1964 | 1965 | 1966 |
2002 |
- Dagens Nyheter 31 maj 1970
En gång var Ben Salah "kronprins". Nu är han dömd till tio års straffarbete. Hovrättsassessor Lennart Aspegren bevakade rättegången för Amnesty International. Han rapporterar här. "Bourguibas rival fick politisk dom".
Enligt nyhetstelegram från Tunis dömdes i söndags morse förre planerings-, ekonomi- och utbildningsministern Ahmed Ben Salah för bl a högförräderi till straffarbete i 10 år och förvisning från staden Tunis under lika lång tid. Detta är en rapport från mitt besök i Tunis den 17 maj på kvällen till den 22 maj på eftermiddagen. Jag var där som observatör från Amnesty International.
Ben Salah var på sin tid en mäktig man i den tunisiska regeringen. Han ansågs vara president Bourguibas kronprins. Han företrädde en socialistisk linje, där kooperativiseringen av jordbruket var en av de främsta punkterna. Han är en dynamisk personlighet och en arbetsmyra.
Den tunisiska regeringen är ansvarig inför presidenten, inte inför parlamentet. För något år sedan slog regeringen in på en mer konservativ linje. En negativ rapport om Tunisiens ekonomi inkom under sommaren från Världsbanken. Ben Salah berövades efter hand alla sina funktioner och var i september 1969 ställd utanför maktapparaten. Samtidigt befann sig Bourguiba i Paris, sjuklig.
Speciallag
En parlamentarisk undersökningskommission tillsattes. Ben Salah arresterades. Under frihetsberövandet behandlades han i stort sett väl, men fick till en början dåligt med mat och fick inte heller samma rättigheter att ta emot besök som andra fångar. Han tilläts inte att få ta del av den anklagelseakt som efter hand växte fram.
Det enda han tilläts läsa under fångenskapen var en bok med förislamitisk lyrik.
Den 1 april 1970 stiftades en speciallag som innebar att Ben Salah kunde ställas inför en sk Haute Court för ett vagt beskrivet brott benämnt högförräderi. Straffskalan gick från ett års fängelse till dödsstraff. Denna specialdomstol, som närmast kan jämföras med en riksrätt, har visserligen förutsatts i konstitutionen, men dess sammansättning har inte där närmare reglerats. Som ordförande i domstolen tillsattes en känd åklagare. Vid hans sida utnämndes fyra assessorer. De utsågs bland Ben Salahs politiska motståndare.
I Tunis hade jag långa samtal med personer av alla kategorier. Jag träffade sådana som hade makt och sådana som väntades få makt och sådana som hade haft makt. Jag träffade mannen på gatan. Jag träffade politiskt förföljda. Jag träffade människor som företrädde regeringen och människor som företrädde oppositionen från olika håll. Naturligtvis tog jag del av det offentliga rättegångsmaterialet och av artiklar i den lokala och internationella pressen.
Enligt uppgift hade tidningsmännen i Tunis före rättegången av regeringen informerats om att den journalist som inte lämnade en objektiv skildring av processen hade att vänta sig en utvisning.
Politiskt
Under måndagen inledde jag vad som möjligen skulle kunna kallas för förhandlingar med myndigheterna. Jag gjorde klart att Amnesty betraktade det hela som ett politiskt fall och att rättegången var ett allvarligt brott mot juridiska rättssäkerhetsprinciper. Jag gjorde också klart att det väsentliga som jag såg det var att Ben Salah inte dömdes till dödsstraff.
Rättegången var utsatt att vara offentlig. Tidningen Le Monde, som i sitt söndagsnummer innehöll en artikel i frågan, fanns i Tunis inte att köpa som lösnummer förrän en och en halv dag senare än normalt. Under natten mellan måndagen och tisdagen gjorde myndigheterna under de mörka timmarna i hemlighet i ordning en domstolslokal i en militärkasern utanför Tunis. På tisdag morgon distribuerades Le Monde tidigt. Där fanns intagen en officiell uppgift enligt vilken rättegången skulle börja i justitiepalatset klockan nio samma dag. En stor folkmassa samlades tidigt framför justitiepalatset, som hölls avspärrat av polis.
Vid niotiden nåddes jag av ryktet om att rättegången skulle hållas i kasernen. Jag begav mig dit i taxi, på vinst och förlust. Jag fick av bevakningspersonalen först reda på att endast ackrediterade journalister och anhöriga till Ben Salah och de sex andra åtalade skulle släppas in, men tilläts senare att komma in i rättssalen.
Den lokal som det är fråga om har använts för rättegång endast en gång tidigare, nämligen när det gällde 1962 års komplott mot regeringen. Den gången utdömdes tolv dödsdomar, varav tio verkställdes genom skjutning. Två av de dödsdömda benådades och placerades under de följande sex åren fastkedjade vid väggen i en källare. De har numera överförts till ett annat fängelse. Det fanns alltså en stark psykologisk press på de åtalade.
Rättssalen var givetvis bevakad av polis. I entrén hade man ordnat bar med uppfriskande drycker. Vid sidan om baren satt vittnena under bevakning. Själva rättssalen påminde i storleken om en gymnastiksal men var ljus och synnerligen väl iordningsställd för sitt ändamål. Kortändan bakom domarbordet hade tapetserats helt i rött. Mitt på väggen hängde som en stor affisch den tunisiska republikens vapen.
Domaren var klädd i traditionell svart och röd domardräkt, likaså åklagaren. Assessorerna hade kavajkostym. Ben Salah och de andra sex åtalade satt nedanför domarbordet med ansiktena vända mot ordföranden. Bakom de åtalade var två bänkar reserverade för försvarsadvokaterna, ett tjugotal, och där placerades också jag. På den tredje bänken satt kvinnliga anhöriga. Övriga bänkar var till bristningsgränsen fyllda med folk. Bland publiken befann sig många polismän. Under hela rättegången arbetade fotografer och TV-folk fritt. För journalister fanns ett särsklit bord reserverat.
