter anställdes Ulla Ridderstad som under en lång rad av år kom att personifiera sekretariatet. Det sekretariat som nu hade sitt säte i egna lokaler på Kammakargatan i Stockholm.
Man kan lätt föreställa sig att Anita och Ulla, förutom kontakten med styrelsen och grupperna ute i landet, hade många och varierande arbetsuppgifter; att ordna möten, besvara brev, ta emot telefonsamtal, kopiera, göra utskick och tusen andra saker som hör kontorsarbete till. Till sin hjälp hade de ett antal frivilliga, utan vars insatser den svenska sektionen omöjligen skulle ha kunnat utvecklas. En av dem var Ingrid Lilja som i stort som smått drev den nybildade sektionen framåt. En annan var Kersti Nordlund, som fortfarande arbetar som frivillig på Amnestys sekretariat. Ingrid och Kersti var med redan på den tiden då svenska sektionen rymdes i Hans Göran Francks skrivbordslåda på Kungsgatan. Anita arbetade på sekretariatet till 1971, Ulla fram till sin död 1982.
Den här texten handlar om många människor, frivilliga och anställda, som var och en på sitt sätt bidragit till sekretariatets arbete och utveckling genom åren. Det har inte varit möjligt att nämna dem alla i denna framställning och därför har vi vad gäller namnen valt att främst koncentrera oss på den första tiden, sekretariatets barndoms- och ungdomsår om man så vill, i avsikt att synliggöra det förflutna.
I mångt och mycket byggdes sekretariatet upp runt Ulla Ridderstad, som tillsammans med Anita Nyberg och Inger Fahlander, som arbetade på IS, utgjorde sektionens personal. Nya lokaler anskaffades 1972 på Barnhusgatan och samma år anställdes Marianne Eyre och året efter Eva Ålander, två kvinnor som också i hög grad kom att sätta sin prägel på sekretariatet. Sin första manliga anställda fick sektionen 1974, Malcolm Tigerschiöld. Man kan nu tala om en mer genomförd arbetsdelning där Ulla arbetade med gruppkontakter, Marianne och Eva med Amnestyfonden, latinamerikanska frågor och utåtriktade aktiviteter och Malcolm som administratör och styrelsens sekreterare. De två följande personerna att anställas var Britt Arenander, som i flera år arbetade med Amnestybulletinen, och Soldan Ridderstad, sektionens första anställde ekonom. Soldan skötte under åren 1975-1983 sektionens bokföring.
Den internationella dödstraffskonferensen i Stockholm och Nobels fredspris var två höjpunkter 1977. Sektionen hade året innan flyttat in i nya lokaler på Smålandsgatan, verksamheten växte, både medlems- och gruppantalet ökade. En titt i personalarkiven visar att sekretariatet vid den tiden mönstrade följande laguppställning: Ulla Ridderstad, Marianne Eyre, Eva Ålander, Malcolm Tigerschiöld, Britt Arenander, Soldan Ridderstad och Pia Ehrenpreis (projektanställd för dödsstraffskonferensen, därefter mångårig medarbetare). En oerhört kompetent och sammansvetsad grupp, som med sitt arbete i hög grad bidrog till svenska Amnestys framgångar.
Åren som följde växte sekretariatet så det knakade. Lokalerna på Smålandsgatan som verkat så stora, förvandlades snabbt till den trånga lägenhet de egentligen var. Här föddes legenden om riddarna kring det gröna bordet. Ett utskick till grupperna gick till så här: det nytryckta materialet lades i oändligt många högar runt ett stort grönt bord. En ström av gummituteförsedda anställda och frivilliga sprang sedan runt och buntade ihop materialet till olika högar. I slutet av cirkeln satt någon och gjorde de sista justeringarna med häftapparat och andra hjälpmedel, några stoppade i kuvert och så allra sist den som frankerade. Ibland kunde arbetsflödet stoppas upp av ett trilskande paket eller en tvärställd affischrulle, men det som saknades av logistik uppvägdes av vilja och entusiasm. Sent på kvällen baxades postsäckarna in i en taxi för att sekunderna före stängningsdags lämnas in på postkontoret Stockholm 1 vid Centralen.
Personal på Smålandsgatan 1983
År 1979 anställdes Brita Grundin och Lars Ronnås, som blev de som lotsade sekretariatet in i 80-talet. Brita kom att bli sekretariatets kontaktperson för arbetsgrupper, samordningar och specialgrupper och blev sekretariatets expert på dödsstraffet och tortyr. Lars axlade till en början Malcolms mantel som styrelsens sekreterare och kontorsadministratör, men blev med åren ansvarig för kampanjer och aktioner samt press och publikationer. Brita arbetade på sekretariatet fram till sin pension 1992, Lars till 1985.
Lokalfrågan löstes så att man 1981 flyttade in i rymligare lokaler i två plan på Surbrunnsgatan. Lokalen hade tidigare använts som ateljé av konstnären Lars Norrman. Nya tjänster inrättades och 1982 anställdes Erik Zachrison för "samordning av sekretariatets verksamhet". Här fanns nu embryot till det som senare skulle bli tjänsten som generalsekreterare.
Under hela 60- och 70-talet hade sekretariatet varit en liten arbetsplats med en platt organisation. I tur och ordning hade Malcolm Tigerschiöld och Lars Ronnås ansvarat för kontorsadministrationen, men de flesta beslut togs i den löpande verksamheten. I början av 80-talet hade personalstyrkan vuxit till 12 fast anställda och ett antal vikarier/projektanställda. Därtill kom ett 30-tal frivilliga. Det fanns uppenbarligen ett behov av att samordna verksamheten och Erik Zachrison anställdes för detta. Året efter anställdes en frivilligsamordnare, ytterligare ett nytt begrepp som dyker upp i sekretariatets historia. Att vara frivilligsamordnare innebar helt enkelt att samordna verksamheten för de frivilliga, de flesta av dem tjänstgörande vid det gröna bordet.
Den platta organisationen på sekretariatet innebar att det i många år rådde en lika-löneprincip på arbetsplatsen. I mitten av 80-talet fattade styrelsen, efter omfattande och i många delar uppslitande förhandlingar, beslut om ett system med differentierade löner. Striden om lika-löneprincipen engagerade många i organisationen, inte bara de anställda, och det fanns bland många en uttalad rädsla för ett sekretariat som genom ökad professionalisering fjärmade sig från medlemmarna. Arbetsdelningen var vid det här laget så gott som helt genomförd. Tjänsterna hade renodlats, allt färre var "diversearbetare" i den betydelsen att deras tjänster var sammansatta av många, ibland väldigt disparata, ansvarsområden. Specialisterna gjorde sitt intåg och generalisterna blev i minoritet. I allt högre utsträckning rekryterades personer utanför organisationen till tjänsterna på sekretariatet.
Anita Klum
Efter ett par års utredande beslutade styrelsen 1985 att inrätta tjänsten som sektionssekreterare. Sektionssekreteraren skulle ansvara för sektionens utåtriktade verksamhet, för planering av sektionens verksamhet, samt för sekretariatets dagliga verksamhet och följa den internationella utvecklingen. Hon skulle även vara kontakten mellan sekretariatet och styrelsen och med grupperna. För det blev en hon. I september 1986 anställdes Anita Klum som sektionssekreterare. Året efter bytte befattningen namn till generalsekreterare. Sekretariatet organiserades nu om. Anita var chef (ytterligare ett nytt ord i svenska Amnestys vokabulär) för sekretariatet. Knuten till sig hade hon en referensgrupp bestående av representanter för de tre s k block som verksamheten delades in i. Block 1 sysslade med rörelseinterna frågor, block 2 med externa frågor och block 3 med administration. Det kan vara värt att nämna att under de närmaste tre åren var alla i referensgruppen kvinnor. I övrigt var könsfördelningen 2/3 kvinnor och 1/3 män bland de anställda, en fördelning som i stort stått sig genom sekretariatets historia.
En annan viktig händelse 1986 var flytten till nya lokaler på Gyllenstiernsgatan. Lokalerna omfattade 940 kvm i två plan, varav 150 kvm till en början hyrdes ut i andra hand. Det ska jämföras med de ca 350 kvm som Surbrunnsgatan utgjorde. En fördubbling av kontorsytan, men inte en fördubbling av antalet anställda. Snarare tvärtom, som vi snart ska se. I ett avseende var dock lokalerna lika; det gröna bordet följde med och runt detta fylkades nu närmare 60 frivilliga. Arbetsuppgifter saknades inte. Telex-apparaten med brådskande information från IS i London gick varm dygnet runt. I tryckeriet brändes elstenciler för tryck av blixtaktioner och "Nytt från sekretariatet".