Ingen dialog
Huvudförhandlingen fördes på arabiska. Högtalaranläggningen inne i salen fungerade perfekt. Diskussionen fördes bitvis med häftighet och anklagande gester från båda sidor. Ben Salah var uppenbarligen i gott skick. Rättens ordförande förhörde i huvudsak själv Ben Salah, tidvis med hjälp av åklagaren. Mellan ordföranden och åklagaren förekom ingen öppen dialog.
Ordföranden läste själv upp anklagelsen. Han läste i snabb takt. Uppläsningen tog två och en halv timme. Ingen av åtalspunkterna gick ut på att Ben Salah personligen skulle ha skott sig på det allmännas bekostnad. Han var således icke anklagad för förskingring av statens medel för egen räkning.
Ben Salah skötte sitt försvar i stort sett själv. Advokaterna spelade passiva roller. I sina svarta advokatkappor av fransk modell påminde de om vitbrämade korpar. Rättegångsdagarna höll i allmänhet på från nio på morgonen till ungefär samma tid på kvällen med tre timmars uppehåll för lunch. Ben Salah talade själv i stort sett en hel dag.
Tonen under rättegången var ofta lättsam, ironisk, ibland tillät man sig personliga skämt. Ordföranden intog en vänlig, faderlig attityd. Ben Salahs försvarstal var bitvis lysande.
Historien
Ytligt sett verkade alltså rättegångsatmosfären relativt normal. Det var dock uppenbart för alla medverkande att detta var en rättegång där avgörandet låg utanför salen, en rättegång där politiken, dramatiken och psykologin spelade de avgörande rollerna och där juridiken användes bara som en form.
Ingen utom protokollföraren gjorde några anteckningar. Ben Salah framstod som en fri man som talade direkt till historien, domarna som fångar i ett system som inte förmådde finna en politisk lösning på ett politiskt problem.
På morgnarna träffades människor från olika håll på det berömda Café de Paris. Diskussionen där fördes på ett fullständigt fritt och öppet sätt. De snabbt växlande relationerna mellan människor utgjorde beståndsdelarna i ett i Medelhavsländerna traditionellt spel, vars turer och nyanser kunde beskrivas bätter av en författare än av en jurist. Jag vill bara säga att det har stor betydelse också i ett fall som Ben Salahs. Det är ett spel där insatsen kan vara ens eget liv och utdelningen ett ögonblicks hemlig triumf.
På kaféet förekom även en makaber vadslagning, där Ben Salahs liv sattes på spel. Stora penningsummor satsades. Under de första rättegångsdagarna, tisdagen och onsdagen, bedömdes på denna börs Ben Salahs chanser att klara livet vara en på tio. Under torsdagen inträffade en vändpunkt i stämningen.
Avvisat
Jag vill nämna att domstolen hade avvisat samtliga de vittnen som åberopats av försvaret. Enligt osäker uppgift skulle bland dessa vittnen vara Pierre Mendès-France. Han besökte Bourguiba i Paris. Samtidigt ändrade Ben Salah i någon liten mån sin attityd. Dittills hade han gått till häftigt motangrepp i diskussionen med ordföranden och med åklagaren. Diskussionen rörde politiska och ekonomiska frågor. Ben Salah hade inte erkänt några andra politiska misstag än att han under det sista året av sin maktutövning hade gått för snabbt fram med sina reformer.
Efter att ha hört den skara av vittnen från olika delar av Tunisien - i huvudsak lantarbetare och köpmän - som vältaligt hade angripit honom för det hårdhänta sättet att verkställa omdaningen av jordbruket etc förklarade Ben Salah på torsdagen att han inte skulle ha genomfört sin politik på det sätt som skett om han hade förstått hur många som var emot den. Efter detta förekom vissa tecken i rättssalen som tydde på att en del av Ben Salahs motståndare bland de större jordägarna var beredda att godta detta som en ursäkt.
Det nyss anförda uttalandet av Ben Salah skall jämföras med att han bara ett par dagar innan inför sittande rätt öppet hade anklagat en av assessorerna för att ha hotat honom till livet - en anklagelse som inte föranledde protester eller kommentarer från något håll under rättegången. Den partitrogna pressen i Tunis slog på fredagen på sin första sida upp både Pierre Mendès-France kontakt med Bourguiba och Ben Salahs ånger som viktiga nyheter.
Den allmänna uppfattningen blev att det skulle bli ett långvarigt frihetsstraff, kanske upp till 20 år. Ett sådant frihetsstraff kan sedemera avkortas. Det utgör i och för sig inget hinder för en upprättelse exempelvis om ett par år. Under fredagen avslutades huvudförhandlingen. Under lördagen överlade domstolen samtidigt som president Bourguiba troligen fick del av vad som hade hänt.
Trycket
Domen avkunnades på söndagsmorgonen. Ben Salah, som bland de tilltalade under hela processen framstått som den huvudansvarige, fick ett med dem jämförbart straff. Jag är övertygad om att trycket från den internationella opinionen och från stora grupper inom Tunisien har spelat en mycket stor roll för den förhållandevis lyckliga utgången. Genom den uppmärksamhet som rättegången har tilldragit sig har det officiella bedrägeriet tvingats att avslöja sig självt. Rättegången har till det yttre förts under värdiga former. Ben Salah har inte dömts till döden. Det gäller nu att utnyttja de möjligheter som finns att arbeta för att han omedelbart friges.
Den 1 juni återvänder Bourguiba till Tunis. Praktfulla välkomstceremonier väntar den åldrande diktatorn.
Lennart Aspegren