Gyllenstiernsgatan
På Gyllenstiernsgatan moderniserades svenska Amnesty. Styrelsen fattade 1987 beslut om en omfattande ADB-investering på 1,5 miljoner kronor. Ett system kring en Microvax II med 12 terminaler och två skrivare byggdes upp. Systemet hanterade ordbehandling, kalkylering, ekonomisystem med kund- och leverantörsreskontra samt ett register över främst medlemmar, bidragsgivare och prenumeranter. Även grupp- och fångfallsarbetet datoriserades. Borta var de manuella kartoteken över bidragsgivare, grupper och gruppsekreterare, även om flera anställda i smyg vårdade dessa klenoder från en svunnen tid, före informationssamhället. Trots att terminaler med tiden byttes ut mot Mac och PC och nya program införskaffades så tjänade den gamla "Vaxen" troget och utan större driftsstörningar svenska Amnesty i närmare 10 år. Ända fram till 1997 utgjorde den sektionens ekonomi- och registersystem. Datoriseringen gav dessutom sekretariatet helt nya möjligheter till kontakt med organisationen ute i landet. Kraven på sekretariatet växte, men också möjligheten för grupper och distrikt att arbeta mer effektivt på egen hand.
Begreppet "decentralisering" kopplat till sekretariatet dyker för första gången upp i verksamhetsberättelsen 1988. Man pekade på det arbete som utfördes av andra i sektionen, men för sektionens räkning. Grupp 231 i Sunne arbetade med försäljning av produkter från Amnesty Peru (CANDELA-projektet). I Nyköping skötte en medlem dokumentservicen, d v s grupper kunde hos honom beställa dokument från IS. En annan medlem i Västerås hade gjort en översyn av arbetet med undervisning om mänskliga rättigheter. Birte Lindblom skötte arbetet med Pådraget från Laholm med stöd av Bo Lindblom och Halmstadsgrupperna, som också distribuerade Månadskampanjen till grupperna. Tiden syntes mogen för det första kontoret utanför Stockholm med anställd personal. Efter årsmötesbeslut startade i oktober 1989 en regional verksamhet omfattande fyra distrikt i västra Sverige med kontor i Göteborg. En person projektanställdes. Region Väst var ett faktum.
Gyllenstiernsgatan
Under 1990 genomfördes en översyn av sekretariatets organisation, vilket 1991 ledde till en ny organisationsform. Styrelsen fastslog att sekretariatets uppgift var att informera om mänskliga rättigheter, brott mot dem och om Amnestys kampanjer, att understödja det lokala arbetet, samt att förvalta Amnestys resurser och ge underlag för den demokratiska processen. Styrelsen beslutade om prioriteringar, nedskärningar och omdisponeringar i arbetet samt att uppgifter skulle utföras av frivilliga krafter snarare än av anställda, på lokal nivå snarare än central, och att sekretariatets arbete därför skulle vara inriktat på utbildning och att ett konsultativt arbetssätt skulle eftersträvas. Sekretariatet delades in i en programavdelning, en administrativ avdelning samt generalsekreterarens kansli. Styrelsen beslutade dessutom om neddragningar av personalstyrkan.
Så här i backspegeln framstår 1991 som ett särskilt viktigt år i sekretariatets historia. För första gången sedan starten på 60-talet fattades beslut om neddragningar av personalstyrkan. Även medlemsantalet sjönk. Man talade nu om att lägga mer arbete på frivilliga ute i den lokala organisationen. De anställdas främsta uppgifter skulle vara att utbilda och ge stöd och råd till de frivilliga, de aktiva medlemmarna. Dessutom inrättades en mellanchefsnivå som tidigare inte funnits. Till en början var cheferna för programavdelningen och den administrativa avdelningen chefer på halvtid och handläggare halvtid, men ganska snart övergick chefstjänsterna till heltid. Antalet frivilliga var rekordhögt, ca 90 personer, varav många fortfarande tjänstgjorde vid det gröna bordet, även om arbetet i registret nu slukade alltmer frivilligresurser.
Tvärtemot vad man kanske kunde förvänta sig så ökade de anställdas antal mellan 1991-1996 från 19,5 fasta tjänster till 27,75 fasta tjänster, med mer än en anställd per år med andra ord. En tjänst med ansvar för Kortkampanjen och annat aktionsmaterial inrättades och utlokaliserades 1996 till Göteborg. I Malmö drev sektionen i några år en butik med anställd personal för försäljning av amnestyprodukter över disk och via postorder. Försäljningen gav dock inte de förväntade intäkterna och 1997 lades butiken ned.
Efter nedgången 1990-1991, den första i svenska Amnestys historia, ökade antalet medlemmar åter och även sektionens intäkter. Framför allt var det Humanfonden som lockade och tusentals personer började fondspara till förmån för Amnesty. Gruppantalet var däremot fortsatt på nedåtgående, en utveckling som hade startat redan i slutet av 80-talet. Det ligger nära till hands att så här i efterhand konstatera att de lokala förutsättningarna inte riktigt fanns för den decentralisering organisationen satte så stor tilltro till.
De "goda åren" i början av 90-talet skapade nya behov. De labyrintlika lokalerna på Gyllenstiernsgatan med sina prång och smala trappor byttes i december 1994 ut mot nyrenoverade lokaler på Sveavägen. Det nya kontoret omfattade hela 1 500 kvm i en öppen enplanslösning. Sekretariatet blev inte bara större, utan mer funktionellt. De anställda, som på slutet på Gyllenstiernsgatan nästan suttit i knät på varandra, fick egna rum, möten kunde hållas i något av de fyra konferensrummen Asien, Amerika, Afrika och Europa, maten intagas i ett luftigt lunchrum. Ett stort distributionsrum (där det gröna bordet nu blivit blått), stora arkivytor och rymliga tryckerilokaler gjorde livet lättare för den administrativa avdelningen och de ca 60 frivilliga.
Frivilligkrafter på Sveavägen 163
Det kan tyckas som om de lokalmässiga förhållandena innebar en stor förbättring av sekretariatets arbete och i många stycken är detta sant. Men den största revolutionen skedde mer i det tysta, i den slumrande möjlighet som kodifierad till ettor och nollor vilade i den datorutrustning sektionen investerade i. Med programvaran Lotus Notes och Internet tog sekretariatet steget ut i världen.
Redan 1995 lade sektionen ut den till svenska översatta årsrapporten i sin helhet på webben. Den kostsamma och tidskrävande distributionen av landrapporter närmade sig sitt slut. Styrelsen datoriserades och kunde som Notesanvändare koppla upp sig mot de internationella informationsdatabaserna och föra samtal i interna diskussionsdatabaser. Informationen från sekretariatet nådde på en bråkdel av en sekund ett hundratal Notesanvändare runtom i landet. Så småningom medgav tekniken att Notesdatabaserna blev åtkomliga via en vanlig webbläsare och nu kunde interna hemsidor skapas där en vanlig medlem lätt kunde hitta information som tidigare varit tillgänglig endast för ett fåtal.
Under senare delen av 90-talet stabiliserades antalet anställda på sekretariatet, ja till och med sjönk något. Efter 11 år vid sekretariatets roder slutade Anita Klum som generalsekreterare 1997 och i det tomrum som skapades genomgick sektionen - och sekretariatet - sin svåraste interna kris någonsin. Rekryteringen av Ann-Marie Orler som generalsekreterare skapade 1998 djupa förtroendeklyftor i organisationen och en oreda som höll i sig till augusti 1999 då Carl Söderbergh anställdes som generalsekreterare. Generalsekreteraren fick nu en mer renodlat utåtriktad roll. En stor del av ansvaret för det interna sekretariatsarbetet delegerades till den nyinrättade kontorschefstjänsten. En av de första uppgifterna blev att omorganisera sekretariatet. I mars 2000 övergick sekretariatet till den nuvarande teamorganisationen organiserad runt de huvuduppgifter som styrelsen fastslog redan 1991. Aktivistteamet svarar för stöd och service till de aktiva medlemmarna i organisationen, informationsteamet för den externa informationen och det opinionsbildande arbetet, fundraisingteamet för insamling, medlemsvärvning och marknadsföring och resursteamet för ekonomi-, personal- och IT-frågor och den löpande kontorsadministrationen.
Anita Klum och Jan Odqvist
Vi kan konstatera att sekretariatet de senaste åren upplevt en hög personalomsättning. Ett antal personer med mycket lång erfarenhet, flera av dem anställdes redan på 80-talet, har sökt sig vidare. Generationsväxlingen syns vara parallell med den vi ser bland de aktiva medlemmarna. Vi är nu allt färre som bär på sekretariatets "institutionella minne". Å andra sidan är vi idag många fler som blickar framåt och vill vara med och forma framtidens sekretariat i framtidens Amnesty. På frivilligsidan är det likadant. Antalet frivilliga har minskat drastiskt från ett 80-tal 1997 till ett 30-tal idag, och av dessa arbetar endast en handfull vid det gröna bordet. Samtidigt har antalet praktikanter från universitet och högskolor, främst inom områdena flykting- och asylärenden och mr-information, ökat. Arbetet har på många sätt förändrats. Det är dags att lämna Sveavägen. Med ombyggnadsarbetet bullrande omkring oss ser vi oss i skrivande stund om efter nya lokaler. Det gröna bordet tar vi förstås med oss. Det var ju där allting började...
Danne Grundin
Frivillig på Smålandsgatan och Surbrunnsgatan, anställd på Gyllenstiernsgatan och Sveavägen.